Om Jesu födelse och snöskottning

Vi läser naturligtvis alla Lukas 2: 1-21 idag; kristna för att vi är kristna och ateister och muslimer för att vidga sina vyer och fördjupa sin förståelse av främmande religioner och kulturer. Men efter dusterna med den nyfallna snön som vi alla utkämpat under förmiddagen kan det också kännas rätt att avreagera sig med hjälp av en gammal fin satir där ämnet är just snöskottning. Mina vänner  på FB är naturligtvis alla högt bildade och förtrogna med klassisk svensk litteratur, men jag vill ändå sätta upp ett pris för den som först meddelar här på FB, vilken författaren är och vem som parodieras i nedanstående text. Priset är ett välvilligt omnämnande från mig på FB.

Angående påbudet om Snöskottning

Nej, det är omöjligt: denna pålysning behagar mig ej: den förmörkar både givaren och lydaren. Jag vördar Poliskammarens befallning: men jag kan ej göra mig en plikt därav.  

Jag tillstår, denna snö är besvärlig för alla gående och åkande. Men - är den det för mig? Jag svarar nej. Detta svar är husägarens, medborgarens, människans.  

Då jag beslöt att råda över ett hus, så föresatte jag mig att råda över hela gatan. Denna föresats var lika fri som dess uppfyllelse. När jag obetänksamt ej bortskaffar snön från min dörr, så är det jag själv, som tillåter mig bli insnöad: men jag vill icke att en annan skall befalla mig skoffla den. En fots snö! ropa hundrade: upp till himlen! ropar jag.  

Man har behagat anse mig för husägare: men är ej porten husets? trappan portens? gatan trappans? Jag andas icke i detta nya hus: mina värdkrafter förkvävas där. Då jag har frihet att välja en äganderätt, väljer jag ingen, eller en fullkomligare.  

Ej därför att jag icke känner vördnad för vad Poliskammaren pålyst, men jag tror, att man ej bort pålysa något. Kammaren har gjort väl att följa sin högsta regel av snyggt och bekvämligt: jag upphäver den ej: men jag förkastar den. Var husägare är född lagstiftare: självrådare om sin trappa: han tar icke, utan ger lagar. - Jag känner inga andra regler än naturens, än den högsta snön och den högsta smutsens.  

Skick, ordning, renlighet: vad betyda dessa orden? Vilken tid och ort har ej sitt skick, sin ordning, sin renlighet! Man borde icke fråga: är denna snön djup? Utan är den varm, torr och bekvämlig? Är den förmögen att bevara för snuva?  

Den allmänt godkända Polisen: ja i Stockholm och Petersburg! men Lappland

och Sibirien och Grönland och Nova Sembla trivas gudommeligen oskottade. - Man hinner ej det ovanliga, utan genom uppoffring av det vanliga, eller det skyhöga utan genom uppskutt över det låga. Många vada i snön uppe till armarna, där andra ej finna fotfäste: Flugan drunknar på théfatet, och där kan hunden endast läppja. Jag ber för nu och alltid, att man vill bry sig om att förstå mig. 

Om jag gör det själv - det är en annan fråga.  

Husägare 

Demokratin gav fred i Europa, inte EU

”The argument that it was European unification that prevented another war on the continent was always a completely false one. It is simply a question of governance. Democracies do not fight each other. The key question is therefore the inverse: will a dramatic increase in the democratic deficit lead to unrest and even conflict as Europe ‘tears itself apart’ in the controversial phrase of the governor of the Bank of England?”

Vem säger detta? EU-propagandisterna Rolf Gustavsson på SvD och Henrik Brors på DN skulle inte ens komma på idén att citera ett sådant uttalande, om de såg det.  Och naturligtvis ingen svensk ledarskribent heller. Därför vill jag meddela att det är Antony Beevor som gör det, i en lång och mäktig artikel i decembernumret av den brittiska tidskriften Prospect. Artikelns titel är Europe´s Long Shadow.

Och vem är Antony Beevor? Ja, det vet nog de flesta som läser detta. En brittisk intellektuell som har skrivit mäktiga populärhistoriska verk som Stalingrad och Berlin: Downfall 1945 och har en unik insikt i modern europeisk historia.

Beevor skriver att en EU-utrikesminister har sagt till honom att ”the economic situation was so grave that Europe must adopt a presidential system with direct elections.”  Beevor konstaterar att ”That idea is now becoming general currency in top European circles. Economic and political control would be drastically centralised with virtually no accountability. This would be nothing less than an elective dictatorship …”

Och vad menar då jag? Ja inte att Beevor måste ha rätt, även om jag själv menar att han har det. Nej, min poäng är att sådana synpunkter inte når svenska folket, därför att vi inte har intellektuella som driver debatten utan (nästan) bara propagandister.

Den norska fredspriskommittén som gav Nobels fredspris till EU hade naturligtvis inte läst Beevor, men jag fruktar att de inte ens hade tänkt tanken det är demokratin som har lett till fred i Europa, inte EU:s jordbrukspolitik och byråkrati.

SD måste välja ”de långa knivarnas natt”!

Historien med ledande sverigedemokrater som muckar gräl på gatan framåt småtimmarna, vräker ur sig främlingsfientliga och sexistiska tölperier och hotar sina medmänniskor med fysiskt våld får ständigt nya inslag. Lögner som att de skulle ha varit stupfulla avslöjas. Skall vi vara oroliga för landets framtid, när vi ser detta?

Svaret är nej. Slagskämpar och ölgangstrar är inte särskilt farliga för rättsstaten och demokratin, utan bara för de stackars människor som råkar komma i vägen för dem. Men de är mycket farliga för det parti de tillhör, om det partiet vill få ett brett medborgarstöd. Medborgarna avskyr slagskämpar och ölgangstrar och det vet SD:s ledning. Det var därför Jimmy Åkesson gick ut med sitt hotbrev med krav på politisk hyfs för någon månad sedan.

Det finns en pedagisk historisk parallell från mellankrigstidens Tyskland till det vi nu ser hända inom SD. Det vimlade av gatuslagskämpar och ölgangstrar till höger och vänster i Weimarrepubliken, men de kunde hållas tillbaka så länge de inte hade något större politiskt stöd från medborgarna. Hitler började själv som ölgangster och gjorde ett försök 1923 att ta makten i Bajern. Detta kuppförsök bär det betecknande namnet ”ölhallsupproret”. Det misslyckades och renderade Hitler ett års fängelse. Weimarrepublikens ledare kunde hålla slagskämpar och ölgangstrar  från SA, Stahlhelm och Rotfrontkämpferbund stångna ända fram till trettiotalskrisen. Men denna kris förmådde 30-40 procent av medborgarna att i demokratiska val rösta på nazisterna. Med hjälp av Ernst Röhm och hans cyniska råskinn i SA kunde därmed Hitler snabbt avskaffa demokratin och införa diktatur.

Hitler var fanatisk och stod för en motbjudande ideologi, men han tänkte långsiktigt och hade fått ett stort folkligt stöd. Han insåg att öldrickande gatugangstrar inte skulle kunna lägga grunden för det nazistiska tusenårsrike han drömde om. Och han var handlingskraftig. Han kallade Röhm och större delen av SA-ledningen till ett möte utanför München den 30 juni 1934 och lät avliva dem allihop. Det är detta som brukar kallas ”de långa knivarnas natt”! Sedan kunde Hitler med hjälp av hyperbegåvade medarbetare som Goebbels, hårdföra organisatörer som Heydrich och originella konstnärer som Leni Riefenstahl påbörja sitt kiliastiska projekt, Det tredje riket. Slagskämparnas och ölgangstrarnas tid var förbi.

De cyniska råskinnen Erik Almquist, Kent Ekeroth och Christian Westling och många med dem utgör ett hot mot SD:s politiska framtid på samma sätt som Ernst Röhm, SA:s (stabs)chef gjorde det 1932-33. De måste bort på något sätt, om SD skall bli ett parti med stort stöd från svenska medborgare. Det krävs en ”de långa knivarnas natt” på svenska om SD skall bli något mer än att av och till vara tungan på vågen i Sveriges riksdag.  

Låt mig avslutningsvis fastslå att jag inte anser att SD är ett nazistparti. Den nuvarande ledningen vill nog i demokratiska former avskaffa invandringen, stödja etniskt svensk kultur och begränsa muslimska inslag i samhällslivet. Men partiets ursprung är delvis nazistiskt och medborgarnas stora majoritet avskyr slagskämpar och ölgangstrar och detta gäller särskilt de socialkonservativa som SD nu vill få stöd från. Det vet Jimmie Åkesson, Björn Söder och Matthias Karlsson. De måste satsa på ”de långa knivarnas natt”. Hur det går beror på hur många som då blir kvar.

Gustav Kasselstrands snabba utspel bådar inte gott för SD, men däremot för svensk demokrati paradoxalt nog. Ty slagskämpar och ölgangstrar är inget större hot mot det svenska samhället, medan ett SD med växande medborgarstöd är det. 

EU-etablissemangets nyspråkliga innovationer

I sin kolumn i dagens DN säger Lars Calmfors att det finns ”skäl att allvarligt överväga ett svenskt deltagande i en europeisk bankunion”. Det gör det förvisso, men det finns också skäl att allvarligt överväga att stå utanför. Jag skall återkomma till denna sakfråga inom den närmaste tiden.  Just nu vill jag bara påminna om hur vårt sätt att tala om EU-frågor har utvecklats för att styra våra tankar.

Calmfors är vår ledande ekonom på området EU-ekonomi och har visat både vilja och förmåga att stå emot trycket från den politiska makteliten under sina år som utredare och forskare. Just därför är hans uttryckssätt extra avslöjande. 

Ta följande stycke i DN-kolumnen: ” Det finns en stor fara i att driva fram en finanspolitisk integration som euroländerna inte är mogna för. De flesta medborgare ser förmodligen fortfarande beslut om budgeten som helt centrala för det nationella demokratiska självbestämmandet.” (Mina kursiveringar.)

Varför skriver han ”inte är mogna för” i stället för det raka beskedet ”är emot”? Och varför sätter han in ordet ”fortfarande” i den andra meningen? 

Alla vi som läser Calmfors DN-kolumn (10 000 – 20 000 personer?) vet svaret.  Han blinkar till oss och påminner om att målet alltid ligger fast. En ständigt fastare union. Den politiska maktutövningen skall flyttas till Bryssel.  Det är inte det debatten gäller utan takten. Vi i makteliten är mogna och ser inte fortfarande nationellt på frågor om Sveriges statsbudget, men medborgarna är omogna och fast i föråldrade synsätt.

Tanken går genast till ett annat typiskt exempel på EU-nyspråk, nämligen ett Europa i två hastigheter, l´Europe à deux vitesses. Detta uttryck används när det uppstår motsättningar som medför att bara en del medlemsländer går med i ett EU-projekt, så som det har blivit med Schengen och eurozonen. Det får då för död och pina inte uppstå en föreställning om att länder kan välja att permanent stå utanför delar av samarbetet. Det är bara fråga om att vissa länder med politiskt omogna medborgare, sådana som britter, svenskar och danskar, kan behöva litet mera tid på sig ibland, till skillnad mot greker, italienare och spanjorer får man anta.

Ännu ett exempel är ”à la carte”. Det finns inget Europa à la carte meddelar makteliten ofta och myndigt. Vår egen utrikesminister läste nyligen lusen av svenska folket med det uttrycket. Uttrycket är besläktat med russinmetaforen. Det är också vanligt att tillhålla medborgarna att det inte går för sig att ”plocka russinen ur kakan” i EU-sammanhang. Innebörden tycks vara att man inte får välja bara sådana russin som frihandel och rätt att arbeta, studera och bo var man vill utan man är då också skyldig att, till exempel, gå med i en valutaunion som enligt metaforen tydligen (och med all rätt) betraktas som illasmakande och hälsovådlig. Totalt ologiskt, men sådana slagord utan logik ifrågasätts aldrig av politiker och ledarskribenter. De repeteras och sväljs.

Och låt oss inte glömma tesen: ”Det är i kriser som EU går framåt”. Se där ännu ett EU-uttryck som kritiklöst sväljs och sprids av etablissemanget och som var extremt vanligt under innevarande eurokris ända fram till början av året. (Sedan blev det för magstarkt t o m för folkpartiet.) Detta är det mest skamlösa av de EU-nyspråkliga uttrycken. Ty att EU går framåt, betyder helt enkelt att politisk makt flyttas från medlemsländerna till Bryssel. Och detta är mycket lättare att göra i kris. Då är det bråttom, medborgarna är skrämda, etablissemanget behöver inte övertyga utan kan köra över folkviljan. En centraliserad federal EU-stat byggs genom att det går att runda demokratin.

Låter det ruggigt? Det beror på att det är det.

Tegnér, Boileau och Cato dä

Gamla citat, som min generation betraktar som slitna, uppfattas som fräscha av yngre generationer, därför att de sällan (eller aldrig?) har mött dem i tal och skrift. Därför tänkte jag helt skamlöst använda Esaias Tegnérs ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta” i en text jag håller på med. Då inträffar något märkligt. En bomb exploderar i mitt minne. Plötsligt erinrar jag mig att jag läste en artikel i tidskriften Encounter för mer än trettio år sedan, där ett par rader av Nicolas Boileau i hans L´Art poétique citerades och som uttryckte samma tanke.

Jag tänkte litet slappt den gången att jag borde kolla om Tegnér hade fått uppslaget från L´Art poétique. Den formfulländade Tegnér, som använde sådana versmått som alexandrin med cesur, måste ju ha studerat ”le législateur du Parnasse” noggrant. Och Tegnér hade hästminne. När han började studera latin, lärde han sig det latinska lexikonet utantill från sidan ett. Kanske Fredrik Böök, Richard Steffen eller Algot Werin har kommenterat detta, tänkte jag.

Naturligtvis blev det inte av att undersöka. Jag glömde allt ihop. Men nu, utan förvarning small det till i hjärnan. Jag googlade genast och visst! Så här står det i L´Art poétique, Chant I:

“Ce que l'on conçoit bien, s'énonce clairement,

  Et les mots pour le dire arrivent aisément.”

Det är naturligtvis möjligt att L´Art poétique hade sådan ställning att det framstår som självklart för litteraturhistoriker att Tegnér hade gjort en parafras på de raderna. Det som betraktas som allmänt känt, behöver inte styrkas, lyder väl en gammal domarregel. Och kanske hade Nicolas Boileau i sin tur gjort en parafras på en berömd sentens från Cato dä: ”Rem tene, verba sequentor”, dvs. Behärska ämnet, så följer orden.

Kanske är båda hypoteserna helt enkelt utmärkta illustrationer till ett annat Tegnércitat: ”All bildning står på ofri grund till slutet, blott barbariet var en gång fosterländskt.” Upphovsrätten är ju en ganska färsk företeelse historiskt sett. 

Synpunkter välkomnas!

DN har inte nyktrat till

Gud sig förbarme! DN:s nya ledarskribent Karin Svanborg-Sjövall (KSS) tar sig an EU-frågan idag och hamnar genast i gamla DN-hjulspår just när två andra ledarskribenter, Peter Wolodarski och Annika Ström Melin på samma tidning har försökt intellektualisera hållningen till EU-frågorna.

KSS säger inledningsvis att ”de flesta av unionens problem är självförvållade”  och ”Eurons nuvarande konstruktion har visat sig bristfällig”. Hon konstaterar därför att ”Så långt har EU-skeptikerna fått rätt”. Men sedan fortsätter hon: ”Samtidigt har de fel om allt annat. EU-samarbetet - inte minst tillkomsten av den inre marknaden – har även med dagens dystra ljussättning varit en succé.”

Detta är struntprat. De flesta av oss som gick emot det dåraktiga europrojektet har varit för EU-medlemskap på grund av den inre marknaden. Det gäller t ex Junilistan och oss som startade det partiet. Vi sa ja till frihetens Europa där frihandel råder och där människor kan välja att arbeta, studera och bo var de vill utan att stå med mössan i hand och fråga om lov. Vi sa nej till byråkratins Europa där en maktelit i Bryssel och Frankfurt skall styra penning- och finanspolitik och ta makten från medlemsländerna över skatter, arbetsmarknad, socialpolitik, försvar, miljöfrågor, kulturpolitik och …, ja listan var på väg att bli oändlig.  Jag röstade ja till EU-medlemskap 1994 för att Sverige skulle sitta med i rådslagen i Bryssel, som den svenska politiska klassen uttryckte det då.

Men Sverige har inte suttit med i rådslagen där nere, om man därmed menar att driva svenska linjer i rådslagen.  Det svenska etablissemanget har i stället fastlagt att svensk EU-politik är att säga ja och amen till allt som har föreslagits av Tyskland och Frankrike för att därmed visa hur europeiska vi är. Våra ledare har skämts över att svenska folket röstade nej till euron och är kritiskt till EU-byråkrati.  Våra ledare accepterade att EU var ett fransk-tyskt protektorat och protesterade inte ens när Frankrike och Tyskland började tillsätta personer ur Brysselbyråkratin som premiärministrar i Grekland och Italien.  Rådslag, my foot!

KSS:s kritiserar nu moderaterna för ställningstagandet att Sverige inte skall ställa upp för de skuldtyngda PIIGS-länderna, för att 2009 ha sagt att det skulle bli mer Sverige i Europa och för att vilja exportera ”svensk skattemoral ” (obs, inte mina citationstecken).

Observera att KSS inte talar om varför dessa tre ståndpunkter är felaktiga. Hon säger att det är fråga om en återupplivad nationalism. Det hon menar är alltså att Sverige skall fortsätta att säga ja och amen till allt, inte driva svenska intressen och inte framlägga svenska folkets syn på EU-frågorna. Ett fortsatt protektorat alltså, fast nu bara tyskt.

Det en ledarskribent på DN skall säga i dessa frågor är att:

-            -  om en grupp EU-länder går samman i en valutaunion trots alla varningar och det går åt fanders, så är det    

s       självklart att dessa länder själva skall ta ansvaret för detta. Eurozonen har inget kollektivt underskott mot  

         omvärlden alls och har ett mycket måttligt kollektivt budgetunderskott (ca 4 procent av BNP). Resurserna 

         finns inom eurozonen, men viljan att ta ansvar saknas.

-            - Sveriges regering har valts av svenska folket för att i EU företräda svenska folkets ekonomiska intressen, 

         inte den svenska maktelitens, folkpartiets eller DN:s syn på vart pengarna skall gå.

-          -  Sveriges regering har valts av svenska folket för att företräda svenska folkets syn på vad EU skall göra och  

         vad som även i fortsättningen skall beslutas av Sveriges riksdag (eller individuellt av de människor som bor 

         i Sverige).

  

S    Somliga ledarskribenter och kolumnister skriver med väsande förakt om att våra politiker tar inrikespolitiska hänsyn. Andra talar om att spela på nationalistiska strömningar. Låt oss komma ihåg att vad de menar (och avskyr) är att den politiska makteliten tvingas ta hänsyn till folkviljan tack vare vårt demokratiska styrelseskick. 

Rolf Gustavsson som guide i EU-frågor

Rolf Gustavsson (RG) är ett fenomen i svensk press. Han har drivit politisk EU-propaganda på nyhetsplats i SvD i många år och sedan varit kolumnist där sedan 2010. Ifjol fick han Publicistklubbens stora pris med motiveringen: ”Kunnig, envis och en aning sardonisk guidar han oss i Europa. Den vimsiga politiken, de kryptiska fördragen och den blytunga historien – allt blir begripligt och intressant i Gustavssons sällskap.”

En aning sardonisk? Det låter elegant, bildat, litet Oscar Wilde. I Sverige anses det okultiverat att kritisera sådana framstående personer och pressfolk granskar som bekant inte gärna varandra. Därtill kommer att han i en viss mening är utomordentligt kunnig på sitt område, EU, Europas nya Bysans.[1]

Därför har RG gått märkligt fri från kritik, trots att han egentligen aldrig utvecklar sina tankar om vad EU är och bör vara utan nöjer sig med att ösa sitt förakt över länder, politiker och intellektuella som inte säger ja och amen omedelbart till alla förslag att flytta makten från medlemsländerna till Bryssel.

RG:s kolumn i dagens SvD är ett praktexempel. Han påstår att Sverige alltid är mot alla nya EU-projekt, men sedan går med och uppfyller sina åtaganden bättre än i stort sett alla andra medlemsländer. Bakom detta ligger en slug uträkning, docerar RG. Sverige försöker åka snålskjuts, ”få de ekonomiska fördelarna men utan att betala det politiska priset”.

Detta är ett dubbelfel. För det första är det ju i allmänhet så att den svenska makteliten är för förslagen, men inte så lätt kan få folkligt stöd för dem. Därför måste eliten först visa ett rimligt motstånd mot förslag om mera överstatlighet för att sedan manövrera in landet i skymundan. När vi väl är med, är det en föredömlig svensk princip att följa internationella överenskommelser till punkt och pricka. RG undviker alltid att kommentera motsättningarna mellan eliterna och medborgarna.

För det andra återkommer här det felaktiga argumentet att Sverige försöker åka snålskjuts, dvs. få de ekonomiska fördelarna utan att betala det politiska priset. En vanlig metafor är ”plocka russinen ur kakan”. Men det blir aldrig någon analys. Sanningen är att de fyra friheterna som har skapat ett frihetens Europa och höjt välståndet dramatiskt inte kräver att de europeiska nationalstaterna avskaffas till förmån för en federal superstat. Fri rörlighet över nationsgränserna för varor, tjänster, kapital och arbetskraft, kort sagt den inre marknaden, kräver en gemensam handelspolitik och en del rimliga regler om upphandling, subventioner och annat som måste övervakas centralt, men det är också allt.

EMU däremot ger mycket små ekonomiska fördelar men kräver en total finanspolitisk union, en transfereringsunion och en bankunion, dvs. stort sett en total politisk union. Den svenska makteliten gjorde som vanligt sitt bästa för att få med Sverige i projektet, men misslyckades kapitalt. Nu har riskerna med en valutaunion fallit ut och hotar hela Europas framtid. Sverige, liksom som Storbritannien, Danmark eller Polen, är inte fripassagerare i systemet och har ingen skyldighet att finansiera en räddningsaktion. Och det behövs inte heller. Resurserna inom eurozonen räcker gott och väl. Eurozonen har god balans mot omvärlden, god genomsnittlig konkurrenskraft och sammantaget hyggliga statsfinanser. Det är bara fråga om att fungera som en stat, där man ser sina resurser som gemensamma, där man hjälper utsatta regioner och ser till att arbetskraft flyttar från dessa till framgångsrika. Det är så det går till i en stat. Det är de som har skapat detta system och nu vill få andra länder att vara med och betala som försöker åka snålskjuts.

RG har inte diskuterat de fundamentala problemen under alla dessa år utan har i stället öst förakt över dem han har betraktat som en nejsägande okunnig populas som inte begriper vad det handlar om. Men med facit i hand, vem har visat sig okunnig?.

Det är en sak att veta allt om intrigerna, maktspelet och skandalerna i det nya Bysans. Hovskvaller är syndigt lockande. Men här gäller det fundamentala demokratiska och ekonomiska sammanhang som avgör de europeiska folkens framtida välstånd.

RG borde byta inriktning och använda sin historiska överblick och sin djupa inblick i EU:s grundarländer till att analyser de svåra frågorna i stället för att meddela att de som inte håller med honom är okunniga, oansvariga och småskurna.

---

[1] Jag är helt medveten om att jag därmed använder den bild av Bysans som Edward Gibbon skapade, en bild av dekadens, hårda interna maktkamper om petitesser, byråkratvälde, intriger, iögonenfallande lyx och en tydlig undergångskänsla. Bysans är en metafor för detta i europeisk kultur, trots att den moderna historieforskningen ger en delvis annorlunda och mera positiv bild av det historiska Bysans. Jag menar alltså att dagens EU har många gemensamma drag med den bild av Bysans som Gibbons etablerade.  

Grekland på väg mot nazismen?

Det är två nyheter om de grekiska nazisterna idag. Den ena är en intervju med det nazistiska Gyllne grynings partiledare, Nikos Michaloliakos, som där i princip förnekar förintelsen, anser att de allierade under kriget och amerikanerna efter kriget begick värre förbrytelser än de tyska nazisterna. Att judar dog i koncentrationslägren berodde på den matbrist som vållades genom de allierades bombningar av försörjningslinjerna osv. Klicka på

Greek neonazi leader denies the Holocaust (repulsive)

Den andra är incidenten i grekisk TV igår där Gyllne grynings parlamentsledamot Ilias Kasidiaris efter en ordväxling kastade ett glas vatten i ansiktet på vänsterpartisten Rena Dourou. Detta fick kommunisten Liana Kanelli att kasta en tidning på Ilias Kasidiaris som svarade med att ge henne tre stenhårda örfilar. Titta på

Politiker i slagsmål i grekisk tv | Nyheter | Aftonbladet

Vad betyder detta för Grekland? Det vet vi inte, men historiska paralleller dyker upp i minnet. Slagskämpar och ölgangsters är inte särskilt farliga för systemet, utan bara för stackars enskilda som råkar vara på fel ställe. Kasidiaris är mera som Ernst Röhm, SA:s (stabs)chef under början av 30-talet. Den socialdemokratiske ledaren Otto Wels kunde hålla ordning i Berlin mot vänsterslagskämpar i november 1919, slå ner Kappkuppen från höger 1920 och hålla gatuslagskämparna till höger och vänster i SA, Stahlhelm och Rotfrontkämpferbund stångna under Weimarrepubliken.

Men Hitler kunde Otto Wels inte klara. Hitler lyckades få makten i den tyska riksdagen och lade fram sin Ermächtigungsgesetz, den lag som skulle ge honom total politisk makt och lägga den formella grunden för Nazityskland. Stämningen var hotfull i riksdagen den 23 mars 1933 med SA-gangsters i lokalen. Otto Wels, socialdemokratins partiledare, var den ende som talade emot och höll sitt Churchilltal med de berömda orden: ”Freiheit und Leben kann man uns nehmen, die Ehre nicht.” (Frihet och liv kan man beröva oss, men inte hedern.)

Det blev det sista fria talet i den tyska riksdagen. Hitler var fanatisk och representant för en motbjudande människofientlig och förvirrad ideologi, men han tänkte långsiktigt och den djupa ekonomiska depressionen hade givit honom ett betydande folkligt politiskt stöd. Han insåg att öldrickande gatugangsters inte skulle kunna lägga grunden för det nazistiska tusenårsrike han drömde om. Och han var handlingskraftig. Han kallade Röhm och större delen av SA-ledningen till ett möte utanför München den 30 juni 1934 och lät avliva dem allihop. De långa knivarnas natt! Sedan kunde Hitler med hjälp av hyperbegåvade medarbetare som Goebbels, hårdföra organisatörer som Heydrich och originella konstnärer som Leni Rifenstahl börja bygga det tredje riket.

Kasidiaris och hans gelikar kommer inte att ens tänka på att bygga ett tusenårsrike. Men hur är det med Nikos Michaloliakos. Är han en potentiell Hitler? Jag tror inte det. Han har fördelen av en djup ekonomisk depression, ett folkligt uppror mot det inhemska politiska etablissemanget och europrojektets hotande haveri. Men karisman saknas och det är nog ont om intelligenta och belästa nazister som kan leverera en sammanhängande berättelse om ett nytt nazistiskt rike på grekiskt territorium. Internationaliseringen och de moderna kommunikationerna underminerar ständigt försöken att bygga upp hållfasta myter om vilka som bär skulden för den ekonomiska kollapsen. Det är en tröst, men grekiska folket står ändå inför en ekonomisk grekisk tragedi där hybris har följts av nemesis och där den enda deus ex machina som kan tänkas är ett välregisserat utträde ur eurosystemet.

Tillnyktring på DN om EU-frågan?

Den europeiska arresteringsordern

I DN:s huvudledare idag medges plötsligt att det finns skäl till kritik mot den ”europeiska arresteringsordern”.  Denna innebär att ett EU-land kan begära utlämning av en medborgare från ett annat EU-land för att ställa vederbörande inför rätta. Tanken är att det skall kunna gå fort, eftersom varje EU-land antas kunna lita på att varje annat EU-land är en demokratisk rättsstat, vars rättsliga processer inte kan påverkas av politiker, klanledare, lokala pampar eller andra makthavare. Därmed har tiden för utlämning kunnat sänkas från ca ett år till drygt två veckor.

DN konstaterar nu att ”Systemet bygger på att det finns stort förtroende för hur rätt skipas i andra länder, och tillräcklig tillit finns ännu inte.” Sant, och vad värre är, det finns inte heller reell grund för tillit till alla EU-länders rättsväsen. Skulle någon känna sig trygg om en dotter efter en fjorton dagars snabbkoll utlämnades på begäran av t ex Ungern, Rumänien, Kroatien, Grekland eller Portugal? DN påminner om att t o m EU-kommissionären Vivianne Reding ifjol varnade för hur systemet fungerar. Den som vill sätta sig in i hur den europeiska arresteringsordern kan fungera, kan gå in på nätet och titta. Den brittiska pressen har rapporterat mängder med egendomliga och upprörande fall.

Det som utlöste den europeiska arresteringsordern var egentligen terrorattentaten mot World Trade Center i New York i september 2001. Brysseleliten tog chansen och DN liksom Folkpartiet och i huvudsak hela det svenska etablissemanget hejade på projektet utan djupare analys. ”Ja till EU” var som vanligt det argument som fick dominera.

Europrojektet är en parallell

Parallellen till europrojektet är uppenbar. Detta kom också till genom en storpolitisk omvälvning, nämligen den tyska återföreningen efter murens fall. Frankrike ville avskaffa Dmarken för att inte Tyskland skulle bli för mäktigt. Någon djupare ekonomisk analys genomfördes inte. En fransktysk maktpolitisk uppgörelse ledde till valutaunionen och det politiska och ekonomiska etablissemanget liksom pressen i EU-länderna hejade aningslöst på. På grund av detta hotas nu inte bara eurosystemet och den politiska maktkoncentrationen till EU:s institutioner, utan hela det frihetens Europa som de fyra friheterna ger oss.

Euron orsakade den irländska ekonomiska tragedin

Och i en signerad ledare på nästa sida i dagens DN konstaterar Gunnar Jonsson att ”På 90-talet spann den keltiska tigern av belåtenhet. En avreglerad ekonomi med låg bolagsskatt lockade till sig multinationella företag och spred välstånd vida omkring. Dessvärre var euroräntan för låg för det överhettade Irland. Lönerna drog i väg. Och mellan 1997 och 2007 fyrdubblades fastighetspriserna.”

Nu är det plötsligt självklart för DN att Irlands (liksom Spaniens) ekonomiska tragedi vållades av eurosystemet.

Kanske kan vi äntligen få en intellektuell EU- och eurodebatt i landet.

DN på vägen till Damaskus

Nu börjar det hända något i den svenska EU- och eurodebatten. För en vecka sedan skrev kolumnisten David Brooks i DN följande: ”Förr i världen fick de europeiska härskande klasserna sin makt beskuren i den dagliga kontakten med politikens sjögång. Men nu har de byggt upp en teknokratisk apparat, EU, som opererar långt ovanför allmänhetens granskande blickar. Beslut som omformar familjers och nationers öden fattas på någon hemlighetsfull transnationell nivå. De allra flesta kan inte säga vem som fattar besluten eller vem som bär skulden om det går fel, så de blir förstås misstänksamma och känner sig maktlösa.”

En kolumnist i DN säger alltså att Europas härskande klasser har skapat EU för att komma undan demokratisk kontroll!

Annika Ström Melin (ASM) är den som på DN:s ledarsida har huvudansvaret för EU-frågor och hon utmärker sig genom att i stort sett aldrig framföra någon kritik mot EU-projektets konstruktion eller mot besluten i Bryssel. Så sent som två dagar före publiceringen av Brooks kolumn skrev hon en indignerad ledare på temat att kritiken från extrema och populistiska partier längst ut på högerkanten nu riktas ”mot samhällets eliter, det ekonomiska systemet, euron och hela EU” och avslutade med orden: ”Det gäller att hejda den utvecklingen i tid.”

Det låter obehagligt. I en levande demokrati är kontinuerlig kritik av ”samhällets eliter, det ekonomiska systemet, euron och hela EU” inte bara tillåtet utan direkt nödvändigt för demokratins överlevnad. Det är ju för att flertalet politiska ledare, pressen, akademikerna och intresseorganisationernas ledningar har svikit den uppgiften, som allt fler medborgare blir benägna att rösta på extrempartier till höger och vänster för att meddela att de är ”mot samhällets eliter, det ekonomiska systemet, euron och hela EU”.  Det har ju inte funnits några andra att vända sig till. Inom EU är det egentligen bara Storbritannien som erbjuder sina medborgare en demokratisk-pluralistisk debattmiljö i EU-frågor. Ett av de stora partierna, det konservativa, med en oklanderligt demokratisk tradition, en genomtänkt politik och stor regeringsvana, är tydligt EU-skeptiskt och flera stora tidningar som The Daily Telegraph, The Times och The Sun driver en starkt EU-kritisk linje. I Sverige liksom i övriga EU-länder, finns inte sådana partier och tidningar. Kompetent EU-kritisk granskning är sällsynt och medborgarna måste rösta på smala, udda partier och i värsta fall på odemokratiska extremistpartier för att i demokratiska val kunna meddela sin EU-kritik.

I fredags tog emellertid ASM upp Hans-Magnus Enzensbergers starkt EU-kritiska bok ”Det mjuka monstret” och konstaterar att det ligger mycket i hans kritik. Här kommer hon nu med synpunkter som att ”Bristen på demokrati är definitivt en inbyggd och allvarlig svaghet i unionens beslutsapparat. ” och ”Med euron togs det hittills största steget på väg mot en allt fastare union, men den nuvarande krisen visar att det gick alltför fort och inte var tillräckligt genomtänkt.” Tänk om vi hade haft några genomtänkta politiker och kvalitetstidningar som hade intagit den attityden 1995 och 2003. Centerpartiet gick ju emot europrojektet 2003 och Svenska Dagbladet var eurokritiskt under 90-talet, men båda tystnade i frågan.   

Och i söndags kom Peter Wolodarski (PW), DN:s politiske redaktör, med sin söndagskrönika. Den innebär en tydlig förändring i DN:s syn på euron. Visserligen påstår PW att eurokrisen hade kunnat motverkas med inhemska åtstramningar och strukturreformer, men det vet vi alla att i demokratins politiska verklighet är det svårt eller omöjligt att ta sådana politiska beslut när inflationen är låg, räntorna låga och statsfinanserna i hyfsad balans (Spanien och Irland hade inga budgetunderskott alls).  Det var därför den svenska utredningen inför EMU-folkomröstningen (som jag var ledamot av) konstaterade att det är en nackdel att inte ha en egen valuta och penningpolitik som kan anpassas till det egna landets utveckling. Det är emellertid en stor förändring att DN:s politiske redaktör nu säger att ”Den globala finanskrisen satte i gång dramatiken, men det vore intellektuellt ohederligt att förtiga den roll som valutan kommit att spela”.

Nu börjar det likna något. Kanske kan vi få en fungerande demokratisk debatt och opinionsbildning i EU-frågan. Och kanske kan EU-länderna därmed börja återta rätten att styra sig själva i enlighet med folkviljan. Men kostnaden för det ogenomtänkta europrojektet är fullständigt enorm i form av massarbetslöshet, förlorad produktion och sociala tragedier. Det är oetiskt att genomföra gigantiska sociala experiment av detta slag.

Det mest förbjudna enligt DN

Jag läser följande på DN:s ledarsida idag och hoppar högt. Har DN släppt in en övervintrande marxist i finrummet? Så här står det:

”Förr i världen fick de europeiska härskande klasserna sin makt beskuren i den dagliga kontakten med politikens sjögång. Men nu har de byggt upp en teknokratisk apparat, EU, som opererar långt ovanför allmänhetens granskande blickar. Beslut som omformar familjers och nationers öden fattas på någon hemlighetsfull transnationell nivå. De allra flesta kan inte säga vem som fattar besluten eller vem som bär skulden om de går fel, så de blir förstås misstänksamma och känner sig maktlösa.”

Det är David Brooks som säger detta förfärliga, att Europas härskande klasser har skapat EU för att komma undan demokratisk kontroll. David Brooks är en amerikansk kolumnist som ursprungligen var konservativ, men som rört sig mot mitten och nu skriver i New York Times. Hans syn skiljer sig rejält från den som DN:s egen ledarskribent på området, Annika Ström Melin företräder. Hon konstaterade i en ledare senast i lördags indignerat att kritiken från extrema och populistiska partier längst ut på högerkanten nu riktas ”mot samhällets eliter, det ekonomiska systemet, euron och hela EU”. 

Det måste vara dags att sparka populisten David Brooks och få in en ny kolumnist som kan hjälpa till att få tyst på kritiken av makteliten och EU. ”Det gäller att hejda den utvecklingen i tid.” som Ström Melin myndigt avslutar sin ledare.

Rudolf Wall och Herbert Tingsten vänder sig i sina gravar.  

Reinfeldts etniska svenskar

Har landets statsminister uttalat sig som nazist eller åtminstone sverigedemokrat genom att använda uttrycket etniska svenskar i en intervju i Växjö? Svaret är nej! Sanna Rayman i SvD utreder frågan alldeles utmärkt i ett ledarstick idag, men för den som orkar läsa litet mera om saken kommer här några politiskt inkorrekta, men språkligt-demokratiskt korrekta, reflexioner.

Reinfeldt fick frågan om det inte var dags att stimulera ekonomin nu när vi har massarbetslöshet. Då tänker han så här. Om vi hade allmänt hög arbetslöshet i de flesta grupper och landsändar, vore det rätt medicin. Men när över 90 procent har jobb och arbetslösheten är låg för den stora majoriteten av vanliga svenskar som inte är mycket unga, så är allmän efterfrågestimulans inte rätt medicin. En sådan skulle öka efterfrågan framför allt på dem som redan har jobb, vilket leder till lönestegring för dem och successivt förlorad konkurrenskraft på världsmarknaden för svenskt näringsliv. Det är inte bara en ineffektiv politik utan en direkt farlig politik. Den höga arbetslösheten måste bekämpas med mer selektiva medel som ökar efterfrågan på den arbetskraft som nu är arbetslös. De rätta verktygen är då utbildning, kunskapslyft, instegsåtgärder, coaching, lönesubventioner osv.

Därför påminner Reinfeldt om att arbetslösheten bland ”etniska svenskar mitt i livet” är låg. De som låtsas tro att han därmed menar att vi kan strunta i de grupper där arbetslösheten är hög, är enligt min mening ohederliga.

Men varför valde Reinfeldt uttrycket ”etniska svenskar mitt i livet” i stället för det politiskt korrekta ”födda i Sverige” och ”äldre än 25”. Generaldirektörerna för SCB (Stefan Lundgren) och IFAU (Olof Åslund) tillrättavisar myndigt statsministern: Det finns inget behov av data om etnicitet (Stefan Lundgren). Jag tycker inte man ska kontrastera svenskar mot invandrare (Olof Åslund).

Min syn är att etnicitet är ett exaktare uttryck än utlandsfödda eller första generationens invandrare i detta sammanhang, även om det är svårt att kvantifiera. Låt mig ta några konkreta exempel. Sakine Madon, Maciej Zaremba, Dilsa Demirbag-Sten, Marian Radetzki, Nalin Pekgul och Theodor Kallifatides är alla födda utomlands, men är centrala gestalter i svenskt offentligt liv, inte som ledare för minoriteter, utan på grund av att de är etniska svenskar med lysande begåvning. Etniska svenskar? Javisst! De talar och skriver en lysande svenska, de är djupt förtrogna med Sveriges samhällsskick, seder och värderingar, maktförhållanden, politik och historia, litteratur, konst och populärkultur. De svänger inte rökelsekaren framför det svenska för att smälta in utan deltar med liv och lust i kritik och försvar av det svenska. Det är det som är definitionen på svensk etnicitet.

De personexempel jag tar är, naturligt nog, kända intellektuella, men vi vet alla att det vimlar av etniska svenskar, som är födda utomlands, men som lever vanliga svenska liv, talar svenska, tittar på SVT och TV4, läser Karlskogatidningen dagligen, är med i sportfiskeklubben, hämtar och lämnar barn på dagis och ställer upp som klassföräldrar.  De har nästan alltid jobb. De arbetar på ICA Maxi i Norrköping, på vårdcentralen i Ektorp eller som lärare i Växjö.  Varför har de jobb? Jo, de är etniska svenskar.

Vi har andra, varav många är födda i Sverige, som är dåliga i svenska, umgås mest med människor från sitt ursprungsland, vänder parabolantennen mot ursprungslandet och står främmande för det mesta i Sverige. De har, naturligt nog, svårt att få jobb och är därför ofta arbetslösa.   

Det var detta som fick Reinfeldt att välja det koncisa uttrycket ”etniska svenskar mitt i livet”. Ett lyckat ordval, tycker jag. Det är ett avsteg från PK, som startar en debatt. Så låt mig fortsätta en bit till i denna.

Är etnicitet ett fult eller i varje fall ”grumligt” ord. Nej inte alls. Begreppet etnicitet finns i svensk lagtext och definieras där. Likabehandlingslagen, utfärdad av Sveriges riksdag den 16 februari 2006 (under Mona Sahlins socialdemokratiska enpartiregering) använder uttrycket och definierar det. I 1 § står: ”Denna lag har till ändamål att … motverka diskriminering på grund av kön, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, sexuell läggning eller funktionshinder.” Och i 2 § kommer definitionen:  

-          etnisk tillhörighet: att någon tillhör en grupp av personer som har samma nationella eller etniska ursprung, ras eller hudfärg (samma definition som i Nationalencyklopedin)

Detta betyder att svenska domare kan behöva fastställa etnisk tillhörighet. Var och en bör testa uttrycket. Är alla svenska medborgare etniska svenskar? Nej, samerna, som i stort sett alla är födda i Sverige och är svenska medborgare, anser själva, och vi med dem, att de inte är etniska svenskar. Etniskt är de samer och är stolta över detta. När vi talar om romerna och hur de behandlas i Sverige är det uppenbart att vi anser oss kunna skilja ut dem som en distinkt etnisk grupp. Kanske lika bra att säga det då.

Det finns etniska identiteter som går att definiera och de har inget med hudfärg eller födelseland att göra. Man kan välja etnisk identitet och vilken man väljer har avgörande betydelse för hur livet blir i det land man väljer att leva i.

Post scriptum

För den som vill ha exempel på hur Lars Ohly, Aftonbladet,  socialdemokraterna i Solna osv. har använt begreppet  ”etniska svenskar” rekommenderas Maria K Anderssons artikel i Liv och rätt http://www.livochratt.se/vad-man-far-och-inte-far-saga/ där hon konstaterar att begreppet kanske bara är ett problem för gruppen ”etniska Södermalmssvenskar mitt i livet.”   

Hans Dalborg behövs i bonusdebatten

Hans Dalborg behövs i bonusdebatten  – nu i vit rustning

På tal om bankernas bonusar och extremt höga löner konstaterar en debattör att i den allmänna atmosfären av moralisk indignation är det lätt att glömma att bankernas ersättningsvillkor också har blivit ett enormt samhällsekonomiskt problem av global karaktär. I jakten på höga ersättningar har bankledningarna höjt risktagandet i sektorn genom att expandera balansräkningarna. Priset för detta beteende betalar vi nu alla.

Lösningen, menar denne debattör, är att lagstifta om högre krav på eget kapital och omstrukturera banksektorn i västvärlden så att skattebetalarnas implicita garanti kan elimineras. Bankerna påstår att de då inte kommer att ha nog med pengar att låna ut till näringslivet, hushållen och den offentliga sektorn, men min debattör säger att när kostnaderna stiger genom den föreslagna lagstiftningen, tvingas bankerna skära ner andra kostnader. Eftersom ersättningen till högre befattningshavare, handlare osv.  ligger ca tre gånger högre än vad som är rimligt, kommer nedskärningarna då att ske där. Både samhällsekonomins stabilitet och den moraliska indignationen får sitt.

Vem är denne debattör? Kan det vara Jean-Luc Mélenchon i L´Humanité under presidentvalskampanjen? Någon av Skånesossarna, typ Tony Johansson? Jonas Sjöstedt? Nej, nej. Det är förre VD:n för Barclays bank och ledamot av Vickers Commission som skriver detta i dagens Financial Times. Han har lämnat bankvärlden, men är nu styrelseordförande för Sygenta, ett storföretag i blåsväder. Han är verkligen inte en golfspelande föredetting.

 Sverige skulle också behöva en opinionsbildare på detta område, en akademiskt högutbildad intellektuell, en framgångsrik och erfaren bankchef som har lämnat bankvärlden men är i fullt slag i det offentliga livet. Det finns en: min förre chef på Nordea, Hans Dalborg. Han uppfyller alla krav utom det att han inte verkade se det samhällsekonomiska problemet med höga bonusar i finanssektorn, när han var ordförande i Nordea. Men nu ser han väl det?

Konsten att ställa rätt frågor till rätt personer

Håhåjaja! Nu är det strid om EU:s förslag till hur EU-länderna ska minska sin energiförbrukning med 20 procent illa kvickt. Kommissionen, ministerrådet och EU-parlamentet menar att det ska utgå ett påbud från Bryssel att hela EU ska införa individuell mätning av förbrukningen av värme och varmvatten i alla bostäder. Hyresgästernas representant intervjuas och säger att det blir orättvist, därför att det blir dyrare ju mer ytterväggsyta ens lägenhet har. I övrigt inga vettiga frågor från radions journalister.

Så här borde det gå till:

Fråga 1: Är det rimligt att bestämma centralt i Bryssel hur medlemsländerna ska sänka energiförbrukningen? Bör man inte lämna åt dem själva att besluta hur de ska nå det målet? (Denna fråga ställs till It- och energiminister Anna-Karin Hatt eller till EU-minister Birgitta Ohlssson och dessutom till Birgitta Swedenborg, partiledare för EU-kritiska Junilistan och erfaren nationalekonom. Hatt säger antagligen nja till nationell lösning (centerpartist) och Ohlsson antagligen nej (folkpartist). Swedenborg säger ja och förklarar hur viktigt det är att länder kan tävla med varandra i sökandet efter olika ekonomiska  och politiska lösningar, s k institutionell konkurrens. Hon pekar dessutom på att detaljerade regleringar på Brysselnivå blir ofullkomliga kompromisser som sedan är mycket svåra att ändra. Europeisk skleros blir följden.)

Fråga 2: Är det bra att lagstifta om sådan individuell mätning. (Frågan ställs till samma två som ovan plus representant för Hyresgästerna. De båda första svarar ja med argumentet att de som bestämmer hur mycket de ska förbruka bör stå för kostnaden för att vi ska få samhällsekonomiskt effektiv förbrukning. Hyresgästrepresentanten säger som ovan.

Fråga 3: Hyresgästrepresentanten och nationalekonomen Birgitta Swedenborg får följdfrågan om inte problem på uppvärmningssidan på grund av skillnader i ytterväggsyta kan klaras av, antingen via hyressättningen så att individuella incitament att hushålla med energi kan upprätthållas eller via marknadsprisbildningen på bostadsrätter , när det är fråga om den upplåtelseformen. Den förstnämnde blir förbluffad. Swedenborg svarar ja och förklarar hur.

Detta är de tre intressanta frågorna att få svar på i sammanhanget. De ställdes inte.

DN, etablissemangets försvarare

Dagens DN-ledare ”Hejda de extrema” är antingen ytlig eller perfid. Jag är osäker på vilket. Jag har två grava invändningar mot ledaren. Den vrider händerna i ångest över extremistiska partiers växande stöd i Europa utan att presentera distinktioner och analys. Vad menar vi med uttrycket extrema partier?  Rent analytiskt skulle man kunna mena partier som vill ändra samhället ganska rejält (och kanske på kort tid). Men menar vi verkligen det? Med den definitionen var det svenska frisinnade partiet ett extremt parti i början av 1900-talet då det ville förändra landet styrelsesätt totalt genom att införa demokrati med allmän och lika rösträtt för kvinnor och män. Och socialdemokraterna var ett extremt parti  från 1978 till mitten på 90-talet, den period då det ville socialisera näringslivet med hjälp av löntagarfonder.  

Men så använder vi inte uttrycket på svenska.  Det vi menar med extremism är att ett parti vill förändra samhället med hjälp av odemokratiska metoder och/eller införa ett system som står i strid med demokrati och grundläggande mänskliga rättigheter. Partier som vill ändra samhället på ett fundamentalt sätt (och ganska snabbt) men med respekt för demokrati och mänskliga rättigheter har vi nog normalt kallat radikala.

DN-ledaren slår ihop Marine Le Pens Nationella fronten som fick knappt 18 procent i franska presidentvalets första omgång med Jean-Luc Méchelons Vänsterfronten som fick 11 procent. Jag menar att Jean-Luc Mélenchon står för ett radikalt politiskt alternativ, men är en pålitlig demokrat som inte får smäckas ihop med högerextremisten Marine Le Pen. Jean-Luc Mélenchon har vansinniga idéer om socialisering av banker och storföretag, om protektionism och mycket annat, men han bidrar till demokratin genom att erbjuda ett alternativ till de franska väljare som tror på en sådan politik.  Det är något helt annat än extremism i den mening som vi alla, uppenbarligen även ledarskribenten själv, använder ordet.

Därför är det mycket rimligt att kalla det grekiska kommunistpartiet extremt. Det partiet har inte ens tagit avstånd från stalinismen. Och partier som grekiska Gyllene gryning (och LAOS, som inte nämns i ledaren), Geert Wilders parti och Socialistpartiet i Nederländerna är extrema partier.

Nu till den andra invändningen. Ledaren ger läsarna bruksanvisning för hur man känner igen extrema partier.  ”Svårigheterna skylls på någon annan: Antingen är det invandrarnas, kapitalismens, EU:s eller globaliseringens fel.”  Invandringsmotståndare, socialister, EU-kritiker och protektionister är alltså samma andas barn. Ledaren påminner särskilt om att det nederländska Socialistpartiet fick sitt genombrott då det ”liksom en majoritet i Nederländerna, sa nej till EU:s konstitution.”

Vi är många som anser att EU:s europrojekt bär en mycket stor del av skulden till den ekonomiska kris som har drabbat Irland och EU:s medelhavsländer och att den krisen nu förvärras genom den ekonomiska politik som EU påtvingar dem. Vi är många som anser att EU och dess institutioner börjar bli ett hot mot demokratin genom att ersätta folkvalda ledare i medlemsländerna med tjänstemän ur Brysseletablissemanget. DN klumpar ihop oss med stalinister, fascister och allsköns främlingsfientliga.

Ledaren använder också uttrycket ”populistiska paroller” om kritik av etablissemanget, kapitalismen, frihandeln och EU.  Det är tydligt att ledarskribenten definierar populism som kritik mot makteliten och de idéer denna för närvarande står för.  Men demokratin bygger faktiskt på att makteliter och deras idéer kritiseras och diskuteras. Om etablissemangets företrädare använder epitet som populism i stället för att ta debatten med oliktänkande, bryter man mot spelreglerna.

Howgh!

Europas själ - institutionell konkurrens

Jag lyssnade som alla andra på Johan Norbergs glänsande utläggning i P1:s Radioessän idag.Ämnet var frågan  om varför det går upp och ner för mänskliga civilisationer genom århundradena och årtusenden. Gå in på webben om du missade den. Men jag kan inte låta bli att påminna om vad Norbergs synsätt säger om EU-projektet och dem som driver det. Jag gör det genom att lägga ut nedan som bloggtext ett kort avsnitt ur en liten bok jag presenterade hösten 2008.

6. Europas själ - institutionell konkurrens

Mänsklighetens utveckling drivs framåt inte bara genom konkurrens mellan företag på marknaderna för varor och tjänster utan också genom konkurrens mellan länder om att finna goda politiska lösningar. Fri institutionell konkurrens har varit fundamental för den västerländska kulturens utveckling. Västerlandet föddes i de grekiska stadsstaterna, vars kultur togs över, och gick under, i romarriket. Denna kultur återföds i de norditalienska stadsstaterna under renässansen. Hela den europeiska kulturutvecklingen har sedan dess varit präglad av världsdelens uppdelning i ett mycket stort antal nationalstater och andra mer eller mindre självständiga politiska enheter såsom stadsstater, furstendömen, självständiga biskopsdömen.

När den moderna tiden börjar omkring år 1500, skulle ingen ha kommit på idén att denna splittrade region med en folkmängd som var hälften av Kinas skulle komma att erövra världen. Den tidens supermakter var Kina, Stormogulens Indien, safaviddynastins Persien och det ottomanska väldet. Turkarna hade erövrat Konstinopel 1453 och fortsatt uppöver Balkan på väg mot Italien och Wien. Dessa stora riken kom efter i utvecklingen och försvagades därför att de var sammanhållna av en central maktinstitution som krävde likriktning av synsätt och verksamheter och som kunde genomdriva den.

I Europa såg det helt annorlunda ut. Frånvaron av en stark centralmakt och rivaliteten mellan alla dess nationalstater, stadsstater, furstendömen osv. stimulerade ett ständigt sökande efter militära, tekniska, kommersiella och kulturella innovationer. Hindren mot förändring var låga och den som inte fick gehör för en idé i sitt eget land kunde lätt flytta till ett annat[1] Den institutionella konkurrensen mellan dessa decentraliserade politiska enheter genererade en teknisk, humanistisk och vetenskaplig kultur som kom att erövra världen. USA är en europeisk produkt. Grundlagsfäderna i Philadelphia var barn av upplysningstiden och kunde sin John Locke. Idag har i stort sett alla folk och kulturer tagit till sig det europeiska kulturarvet.

Europa har blivit världsledande tack vare sin politiska splittring, inte trots den. Politisk fragmentering och institutionell konkurrens är det som har skapat Europa. Ett EU som syftar till att reglera och centralisera beslutsfattandet i världsdelen är därför ett hot mot detta Europa.

[1] Ett centralt verk att läsa om detta är Kennedy, Paul, The Rise and the Fall of the Great Powers, Unwin-Hyman, London, 1988, men många ekonomhistoriker har under de senaste årtiondena visat att det framför allt är olika institutionella lösningar som förklarar skillnaderna i utveckling mellan länder och världsdelar. Det är inte råvarutillgångar eller folkmängd som fäller avgörandet.

Det var allt!

Mona Sahlin till ILO

Igår var det ett långt inslag i God morgon världen i P1 som handlade om ett ofta diskuterat problem. Det är för få svenskar på tjänstemannaposterna i de internationella organisationerna! Och detta trots att Jan Eliasson just har fått ett riktigt fint påhugg på FN. Den svenska statsapparaten sätter därför nu in stora resurser för att tillförsäkra Mona Sahlin jobbet som chef för ILO.

Det betraktas vanligen som självklart att det är ett svenskt intresse att få in så många svenskar som möjligt i de internationella organisationerna och särskilt då på de höga posterna. Så självklart att motivering inte anses nödvändig. Men varför skulle det vara så?

Det mest acceptabla skälet är naturligtvis att vi anser att det finns många svenskar som skulle vara mer kvalificerade än alternativen från andra länder. Men då borde vi väl sätta in våra krafter på att komma bort från de informella nationella kvoteringarna och verka för ett rent meritokratiskt system där endast de personliga kvalifikationerna är utslagsgivande.  Att detta skulle medföra fler svenska tjänstemän skulle då bara vara en följd av ett meritokratiskt system, där svenskar antas gynnas på grund av utbildning, språkkunskaper, ledarförmåga, hederlighet och social kompetens .

Det är emellertid tydligt att Sverige som stat/nation anses vinna på att det tillsätts just fler svenskar i de internationella organisationerna. Hur? Den förhärskande förklaringen är att det ger Sverige ökat inflytande över besluten i dessa organisationer eller åtminstone bättre inblick i maktspelen. Så är det kanske, men den tanken bygger på att tjänstemän i internationella organisationer bryter flagrant mot reglerna och uppträder som representanter för sitt eget land i stället för som internationella tjänstemän. Och vi vill tydligen spela med i detta ohederliga spel.

Den viktigaste förklaringen till att staten Sverige anses skyldigt att tillförsäkra svenskar ett maximalt antal tjänstemannaposter i internationella organisationer är nog dessvärre att det är ett gemensamt intresse för den svenska makteliten. Det är t ex en enorm skillnad i inkomst, ekonomiska förmåner och beskattning när man går från att vara byråchef på Jordbruksverket i Jönköping till att bli hög tjänsteman med diplomatiska privilegier på FAO i Rom. Codex Committee on Food Labelling kanske?

Tjänstemän i statsförvaltningen och i näringslivets och fackets organisationer har därför, liksom f d politiker, alla mycket starka skäl att verka för kraftfulla politiska och diplomatiska ansträngningar för att maximera antalet internationella tjänster som kan besättas av svenska medborgare. Men ligger det i svenska folkets och svenska skattebetalares intresse?  Svaret är rimligen nej. Det leder successivt till att vi måste betala allt högre löner i Sverige för dessa grupper. Vi övriga förlorar på detta spel.

Och tillåt mig avsluta med det fräcka antagandet att internationella organisationer ständigt byggs ut med allt fler avdelningar som erbjuder allt fler tjänster, därför att …, ja, Cui bono som vi gamla stötar säger. Yngre generationer säger  ”Follow the money” verkar det som.

Om det är så hård konkurrens om dessa tjänstemannajobb i internationella organisationer, skulle man tro att de är förknippade med onödigt fördelaktiga villkor. De skulle ju tydligen kunna besättas med kompetent folk till väsentligt lägre kostnad. Arbetsgivare är, tack och lov, normalt mycket duktiga och hårdföra när de gör sådana bedömningar. Men på detta område fungerar inte arbetsgivarna på normalt sätt. Cui bono? 

När far super är det rätt!

Jag vill oroa och provocera, säger var och varannan konstnär i vår tid. Är det fel? Nej, det är varje konstnärs rättighet att göra. Men man kan påminna om att inget blir konst därför att det provocerar och att ”Constable quietly rebelled against the artistic culture”. Och Mozart provocerade inte. Många av vår tids konstnärer vill provocera, men misslyckas till sin besvikelse med att épatera bourgeoisin. Ibland går det dock. Några blir provocerade och "visar sitt rätta ansikte", vilket väl måste vara avsikten med en provokation sett från provokatörens sida.

Så gick det den fredagskväll i januari 2004 på Historiska museet, då den israeliske ambassadören förstörde, nåja, störde, en provokativ installation av Dror Feiler och Gunilla Sköld-Feiler. Vi minns den alla. Bilden av en leende ung kvinna, Hanadi Jaradat, den palestinska advokat som sprängde sig i luften på en restaurang i Haifa i oktober 2003 och tog med sig ett tjugotal medmänniskor. Bilden var placerad på en liten segelbåt i en bassäng med blodrött vatten. Israels ambassadör var där på vernissagen och blev provocerad. Han slängde en del av belysningen i vattnet, så att det blev kortslutning och kolmörkt. Extremt engagerande symbolik.  Riktig konst!

Händelsen utlöste en enorm indignation. Ambassadören hade brutit mot det oskrivna kontraktet mellan konstnärerna och bourgeoisin och låtit sig provoceras till motåtgärd. Det var naturligtvis inga problem att fördela skulden. Pacta sunt servanda.

I januari 2009 spelade en trettiofemårig kvinna, Anna Odell, psykotisk på Liljeholmsbron i Stockholm och lyckades få polisen att komma och hämta henne och föra henne till S:t Görans sjukhus. Hon gjorde våldsamt motstånd och spändes därför fast och tvångsmedicinerades. Anna Odell hade drabbats av psykisk sjukdom tretton år tidigare, men genomförde bluffen ”Inte för att bearbeta tidigare upplevelser utan för att synliggöra maktstrukturer inom vården, samhällets syn på psykisk sjukdom och den offerroll som den sjuke pådyvlas.” Här misslyckades provokationen. Hon omhändertogs och vårdades som man gör och måste göra med en patient som beter sig på detta sätt. Hon dömde till 50 dagsböter, men hennes konstfackkolleger och lärare och flertalet kulturjournalister stödde henne.

Och nu i söndags var kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth på Moderna museet för att fira KRO:s 75-årsjubileum. Där serverades en jättetårta i form av en svart kvinna som kulturministern helt enligt protokollet fick börja skära upp. Det hela var en installation mot kvinnlig könsstympning enligt konstnären Makode Aj Linde och arrangörerna.

Afrosvenskarnas riksförbund kräver nu kulturministerns avgång. Det var fråga om en rasistisk karikatyr av kvinnan. SvD: s journalist konstaterar i intervju med kulturministern att hon faktiskt skar i tårtan.

”- Det gjorde i så fall alla, men det var kanske litet chockartad situation och det var väl också det konstnären ville åstadkomma förmodar jag. Han påstår ju att det utmanar ett romantiserande och exotiserande synsätt från väst på det som egentligen handlar om våld och rasism. Det är vad jag har fått veta om konstverket i efterhand. Konsten måste få provocera, säger Adelsohn Liljeroth.”

Och ja, det måste den. Men lät hon sig provoceras? Nej, hon höll god min. Om hon hade vägrat att skära upp sin tårtbit av etiska skäl hade hon däremot betett sig som den israeliske ambassadören och fått kritik för det. En moderat kulturminister kan nog inte göra rätt i sådana här frågor lika litet som en israelisk ambassadör. Och Makode Aj Linde kan naturligtvis inte ha gjort något fel. När far super är det rätt.

Jag tycker vi borgarbrackor bör börja utnyttja vår medborgerliga rätt att provocera konstnärer, kulturskribenter och kolumnister. För ett roligare samhälle.