Rolf Gustavsson (RG) är ett fenomen i
svensk press. Han har drivit politisk EU-propaganda på nyhetsplats i SvD i många
år och sedan varit kolumnist där sedan 2010. Ifjol fick han Publicistklubbens stora
pris med motiveringen: ”Kunnig,
envis och en aning sardonisk guidar han oss i Europa. Den vimsiga politiken, de
kryptiska fördragen och den blytunga historien – allt blir begripligt och
intressant i Gustavssons sällskap.”
En aning
sardonisk? Det låter elegant, bildat, litet Oscar Wilde. I Sverige anses det okultiverat
att kritisera sådana framstående personer och pressfolk granskar som bekant inte
gärna varandra. Därtill kommer att han i en viss mening är utomordentligt
kunnig på sitt område, EU, Europas nya Bysans.[1]
Därför
har RG gått märkligt fri från kritik, trots att han egentligen aldrig utvecklar
sina tankar om vad EU är och bör vara utan nöjer sig med att ösa sitt förakt
över länder, politiker och intellektuella som inte säger ja och amen omedelbart
till alla förslag att flytta makten från medlemsländerna till Bryssel.
RG:s
kolumn i dagens SvD är ett praktexempel. Han påstår att Sverige alltid är mot
alla nya EU-projekt, men sedan går med och uppfyller sina åtaganden bättre än i
stort sett alla andra medlemsländer. Bakom detta ligger en slug uträkning,
docerar RG. Sverige försöker åka snålskjuts, ”få de ekonomiska fördelarna men
utan att betala det politiska priset”.
Detta är
ett dubbelfel. För det första är det ju i allmänhet så att den svenska
makteliten är för förslagen, men inte så lätt kan få folkligt stöd för dem.
Därför måste eliten först visa ett rimligt motstånd mot förslag om mera
överstatlighet för att sedan manövrera in landet i skymundan. När vi väl är med,
är det en föredömlig svensk princip att följa internationella överenskommelser
till punkt och pricka. RG undviker alltid att kommentera motsättningarna mellan
eliterna och medborgarna.
För det
andra återkommer här det felaktiga argumentet att Sverige försöker åka
snålskjuts, dvs. få de ekonomiska fördelarna utan att betala det politiska
priset. En vanlig metafor är ”plocka russinen ur kakan”. Men det blir aldrig
någon analys. Sanningen är att de fyra friheterna som har skapat ett frihetens
Europa och höjt välståndet dramatiskt inte kräver att de europeiska
nationalstaterna avskaffas till förmån för en federal superstat. Fri rörlighet
över nationsgränserna för varor, tjänster, kapital och arbetskraft, kort sagt
den inre marknaden, kräver en gemensam handelspolitik och en del rimliga regler
om upphandling, subventioner och annat som måste övervakas centralt, men det är
också allt.
EMU
däremot ger mycket små ekonomiska fördelar men kräver en total finanspolitisk
union, en transfereringsunion och en bankunion, dvs. stort sett en total politisk
union. Den svenska makteliten gjorde som vanligt sitt bästa för att få med
Sverige i projektet, men misslyckades kapitalt. Nu har riskerna med en
valutaunion fallit ut och hotar hela Europas framtid. Sverige, liksom som
Storbritannien, Danmark eller Polen, är inte fripassagerare i systemet och har
ingen skyldighet att finansiera en räddningsaktion. Och det behövs inte heller.
Resurserna inom eurozonen räcker gott och väl. Eurozonen har god balans mot
omvärlden, god genomsnittlig konkurrenskraft och sammantaget hyggliga
statsfinanser. Det är bara fråga om att fungera som en stat, där man ser sina
resurser som gemensamma, där man hjälper utsatta regioner och ser till att
arbetskraft flyttar från dessa till framgångsrika. Det är så det går till i en
stat. Det är de som har skapat detta system och nu vill få andra länder att
vara med och betala som försöker åka snålskjuts.
RG har
inte diskuterat de fundamentala problemen under alla dessa år utan har i
stället öst förakt över dem han har betraktat som en nejsägande okunnig populas
som inte begriper vad det handlar om. Men med facit i hand, vem har visat sig
okunnig?.
Det är en
sak att veta allt om intrigerna, maktspelet och skandalerna i det nya Bysans.
Hovskvaller är syndigt lockande. Men här gäller det fundamentala demokratiska
och ekonomiska sammanhang som avgör de europeiska folkens framtida välstånd.
RG borde
byta inriktning och använda sin historiska överblick och sin djupa inblick i EU:s
grundarländer till att analyser de svåra frågorna i stället för att meddela att
de som inte håller med honom är okunniga, oansvariga och småskurna.
[1] Jag är helt
medveten om att jag därmed använder den bild av Bysans som Edward Gibbon
skapade, en bild av dekadens, hårda interna maktkamper om petitesser,
byråkratvälde, intriger, iögonenfallande lyx och en tydlig undergångskänsla.
Bysans är en metafor för detta i europeisk kultur, trots att den moderna historieforskningen
ger en delvis annorlunda och mera positiv bild av det historiska Bysans. Jag menar
alltså att dagens EU har många gemensamma drag med den bild av Bysans som Gibbons
etablerade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar