DN på vägen till Damaskus

Nu börjar det hända något i den svenska EU- och eurodebatten. För en vecka sedan skrev kolumnisten David Brooks i DN följande: ”Förr i världen fick de europeiska härskande klasserna sin makt beskuren i den dagliga kontakten med politikens sjögång. Men nu har de byggt upp en teknokratisk apparat, EU, som opererar långt ovanför allmänhetens granskande blickar. Beslut som omformar familjers och nationers öden fattas på någon hemlighetsfull transnationell nivå. De allra flesta kan inte säga vem som fattar besluten eller vem som bär skulden om det går fel, så de blir förstås misstänksamma och känner sig maktlösa.”

En kolumnist i DN säger alltså att Europas härskande klasser har skapat EU för att komma undan demokratisk kontroll!

Annika Ström Melin (ASM) är den som på DN:s ledarsida har huvudansvaret för EU-frågor och hon utmärker sig genom att i stort sett aldrig framföra någon kritik mot EU-projektets konstruktion eller mot besluten i Bryssel. Så sent som två dagar före publiceringen av Brooks kolumn skrev hon en indignerad ledare på temat att kritiken från extrema och populistiska partier längst ut på högerkanten nu riktas ”mot samhällets eliter, det ekonomiska systemet, euron och hela EU” och avslutade med orden: ”Det gäller att hejda den utvecklingen i tid.”

Det låter obehagligt. I en levande demokrati är kontinuerlig kritik av ”samhällets eliter, det ekonomiska systemet, euron och hela EU” inte bara tillåtet utan direkt nödvändigt för demokratins överlevnad. Det är ju för att flertalet politiska ledare, pressen, akademikerna och intresseorganisationernas ledningar har svikit den uppgiften, som allt fler medborgare blir benägna att rösta på extrempartier till höger och vänster för att meddela att de är ”mot samhällets eliter, det ekonomiska systemet, euron och hela EU”.  Det har ju inte funnits några andra att vända sig till. Inom EU är det egentligen bara Storbritannien som erbjuder sina medborgare en demokratisk-pluralistisk debattmiljö i EU-frågor. Ett av de stora partierna, det konservativa, med en oklanderligt demokratisk tradition, en genomtänkt politik och stor regeringsvana, är tydligt EU-skeptiskt och flera stora tidningar som The Daily Telegraph, The Times och The Sun driver en starkt EU-kritisk linje. I Sverige liksom i övriga EU-länder, finns inte sådana partier och tidningar. Kompetent EU-kritisk granskning är sällsynt och medborgarna måste rösta på smala, udda partier och i värsta fall på odemokratiska extremistpartier för att i demokratiska val kunna meddela sin EU-kritik.

I fredags tog emellertid ASM upp Hans-Magnus Enzensbergers starkt EU-kritiska bok ”Det mjuka monstret” och konstaterar att det ligger mycket i hans kritik. Här kommer hon nu med synpunkter som att ”Bristen på demokrati är definitivt en inbyggd och allvarlig svaghet i unionens beslutsapparat. ” och ”Med euron togs det hittills största steget på väg mot en allt fastare union, men den nuvarande krisen visar att det gick alltför fort och inte var tillräckligt genomtänkt.” Tänk om vi hade haft några genomtänkta politiker och kvalitetstidningar som hade intagit den attityden 1995 och 2003. Centerpartiet gick ju emot europrojektet 2003 och Svenska Dagbladet var eurokritiskt under 90-talet, men båda tystnade i frågan.   

Och i söndags kom Peter Wolodarski (PW), DN:s politiske redaktör, med sin söndagskrönika. Den innebär en tydlig förändring i DN:s syn på euron. Visserligen påstår PW att eurokrisen hade kunnat motverkas med inhemska åtstramningar och strukturreformer, men det vet vi alla att i demokratins politiska verklighet är det svårt eller omöjligt att ta sådana politiska beslut när inflationen är låg, räntorna låga och statsfinanserna i hyfsad balans (Spanien och Irland hade inga budgetunderskott alls).  Det var därför den svenska utredningen inför EMU-folkomröstningen (som jag var ledamot av) konstaterade att det är en nackdel att inte ha en egen valuta och penningpolitik som kan anpassas till det egna landets utveckling. Det är emellertid en stor förändring att DN:s politiske redaktör nu säger att ”Den globala finanskrisen satte i gång dramatiken, men det vore intellektuellt ohederligt att förtiga den roll som valutan kommit att spela”.

Nu börjar det likna något. Kanske kan vi få en fungerande demokratisk debatt och opinionsbildning i EU-frågan. Och kanske kan EU-länderna därmed börja återta rätten att styra sig själva i enlighet med folkviljan. Men kostnaden för det ogenomtänkta europrojektet är fullständigt enorm i form av massarbetslöshet, förlorad produktion och sociala tragedier. Det är oetiskt att genomföra gigantiska sociala experiment av detta slag.