DN, etablissemangets försvarare

Dagens DN-ledare ”Hejda de extrema” är antingen ytlig eller perfid. Jag är osäker på vilket. Jag har två grava invändningar mot ledaren. Den vrider händerna i ångest över extremistiska partiers växande stöd i Europa utan att presentera distinktioner och analys. Vad menar vi med uttrycket extrema partier?  Rent analytiskt skulle man kunna mena partier som vill ändra samhället ganska rejält (och kanske på kort tid). Men menar vi verkligen det? Med den definitionen var det svenska frisinnade partiet ett extremt parti i början av 1900-talet då det ville förändra landet styrelsesätt totalt genom att införa demokrati med allmän och lika rösträtt för kvinnor och män. Och socialdemokraterna var ett extremt parti  från 1978 till mitten på 90-talet, den period då det ville socialisera näringslivet med hjälp av löntagarfonder.  

Men så använder vi inte uttrycket på svenska.  Det vi menar med extremism är att ett parti vill förändra samhället med hjälp av odemokratiska metoder och/eller införa ett system som står i strid med demokrati och grundläggande mänskliga rättigheter. Partier som vill ändra samhället på ett fundamentalt sätt (och ganska snabbt) men med respekt för demokrati och mänskliga rättigheter har vi nog normalt kallat radikala.

DN-ledaren slår ihop Marine Le Pens Nationella fronten som fick knappt 18 procent i franska presidentvalets första omgång med Jean-Luc Méchelons Vänsterfronten som fick 11 procent. Jag menar att Jean-Luc Mélenchon står för ett radikalt politiskt alternativ, men är en pålitlig demokrat som inte får smäckas ihop med högerextremisten Marine Le Pen. Jean-Luc Mélenchon har vansinniga idéer om socialisering av banker och storföretag, om protektionism och mycket annat, men han bidrar till demokratin genom att erbjuda ett alternativ till de franska väljare som tror på en sådan politik.  Det är något helt annat än extremism i den mening som vi alla, uppenbarligen även ledarskribenten själv, använder ordet.

Därför är det mycket rimligt att kalla det grekiska kommunistpartiet extremt. Det partiet har inte ens tagit avstånd från stalinismen. Och partier som grekiska Gyllene gryning (och LAOS, som inte nämns i ledaren), Geert Wilders parti och Socialistpartiet i Nederländerna är extrema partier.

Nu till den andra invändningen. Ledaren ger läsarna bruksanvisning för hur man känner igen extrema partier.  ”Svårigheterna skylls på någon annan: Antingen är det invandrarnas, kapitalismens, EU:s eller globaliseringens fel.”  Invandringsmotståndare, socialister, EU-kritiker och protektionister är alltså samma andas barn. Ledaren påminner särskilt om att det nederländska Socialistpartiet fick sitt genombrott då det ”liksom en majoritet i Nederländerna, sa nej till EU:s konstitution.”

Vi är många som anser att EU:s europrojekt bär en mycket stor del av skulden till den ekonomiska kris som har drabbat Irland och EU:s medelhavsländer och att den krisen nu förvärras genom den ekonomiska politik som EU påtvingar dem. Vi är många som anser att EU och dess institutioner börjar bli ett hot mot demokratin genom att ersätta folkvalda ledare i medlemsländerna med tjänstemän ur Brysseletablissemanget. DN klumpar ihop oss med stalinister, fascister och allsköns främlingsfientliga.

Ledaren använder också uttrycket ”populistiska paroller” om kritik av etablissemanget, kapitalismen, frihandeln och EU.  Det är tydligt att ledarskribenten definierar populism som kritik mot makteliten och de idéer denna för närvarande står för.  Men demokratin bygger faktiskt på att makteliter och deras idéer kritiseras och diskuteras. Om etablissemangets företrädare använder epitet som populism i stället för att ta debatten med oliktänkande, bryter man mot spelreglerna.

Howgh!