Historien med ledande sverigedemokrater som muckar gräl
på gatan framåt småtimmarna, vräker ur sig främlingsfientliga och sexistiska
tölperier och hotar sina medmänniskor med fysiskt våld får ständigt nya inslag.
Lögner som att de skulle ha varit stupfulla avslöjas. Skall vi vara oroliga för
landets framtid, när vi ser detta?
Svaret är nej. Slagskämpar och ölgangstrar är inte
särskilt farliga för rättsstaten och demokratin, utan bara för de stackars människor
som råkar komma i vägen för dem. Men de är mycket farliga för det parti de
tillhör, om det partiet vill få ett brett medborgarstöd. Medborgarna avskyr
slagskämpar och ölgangstrar och det vet SD:s ledning. Det var därför Jimmy
Åkesson gick ut med sitt hotbrev med krav på politisk hyfs för någon månad
sedan.
Det finns en pedagisk historisk parallell från
mellankrigstidens Tyskland till det vi nu ser hända inom SD. Det vimlade av gatuslagskämpar
och ölgangstrar till höger och vänster i Weimarrepubliken, men de kunde hållas
tillbaka så länge de inte hade något större politiskt stöd från medborgarna.
Hitler började själv som ölgangster och gjorde ett försök 1923 att ta makten i
Bajern. Detta kuppförsök bär det betecknande namnet ”ölhallsupproret”. Det
misslyckades och renderade Hitler ett års fängelse. Weimarrepublikens ledare
kunde hålla slagskämpar och ölgangstrar från
SA, Stahlhelm och Rotfrontkämpferbund stångna
ända fram till trettiotalskrisen. Men denna kris förmådde 30-40 procent av medborgarna
att i demokratiska val rösta på nazisterna. Med hjälp av Ernst Röhm och hans
cyniska råskinn i SA kunde därmed Hitler snabbt avskaffa demokratin och införa
diktatur.
Hitler var fanatisk och stod för en motbjudande ideologi,
men han tänkte långsiktigt och hade fått ett stort folkligt stöd. Han insåg att öldrickande gatugangstrar inte skulle
kunna lägga grunden för det nazistiska tusenårsrike han drömde om. Och han var handlingskraftig. Han kallade Röhm och större delen av SA-ledningen
till ett möte utanför München den 30 juni 1934 och lät avliva dem allihop. Det
är detta som brukar kallas ”de långa knivarnas natt”! Sedan kunde Hitler med
hjälp av hyperbegåvade medarbetare som Goebbels, hårdföra organisatörer som
Heydrich och originella konstnärer som Leni Riefenstahl påbörja sitt
kiliastiska projekt, Det tredje riket. Slagskämparnas och ölgangstrarnas tid var
förbi.
De cyniska råskinnen Erik Almquist, Kent Ekeroth och
Christian Westling och många med dem utgör ett hot mot SD:s politiska framtid på
samma sätt som Ernst Röhm, SA:s (stabs)chef gjorde det 1932-33. De måste bort
på något sätt, om SD skall bli ett parti med stort stöd från svenska
medborgare. Det krävs en ”de långa knivarnas natt” på svenska om SD skall bli
något mer än att av och till vara tungan på vågen i Sveriges riksdag.
Låt mig avslutningsvis fastslå att jag inte anser att
SD är ett nazistparti. Den nuvarande ledningen vill nog i demokratiska former
avskaffa invandringen, stödja etniskt svensk kultur och begränsa muslimska
inslag i samhällslivet. Men partiets ursprung är delvis nazistiskt och
medborgarnas stora majoritet avskyr slagskämpar och ölgangstrar och detta
gäller särskilt de socialkonservativa som SD nu vill få stöd från. Det vet
Jimmie Åkesson, Björn Söder och Matthias Karlsson. De måste satsa på ”de långa
knivarnas natt”. Hur det går beror på hur många som då blir kvar.
Gustav Kasselstrands snabba utspel bådar inte gott för
SD, men däremot för svensk demokrati paradoxalt nog. Ty slagskämpar och
ölgangstrar är inget större hot mot det svenska samhället, medan ett SD med
växande medborgarstöd är det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar