EU-etablissemangets nyspråkliga innovationer

I sin kolumn i dagens DN säger Lars Calmfors att det finns ”skäl att allvarligt överväga ett svenskt deltagande i en europeisk bankunion”. Det gör det förvisso, men det finns också skäl att allvarligt överväga att stå utanför. Jag skall återkomma till denna sakfråga inom den närmaste tiden.  Just nu vill jag bara påminna om hur vårt sätt att tala om EU-frågor har utvecklats för att styra våra tankar.

Calmfors är vår ledande ekonom på området EU-ekonomi och har visat både vilja och förmåga att stå emot trycket från den politiska makteliten under sina år som utredare och forskare. Just därför är hans uttryckssätt extra avslöjande. 

Ta följande stycke i DN-kolumnen: ” Det finns en stor fara i att driva fram en finanspolitisk integration som euroländerna inte är mogna för. De flesta medborgare ser förmodligen fortfarande beslut om budgeten som helt centrala för det nationella demokratiska självbestämmandet.” (Mina kursiveringar.)

Varför skriver han ”inte är mogna för” i stället för det raka beskedet ”är emot”? Och varför sätter han in ordet ”fortfarande” i den andra meningen? 

Alla vi som läser Calmfors DN-kolumn (10 000 – 20 000 personer?) vet svaret.  Han blinkar till oss och påminner om att målet alltid ligger fast. En ständigt fastare union. Den politiska maktutövningen skall flyttas till Bryssel.  Det är inte det debatten gäller utan takten. Vi i makteliten är mogna och ser inte fortfarande nationellt på frågor om Sveriges statsbudget, men medborgarna är omogna och fast i föråldrade synsätt.

Tanken går genast till ett annat typiskt exempel på EU-nyspråk, nämligen ett Europa i två hastigheter, l´Europe à deux vitesses. Detta uttryck används när det uppstår motsättningar som medför att bara en del medlemsländer går med i ett EU-projekt, så som det har blivit med Schengen och eurozonen. Det får då för död och pina inte uppstå en föreställning om att länder kan välja att permanent stå utanför delar av samarbetet. Det är bara fråga om att vissa länder med politiskt omogna medborgare, sådana som britter, svenskar och danskar, kan behöva litet mera tid på sig ibland, till skillnad mot greker, italienare och spanjorer får man anta.

Ännu ett exempel är ”à la carte”. Det finns inget Europa à la carte meddelar makteliten ofta och myndigt. Vår egen utrikesminister läste nyligen lusen av svenska folket med det uttrycket. Uttrycket är besläktat med russinmetaforen. Det är också vanligt att tillhålla medborgarna att det inte går för sig att ”plocka russinen ur kakan” i EU-sammanhang. Innebörden tycks vara att man inte får välja bara sådana russin som frihandel och rätt att arbeta, studera och bo var man vill utan man är då också skyldig att, till exempel, gå med i en valutaunion som enligt metaforen tydligen (och med all rätt) betraktas som illasmakande och hälsovådlig. Totalt ologiskt, men sådana slagord utan logik ifrågasätts aldrig av politiker och ledarskribenter. De repeteras och sväljs.

Och låt oss inte glömma tesen: ”Det är i kriser som EU går framåt”. Se där ännu ett EU-uttryck som kritiklöst sväljs och sprids av etablissemanget och som var extremt vanligt under innevarande eurokris ända fram till början av året. (Sedan blev det för magstarkt t o m för folkpartiet.) Detta är det mest skamlösa av de EU-nyspråkliga uttrycken. Ty att EU går framåt, betyder helt enkelt att politisk makt flyttas från medlemsländerna till Bryssel. Och detta är mycket lättare att göra i kris. Då är det bråttom, medborgarna är skrämda, etablissemanget behöver inte övertyga utan kan köra över folkviljan. En centraliserad federal EU-stat byggs genom att det går att runda demokratin.

Låter det ruggigt? Det beror på att det är det.