Mona Sahlin till ILO

Igår var det ett långt inslag i God morgon världen i P1 som handlade om ett ofta diskuterat problem. Det är för få svenskar på tjänstemannaposterna i de internationella organisationerna! Och detta trots att Jan Eliasson just har fått ett riktigt fint påhugg på FN. Den svenska statsapparaten sätter därför nu in stora resurser för att tillförsäkra Mona Sahlin jobbet som chef för ILO.

Det betraktas vanligen som självklart att det är ett svenskt intresse att få in så många svenskar som möjligt i de internationella organisationerna och särskilt då på de höga posterna. Så självklart att motivering inte anses nödvändig. Men varför skulle det vara så?

Det mest acceptabla skälet är naturligtvis att vi anser att det finns många svenskar som skulle vara mer kvalificerade än alternativen från andra länder. Men då borde vi väl sätta in våra krafter på att komma bort från de informella nationella kvoteringarna och verka för ett rent meritokratiskt system där endast de personliga kvalifikationerna är utslagsgivande.  Att detta skulle medföra fler svenska tjänstemän skulle då bara vara en följd av ett meritokratiskt system, där svenskar antas gynnas på grund av utbildning, språkkunskaper, ledarförmåga, hederlighet och social kompetens .

Det är emellertid tydligt att Sverige som stat/nation anses vinna på att det tillsätts just fler svenskar i de internationella organisationerna. Hur? Den förhärskande förklaringen är att det ger Sverige ökat inflytande över besluten i dessa organisationer eller åtminstone bättre inblick i maktspelen. Så är det kanske, men den tanken bygger på att tjänstemän i internationella organisationer bryter flagrant mot reglerna och uppträder som representanter för sitt eget land i stället för som internationella tjänstemän. Och vi vill tydligen spela med i detta ohederliga spel.

Den viktigaste förklaringen till att staten Sverige anses skyldigt att tillförsäkra svenskar ett maximalt antal tjänstemannaposter i internationella organisationer är nog dessvärre att det är ett gemensamt intresse för den svenska makteliten. Det är t ex en enorm skillnad i inkomst, ekonomiska förmåner och beskattning när man går från att vara byråchef på Jordbruksverket i Jönköping till att bli hög tjänsteman med diplomatiska privilegier på FAO i Rom. Codex Committee on Food Labelling kanske?

Tjänstemän i statsförvaltningen och i näringslivets och fackets organisationer har därför, liksom f d politiker, alla mycket starka skäl att verka för kraftfulla politiska och diplomatiska ansträngningar för att maximera antalet internationella tjänster som kan besättas av svenska medborgare. Men ligger det i svenska folkets och svenska skattebetalares intresse?  Svaret är rimligen nej. Det leder successivt till att vi måste betala allt högre löner i Sverige för dessa grupper. Vi övriga förlorar på detta spel.

Och tillåt mig avsluta med det fräcka antagandet att internationella organisationer ständigt byggs ut med allt fler avdelningar som erbjuder allt fler tjänster, därför att …, ja, Cui bono som vi gamla stötar säger. Yngre generationer säger  ”Follow the money” verkar det som.

Om det är så hård konkurrens om dessa tjänstemannajobb i internationella organisationer, skulle man tro att de är förknippade med onödigt fördelaktiga villkor. De skulle ju tydligen kunna besättas med kompetent folk till väsentligt lägre kostnad. Arbetsgivare är, tack och lov, normalt mycket duktiga och hårdföra när de gör sådana bedömningar. Men på detta område fungerar inte arbetsgivarna på normalt sätt. Cui bono?