Se upp! Detta blir långt. Jag läser en recension av den brittiska filmkomedin Pride i kulturdelen av dagens tidning. Den börjar ” Vad kan man mer önska sig den här julen än en riktigt bra, brittisk feelgoodfilm med hjärta, utmärkt soundtrack och ett kraftfullt socialistiskt budskap? ”Pride” utspelar sig under den årslånga gruvarbetarstrejk i Storbritannien 1984–85 som skulle komma att markera slutet för fackföreningarnas inflytande i brittisk politik. Ett nederlag som blev en symboliskt viktig triumf för Thatcher-regeringen.”
Ja, vad väntar du av DN:s kulturvänster frågar du nu. Men detta är från SvD. Och det är inte det att jag chockeras av glädjetjut över ” ett kraftfullt socialistiskt budskap”. Flera av mina bästa vänner osv. Det som förundrar mig är att skribenten (Karoline Eriksson) säger det i förbigående, som en självklarhet, trots att hon skriver för ett folk som i fria val bara lägger 5-6 procent på det enda parti som har ett (föga kraftfullt) socialistiskt budskap, dvs. Vänsterpartiet.
Och slutet för fackföreningarnas inflytande i brittisk politik? Labours nuvarande partiledare, Ed Miliband, slog ut sin bror David år 2010 i kampen om partiledarposten med hjälp av just fackföreningarna.
Kampen 1984-85 stod mellan gruvarbetarnas ledare, den korrupte kommunisten Arthur Scargill, och Margaret Thatcher. Så här skrev jag i en blogg i april ifjol:
”… det är ganska egendomligt att svenska journalister och intellektuella ideligen säger att Margaret Thatcher krossade den engelska fackföreningsrörelsen, när hennes bortgång kommenteras. Det är sant att Arthur Scargill, ledare för gruvarbetarnas fackförbund National Union of Mineworkers (NUM), besegrades i en hård kamp under gruvstrejken 1984. Den mannen krossade först tillsammans med andra fackföreningar det brittiska Labourpartiet i de enorma strejkerna under ”the winter of discontent” 1978-1979. Tories under sin nya ledare Margaret Thatcher vann därmed valet 1979 och Tories behöll regeringsmakten ända till 1997.
Den brittiska fackföreningsrörelsen krossades inte under den epoken. Den finns och har sammanlagt över sju miljoner medlemmar. Europafacket totalt har ca sextio miljoner, vilket betyder att brittiska fackmedlemmar utgör ca 12 procent av de totala europeiska. Eftersom Storbritanniens folkmängd är ca 12 procent av EU:s, är det uppenbart att den brittiska fackföreningsrörelsen är av genomsnittlig storlek för Europa.
”… det är ganska egendomligt att svenska journalister och intellektuella ideligen säger att Margaret Thatcher krossade den engelska fackföreningsrörelsen, när hennes bortgång kommenteras. Det är sant att Arthur Scargill, ledare för gruvarbetarnas fackförbund National Union of Mineworkers (NUM), besegrades i en hård kamp under gruvstrejken 1984. Den mannen krossade först tillsammans med andra fackföreningar det brittiska Labourpartiet i de enorma strejkerna under ”the winter of discontent” 1978-1979. Tories under sin nya ledare Margaret Thatcher vann därmed valet 1979 och Tories behöll regeringsmakten ända till 1997.
Den brittiska fackföreningsrörelsen krossades inte under den epoken. Den finns och har sammanlagt över sju miljoner medlemmar. Europafacket totalt har ca sextio miljoner, vilket betyder att brittiska fackmedlemmar utgör ca 12 procent av de totala europeiska. Eftersom Storbritanniens folkmängd är ca 12 procent av EU:s, är det uppenbart att den brittiska fackföreningsrörelsen är av genomsnittlig storlek för Europa.
Och John Stephen Monks, som var ledare för TUC (Storbritanniens LO) 1993-2003, valdes sedan till ledare för Europafacket och satt där till 2011. Den brittiska fackföreningsrörelsen är uppenbarligen respekterad i hela den europeiska fackföreningsrörelsen och är inte någon sönderslagen och maktlös spillra.
Scargill var kommunist fram till början av 60-talet då han gick med i Labourpartiet. Han begärde personligen pengar från Moskva att smugglas ut via Polen för att finansiera sina verksamheter. Han skickade sin högste tjänsteman till Kadaffi för att få pengar till att bekämpa Thatcher under gruvstrejken 1984. Två av hans gruvarbetare dömdes för mord på en chaufför under den stora strejken, men han lyckades få till stånd resning och domen ändrad till dråp.
Scargill lät sig utnämnas till ordförande på livstid och lät NUM betala hyran för sin lägenhet i London, bortåt en halv miljon kr per år. Denna förmån skulle han ha till sin död och förmånen skulle sedan vara kvar för hans änka till hennes död. Han hade också stora ersättningar från NUM för sina lyxbilar. I rättegångar ifjol fråntogs han dessa förmåner.
Scargill lämnade Labourpartiet och bildade år 1996 ett nytt parti, Socialist Labour Party. Han har för detta parti ställt upp i val till underhuset, Wales nya parliament, Londons kommunalval och val till EU-parlamentet. Han har normalt fått 1-2 procent utom en gång i Newport East, då han fick 5,2 procent i underhusvalet. Han har alltså inte haft något stöd hos brittiska folket.
Margaret Thatcher vann däremot alla val till underhuset som hon ställde upp i som partiledare, 1979, 1983 och 1987. När hon föll, var det inte det brittiska folket i val som fällde henne utan hennes egna regeringskolleger.
… Scargill uttrycker numera öppet kommunistiska sympatier, säger att Marx, Lenin och Stalin hade rätt och fördömer polska Solidaritet för att den i praktiken störtade kommunismen.”
Själv skall jag se filmen därför att den tydligen är en brittisk feelgoodfilm med ett kraftfullt budskap om stöd till hbtq-rörelsen. Det var allt. God Jul!