Moralisk risk och moderna rovriddare

Uttrycket moralisk risk (eng. moral hazard) användes redan i slutet av 1700-talet i den brittiska försäkringsbranschen. Varför har det blivit ett modeord?

Moralisk risk innebär att någon (en individ, ett företag eller någon annan institution) inte drabbas fullt ut av de negativa följderna av sitt handlande. Den som har bilen helförsäkrad tar större risker att skrapa emot vid fickparkering och att kollidera i trafiken än den oförsäkrade. Det tas då större sådana risker än som är samhällsekonomiskt motiverat. Man kan visserligen med hjälp av självrisk bära mer risk själv och få lägre premier. Det ökar incitamentet att vara försiktig, men det samhällsekonomiska problemet kvarstår, om än reducerat.

Det som har gjort moralisk risk högaktuellt är finanskriserna. En grundläggande sanning är att man kan öka avkastningen på kapital genom att ta större risk, men att de flesta av oss präglas av riskaverison och är villiga att betala för att någon annan tar över risk. Handel i risk är extremt viktig för ekonomins effektivitet, men systemet förutsätter naturligtvis att den som tar riskerna faktiskt står för kostnaderna när de faller ut.  Om den som juridiskt är risktagaren kan undgå kostnaderna, när riskerna faller ut, men tillgodogöra sig den höga avkastningen när de inte faller ut, kommer risktagandet i ekonomin att bli alldeles för högt; resultatet blir återkommande kriser och en orättvis inkomstfördelning.

Det råder nu berättigad indignation över att finanssektorns företagsledningar och ägare räddas av skattebetalarna från de ekonomiska följderna av de finanskriser som de ställer till med. Företagsledningar får stora bonusar på grund av en hög lönsamhet under det gångna året, trots att denna vunnits genom orimligt högt risktagande. När riskerna faller ut efter några år, har de hunnit bli stenrika och kan ta med jämnmod att få sparken och ägna sig åt golf, jakt och styrelseuppdrag. Ofta får de faktiskt behålla jobbet, ty när alla finansföretag har ”drabbats” av finanskris, uppfattas ingen enstaka företagsledning som ansvarig. Och aktieägarna kan ha fått hög avkastning under några år för att sedan räddas av skattebetalarna därför att banken är systemviktig.

Även i andra delar av näringslivet kan en företagsledning välja en högriskstrategi som under en period ger hög avkastning och höga bonusar. När krisen kommer, medför den arbetslöshet och kapitalförluster för andra, men ledningen tvingas inte betala tillbaka sina bonusar.

Så vad göra? I första hand bör naturligtvis aktieägarna inrätta bonussystem som inte ger incitament till högt kortsiktigt risktagande som hotar deras kapital. En variant är att bonus för ett år med hög lönsamhet utgörs av en option att fem år senare få köpa aktier i företaget till ett pris under den marknadskurs som då gäller. Därmed stärks incitamenten för företagsledning och andra nyckelfigurer i personalen att höja företagets långsiktiga värde och undvika kortsiktigt risktagande.

Sådana system prövas redan, men vi vet för litet om hur finansiella institutioner faktiskt fungerar psykologiskt i perioder av häftig uppgång. Därtill kommer att företagsledarna kanske kan ingå andra kontrakt i finansmarknaden som delvis neutraliserar syftet.

Kanske är det också så att ägarna inte längre har kontrollen över företagen. Kanske har anställda företagsledare usurperat makten i delar av näringslivet. En återgång till riktig kapitalism där ägarna faktiskt utövar sin ägarmakt är nog bättre för vanliga anställda och skattebetalare än ett system styrt av moderna rovriddare.