Leve zigenarna!

Det är kris i landet. Som om det inte var nog med Syrien, Ukraina och ebola. Nu har någon använt ordet zigenare igen, trots uttryckligt förbud. Gällde visst varmkorv, tror jag. 

Stefan Löfven höll på att förlora valkampanjen för att han råkade använda ordet i hastigheten. En snabb pudel räddade situationen.

Det är konstigt det här. I slutet av 1800-talet var det inte fint att vara arbetare. Bonde, ämbetsman och officer var fint. Men arbetarrörelsen försökte inte hitta på ett nytt uttryck utan adlade ordet arbetare, så att det blev fint. Efter andra världskriget blev det så fint att konstnärer och författare började kalla sig kulturarbetare.

Städerska var inte heller fint, men trots Maja Ekelöfs ”Rapport från en skurhink” 1970 och trots den sista proletärstrejken i svensk historia, städerskestrejken 1974-1975, så blev städerska inte fint utan ersattes med ”lokalvårdare”. Eftersom min mamma var städerska i åtskilliga år under 40-talet, kände jag mig förolämpad å hennes vägnar och även mamma tyckte det var litet konstigt att städerska inte skulle vara fint nog.

Och hur är det då med ordet zigenare? Är det så förknippat med fördomar, hat och förakt att det inte kan adlas? Knappast! Arbetarrörelsen gjorde rätt som adlade ”arbetare” och jag tycker att zigenarna i Sverige borde ha adlat namnet ”zigenare”. Ordet zigenare är inte alls bara negativt laddat i svenska språket.

Elemer Szentirmays  Mustalainen var ett mycket populärt sångstycke för både sopraner och tenorer på 40-talet. Lyssnarna njöt drömskt av orden ”När jag hör zigenarflickans skratt”. En annan mycket uppskattad romantisk visa var ”Du schwarzer Zigeuner”. Jag kan den inte längre utantill, men så här lyder den bästa biten. Den som förstår tyska förstår hur det zigenska uppskattas i detta lyriska stycke:

”Du schwarzer Zigeuner, du kennst meinen Schmerz
Und wenn deine Geige weint, weint auch mein Herz.
Spiel' mir das süße Lied aus gold'ner Zeit
Spiel mir das alte Lied von Lieb und Leid
Du schwarzer Zigeuner, komm', spiel mir ins Ohr
Denn ich will vergessen ganz, was ich verlor”

Den underbara zigenerskan Katarina Taikon publicerade 1963 sin bok ”Zigenerska” uppmuntrad av Per Anders Fogelström. Två år senare grundade den kände och stridbare socialläkaren och kommunisten John Takman en organisation som hette Zigenarsamfundet och som gav ut Zigenarsamfundets tidskrift. Syftet var att höja zigenarnas ställning i det svenska samhället.

År 1968 gavs pjäsen ”Zigenare” på Dramaten och under hela 70-talet publicerade sedan Katarina Taikon minst tio böcker om zigenarflickan Katitzi. De tillhörde min dotters käraste läsning och så var det runt om i Sverige. Idag måste det finnas hundratusentals människor som har läst de böckerna och gripits av zigenarflickan Katitzis liv. De böckerna är en omistlig del av svensk kultur.

Katarina Taikons son Niki Langhammer var taxichaufför och pappa till flera barn som gick i friskolan Castello i Nacka, där också mina två yngsta barn gick. Niki gjorde stora insatser för skolan på sin fritid och var mycket uppskattad. När han blev sjuk och tragiskt gick bort, döptes ett rum på skolan till ”Nikis rum” för att uttrycka skolans tacksamhet. Det fanns inga fördomar mot zigenare där.

När jag gick latingymnasiet i Karlskoga på 50-talet, ingick Viktor Rydbergs Singoalla i kurslitteraturen. Jag minns inte om uttrycket zigenare används i romanen, men det stod klart att den vackra och gåtfulla Singoalla var zigenerska och vi, inklusive läraren, talade om henne som sådan. Singoalla skildras som en självständig och handlingskraftig kvinna som kastar kniv lika bra som riddar Erland och som när de beslutar att bli man och hustru själv viger dem samman och får Erland att lämna slottet och följa med zigenarna. Romanen Singoalla är en viktig del av den klassiska svenska litteraturen skriven av en av våra stora liberaler. Den handlar om en zigenerska.

Och låt mig slutligen som gammal reservofficer påminna om att det var fullt av zigenare i de värvade regementena i det svenskfinska riket under slutet av 1600-talet och under 1700-talet.

Zigenarna finns i vår historia, i vår litteratur och i vårt folkliga medvetande. Jag tycker vi borde ha hjälpts åt att adla ordet zigenare för att visa att vi har ångrat oss.  Och det är inte försent. Jag utropar: Leve zigenarna – en del av det svenska folket!