Demokratiskt ansvarsutkrävande är litet osvenskt, eller hur?

I torsdags kom senaste numret av mitt liv- och husorgan, The Economist. Huvudledarens rubrik är ”The world´s biggest economic problem” och underrubriken är ”Deflation in the euro zone is all too close and extremely dangerous.”

”And another thing” som en krönika i The Spectator hette förr i tiden. Martin Wolf, Financial Times finansexpert och en av världens förnämsta, mest kunniga och mest omdömesgilla finansjournalister, har just kommit ut med en bok om den globala finanskrisen. Den heter ”The Shifts and the Shocks, What We have Learned – and Still Have to Learn – from the Financial Crisis”. Jag har anmält denna lysande analys i det kommande numret av Axess. Missa inte det numret.

Wolf skriver så här i inledningen till sitt kapitel om europrojektet: ”The euro has been a disaster. No other word will do. A project intended to strengthen solidarity, bring prosperity and weaken German economic domination of Europe has achieved precisely the opposite: it has undermined solidarity, destroyed prosperity and reinforced German domination, at least for a while.”

Innerst inne förstår nog alla nu att det var vansinne att införa en gemensam valuta. Wolf sammanfattar problemet med europrojektet. ”I den moderna världen är en valuta produkten av en stat och ett statsskick”. En valuta måste komma efter att en sådan politisk konstruktion är på plats, inte före.

Vilka förstod då detta, när beslutet skulle tas? Ja, inte ledarna för de stora etablerade partierna i Sverige och andra EU-länder. Så hur har då det demokratiska ansvarsutkrävandet fungerat? Inte alls! Carl Bildt, Jan Björklund och Göran Hägglund har fortsatt att leda sina partier och Stefan Löfven och Margot Wallström har just fått regeringsmakten i Sverige. Och alla de ekonomer som för drygt tio år sedan myndigt förklarade för svenska folket att det nu var dags för Sverige att införa euron, har de ställts mot väggen av kunniga och kritiska publicister och journalister? Naturligtvis inte! De intervjuas ivrigt och underdånigt om sina synpunkter på nya internationella projekt.

Har någon (ja, utom jag då) tänkt på att den demokratiska processen kanske inte fungerar om alla, i övrigt vettiga, partier och alla svenska dagstidningar är för att flytta all politisk makt till Bryssel och journalistkåren ställer politiker mot väggen mest för obetalda TV-licenser och svart städhjälp.

Vår nyutnämnda utrikesminister, Margot Wallström, höll ett berömt tal 2005 om vikten av att säga ja till Lissabonfördraget och därmed överlämna den politiska makten till Bryssel. Där sa hon: "There are those today who want to scrap the supra-national idea. They want the EU to go back to the old purely intergovernmental way of doing things. I say those people should come to Terezin and see where that old road leads."

Vi svenskar säger vanligen Theresienstadt om det uppsamlingsläger som nazisterna använde för att samla ihop och vidarebefordra intellektuella och deras barn till Auschwitz. Hon (och jag talar nu om landets nyutnämnda utrikesminister) hävdade alltså att vi som gick emot Lissabonfördraget (som flyttade makten från folkvalda i medlemsländerna till Bryssels anonyma institutioner) i praktiken ställde oss bakom Förintelsen.

Som sagt, inga journalister ställer Sankta Margot mot väggen. Och inte heller de politiker, ekonomer och fackliga ledare som ville få in Sverige i eurozonen. Det funkar inte riktigt bra det här med demokratiskt ansvarsutkrävande.

It really is time for a gin and tonic with a dash of Angostura, don´t you think? I do anyway. So, Good night!