En riktig skandal: Svenska socialdemokrater ställer upp för Martin Schulz

Den 6 februari i år, när EU:s långtidsbudget skulle fastställas i parlamentet, gick talmannen Martin Schulz ut och pläderade för att omröstningen skulle göras hemlig. Han konstaterade att många parlamentariker inte vågade stödja höjda EU-utgifter av rädsla för att då inte bli omvalda. Detta var säkert en riktig politisk bedömning. Men när talmannen i ett parlament föreslår att man skall hemlighålla för väljarna hur deras valda ombud röstar är det en skandal utan like. Det tillhör demokratins grundvalar att medborgarna skall kunna utkräva ansvar av sina valda politiker. Har de gjort det de lovade, har de följt gällande lagar och förordningar, har de visat rimlig kompetens.

Ett absolut krav är då att medborgarna vet hur deras valda ombud har tagit ställning, hur de har röstat i parlamentet. Annars kan de ju inte utkräva ansvar. Det borde bli krigsrubriker i kvalitetstidningarna och självklart måste talmannen avgå. Därefter har det visat sig att Schulz har utnämnt sina egna medarbetare till höga (och välbetalda) jobb som tjänstemän i EU-parlamentet och han anklagas också för att använda resurser han får som talman för sin egen valkampanj.

Om några dagar är det val till EU-parlamentet.  EU:s demokratiska underskott har kritiserats och debatterats i årtionden och då och då görs något som symboliskt. Den här gången är det tänkt att de nyvalda EU-parlamentarikerna skall nominera kandidater till ny kommissionsordförande, vilket med (mycket) god vilja kan ses som att välja statsminister. Det hela är dock i huvudsak ett låtsasspel. 

Den socialdemokratiska gruppen har då utsett den ovannämnde talmannen i parlamentet, tysken Martin Schulz. De svenska socialdemokraterna stöder detta, medan det brittiska labourpartiet har visat anständighet och vägrat.

Den kristdemokratiskt konservativa gruppen, där moderaterna och den svenske kristdemokraten sitter, har nominerat luxemburgaren Jean-Claude Juncker. Göran Färm, som har lett de svenska socialdemokraterna i EU-parlamentet under den gångna mandatperioden, skrev så här den 3 mars:

”Juncker är mest känd för sitt eviga rökande och whiskydrickande, men också för sin förmåga att trots detta framträda piggt och klart. Någon karismatisk politiker som går hem hos folk är han dock knappast.

Annat är det med den näst största partigruppen, socialdemokraterna, som enligt opinionsmätningarna kan bli störst efter valet 25 maj.

S-kandidat är EU-parlamentets talman tyske Martin Schulz, som är allt det Juncker inte är: En karismatisk kampanjpolitiker, stark ledarkraft, icke-rökare och närmast nykterist.”

År 1940 stod också två europeiska ledare mot varandra. En fetlagd typ som drack och rökte feta cigarrer stod mot en karismatisk vegetarian som var närmast nykterist. Menar Göran Färm på fullt allvar att sådan information ad hominem bör påverka vårt politiska ställningstagande?