Makten över jakten (skriven med Eva Nisser)

"Inte heller svenskarnas rätt att jaga kommer att förändras vid ett medlemskap. Så står det i Utrikesdepartementets informationsskrift ”EU- avtalet 1994”. Hur blev det?

Vi folkomröstade 1994 om inträde i EU. Jasidan vann med ett nödrop efter att Ingvar Carlsson och Carl Bildt tillsammans i TV-rutan lovat oss att få allt bra och slippa allt dåligt. Jakten, kronan och kanelbullen var inte hotade.

Kronan räddades temporärt av svenska folkets uppror mot överheten i folkomröstningen 2003 och kanelbullen får ätas i Sverige tack vare ett nådigt undantag från Bryssel. Men makten över jakten ligger inte längre hos svenska folket. Den utövas i Bryssel.

EU- kommissionen har ofta kritiserat Sverige för att inte följa det direktiv som ger EU makten över jakten och EG-domstolen har i flera domar tillämpat det orimligt restriktivt. Att detta direktiv gäller från Gibraltar till Karesuando är groteskt, eftersom arternas förekomst är så olika mellan länderna. Arter som är sällsynta i EU som helhet kan vara vanliga i Sverige och omvänt. Och om säljakten i Norden bedöms utifrån 1980-talets klubbande av kutar i Kanada, blir besluten orimliga för såväl fiskare som sälar och allmänhet.

Även EU:s fågeldirektiv leder till underliga effekter i Sverige. Flera fågelarter som är listade som sällsynta i fågeldirektivet är vanliga i Sverige eller i vart fall inte hotade. Enligt detta direktiv får skyddsjakt tillåtas för ”att förhindra allvarlig skada på gröda, boskap, skog, fisk och vatten”. Skarvarna åstadkommer allvarlig skada för lokala fiskare i Sverige och råkorna skränar och smutsar ned i Uppsala, men besluten får inte tas av svenska förtroendevalda. De tas i Bryssel av högbetalda tjänstemän med ringa insikter i dessa lokala frågor.

Svenska länsstyrelser har ofta en helt annan uppfattning än EU- kommissionen om när skyddsjakt ska tillåtas och rimligtvis har de bättre kunskap om det lokala artbeståndet och hur det kan upprätthållas. I enlighet med närhetsprincipen (subsidiaritetsprincipen) borde därför makten över jakten ligga på nationell nivå. Principen innebär ju att beslut ska fattas på EU-nivå bara om det klart kan visas att frågan berör alla eller åtminstone flertalet EU-länder.

Rovdjur kan ses som ett värdefullt inslag i Sveriges natur, men EU:s regler bortser fullständigt från verkligheten på den svenska landsbygden. Det finns skäl för internationellt samarbete kring vargfrågorna, eftersom vargen inte bryr sig om riksgränser. Men EU har inte med detta att göra. Vargstammarna här är en fråga för Norge, Sverige och Finland, länder som har likartad syn på rovdjursfrågor, har kompetens på området och är vana att samarbeta.

Ägare av tamdjur har nu ytterst begränsade möjligheter att skydda dem mot angripande rovdjur och straffet kan bli hårdare för den som vill skydda sina tamdjur mot varg än för den som utövar våld mot människor.  Även den som vill ge plats för rovdjur i den svenska naturen, måste inse att rovdjuren inte får tränga bort folk från deras hem eller tvinga dem att ge upp tamdjursuppfödning. Vi måste helt enkelt ha en lagstiftning som tillåter skyddsjakt i sådan omfattning och på sådana villkor att båda dessa mål kan uppfyllas.

En viktig aspekt är också att våra rovdjursarter inte är globalt utrotningshotade. Hur många djur som ska finnas i olika länder är därför något som Bryssel inte ska lägga sig i.

Nu randas en ny tid i EU-politiken. Det är inte bara Junilistan i Sverige som vill återföra politisk makt från Bryssel. Både Nederländernas och Storbritanniens regeringar kräver nu detta och de tyska kristdemokraterna börjar hålla med.

Subsidiaritetsprincipen ska tillämpas i jaktfrågor och samarbete mellan mindre grupper av länder, s k flexibel integration, ska vara tillåtet. Vi i Junilistan kommer att fortsätta att driva den linjen tills de etablerade partierna börjar förstå hur svenska folket tänker och hur en demokratiskt förankrad EU-politik därför måste utformas.