EU-eliten ljuger för oss

Sveriges politiska etablissemang ljuger för medborgarna. Jag talar då om socialdemokraterna och fyra borgerliga partier. Dessa förde oss in i EU 1995, alla utom C försökte få in oss i eurozonen 2003 och alla godkände 2009 Lissabonfördraget, grunden för ett Europas förenta stater, centralstyrt från Bryssel. Svenska folket röstade ja med hårfin marginal till EU-medlemskap, röstade nej med sjudundrande marginal till euron och blev för säkerhets skull aldrig tillfrågat om Lissabonfördraget.

Den politiska makteliten har alltså, i Sverige liksom i andra EU-länder, strävat i årtionden för att flytta den politiska makten till EU. Vi förs i det fördolda in i ett system som förändrar förutsättningarna för industrin, finanssektorn och privat och offentlig tjänstesektor. Även centrala delar av det civila samhället styrs redan från Bryssel. "Inte heller svenskarnas rätt att jaga kommer att förändras vid ett medlemskap” stod det i Utrikesdepartementets informationsskrift ”EU- avtalet 1994”. Alla vet hur det blev. 

Och resultatet av det nu pågående räddningsarbetet efter eurokrisen med förslag om Tobinskatt, övervakning och uppdelning av banker, nya stödfonder osv. förändrar förutsättningarna även för den svenska finanssektorn. Hur vet vi inte och de krafter som är igång inom EU:s maktelit kan hamna var som helst. Redan nu styrs bortåt 2/3 av vår lagstiftning från Bryssel, inte av Sveriges riksdag och denna utveckling stöds av vår politiska elit. 

I den pågående EU-valkampanjen säger dock fyra av de fem partierna något helt annat. De trampar ner varandra i sin iver att visa att de minsann är EU-kritiska. Varför gör de så?

Lätt att förstå. Väljarna har fått nog av EU:s ekonomiska kriser, byråkrati, maktlystnad och korruption. Opinionsmätningar visar att folkmajoriteten är EU-kritisk runtom i Europa. Alltfler tvivlar på att EU-medlemskapet är bra för deras land och i Sverige vill bara någon tiondel införa euron. Vår politiska elit säger dock svävande att eurofrågan inte är aktuell i svensk politik och vägrar att tala om vad de tänker göra.

EU-kritiska och ofta demokratiskt tvivelaktiga partier till höger och vänster går kraftigt framåt i opinionsmätningarna inför valet och etablissemangets politiker, ledarskribenter och kommentatorer vrider sina händer i ångest. Men detta beror inte på att europeiska väljare lockas av vänster- och högerextremistiska värderingar utan på att det normalt inte finns EU-kritiska partier som står för rättsstat, demokrati och mänskliga rättigheter. Det är etablissemangets fel att dessa tvivelaktiga och ofta skrämmande partier får växande stöd. Det nazistiska Gyllne gryning i Grekland har fått chansen på grund av det illa genomtänkta europrojektets följder för det grekiska folket, inte på grund av allmänt växande nazisympatier i landet. 

Innebär detta att folkets växande motstånd mot den förda EU-politiken håller på att få demokratiskt genomslag? Kommer stormaktsdrömmarna och centralstyrningen att uppges? Drivs EU tillbaka till det vi en gång röstade för, en union av självständiga stater som upprätthåller frihandel och låter medborgarna studera, bosätta sig och arbeta var de vill inom EU?

Svaret är nej. Etablissemangspartierna behåller makten och fortsätter som förut. Det svenska etablissemangets företrädare i EU-parlamentet har under de gångna fem åren konsekvent röstat för att flytta makten från svenska folket till Bryssel och bör ställas till svars för detta i valet.En grundlig genomgång finns i ”Om hur svenska EU-parlamentariker röstat för ökad EU-makt” (OEIC, Junilistan). 

Slutsatserna är entydiga. Socialdemokraterna har röstat ja till att öka EU:s budget och införa EU-skatt, avstått från att rösta eller uteblivit när det skulle ha sett för illa ut. Slutkommentaren i rapporten är att de socialdemokratiska ledamöterna vill följa gruppdisciplinen i Bryssel och samtidigt balansera mot en EU-kritisk hemmaopinion. ”Lösningen blir att säga en sak i Bryssel och en annan sak i Sverige.” Det ser vi just nu. Ska vi lita på socialdemokraterna?

KD är ett grovt fall av vilseledande propaganda. Alf Svensson sitter i EU-parlamentet som hänförd anhängare av en EU-stat och har konsekvent röstat för ökade EU-utgifter, militära satsningar osv. Men hans efterträdare som partiledare, Göran Hägglund, och KD:s jageneral i kampanjen för euron 2003, gick ut med en artikel i DN den 5 maj där han var EU-kritisk och säger att EU ska: ”… hålla sig borta från sådant som medlemsländerna eller enskilda medborgare bestämmer bäst om själva.” Ska vi lita på KD?

Centerpartiet sa nej till euron 2003 och har myntat uttrycket ”ett smalare men vassare EU”, men företräds i EU-parlamentet av Kent Johansson som sitter i den mest EU-kramande gruppen, den gröna. Han har bl a röstat för ökad EU-budget, fler tjänstemän och fler assistenter åt EU-parlamentariker, nej till förslag om att EU inte ska ha beskattningsrätt och han har lagt ner sin röst i frågan om EU ska lägga sig i frågor om subventionerat boende. Ska vi lita på Centern?

Moderaterna sitter i den konservativa kristdemokratiska EPP-gruppen som genom sin storlek och inriktning är det politiska fundamentet för EU:s utveckling mot ett Europas förenta stater. Där har de röstat ja till att sätta in mer pengar i EU och nej till sparkrav. De har i praktiken stött att EU skall få beskattningsrätt och mycket annat. Ska vi lita på Moderaterna?

Folkpartiet säger ärligt att det är dags att avskaffa Sverige som självständig stat och skapa ett Europas förenta stater. Därför röstar dess ledamöter ja till EU-beskattning, mer pengar till EU-budgeten, mer pengar till EU:s militära utveckling osv. Listan är lång. Folkpartiet kan vi lita på i denna mening, men även detta parti försöker nu tona ner sin EU-vänlighet, eftersom den saknar stöd hos svenska folket. Det är mera djurrätt och mindre gemensam EU-armé i deras valkampanj.

Slutsatsen är att det svenska politiska etablissemangets fem partier alla vill skapa ett centralstyrt Europas förenta stater där Sverige blir en delstat med 2 procent av väljarna. Fyra av dem förnekar det och det är svårt att avgöra om det skall kallas vilseledande, populistiskt eller lögnaktigt. Sanningen är att företrädarna för alla fem partierna under de gångna fem åren i EU-parlamentet har röstat för en sådan utveckling. I demokratiska val skall  man utkräva ansvar för den förda politiken, inte kritiklöst lita på nya löften om att det nu skall bli annorlunda.