Jultankar om socialismen

Under jullovet tänker man ofta utanför den dagsaktuella politiska debatten och inser något nytt. I år insåg jag att det är obegripligt att det fortfarande finns socialister i världen. Vi har ju testat socialism i många hyfsat välkontrollerade experiment i snart hundra år.  

Sovjetledningen kunde från 1922 tillämpa socialistisk planhushållning i ett land som vadade i naturtillgångar. Och visst blev det ekonomisk tillväxt fram till 1939, men också massvält med miljoner dödsoffer i landets kornbod Ukraina. Efter 1945 fick sovjetsystemet ytterligare drygt fyrtio år på sig att återhämta sig från världskrigets förstörelse och åstadkomma långsiktig tillväxt.  Och visst var krigets effekter förödande, men de var lika stora i Västtyskland som med marknadsekonomi återhämtade sig redan under 50-talet (det tyska undret) och snabbt blev ett av världens rikaste länder. Sovjetunionen förblev fattigt.

I slutet av fyrtiotalet fick vi ännu ett test. Järnridån sänktes ner och delade Europa i ett västligt marknadsekonomiskt system och ett östligt socialistiskt. Resultatet?  Västeuropa blev rikt, Östeuropa fattigt. Kan det förklaras av att Västeuropa redan var mera utvecklat än det Östeuropa som hamnade öster om järnridån? Något ligger det kanske i det, men historien råkade dessutom samtidigt genomföra ett par mer laboratorieartade experiment. Två homogena länder, Tyskland och Korea, kom att delas i två delar, en med marknadsekonomi och en med socialistisk planhushållning.

Västtyskland och Sydkorea lyckades strålande, men Östtyskland och Nordkorea blev fattiga och tvingades spärra in sina medborgare med murar, taggtråd och landminor för att de inte skulle fly till välståndet i Västtyskland och Sydkorea. Det ena experimentet gjordes i Europa och det andra i Ostasien, vilket indikerar att de olika utfallen verkligen berodde på skillnaderna i ekonomiska system, inte på kulturella olikheter.

Ett tredje experiment kom i det kinesiska kulturområdet. Fastlandskina fick socialistisk centralplanering från 1949 till 1978, medan tre andra kinesiska områden, Taiwan, Hongkong och Singapore, fick marknadsekonomi. Samma resultat! De senare blev rika länder i västerländsk mening, medan Kina, även nu efter mer än trettio år med marknadsekonomi och snabb ekonomisk tillväxt fortfarande är utfattigt.

Dessa gigantiska experiment är naturligtvis inte laboratoriemässiga i naturvetenskaplig mening, men ett induktivt resonemang ger starkt stöd för slutsatsen att marknadsekonomi medför oerhört mycket högre ekonomiskt välstånd än en socialistisk planeringsekonomi. Så varför finns det fortfarande socialister?

Eller finns det inte det? Är det så att de som presenterar sig som socialister numera menar något annat med ordet socialism. Menar de kanske en marknadsekonomi med stränga statliga regler för företagen, med en stor offentlig sektor och med en utjämnande statlig fördelningspolitik? Men då menar de ju socialdemokrati, något som doktrinära socialister föraktat och skällt för revisionism och socialfascism. I den meningen är Ed Miliband, François Hollande och Stefan Löfven socialister, men det vore väl bättre att säga som det är och kalla det för socialdemokrati då.

Vänsterintellektuella debattörer har dock under det senaste halvseklet kritiserat även detta socialdemokratiska samhälle med väsande förakt. Jag har svårt att tro att de inte tänker sig ett helt annat ekonomiskt och socialt system, något som ligger långt från ett välskött socialdemokratiskt samhälle på marknadsekonomisk grund. Men de är kanske de enda socialister som finns kvar idag? Ett antal journalister, kulturarbetare och etniska Södermalmsbor i livets mitt och deras systrar och bröder i västvärlden. De är visserligen inte så många, men de är vältaliga och bör avkrävas förklaringar i öppen debatt. Hur kan de tro på socialismen som om och om igen har prövats runt om i världen och visat sig oförmögen att skapa ekonomiskt välstånd för vanligt folk?

Kanske är sådana socialister i grunden inte intresserade av ekonomiskt välstånd. Kanske föraktar de ett ytligt konsumtionssamhälle baserat på konkurrens och egoism och vill se människor förädlas i ett socialistiskt samhälle där samhällsmoral och kulturintresse dominerar och konsumtionshetsen är borta. Jag läste om ”den nya sovjetmänniskan” i Ny dag redan på femtiotalet och under sjuttiotalet hyllades den kinesiska kommunismen av västvärldens vänsterintellektuella just för att den skapade en sådan ny människa.

Hur lyckades då de socialistiska samhällena ut i de avseendena? Tja, socialismen tycks inte ha fostrat ansvarskännande, solidariska och kulturintresserade medborgare. Vi ser mest korruption, egoism, nepotism och kulturlöshet i Ryssland, Kina, Uzbekistan, Rumänien osv.

Lättköpta poänger? Sparkar jag på den som ligger? Nja, the chattering classes ligger inte direkt försvarslösa på gatan. De sitter i TV-soffor och på de fina tidningarnas och tidskrifternas redaktioner. De borde upp till bevis och förklara hur de kan tro på en samhällsidé som trots alla fullskaliga experiment under hundra år inte har kunnat lägga grunden för vare sig ekonomiskt välstånd, medborgarmoral eller kulturellt engagemang någonstans.