DN, Cameron och EU; Gud sig förbarme!

Idag skriver Carl Johan von Seth på ledarplats i DN om Cameron och EU. Et mon Dieu! Jag trodde att den gigantiska eurokrisen och hotet mot hela det europeiska integrationsprojektet hade öppnat för en mera intellektuell EU-debatt. Det finns många tecken på det. DN:s egen chefredaktör Peter Wolodarski har börjat skriva intressantare om EU-frågor och detsamma gäller flera andra tidningsredaktörer. Allmänhetens förtroende för Brysseletablissemanget och dess nationella företrädare är mycket lågt.

Sådana som Henrik Brors och Lars Gustafsson fortsätter naturligtvis att väsa ut sitt förakt mot fega politiker som tar hänsyn till hemmaopinioner och kommande val, dvs. som tvingas respektera folkopinionen för att inte förlora sina politiska positioner.  Allt fler inser dock nu att målet för Europasamarbetet inte är maximal centralisering av makten till Bryssel som dessa framstående tänkare tycker.

von Seths ledarstick saknar helt intressant och kritisk analys.

von Seth citerar med välbehag ordförande för CBI (The Confederation of British Industry) som säger att ”EU:s inre marknad är grundläggande för vår framtid” för att visa hur fel Cameron har.  Men Camerons politik går ut på att reducera Storbritanniens medverkan i EU till just den inre marknaden. Det är bara att läsa Camerons tal från den 23 januari i år. Det ska väl ett ledarstick i DN påminna om?

von Seth menar kanske att Storbritannien inte kommer att få vara kvar i den inre marknaden vid ett nej till medlemskap i en folkomröstning. Men i det nu gällande Lissabonfördraget står det att ett land kan välja att lämna EU och att det då ska behandlas generöst när det gäller bevarad frihandel. Det ska väl ett ledarstick i DN påminna om?

von Seth säger att CBI ”avvisar Camerons hattiga hållning till EU”. Är den hattig? Nej, von Seth konstaterar ju tvärtom själv att EU-medlemskapet ”fastnat i en rävsax”, vilket är motsatsen. För litet flexibilitet betyder för litet möjlighet att ”hatta”. Det ska väl ett ledarstick i DN påminna om?

von Seth påstår att få vänner i EU-kretsen känner ”någon större lust att lyssna på ett Storbritannien som egentligen vill göra slut” och ”Omförhandlingshotet retar kollegerna i Berling och Paris”. Men en vanlig analys i kvalificerade tidningar och tidskrifter pekar på att Tyskland, och framför allt då Angela Merkel själv, absolut inte vill förlora Storbritannien som allierad i EU-samarbetet. Tyskland är därför sannolikt är berett att gå långt för att möta brittiska krav. Nederländerna, Sverige och Danmark är också välvilligt inställda. Det ska väl ett ledarstick i DN påminna om?

von Seth säger skräckslaget att ”man bidragit med bränsle för den EU-kritiska opinionen” som om detta vore ett slags förräderi. Smaka på ett parallellt exempel:”DN:s inrikespolitiska inlägg under senare tid har bidragit med bränsle till den sossekritiska opinionen”. Det låter obegripligt, eller hur? Varför? Jo, därför att det inte är något fel att bidra med bränsle till en opinion. Det kallas opinionsbildning och är det som demokratisk politik handlar om. Men den hemska sanningen är att etablissemanget är ense om att det inte ska förekomma demokratisk opinionsbildning i EU-frågor.  Kanske leder en intellektuell analys till slutsatsen att långt mera kritiskt förhållningssätt till EU är precis vad som krävs i detta historiska läge. Eller kanske inte? Det ska väl ett ledarstick i DN påminna om?  

Ja, så där kan man hålla på. Men jag slutar där. Dyster.

Det här med invandring

Sitter just och skriver på en hyperkort krönika om vad den internationella forskningen säger om migration (eller invandring som vi naturligen säger i Sverige, eftersom vi är ett invandrarland). Jag slås då av att min hemstad fick en mycket stor invandring i min barndom och att det inte var så mycket ståhej kring det.

 När jag fyllde nio, slutade andra världskriget helt abrupt och jag fick en lillasyster. Just då var det senare det mest omvälvande, men krigsslutet ledde till en omfattande invandring till Karlskoga. Min hemstad var ett centrum för krigsindustrin och gick som tåget i många år till tack vare upprustningen under det kalla kriget. Först kom Harvyn från Danmark. Han kom in i vår familj, när han fick ihop det med en kvinna som var inneboende hos oss. (Femton år senare lärde jag mig att vi införde gemensam arbetsmarknad med just Danmark redan 1945.) Genom Harvyn träffade vi sedan andra danskar.

Min mamma, som 1950 avancerade från städerska på Bofors kontor till fabriksarbeterska på ammunitionsfabriken, fick fullt av arbetskamrater från Italien och Tyskland. En av dem gifte sig med en italienare som därmed blev en populär vän. En annan, Lisbeth från Tyskland, introducerade sin man August Adamsky, som så småningom startade en bilverkstad med hjälp av borgen från mina föräldrar som ju var egnahemmare och därmed kunde erbjuda säkerhet. Vi ägde själva aldrig bil, men när jag tog körkort kunde vi låna Adamskys bil för att hämta jordgubbar i Finnerödja, hälsa på vänner i Örebro och sånt.

När jag från fjortonårsåldern började sommarjobba på ammunitionsfabriken fick jag egna kontakter med många tyskar och italienare. Tyska arbetare sjöng med gitarr nere på badstranden vackra sommarkvällar och på Folkets hus och Folkets park vimlade det av invandrare. Finländare och jugoslaver kom också i stora mängder fast några år senare, efter att jag hade lämnat Karlskoga för värnplikt och högskolestudier i Stockholm.

Det är slående att jag aldrig märkte av några invandrarproblem under de där elva åren 1945-1956 hemma i Karlskoga. Jag tror inte ens att uttrycket fanns. Varför? Var Boforsarbetarna särskilt fina, fördomsfria människor jämfört med dagens svenskar? Nej, nej. Vi vet alla varför det blev så bra. De här invandrarna arbetade och försörjde sig som alla andra arbetare, lärde sig svenska på nolltid, bodde som vi, skötte sig som vi, skaffade ekor, motorcyklar och bilar. Deras barn skötte sig i skolan som andra barn. Något multikulti blev det inte, eftersom dessa invandrare kom till Sverige för att stanna. De ville bli som vi och de blev det.

Och sedan? Låt mig behålla mitt personliga perspektiv. Jag blev nationalekonom och offentlig debattör. Bland ekonomkollegerna fanns polacken Marian Radetzki, koreanen Kim Chong, holländaren Willem van der Hoeven, indonesiern Soeriatmadja, amerikanen Fred Banks, esten Tönu Puu, tyskarna Ulrich Herz och Rudolf Meidner, dansken Lars Mathiesen. Men det verkar litet löjligt med nationsbeteckningarna framför namnen. Alla dessa var svenska ekonomer helt enkelt.

Och vilka tycker jag är dagens mest intressanta svenska debattörer? Väck mig på natten och fråga och jag skulle antagligen börja muttra Tomas Gür, Tino Sannandaji, Sakine Madon, Mauricio Rojas, Dilsa Demirbag-Sten, Maciej Zaremba… ja, ja, det finns såna som heter Johan Norberg, Assar Lindbeck, P J Anders Linder och Mattias Svensson också. Men det är slående att jag nog tycker att det är dessa stackars invandrade debattörer och kulturpersonligheter som är intressantast just nu. (Och, på förekommen anledning, ”stackars invandrade” är ironiskt menat.)

Det har funkat rätt bra det här med invandring av och till. Men just nu är mycket alldeles åt fanders. Kanske vi kan lära oss något om varför det har blivit både si och så? 

Ach Europa!

Bör Sverige ställa upp och betala tvivelaktiga EU-skulder, därför att detta krav har kopplats ihop med godkännandet av EU:s nya långtidsbudget? Regeringen som måste få väljarnas stöd i valet nästa år, måste visa upp en klädsamt EU-kritisk attityd med tanke på de svenska väljarnas syn på EU. Våra svenska EU-parlamentariker behöver däremot inte krusa för svenska väljare. Därför gick det så här i somras.

I juni i år ingick ledarna för Europaparlamentet, EU-kommissionen och EU:s dåvarande ordförandeland Irland en politisk uppgörelse om att medlemsländerna skulle skjuta till ca 100 miljarder kronor för att betala förfallna räkningar för 2013 samtidigt som de tog EU:s nya långtidsbudget som ju börjar gälla från 2014. I parlamentet röstade 590 ja och bara 95 nej.

När ministerrådet sedan i juli skulle ta ställning till en första delbetalning av skulden röstade Sverige och fyra andra länder nej.. De övriga fyra som röstade nej var de båda andra nordiska länderna Danmark och Finland samt Storbritannien och Nederländerna. Vi var i mycket gott sällskap alltså, men dessa fem nej-röster räckte naturligtvis inte för att stoppa beslutet. Och det visste ju också de fem regeringarna.

Enligt uppgift ansåg tjänstemän på finansdepartementet att beslutsunderlaget varit för bristfälligt – att man helt enkelt inte litade på kommissionens beräkningar.

Allt det här har ni naturligtvis redan sett på TV och läst om I svenska tidningar. Debatten i svenska medier blev ju rätt intressant, särskilt då frågorna till Piratpartisterna om varför de röstade ja. Och analysen av Miljöpartiet blev spännande. Röstade de båda miljöpartisterna röstade olika därför att Miljöpartiet är på glid bort från EU-kritiken eller är det bara Isabella Lövin som har blivit EU-frälst i sin nya miljö?

Nej jag skämtar. Inga medier bryr sig väl om hur våra valda representanter där nere röstar. Socialdemokraten Göran Färm och folkpartisten Olle Schmidt, båda EU-parlamentariker, var mycket upprörda över att regeringen röstade nej i ministerrådet och de svenska parlamentarikerna stödde (naturligtvis) betalningen med bedövande majoritet. Intressant är dock att av sossarna röstade bara den upprörde Göran Färm ja. Anna Hedh, Marita Ulvskog och Jens Nilsson la ner sina röster och Åsa Westlund och Olle Ludvigsson dök inte upp. 

Gunnar Hökmark (M): Ja
Anna Corazza Bildt (M): Ja
Anna Ibrisagic (M): Ja
Alf Svensson (KD): Ja
Kent Johansson C: Ja
Marit Paulsen (FP): Ja
Olle Schmidt (FP): Ja
Cecilia Wikström (FP): Ja
Göran Färm (S): Ja
Amelia Andersdotter (PP): Ja
Christian Engström (PP): Ja
Isabella Lövin (MP): Ja

Anna Hedh (S): Avstod
Marita Ulvskog (S): Avstod
Jens Nilsson (S): Avstod

Mikael Gustafsson (V): Nej
Carl Schlyter (MP): Nej

Christofer Fjellner (M): Ej närvarande
Åsa Westlund (S): Ej närvarande
Olle Ludvigsson (S): Ej närvarande

Det känns inte som något riktigt övertygande demokratisk process, eller hur?

Läs mer på: http://www.europaportalen.se/2013/09/sverige-vagrar-betala-eus-rakningar

Ursvenskt är bara barbariet

Jag lade ut en text på Facebook häromdagen där jag ville visa hur ytligt, okunnigt och inställsamt offentliga personer uttalar sig om fundamentala frågor som etnisk samhörighet och sedvänjor och hur de undgår granskning så länge de håller sig till det fastställda svenska samförståndet. Det har kommit en flod av Like och kommentarer, många av de senare kritiska. Det blev en så intressant diskussion att jag tar upp den här på min blogg.

Så vad skrev jag? Jo, följande: Nog är det förfärligt! Här får Jimmy Åkesson frågan vad han tycker om invandrarnas kultur och svarar då: ”Jag får ofta den frågan men kan inte komma på vad invandrare har för kultur. Jag tror det är det som gör invandrare så frustrerade och avundsjuka. Vi har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop oss. Men vad har invandrarna? Ramadan, burka och sådana ”töntiga” saker.” 

Ska vi verkligen acceptera ett sådant förakt för andra etniska grupper i vår svenska demokrati? Faller det kanske under hatbrott? Vilka folkgrupper som skyddas och vilka kriterier som skall uppfyllas för att uttalandet skall vara ett brott är en kontroversiell fråga. Vanliga kategorier omfattar etnisk härkomst, religiös övertygelse, på senare tid även sexuell läggning och könsidentitet.

Hoppsan! När jag nu börjar gräva i frågan, upptäcker jag att jag har fått allt om bakfoten. Det var i själva verket Mona Sahlin som sa något liknande i en intervju i Tidningen Euroturk 2002: ”Jag har ofta fått den frågan men jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ”töntiga” saker.”

Ja men då är det ju helt OK. Jag tar tillbaka.

Som var och en förstår ville jag få läsarna att tänka efter och grubbla över varför i princip samma uttalande om olika etniska gruppers värde i det ena fallet är etiskt fasansfullt och i det andra ett ord i rättan tid som visar att det officiella Sverige är fördomsfritt och moraliskt rättänkande.

En kommentator påminde om att även statsminister Fredrik Reinfeldt gjorde ett uttalande av samma slag som Mona Sahlin direkt efter att han hade bildat sin första regering 2006. Jag citerar DN från 17 november 2006: ”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån. Det var statsminister Fredrik Reinfeldts lakoniska slutsats efter ett besök i invandrartäta Ronna i Södertälje på onsdagen.”

Är det sant som Reinfeldt sa? Det kan försvaras. Han kan hävda att det kan sägas om alla länder. Ursyrianskt är bara barbariet, urvietnamesiskt är bara barbariet, uregyptiskt är bara barbariet. Vi fick ingen debatt om detta dock, eftersom det officiella Sverige (och däri inbegriper jag journalistkåren) anser att det är etiskt och politiskt föredömligt att säga så bara om Sverige. Den som tog upp frågan seriöst var Svenska akademiens ledamot Sture Allén, som i ett tal inför akademin en dryg månad senare (publicerat 30 dec 2006) sade följande:

Dagens högtidssammankomst äger rum jämnt 220 år efter Akademiens instiftelse. Jag tänker inte återkalla den i minnet utan nöjer mig med att som utgångspunkt gå 170 år tillbaka i tiden till 50-årsjubileet 1836. Då reciterades för första gången en av vårt språks mest formidabla dikter, den som skrevs av Esaias Tegnér och börjar: ”Jag stod på stranden under kungaborgen / när dagens oro ändtlig somnad var, / och öde voro gatorna och torgen / och på Kung Gustafs stod sken månen klar.” Själv satt biskop Tegnér kvar i Växjö, förhindrad av sin mjältsjuka. På nutidens språk skulle han kanske betecknas som deppad. Men dikten lästes med ackuratess av Johan Olof Wallin. Upplevelsen var överväldigande, samtida källor talar om hänryckning.

Den strof som börjar ”Der låg ett skimmer öfver Gustafs dagar” förtjänar likväl att beses litet närmare. Det är där Tegnér skriver: ”All bildning står på ofri grund till slutet, / blott Barbariet var en gång fosterländskt.” Som allmän utsaga tål detta med förlov sagt att tänka på. Skulle exempelvis romarna vara barbarer, som inte hade utvecklat något eget utan fått allt från grekerna och andra impulsgivare? Skulle grekerna i sin tur vara barbarer, som inte hade utvecklat något eget utan fått allt från fenicierna och andra etc.? Så var det naturligtvis inte, och så var det inte heller när det gällde våra förfäder och deras kulturutveckling, som ju var vad Tegnér i första hand hade i tankarna. Nej, varje kultur, också de våras, utvecklar sin egen identitet, som successivt modifieras genom kulturinflytelser utifrån.

Tegnérs och andras hållning på den här punkten har medverkat till ett slags självutplånande syn på vår egen äldre kultur.

Så långt Allén, en lysande företrädare för svensk bildning och kultur. Jag misstänker att Reinfeldt inte hade tänkt så mycket utan bara sa det som man bör säga i Sverige inför assyriska/syrianska invandrare i Södertälje. Men journalister och intellektuella tog inte upp någon debatt och Mona Sahlin som blev socialdemokratisk partiledare ett par månader senare, nickade naturligtvis instämmande.

Intressant är att Tegnér skrev sin dikt Mjältsjukan med samma upptakt som den dikt Allén citerar. Mjältsjukan börjar:  

Jag stod på höjden av min levnads branter, 
Där vattendragen dela sig och gå 

Lår mig påminna om att förebilden till båda dikternas upptakt måste vara Lord Byrons ”I stood in Venice on the bridge of sighs, a palace and a prison on each hand” från Childe Harold´s Pilgrimage. Två stora klassiska svenska dikter startar med inspiration av en stor engelsk diktare. Betyder det att svensk kultur är barbarisk och att allt fint kommer utifrån. Nej naturligtvis inte. Det är som Allén säger: ”Varje kultur, också de våras, utvecklar sin egen identitet, som successivt modifieras genom kulturinflytelser utifrån”.

Den intellektuellt lysande debattören Tino Sanandaji påpekar i sin kommentar till mitt inlägg på Facebook att Fredrik Reinfeldt talade till invandrare i Södertälje 2006 (liksom Mona Sahlin talade till invandrare år 2002). Sanandaji ställer frågan: Inbillar sig statsministern att greker och romare invandrade i stor skala till Sverige under antiken för att civilisera landet? Att Skandinavien blev kristet genom invandring från Påvestaten? Att industrialiseringen krävde massinvandring från England? Att Sverige fick internet genom amerikansk invandring? 

Tegnércitatet "All bildning står på ofri grund till slutet, blott barbariet var en gång fosterländskt"  är heller inte om invandring, utan om bildning, det vill säga idéer. Att låtsas att influens av idéer och teknologi från utlandet som ingen ifrågasätter är synonymt med invandring är barnsligt. 

En annan självständig intellektuell, historikern Adam Westlund, invänder i en kommentar att

en del tidiga influenser faktiskt har kommit till Sverige via (i och för sig småskalig) invandring. Efter kristnandet av Norden baserades klosterväsendet och de tekniska framsteg det medförde till stor del på invandring av munkar från kontinenten, Stockholm var under senmedeltiden en till stor del tysktalande stad tack vare stor handelsbaserad invandring från hansestäderna och vallonerna (vilka dock var få och varav många sedan flyttade tillbaka) var vid stormaktstidens början en förutsättning för utvecklandet av svenska manufakturier och bruk. Samma sak gällde för övrigt holländska skeppsbyggare som var ryggraden i det svenska skeppsbyggandet fram till åtminstone sent 1600-tal. 

Jag tror inte att någon inbillar sig att "massinvandring" (vad definitionen av det nu är) ligger bakom Sveriges förändringar, men att idéer och skicklighet har förts hit av invandrande personer med kompetens är otvivelaktigt.

Tänk om den offentliga debatten fördes så här. Men i den politiska korrekthetens ledande land är det tyvärr inte att hoppas på. Politiker som Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt, svenska journalister och ledarskribenter och DN:s kulturvänster varken kan eller vill. I den meningen är det något barbariskt över vår kultur.

Mediernas blandar ihop nyhetsbedömning och reportage

Som jag kanske redan nämnt, firar nejsidan tioårsminnet av storsegern i EMU-folkomröstningen med ett stort seminarium på lördag. Svenska folket klev plötsligt fram och meddelade etablissemanget att nu är det slut. Vi gör inte som ni säger, utan som vi tycker. Ni har inte övertygat oss om att euron är bra för Sverige eller för Europa. Ni har inte ens försökt. Ni har närmast förolämpat oss med strutsar, okunniga kändisar, guilt by association och löjliga jippon. 
Alltnog! Självklart har vi försökt intressera medierna. SVT konstaterar då kallt att de bara täcker nyheter och att detta seminarium inte är någon nyhet. OK, OK! De stora nyheterna just nu är tydligen att kungen har varit kung i fyrtio år och att Anna Lindh mördades för tio år sedan. Som svensk monarkist och som beundrare av Anna Lindh tycker jag att det är en riktig bedömning. Men det är inte en nyhetsbedömning. Det är fråga om att hålla våra historiska erfarenheter levande och ompröva dem i nytt historiskt ljus. 
EMU-folkomröstningen är en milstolpe i svenska folkets historia, en folklig myndighetsförklaring, som markerar slutet på en epok. Större än kungens jubileum och större än en älskad politikers tragiska död för en vettvillings hand. Varför denna skillnad i journalistisk bedömning. Vi vet alla svaret. Gammelmedierna är en del av etablissemanget.

”Die Brüsseler Institutionen hält er aber für ein Problem.”

Brysselinstitutionerna ser han dock som ett problem, säger Tysklands förre förbundspresident Richard von Weizsäcker i gårdagens Süddeutsche Zeitung. Vi som pekar på det problemet i svensk debatt har gott stöd från före detta tyska förbundspresidenter som von Weizsäcker och hans efterträdare Roman Herzog. Den som kan läsa tyska rekommenderas att klicka på följande. http://www.sueddeutsche.de/politik/alt-bundespraesident-weizsaecker-zu-europa-wir-sind-ein-gutes-vorbild-1.1767512 

I min lilla skrift Makteliten mot folket från 2008 (Junilistan Rapport 2008:2) återgav jag Roman Herzog tankar på följande sätt:

"Vem har sagt att mellan 1998 och 2004 så kom 84 procent av lagstiftningen i ett EU-land från Bryssel och bara 16 procent från landets eget parlament?

Vem har sagt att EG-domstolen:

• ”systematiskt ignorerar grundläggande principer för västvärldens sätt att tolka lagar”
•  ”struntar i lagstiftarens vilja och t o m vänder den till sin motsats”
•  ”hittar på rättsliga principer att använda i kommande domstolsutslag”

Svaret är att det är den kände tyske kristdemokraten och EU-vännen Roman Herzog.

Är han då en ”back bencher” med ringa politisk insikt och med behov av att komma i rampljuset för sin främja sin politiska karriär? Nja, Roman Herzog var den tyska förbundsrepublikens president under åren 1994-1999. Han är alltså exceptionellt politiskt erfaren och planerar knappast för en fortsatt politisk karriär vid 74 års ålder.

Är då dessa extremt kraftfulla angrepp utslag av okunnighet i juridik och författningsfrågor? Nja, innan professor Roman Herzog blev president för förbundsrepubliken, var han ordförande i den tyska författningsdomstolen i Karlsruhe 1987-1994. Om någon kan dessa frågor är det han och han har haft Tysklands mest framstående experter till sin hjälp i sina undersökningar.

Professor Herzog går så långt att han föreslår att det skapas en oberoende EU-domstol för att hantera kompetensfrågor, dvs. frågorna om vem som har makten över olika områden, medlemsländernas statsmakter eller EU. Den nuvarande EG-domstolen är inte lämpad att övervaka subsidiaritetsprincipen, menar Herzog. Den är inrättad för att se till att EU-fördragets mål om en ständigt fastare union uppnås och kommer därför alltid att köra över medlemsländerna i dessa frågor och verka för en fortsatt centralisering av makten."

Kan man tänkas sig EU-minister Birgitta Ohlsson komma med något liknande intressant om EU? Eller Fredrik Reinfeldt? Eller Stefan Löfven? Eller någon svensk politiker över huvud taget? Naturligtvis inte. Detta förhållande kastar ett obarmhärtigt ljus över svensk EU-politik.

Gör din plikt, kräv din rätt, ligg inte till last!

I dagens SvD anmäler Mats Gellerfelt en bok av Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin. Boken heter ”Morfar skrev inga memoarer” och är en hyllning till hans morfar, en av de många klassresenärerna i 1900-talets Sverige. Gellerfelt sammanfattar budskapet som gällde: ”Det gällde alltså att arbeta, att göra sin plikt, att inte ligga någon annan till last.”

I senaste numret av magasinet Neo intervjuar chefredaktören Paulina Neuding Inga-Britt Ahlenius och får veta att Ahlenius lärde sig i barndomen att ”man ska göra rätt för sig”. Det var det som gällde när hon växte upp. Neuding konstaterar att hon intervjuade Assar Lindbeck nyligen och att han då sa att han kommer från en enkel bakgrund där man blev fostrad i ”gör din plikt” och ”ligg inte till last”. Neuding tillägger att Nils Lundgren i en essä i Neo häromåret sa detsamma. (Och jag påminde i den essän om att människor i flera av P-O Enqvists romaner också använder uttrycket.)

Eftersom vi alla, inklusive Enqvist, är födda på trettiotalet, frågar Neuding om dessa sociala normer är en generationsfråga och får ett klart ja till svar av Ahlenius. Nu är landet rikare och vi har velat ge våra barn det vi inte fick, menar hon. Och det har kanske underminerat kravet på personligt ansvarstagande och därmed försvårat möjligheterna att upprätthålla den ursprungliga idén bakom välfärdssamhället. Ty den var ju att vi kunde lita på att medborgarna gjorde sin plikt, krävde sin rätt och inte låg till last .  

Kanske det. Men jag är faktiskt rätt optimistisk i frågan. Mycket pekar på att ungdomskulturen håller på att förändras från planka.nu, bostad.nu och högre studiebidrag till en mera trettiotalsaktig syn på personligt ansvar. Och inom det fortfarande inte oviktiga socialdemokratiska partiet har Håkan Juholt och Tommy Waidelich ersatts av Stefan Löfven och Magdalena Andersson, vilket återspeglar en liknande förändring inom detta parti. Nu återstår bara att låta Widar Andersson ta över som chefredaktör för Aftonbladet, så kanske arbetarpartiet kan vinna tillbaka en del respekt.

Då är vägen öppen för att fortsätta det bygge av ett borgerligt, liberalt Sverige som den svenska arbetarrörelsen har stått för när den har varit framgångsrik. Och regeringsfrågan ter sig då ganska lätt att lösa oavsett hur det går i riksdagsvalet.