EU-entusiasm och fascism är släkt

Tänk om jag skulle dra till med följande resonemang för att med hjälp av guilt by association angripa anhängarna till en europeisk superstat: ”EU-entusiasterna vill bygga en ny stormakt med egen valuta och egen militärmakt och skapa ett Europa som kan tala med en röst. Då kan den europeiska makteliten utmana USA och Kina i ett Orwellianskt supermaktsspel där Oceania, förlåt Europa, står mot två andra bjässar i en allt farligare värld. Vi skall komma ihåg att EU-nationalism och fascism är släkt. I maj går EU-länderna till EU-parlamentsval och risken är stor att partier som drömmer om och arbetar för en europeisk supermakt får stöd av kanske 60-70 procent av väljarna, trots att alla opinionsmätningar visar att de europeiska folken inte alls stöder en sådan utveckling. Låt oss vara tydliga: EU-nationalism och fascism är varandras politiska bröder.”

Vad är nu detta för struntprat? Så får man väl inte föra debatten, om man vill ha en fungerande demokrati, där vi respekterar varandras åsikter? Nej, verkligen inte, men det gör Sveriges utrikesminister på dagens DN Debatt. Han säger ”Låt oss vara tydliga: främlings- och Europafientlighet är varandras politiska bröder.”

Så jag, som är fientlig mot det europeiska projekt som nu byggs, superstaten där Sverige skall bli Airstrip two, kan alltså anklagas för främlingsfientlighet utan vidare spisning, inte av ett nättroll utan av landets utrikesminister! Det har gått långt! 

Contestible markets

Själv är jag en enkel klassresenär som efter uppväxten i Karlskoga framsläpat mina dagar i Märsta, på Södermalm och, sedan 1988, i Nacka. Bonjour tristesse tänker ni! Men vi enkla typer har roligt hela tiden, så det har varit spännande och lyckligt . Men dessa bopålar har dessutom interfolierats av ett antal längre sejourer med familj i Genève, London och Bryssel och ett antal kortare sejourer i Paris, Strasbourg och Los Angeles. Därtill kommer många, mycket korta, nedslag Skillingaryd, Tokyo, Östersund och Vancouver för att nu nämna några.

Alla mina vänner och bekanta kan intyga att min konsumtion av och intresse för alkohol fyller högt ställda krav. Trots detta skulle jag dock inte drömma om att uttala mig så tvärsäkert som ett antal FB-vänner gör på FB idag, om hur pass väl Systembolaget mäter sig med de bästa vin- och spritbutikerna i dessa länder och städer. Min känsla (obs, ett ödmjukt uttryck för allmänna intryck) är dock att Systembolaget framstår som mycket bra.

Men det var inte detta jag skulle tala om,

Det var om mannen själv och hans namn är William Baumol.

Varför tar jag upp ekonomen Baumol? Jo, i början på 80-talet lanserade Baumol det nya ekonomiskteoretiska begreppet ”contestible market”. Som liberaler måste vi ju fråga oss varför ett statligt monopolföretag skulle kunna mäta sig med privata företag som strävar efter maximal vinst under fri konkurrens. Jo, säger Baumol, därför att monopolmarknaden kan vara ”contestible”. Konkurrens kan uppstå genom privat etablering, om monopol eller oligopol inte sköter sig och gör kunderna nöjda.

Sanningen är att ledande svenska politiker, Systembolagets ledning och Systembolagets anställda är hotade av sådan konkurrens. Systembolaget verkar under potentiell konkurrens, dess marknad är ”contestible”, därför att ett missnöjt folk kan avskaffa monopolet, om det inte fungerar bra.

Det betyder att nyliberal kritik av monopolet är en förutsättning för att monopolet skall sköta sig och därmed behålla sitt monopol. Contradictio in adjecto!

Gott Nytt År alla liberaler!

Minst lika många medel som mål

Den 26 nov föreläste Lars E O Svensson om penningpolitiken på Nationalekonomiska föreningen med förre riksbankschefen Lars Heikensten som opponent. En internationellt ledande forskare på området levererade en bred och inträngande presentation. Jag skall här bara kommentera en aspekt, nämligen den grundläggande fråga som har dominerat svensk penningpolitisk debatt i flera år. Håller Sveriges riksbank för hög ränta?

Det har Lars E O Svensson och Karolina Ekholm hävdat i riksbanksdirektionen mot en majoritet anförd av riksbankschefen Stefan Ingves. Majoriteten anser att det är farligt att sänka räntan ännu mer för då kan en hotande bostadsbubbla blåsas upp och leda till en svår ekonomisk kris. Minoriteten anser att risken för en bostadsbubbla är liten eller inte finns alls och att den onödigt höga räntan leder till högre arbetslöshet och för låg inflation.

Riksbankens tydliga uppgift är att hålla inflationstakten på i genomsnitt 2 procent, men eftersom den håller för hög ränta, misslyckas den med denna uppgift och ligger normalt under målet. Jag är förvånad över att debatten egentligen aldrig rör sig kring frågan om antalet medel och mål i den makroekonomiska politiken. Sedan Bent Hansens Finanspolitikens ekonomiska teori kom på femtiotalet har vi ansett och lärt ut till ekonomistudenter att man måste ha minst lika många ekonomiskpolitiska medel som mål.

Penningpolitiken är ett sådant medel och det har uttryckligen avdelats för att upprätthålla inflationsmålet. Om vi dessutom har som mål att upprätthålla stabilitet i finanssektorn (ingen dum idé!), kan man inte säga att penningpolitiken skall användas för den uppgiften också. Och om vi vill ha full eller i varje fall högre sysselsättning än idag, kan vi inte säga att penningpolitiken skall användas även för denna tredje uppgift. Tre mål kräver minst tre medel och i praktiken naturligtvis ännu fler. 

(Låt mig tillägga att målet 2 procents inflation i stället för 0 procent visserligen är tänkt att underlätta förändringar i pris- och lönerelationer för att minska arbetslösheten, men sätter vi upp ett kvantifierat mål för sysselsättningen måste vi ha minst ett ekonomiskpolitiskt medel till.)

Riksbanken skall därför hålla sig till sin uppgift att stabilisera inflationstakten vid 2 procent. Om riksbanken och andra analytiker finner att detta kan leda till finansiell instabilitet, får regering och riksdag anvisa andra ekonomiskpolitiska medel för att klara detta. En sådan utveckling med högre krav på kapitaltäckning i bankerna osv. pågår också. Och frågan hur vi skall få ner arbetslösheten brottas vi med kontinuerligt.

Allt jag vill säga är att riksbanken inte kan föra en räntepolitik som ger 2 procent inflation, finansiell stabilitet och full sysselsättning. Debatten skulle vinna på att hålla detta i centrum!

Jag medger – jag är också skyldig till rasism

Den enorma entusiasmen bland folkmassorna för den amerikanske presidenten Barack Obama vid Mandelas minnessstund idag är tänkvärd. (Sydafrikas egen president Jacob Zuma drabbades däremot av buanden.)  Amerikahatets vänner dränker väl sin frustration och vrede i rysk vodka i kväll och rasistövervakarna i den svenska kultureliten försöker väl förtvivlat sno ihop något inte alltför orimligt inför TV-soffor, kulturartiklar och ledare i morgon.

Se sanningen i vitögat! Sydafrikas svarta är extremt stolta över att världens mäktigaste land har en svart president. Rasssssissssm skulle våra ideologiska övervakare väsa om det hade varit tvärtom. Och jag medger att jag också har gjort mig skyldig till rassssisssm.  Jag konstaterade någorlunda offentligt hösten 2008 att jag stod närmare John McCain politiskt men att jag alla gånger skulle rösta på Barack Obama om jag var amerikansk medborgare. Varför? Ja, av rent rasistiska skäl. Inget kunde vara bättre för USA än att få en afroamerikansk president. Och det var det vi såg idag i Sydafrika idag.

Republikanerna hade en svart kvinna som utrikesminister, Condoleezza Rice, några år tidigare och dessutom en svart överbefälhavare, Colin Powell, som först var vad vi skulle kalla överbefälhavare (för världens i särklass starkaste krigsmakt) och sedan utrikesminister. Detta har skett i den demokrati som har världens största vita befolkning och en vit befolkning som är i stor majoritet, påpekar min son Oskar.

 

Som anglofil vill jag tillägga att det konservativa Storbritannien hade en jude som premiärminister två gånger under demokratins genombrott (Benjamin Disraeli, 1st Earl of Beaconsfield, om namnet är bekant) och hade en kvinna som premiärminister (Margaret Thatcher, om namnet är bekant) under hela 80-talet. En premiärminister som i praktiken krossade den vidriga militärjuntan i Argentina. Det har varit ont om judiska och kvinnliga regeringschefer i Europa ända till nu och det lär dröja innan Ryssland, Vitryssland, Ungern, Rumänien, Bulgarien, Grekland och Kroatien kommer så långt.

 

Det är svårt att hata de anglosaxiska stormakterna och hylla Stalins och Bresjnevs Sovjetunionen, Maos Kina eller Fidel Castros Kuba, om man vill vara politisk hederlig. Men alla vill inte det och någon kritik värd namnet från våra övervakare är ju inte att räkna med.

 

PS. Margaret Thatcher och det brittiska torypartiet har inte varit helt på demokratins sida i Sydafrika. Kolla på http://www.independent.co.uk/news/uk/politics/margaret-thatcher-branded-ancterrorist-while-urging-nelson-mandelas-release-8994191.html. Men jämför då med Sovjetunionen, Kina, Kuba och Östtyskland, som vänstern har hyllat under årtionden.

Konstigheter i journalistiken

Det är något konstigt med journalistiken. Svensk sjukvård i fritt fall är bilden som växer fram. Antal vårdplatser per tusen invånare är lägre i Sverige än i nästan alla OECD-länder, får vi veta.  En välskriven och kunnig Brännpunktsartikel idag påminner oss om att siffrorna för olika länder inte alls är jämförbara och därför helt missvisande redan av det skälet. Men därtill kommer ju att måttet som sådant är orimligt. Vi är ju inte intresserade av maximal input av produktionsfaktorer utan av maximal output för given insats av resurser.

Ta ett exempel från personbilsindustrin. En ingenjör skulle bli utskrattad om han dömde ut Nissan därför att de bara sätter in 28 arbetstimmar för att producera en bil och berömde Chrysler Group för att de minsann sätter in hela 34 timmar. Alla inser att om bilarna är likvärdiga, är produktiviteten urusel i Chrysler och koncernen går mot sin undergång.  Chrysler kan klara sig, men det beror då på att dess bilar är bättre i någon mening. Vi är intresserade av resultatet, inte av hur mycket resurser som spenderas.

Men är då inte detta självklart? Tydligen inte. Läkarna bakom Brännpunktsartikeln ser det naturligtvis och framhåller att svensk sjukvård, om vi ser till resultatet, framstår som lysande och pekar på att vi ligger i topp när det gäller överlevnad i bröstcancer, lungcancer, tarmcancer, hjärtinfarkt och stroke och därtill på många andra områden. Det är goda resultat vi är intresserade av, inte av maximal resursförbrukning.

Lika illa är det med t ex skolan. Det sägs att det krävs mer resurser, fler lärare, högre lärarlöner osv. för att nästa PISA-jämförelse skall visa att Sverige är på väg tillbaka. Mera input alltså. Men vi har i stort sett världens dyraste skola och världens högsta lärartäthet. Och Finland som ständigt tävlar med Sydkorea och Japan om första platsen på skolområdet, har inte högre lärarlöner än Sverige. Sanningen finns någon annanstans. Jag tror jag vet var.

Slutligen ungdomsarbetslösheten. Alla experter på området vet att Sverige inte har en ungdomsarbetslöshet på väl över 20 procent om man med ungdomsarbetslöshet menar andelen människor mellan 15 och 24 års ålder som vandrar på gatorna utan hitta något arbete. Nästan hälften av dessa ungdomar går i skolan eller studerar på universitet och högskolor.  Men många av dessa söker jobb antingen deltid för att dryga ut kassan eller för att de hellre skulle arbeta än studera. Att de inte hittar de jobb de söker, visar visserligen att arbetsmarknaden inte fungerar så bra, men där är det inte fråga om de sociala tragedier som arbetslöshet på riktigt innebär. Om vi dessutom tar hänsyn till att de som inte studerar och söker jobb på heltid går arbetslösa mycket kortare tider än äldre arbetssökande, ser det också ljusare ut.

Den stora tragedin inom ungdomsarbetslösheten är att så många misslyckas i skolan och kommer ut på arbetsmarknaden utan gymnasiekompetens. De får fruktansvärda svårigheter att hitta jobb och riskerar extrem långtidsarbetslöshet och i värsta fall livslångt utanförskap. Detta är ett skolproblem, inte ett arbetsmarknadsproblem. Bättre konjunkturer, reformerad arbetsförmedling och LO:s 70 miljarder för arbetsmarknadspolitik hjälper inte dessa ungdomar. En ny lärarutbildning kan göra det.

DN, Cameron och EU; Gud sig förbarme!

Idag skriver Carl Johan von Seth på ledarplats i DN om Cameron och EU. Et mon Dieu! Jag trodde att den gigantiska eurokrisen och hotet mot hela det europeiska integrationsprojektet hade öppnat för en mera intellektuell EU-debatt. Det finns många tecken på det. DN:s egen chefredaktör Peter Wolodarski har börjat skriva intressantare om EU-frågor och detsamma gäller flera andra tidningsredaktörer. Allmänhetens förtroende för Brysseletablissemanget och dess nationella företrädare är mycket lågt.

Sådana som Henrik Brors och Lars Gustafsson fortsätter naturligtvis att väsa ut sitt förakt mot fega politiker som tar hänsyn till hemmaopinioner och kommande val, dvs. som tvingas respektera folkopinionen för att inte förlora sina politiska positioner.  Allt fler inser dock nu att målet för Europasamarbetet inte är maximal centralisering av makten till Bryssel som dessa framstående tänkare tycker.

von Seths ledarstick saknar helt intressant och kritisk analys.

von Seth citerar med välbehag ordförande för CBI (The Confederation of British Industry) som säger att ”EU:s inre marknad är grundläggande för vår framtid” för att visa hur fel Cameron har.  Men Camerons politik går ut på att reducera Storbritanniens medverkan i EU till just den inre marknaden. Det är bara att läsa Camerons tal från den 23 januari i år. Det ska väl ett ledarstick i DN påminna om?

von Seth menar kanske att Storbritannien inte kommer att få vara kvar i den inre marknaden vid ett nej till medlemskap i en folkomröstning. Men i det nu gällande Lissabonfördraget står det att ett land kan välja att lämna EU och att det då ska behandlas generöst när det gäller bevarad frihandel. Det ska väl ett ledarstick i DN påminna om?

von Seth säger att CBI ”avvisar Camerons hattiga hållning till EU”. Är den hattig? Nej, von Seth konstaterar ju tvärtom själv att EU-medlemskapet ”fastnat i en rävsax”, vilket är motsatsen. För litet flexibilitet betyder för litet möjlighet att ”hatta”. Det ska väl ett ledarstick i DN påminna om?

von Seth påstår att få vänner i EU-kretsen känner ”någon större lust att lyssna på ett Storbritannien som egentligen vill göra slut” och ”Omförhandlingshotet retar kollegerna i Berling och Paris”. Men en vanlig analys i kvalificerade tidningar och tidskrifter pekar på att Tyskland, och framför allt då Angela Merkel själv, absolut inte vill förlora Storbritannien som allierad i EU-samarbetet. Tyskland är därför sannolikt är berett att gå långt för att möta brittiska krav. Nederländerna, Sverige och Danmark är också välvilligt inställda. Det ska väl ett ledarstick i DN påminna om?

von Seth säger skräckslaget att ”man bidragit med bränsle för den EU-kritiska opinionen” som om detta vore ett slags förräderi. Smaka på ett parallellt exempel:”DN:s inrikespolitiska inlägg under senare tid har bidragit med bränsle till den sossekritiska opinionen”. Det låter obegripligt, eller hur? Varför? Jo, därför att det inte är något fel att bidra med bränsle till en opinion. Det kallas opinionsbildning och är det som demokratisk politik handlar om. Men den hemska sanningen är att etablissemanget är ense om att det inte ska förekomma demokratisk opinionsbildning i EU-frågor.  Kanske leder en intellektuell analys till slutsatsen att långt mera kritiskt förhållningssätt till EU är precis vad som krävs i detta historiska läge. Eller kanske inte? Det ska väl ett ledarstick i DN påminna om?  

Ja, så där kan man hålla på. Men jag slutar där. Dyster.

Det här med invandring

Sitter just och skriver på en hyperkort krönika om vad den internationella forskningen säger om migration (eller invandring som vi naturligen säger i Sverige, eftersom vi är ett invandrarland). Jag slås då av att min hemstad fick en mycket stor invandring i min barndom och att det inte var så mycket ståhej kring det.

 När jag fyllde nio, slutade andra världskriget helt abrupt och jag fick en lillasyster. Just då var det senare det mest omvälvande, men krigsslutet ledde till en omfattande invandring till Karlskoga. Min hemstad var ett centrum för krigsindustrin och gick som tåget i många år till tack vare upprustningen under det kalla kriget. Först kom Harvyn från Danmark. Han kom in i vår familj, när han fick ihop det med en kvinna som var inneboende hos oss. (Femton år senare lärde jag mig att vi införde gemensam arbetsmarknad med just Danmark redan 1945.) Genom Harvyn träffade vi sedan andra danskar.

Min mamma, som 1950 avancerade från städerska på Bofors kontor till fabriksarbeterska på ammunitionsfabriken, fick fullt av arbetskamrater från Italien och Tyskland. En av dem gifte sig med en italienare som därmed blev en populär vän. En annan, Lisbeth från Tyskland, introducerade sin man August Adamsky, som så småningom startade en bilverkstad med hjälp av borgen från mina föräldrar som ju var egnahemmare och därmed kunde erbjuda säkerhet. Vi ägde själva aldrig bil, men när jag tog körkort kunde vi låna Adamskys bil för att hämta jordgubbar i Finnerödja, hälsa på vänner i Örebro och sånt.

När jag från fjortonårsåldern började sommarjobba på ammunitionsfabriken fick jag egna kontakter med många tyskar och italienare. Tyska arbetare sjöng med gitarr nere på badstranden vackra sommarkvällar och på Folkets hus och Folkets park vimlade det av invandrare. Finländare och jugoslaver kom också i stora mängder fast några år senare, efter att jag hade lämnat Karlskoga för värnplikt och högskolestudier i Stockholm.

Det är slående att jag aldrig märkte av några invandrarproblem under de där elva åren 1945-1956 hemma i Karlskoga. Jag tror inte ens att uttrycket fanns. Varför? Var Boforsarbetarna särskilt fina, fördomsfria människor jämfört med dagens svenskar? Nej, nej. Vi vet alla varför det blev så bra. De här invandrarna arbetade och försörjde sig som alla andra arbetare, lärde sig svenska på nolltid, bodde som vi, skötte sig som vi, skaffade ekor, motorcyklar och bilar. Deras barn skötte sig i skolan som andra barn. Något multikulti blev det inte, eftersom dessa invandrare kom till Sverige för att stanna. De ville bli som vi och de blev det.

Och sedan? Låt mig behålla mitt personliga perspektiv. Jag blev nationalekonom och offentlig debattör. Bland ekonomkollegerna fanns polacken Marian Radetzki, koreanen Kim Chong, holländaren Willem van der Hoeven, indonesiern Soeriatmadja, amerikanen Fred Banks, esten Tönu Puu, tyskarna Ulrich Herz och Rudolf Meidner, dansken Lars Mathiesen. Men det verkar litet löjligt med nationsbeteckningarna framför namnen. Alla dessa var svenska ekonomer helt enkelt.

Och vilka tycker jag är dagens mest intressanta svenska debattörer? Väck mig på natten och fråga och jag skulle antagligen börja muttra Tomas Gür, Tino Sannandaji, Sakine Madon, Mauricio Rojas, Dilsa Demirbag-Sten, Maciej Zaremba… ja, ja, det finns såna som heter Johan Norberg, Assar Lindbeck, P J Anders Linder och Mattias Svensson också. Men det är slående att jag nog tycker att det är dessa stackars invandrade debattörer och kulturpersonligheter som är intressantast just nu. (Och, på förekommen anledning, ”stackars invandrade” är ironiskt menat.)

Det har funkat rätt bra det här med invandring av och till. Men just nu är mycket alldeles åt fanders. Kanske vi kan lära oss något om varför det har blivit både si och så? 

Ach Europa!

Bör Sverige ställa upp och betala tvivelaktiga EU-skulder, därför att detta krav har kopplats ihop med godkännandet av EU:s nya långtidsbudget? Regeringen som måste få väljarnas stöd i valet nästa år, måste visa upp en klädsamt EU-kritisk attityd med tanke på de svenska väljarnas syn på EU. Våra svenska EU-parlamentariker behöver däremot inte krusa för svenska väljare. Därför gick det så här i somras.

I juni i år ingick ledarna för Europaparlamentet, EU-kommissionen och EU:s dåvarande ordförandeland Irland en politisk uppgörelse om att medlemsländerna skulle skjuta till ca 100 miljarder kronor för att betala förfallna räkningar för 2013 samtidigt som de tog EU:s nya långtidsbudget som ju börjar gälla från 2014. I parlamentet röstade 590 ja och bara 95 nej.

När ministerrådet sedan i juli skulle ta ställning till en första delbetalning av skulden röstade Sverige och fyra andra länder nej.. De övriga fyra som röstade nej var de båda andra nordiska länderna Danmark och Finland samt Storbritannien och Nederländerna. Vi var i mycket gott sällskap alltså, men dessa fem nej-röster räckte naturligtvis inte för att stoppa beslutet. Och det visste ju också de fem regeringarna.

Enligt uppgift ansåg tjänstemän på finansdepartementet att beslutsunderlaget varit för bristfälligt – att man helt enkelt inte litade på kommissionens beräkningar.

Allt det här har ni naturligtvis redan sett på TV och läst om I svenska tidningar. Debatten i svenska medier blev ju rätt intressant, särskilt då frågorna till Piratpartisterna om varför de röstade ja. Och analysen av Miljöpartiet blev spännande. Röstade de båda miljöpartisterna röstade olika därför att Miljöpartiet är på glid bort från EU-kritiken eller är det bara Isabella Lövin som har blivit EU-frälst i sin nya miljö?

Nej jag skämtar. Inga medier bryr sig väl om hur våra valda representanter där nere röstar. Socialdemokraten Göran Färm och folkpartisten Olle Schmidt, båda EU-parlamentariker, var mycket upprörda över att regeringen röstade nej i ministerrådet och de svenska parlamentarikerna stödde (naturligtvis) betalningen med bedövande majoritet. Intressant är dock att av sossarna röstade bara den upprörde Göran Färm ja. Anna Hedh, Marita Ulvskog och Jens Nilsson la ner sina röster och Åsa Westlund och Olle Ludvigsson dök inte upp. 

Gunnar Hökmark (M): Ja
Anna Corazza Bildt (M): Ja
Anna Ibrisagic (M): Ja
Alf Svensson (KD): Ja
Kent Johansson C: Ja
Marit Paulsen (FP): Ja
Olle Schmidt (FP): Ja
Cecilia Wikström (FP): Ja
Göran Färm (S): Ja
Amelia Andersdotter (PP): Ja
Christian Engström (PP): Ja
Isabella Lövin (MP): Ja

Anna Hedh (S): Avstod
Marita Ulvskog (S): Avstod
Jens Nilsson (S): Avstod

Mikael Gustafsson (V): Nej
Carl Schlyter (MP): Nej

Christofer Fjellner (M): Ej närvarande
Åsa Westlund (S): Ej närvarande
Olle Ludvigsson (S): Ej närvarande

Det känns inte som något riktigt övertygande demokratisk process, eller hur?

Läs mer på: http://www.europaportalen.se/2013/09/sverige-vagrar-betala-eus-rakningar

Ursvenskt är bara barbariet

Jag lade ut en text på Facebook häromdagen där jag ville visa hur ytligt, okunnigt och inställsamt offentliga personer uttalar sig om fundamentala frågor som etnisk samhörighet och sedvänjor och hur de undgår granskning så länge de håller sig till det fastställda svenska samförståndet. Det har kommit en flod av Like och kommentarer, många av de senare kritiska. Det blev en så intressant diskussion att jag tar upp den här på min blogg.

Så vad skrev jag? Jo, följande: Nog är det förfärligt! Här får Jimmy Åkesson frågan vad han tycker om invandrarnas kultur och svarar då: ”Jag får ofta den frågan men kan inte komma på vad invandrare har för kultur. Jag tror det är det som gör invandrare så frustrerade och avundsjuka. Vi har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop oss. Men vad har invandrarna? Ramadan, burka och sådana ”töntiga” saker.” 

Ska vi verkligen acceptera ett sådant förakt för andra etniska grupper i vår svenska demokrati? Faller det kanske under hatbrott? Vilka folkgrupper som skyddas och vilka kriterier som skall uppfyllas för att uttalandet skall vara ett brott är en kontroversiell fråga. Vanliga kategorier omfattar etnisk härkomst, religiös övertygelse, på senare tid även sexuell läggning och könsidentitet.

Hoppsan! När jag nu börjar gräva i frågan, upptäcker jag att jag har fått allt om bakfoten. Det var i själva verket Mona Sahlin som sa något liknande i en intervju i Tidningen Euroturk 2002: ”Jag har ofta fått den frågan men jag kan inte komma på vad svensk kultur är. Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana ”töntiga” saker.”

Ja men då är det ju helt OK. Jag tar tillbaka.

Som var och en förstår ville jag få läsarna att tänka efter och grubbla över varför i princip samma uttalande om olika etniska gruppers värde i det ena fallet är etiskt fasansfullt och i det andra ett ord i rättan tid som visar att det officiella Sverige är fördomsfritt och moraliskt rättänkande.

En kommentator påminde om att även statsminister Fredrik Reinfeldt gjorde ett uttalande av samma slag som Mona Sahlin direkt efter att han hade bildat sin första regering 2006. Jag citerar DN från 17 november 2006: ”Ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån. Det var statsminister Fredrik Reinfeldts lakoniska slutsats efter ett besök i invandrartäta Ronna i Södertälje på onsdagen.”

Är det sant som Reinfeldt sa? Det kan försvaras. Han kan hävda att det kan sägas om alla länder. Ursyrianskt är bara barbariet, urvietnamesiskt är bara barbariet, uregyptiskt är bara barbariet. Vi fick ingen debatt om detta dock, eftersom det officiella Sverige (och däri inbegriper jag journalistkåren) anser att det är etiskt och politiskt föredömligt att säga så bara om Sverige. Den som tog upp frågan seriöst var Svenska akademiens ledamot Sture Allén, som i ett tal inför akademin en dryg månad senare (publicerat 30 dec 2006) sade följande:

Dagens högtidssammankomst äger rum jämnt 220 år efter Akademiens instiftelse. Jag tänker inte återkalla den i minnet utan nöjer mig med att som utgångspunkt gå 170 år tillbaka i tiden till 50-årsjubileet 1836. Då reciterades för första gången en av vårt språks mest formidabla dikter, den som skrevs av Esaias Tegnér och börjar: ”Jag stod på stranden under kungaborgen / när dagens oro ändtlig somnad var, / och öde voro gatorna och torgen / och på Kung Gustafs stod sken månen klar.” Själv satt biskop Tegnér kvar i Växjö, förhindrad av sin mjältsjuka. På nutidens språk skulle han kanske betecknas som deppad. Men dikten lästes med ackuratess av Johan Olof Wallin. Upplevelsen var överväldigande, samtida källor talar om hänryckning.

Den strof som börjar ”Der låg ett skimmer öfver Gustafs dagar” förtjänar likväl att beses litet närmare. Det är där Tegnér skriver: ”All bildning står på ofri grund till slutet, / blott Barbariet var en gång fosterländskt.” Som allmän utsaga tål detta med förlov sagt att tänka på. Skulle exempelvis romarna vara barbarer, som inte hade utvecklat något eget utan fått allt från grekerna och andra impulsgivare? Skulle grekerna i sin tur vara barbarer, som inte hade utvecklat något eget utan fått allt från fenicierna och andra etc.? Så var det naturligtvis inte, och så var det inte heller när det gällde våra förfäder och deras kulturutveckling, som ju var vad Tegnér i första hand hade i tankarna. Nej, varje kultur, också de våras, utvecklar sin egen identitet, som successivt modifieras genom kulturinflytelser utifrån.

Tegnérs och andras hållning på den här punkten har medverkat till ett slags självutplånande syn på vår egen äldre kultur.

Så långt Allén, en lysande företrädare för svensk bildning och kultur. Jag misstänker att Reinfeldt inte hade tänkt så mycket utan bara sa det som man bör säga i Sverige inför assyriska/syrianska invandrare i Södertälje. Men journalister och intellektuella tog inte upp någon debatt och Mona Sahlin som blev socialdemokratisk partiledare ett par månader senare, nickade naturligtvis instämmande.

Intressant är att Tegnér skrev sin dikt Mjältsjukan med samma upptakt som den dikt Allén citerar. Mjältsjukan börjar:  

Jag stod på höjden av min levnads branter, 
Där vattendragen dela sig och gå 

Lår mig påminna om att förebilden till båda dikternas upptakt måste vara Lord Byrons ”I stood in Venice on the bridge of sighs, a palace and a prison on each hand” från Childe Harold´s Pilgrimage. Två stora klassiska svenska dikter startar med inspiration av en stor engelsk diktare. Betyder det att svensk kultur är barbarisk och att allt fint kommer utifrån. Nej naturligtvis inte. Det är som Allén säger: ”Varje kultur, också de våras, utvecklar sin egen identitet, som successivt modifieras genom kulturinflytelser utifrån”.

Den intellektuellt lysande debattören Tino Sanandaji påpekar i sin kommentar till mitt inlägg på Facebook att Fredrik Reinfeldt talade till invandrare i Södertälje 2006 (liksom Mona Sahlin talade till invandrare år 2002). Sanandaji ställer frågan: Inbillar sig statsministern att greker och romare invandrade i stor skala till Sverige under antiken för att civilisera landet? Att Skandinavien blev kristet genom invandring från Påvestaten? Att industrialiseringen krävde massinvandring från England? Att Sverige fick internet genom amerikansk invandring? 

Tegnércitatet "All bildning står på ofri grund till slutet, blott barbariet var en gång fosterländskt"  är heller inte om invandring, utan om bildning, det vill säga idéer. Att låtsas att influens av idéer och teknologi från utlandet som ingen ifrågasätter är synonymt med invandring är barnsligt. 

En annan självständig intellektuell, historikern Adam Westlund, invänder i en kommentar att

en del tidiga influenser faktiskt har kommit till Sverige via (i och för sig småskalig) invandring. Efter kristnandet av Norden baserades klosterväsendet och de tekniska framsteg det medförde till stor del på invandring av munkar från kontinenten, Stockholm var under senmedeltiden en till stor del tysktalande stad tack vare stor handelsbaserad invandring från hansestäderna och vallonerna (vilka dock var få och varav många sedan flyttade tillbaka) var vid stormaktstidens början en förutsättning för utvecklandet av svenska manufakturier och bruk. Samma sak gällde för övrigt holländska skeppsbyggare som var ryggraden i det svenska skeppsbyggandet fram till åtminstone sent 1600-tal. 

Jag tror inte att någon inbillar sig att "massinvandring" (vad definitionen av det nu är) ligger bakom Sveriges förändringar, men att idéer och skicklighet har förts hit av invandrande personer med kompetens är otvivelaktigt.

Tänk om den offentliga debatten fördes så här. Men i den politiska korrekthetens ledande land är det tyvärr inte att hoppas på. Politiker som Mona Sahlin och Fredrik Reinfeldt, svenska journalister och ledarskribenter och DN:s kulturvänster varken kan eller vill. I den meningen är det något barbariskt över vår kultur.

Mediernas blandar ihop nyhetsbedömning och reportage

Som jag kanske redan nämnt, firar nejsidan tioårsminnet av storsegern i EMU-folkomröstningen med ett stort seminarium på lördag. Svenska folket klev plötsligt fram och meddelade etablissemanget att nu är det slut. Vi gör inte som ni säger, utan som vi tycker. Ni har inte övertygat oss om att euron är bra för Sverige eller för Europa. Ni har inte ens försökt. Ni har närmast förolämpat oss med strutsar, okunniga kändisar, guilt by association och löjliga jippon. 
Alltnog! Självklart har vi försökt intressera medierna. SVT konstaterar då kallt att de bara täcker nyheter och att detta seminarium inte är någon nyhet. OK, OK! De stora nyheterna just nu är tydligen att kungen har varit kung i fyrtio år och att Anna Lindh mördades för tio år sedan. Som svensk monarkist och som beundrare av Anna Lindh tycker jag att det är en riktig bedömning. Men det är inte en nyhetsbedömning. Det är fråga om att hålla våra historiska erfarenheter levande och ompröva dem i nytt historiskt ljus. 
EMU-folkomröstningen är en milstolpe i svenska folkets historia, en folklig myndighetsförklaring, som markerar slutet på en epok. Större än kungens jubileum och större än en älskad politikers tragiska död för en vettvillings hand. Varför denna skillnad i journalistisk bedömning. Vi vet alla svaret. Gammelmedierna är en del av etablissemanget.

”Die Brüsseler Institutionen hält er aber für ein Problem.”

Brysselinstitutionerna ser han dock som ett problem, säger Tysklands förre förbundspresident Richard von Weizsäcker i gårdagens Süddeutsche Zeitung. Vi som pekar på det problemet i svensk debatt har gott stöd från före detta tyska förbundspresidenter som von Weizsäcker och hans efterträdare Roman Herzog. Den som kan läsa tyska rekommenderas att klicka på följande. http://www.sueddeutsche.de/politik/alt-bundespraesident-weizsaecker-zu-europa-wir-sind-ein-gutes-vorbild-1.1767512 

I min lilla skrift Makteliten mot folket från 2008 (Junilistan Rapport 2008:2) återgav jag Roman Herzog tankar på följande sätt:

"Vem har sagt att mellan 1998 och 2004 så kom 84 procent av lagstiftningen i ett EU-land från Bryssel och bara 16 procent från landets eget parlament?

Vem har sagt att EG-domstolen:

• ”systematiskt ignorerar grundläggande principer för västvärldens sätt att tolka lagar”
•  ”struntar i lagstiftarens vilja och t o m vänder den till sin motsats”
•  ”hittar på rättsliga principer att använda i kommande domstolsutslag”

Svaret är att det är den kände tyske kristdemokraten och EU-vännen Roman Herzog.

Är han då en ”back bencher” med ringa politisk insikt och med behov av att komma i rampljuset för sin främja sin politiska karriär? Nja, Roman Herzog var den tyska förbundsrepublikens president under åren 1994-1999. Han är alltså exceptionellt politiskt erfaren och planerar knappast för en fortsatt politisk karriär vid 74 års ålder.

Är då dessa extremt kraftfulla angrepp utslag av okunnighet i juridik och författningsfrågor? Nja, innan professor Roman Herzog blev president för förbundsrepubliken, var han ordförande i den tyska författningsdomstolen i Karlsruhe 1987-1994. Om någon kan dessa frågor är det han och han har haft Tysklands mest framstående experter till sin hjälp i sina undersökningar.

Professor Herzog går så långt att han föreslår att det skapas en oberoende EU-domstol för att hantera kompetensfrågor, dvs. frågorna om vem som har makten över olika områden, medlemsländernas statsmakter eller EU. Den nuvarande EG-domstolen är inte lämpad att övervaka subsidiaritetsprincipen, menar Herzog. Den är inrättad för att se till att EU-fördragets mål om en ständigt fastare union uppnås och kommer därför alltid att köra över medlemsländerna i dessa frågor och verka för en fortsatt centralisering av makten."

Kan man tänkas sig EU-minister Birgitta Ohlsson komma med något liknande intressant om EU? Eller Fredrik Reinfeldt? Eller Stefan Löfven? Eller någon svensk politiker över huvud taget? Naturligtvis inte. Detta förhållande kastar ett obarmhärtigt ljus över svensk EU-politik.

Gör din plikt, kräv din rätt, ligg inte till last!

I dagens SvD anmäler Mats Gellerfelt en bok av Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin. Boken heter ”Morfar skrev inga memoarer” och är en hyllning till hans morfar, en av de många klassresenärerna i 1900-talets Sverige. Gellerfelt sammanfattar budskapet som gällde: ”Det gällde alltså att arbeta, att göra sin plikt, att inte ligga någon annan till last.”

I senaste numret av magasinet Neo intervjuar chefredaktören Paulina Neuding Inga-Britt Ahlenius och får veta att Ahlenius lärde sig i barndomen att ”man ska göra rätt för sig”. Det var det som gällde när hon växte upp. Neuding konstaterar att hon intervjuade Assar Lindbeck nyligen och att han då sa att han kommer från en enkel bakgrund där man blev fostrad i ”gör din plikt” och ”ligg inte till last”. Neuding tillägger att Nils Lundgren i en essä i Neo häromåret sa detsamma. (Och jag påminde i den essän om att människor i flera av P-O Enqvists romaner också använder uttrycket.)

Eftersom vi alla, inklusive Enqvist, är födda på trettiotalet, frågar Neuding om dessa sociala normer är en generationsfråga och får ett klart ja till svar av Ahlenius. Nu är landet rikare och vi har velat ge våra barn det vi inte fick, menar hon. Och det har kanske underminerat kravet på personligt ansvarstagande och därmed försvårat möjligheterna att upprätthålla den ursprungliga idén bakom välfärdssamhället. Ty den var ju att vi kunde lita på att medborgarna gjorde sin plikt, krävde sin rätt och inte låg till last .  

Kanske det. Men jag är faktiskt rätt optimistisk i frågan. Mycket pekar på att ungdomskulturen håller på att förändras från planka.nu, bostad.nu och högre studiebidrag till en mera trettiotalsaktig syn på personligt ansvar. Och inom det fortfarande inte oviktiga socialdemokratiska partiet har Håkan Juholt och Tommy Waidelich ersatts av Stefan Löfven och Magdalena Andersson, vilket återspeglar en liknande förändring inom detta parti. Nu återstår bara att låta Widar Andersson ta över som chefredaktör för Aftonbladet, så kanske arbetarpartiet kan vinna tillbaka en del respekt.

Då är vägen öppen för att fortsätta det bygge av ett borgerligt, liberalt Sverige som den svenska arbetarrörelsen har stått för när den har varit framgångsrik. Och regeringsfrågan ter sig då ganska lätt att lösa oavsett hur det går i riksdagsvalet.

Herregud, så unga vi alla har varit!

Jaha, Lina Kalmteg är nu litteraturchef på SvD. Som enkel nationalekonom visste jag inget om henne dessförinnan, men nu vet jag något. I dagens SvD skriver hon om Agnes von Krusenstjerna, medan hon är föräldraledig. Olof Lagercrantz var aldrig föräldraledig, men han skrev också om henne och honom läste jag om henne, Agnes alltså, när jag var gymnasist på 50-talet. Lina Kalmteg berättar hur hon hittade ”Fröknarna von Pahlen” i skolbiblioteket och hur hon fascinerades av denna hypermoderna flickroman. Det gjorde jag också.

Jag erinrar mig att jag var så ung och förvirrad i den intellektuella värld som öppnades för mig i början på 50-talet att jag under någon vecka trodde att hon hade haft ihop det med Oswald Spengler, författaren till  Der Untergang des Abendlandes som jag hade försökt få tag på, eftersom den hade nyckeln till förståelsen av världshistorien. Det hade jag lärt mig av Tingsten och andra. Den superbe bibliotekarien på Karlskoga stadsbibliotek konstaterade att den inte fanns översatt till svenska och någon dag senare upptäckte jag rodnande att Agnes von Krusenstjernas karl hette David Sprengel.  Ack ja!

Nog därom! Lina Kalmteg skriver en lång artikel om Agnes med utgångspunkt från en ny biografi över henne av Anna Williams, professor vid Uppsala universitet. Underbart. Det är sådant här vi i den konservativa bildade allmänheten vill läsa på kultursidorna i svenska tidningar och tidskrifter. Läs det!

Det som förvånar mig är att Lina Kalmteg säger att det inte stod en rad om Karin Boye, Sylvia Plath och Virginia Woolf i gymnasiets litteraturhistoriebok. Kan det vara riktigt? Kallocain läste vi som en del av kurslitteraturen, hennes livsöde skildrades och vi läste Hjalmar Gullbergs underbara dikt om hennes död utanför Alingsås. Jag och många generationskamrater kan den utantill än idag. Virginia Woolf var en storhet i undervisningen i engelska på gymnasiet. Sylvia Plath var ju för ung då och hade väl knappt träffat Ted Hughes, men för en flicksnärta som Lina Kalmteg (med mina mått mätt alltså) måste väl även Sylvia Plath ha kommit upp på gymnasiet. Eller?

Margaret Thatcher - en folkvald ledare

If you have not read Simon Schama´s article on Margaret Thatcher in the last weekend´s  issue of the FT, do so! The link is http://www.ft.com/intl/cms/s/2/536e095c-a23e-11e2-8971-00144feabdc0.html#axzz2QR3gk0Dn

Here are some quotes from Schama´s article presented as answers to my questions:

So who was Margaret Thatcher?

“She was Boudicca with a handbag, helmet-haired Gloriana, Britannia with a cruise missile.”

So she was all about war and national pride then?

“ A New Zealand caller to National Public Radio in the US last week recalled his little daughter shaking her hand and asking, “Are you the Queen of England?” to which without missing a beat she replied to the parents, “Now don’t disillusion her, will you?”

But she was a traditional Tory, surely, steeped in British upper class traditions?

“Though she would listen to trusted loyalists, preferably, like Alfred Sherman or Norman Tebbit, cut from a very different cloth than Savile Row and Eton, she answered in the end to only two voices: the adamant song of her own inner convictions and the British people “

                                                                   *

Och efter denna engelska läsövning låt mig påminna om att det är ganska egendomligt att svenska journalister och intellektuella ideligen säger att Margaret Thatcher krossade den engelska fackföreningsrörelsen, när hennes bortgång kommenteras. Det är sant att Arthur Scargill, ledare för gruvarbetarnas fackförbund National Union of Mineworkers (NUM), besegrades i en hård kamp under gruvstrejken 1984. Den mannen krossade först tillsammans med andra fackföreningar det brittiska labourpartiet i de enorma strejkerna under ”the winter of discontent” 1978-1979. Tories under sin nya ledare Margaret Thatcher vann därmed valet 1979 och Tories behöll regeringsmakten ända till 1997.

Den brittiska fackföreningsrörelsen krossades inte under den epoken. Den finns och har sammanlagt över sju miljoner medlemmar. Europafacket totalt har ca sextio miljoner, vilket betyder att brittiska fackmedlemmar utgör ca 12 procent av de totala europeiska. Eftersom Storbritanniens folkmängd är ca 12 procent av EU:s, är det uppenbart att den brittiska fackföreningsrörelsen är av genomsnittlig storlek för Europa. Och John Stephen Monks, som var ledare för TUC (Storbritanniens LO) 1993-2003, valdes sedan till ledare för Europafacket och satt där till 2011. Den brittiska fackföreningsrörelsen är uppenbarligen respekterad i hela den europeiska fackföreningsrörelsen och är inte någon sönderslagen och maktlös spillra.  

Scargill var kommunist fram till början av 60-talet då han gick med i labourpartiet. Han begärde personligen pengar från Moskva att smugglas ut via Polen för att finansiera sina verksamheter. Han skickade sin högste tjänsteman till Kadaffi för att få pengar till att bekämpa Thatcher under gruvstrejken 1984. Två av hans gruvarbetare dömdes för mord på en chaufför under den stora strejken, men han lyckades få till stånd resning och domen ändrad till dråp.

Scargill lät sig utnämnas till ordförande på livstid och lät NUM betala hyran för sin lägenhet i London, bortåt en halv miljon kr per år. Denna förmån skulle han ha till sin död och förmånen skulle sedan vara kvar för hans änka till hennes död. Han hade också stora ersättningar från NUM för sina lyxbilar. I rättegångar ifjol fråntogs han dessa förmåner.

Scargill lämnade labourpartiet och bildade år 1996 ett nytt parti, Socialist Labour Party. Han har för detta parti ställt upp i val till underhuset, Wales nya parliament, Londons kommunalval och val till EU-parlamentet. Han har normalt fått 1-2 procent utom en gång i Newport East, då han fick 5,2 procent i underhusvalet. Han har alltså inte haft något stöd hos brittiska folket.

Margaret Thatcher vann däremot alla val till underhuset som hon ställde upp i som partiledare, 1979, 1983 och 1987. När hon föll, var det inte det brittiska folket i val som fällde henne utan hennes egna regeringskolleger. Framför allt Geoffrey Howe, vice premiärminister, var rasande över att Margaret Thatcher vägrade att sätta upp en tidtabell för att föra in Storbritannien i The Exchange Rate Mechanism, dvs. det växelkurssamarbete som var ett krav för att kunna komma med i den planerade valutaunionen.

Margaret Thatcher fällde i praktiken militärjuntan i Argentina genom att på folkrättens grund driva bort de argentinska ockupanterna från Falklandsöarna. Den svenska vänstern som hade rasat mot juntan och engagerat sig för den av denna junta mördade Dagmar Hagelin, vände omedelbart sin vrede mot Thatcher.

Scargill uttrycker numera öppet kommunistiska sympatier, säger att Marx, Lenin och Stalin hade rätt och fördömer polska Solidaritet för att den i praktiken störtade kommunismen.

Enligt en opinionsmätning från Guardian/ICM genomförd på Margaret Thatchers dödsdag anser 50 procent av det brittiska folket att hon hade gjort en positiv insats för Storbritannien medan bara 34 procent tyckte motsatsen.  

Ja, jag vet! Allt detta har vi ju läst och hört till leda nu efter Margaret Thatchers död, men kanske kan dessa randanmärkningar ändå ha ett visst värde. Obs, ironi!

Fel I förra blogginlägget - slarvigt och pinsamt!

I mitt blogginlägg den 14 mars tog jag upp resultatet av EU-parlamentets omröstningar om långtidsbudgeten under rubriken Mer pengar och makt till EU?. Jag ville bidra till att alla vi medborgare skall kontrollera hur våra representanter i parlamentet röstar. Jag hade för bråttom och råkade ta omröstningen om 2014 års budget i st f omröstningen om långtidsbudgeten för 2014-2020. Ett oförlåtligt slarv med tanke på att jag har suttit i EU-parlamentet i fem år och borde ha lätt att navigera. Jag ber om förlåtelse ändå.

Nu är ju våra parlamentarikers ställningstagande till 2014 års budget också viktigt, men det var principiellt viktigare med långtidsbudgeten. Och där röstade de så här:

Ja till mera pengar och makt till EU

Göran Färm S

Alf Svensson KD

Nej till mera pengar och makt till EU

Anna Maria Corazza Bildt M

Christofer Fjellner M

Gunnar Hökmark M

Anna Ibrisagic M

Olle Schmidt FP

Cecilia Wikström FP

Kent Johansson C

Isabella Lövin MP

Carl Schlyter MP

Anna Hedh S

Olle Ludvigsson S

Jens Nilsson S

Marita Ulvskog S

Åsa Westlund S

La ner sin röst

Marit Paulsen FP

Amelia Andersdotter PP

Christian Engström PP

Mikael Gustafsson VP

Det var Christian Engström som uppmärksammade mig på att jag måste ha tagit röstresultaten från en annan omröstning. Tack Christian! Båda piratpartisterna la alltså ner sina röster när det gällde långtidsbudgeten, även om de sa ja till budgeten för 2014. Tack för det också!

Alla parlamentariker utom två från den borgerliga alliansens partier sa nej. Marit Paulsen verkar ha lagt ner sin röst och Alf Svensson röstade som sagt ja. Därtill kommer att alla socialdemokrater utom Göran Färm röstade nej. Se mitt förra blogginlägg om Färms skäl (Brysselkarriär).

Den uppmuntrande slutsatsen är således att av de 20 svenska parlamentarikerna gick 18 emot sina parlamentsgrupper genom att rösta nej eller lägga ner sin röst. De fem grupper som de tillhör röstade ju alla ja med stora majoriteter. Bara Göran Färm och Alf Svensson röstade ja och följde sin grupp. Notera att de svenska parlamentarikerna bara är ca 2½ procent av totala antalet i kammaren, men ca 20 procent av rebellröstarna i dessa fem grupper i omröstningen om långtidsbudgeten. Svenska rebeller! Verkar osvenskt på något vis.

Följande tabell är instruktiv:

Grupp                                 Jaröster        Rebellröster Svenska rebellröster

Liberalerna                                70                   8                          4         

Kristdemokraterna                   196                 53                          4

De gröna                                   46                 10                           4

Vänstergruppen                         24                   6                           1

Socialdemokraterna                 152                 20                           5

 Vadan denna till synes massivt EU-kritiska hållning bland våra EU-parlamentariker? Det är ju bara fem av dem som är valda på en EU-kritisk hållning, två miljöpartister, två piratpartister och en vänsterpartist. Skälet är naturligtvis att svenska folket går till val nästa år och är mycket skeptiskt till att lämna över mera pengar och makt till EU. Det har helt enkelt blivit en så dramatisk demonstration av EU:s tillkortakommanden att det syns i medierna och diskuteras av vanligt folk. Därför kan vi räkna med en klädsam EU-skepsis bland våra politiker fram till dagen efter riksdagsvalet nästa år. Men är det någon som tror att våra moderater, folkpartister och socialdemokrater har ändrat sig på riktigt?  

Mer pengar och makt till EU?

Igår, onsdagen den 13 mars 2013, röstade EU-parlamentet om EU:s långtidsbudget. Vad gällde saken? Jo, rådet, dvs. EU-ländernas regeringschefer, har lagt fram ett förslag till EU-budget för åren 2014-2020 och där skurit ner utgifterna jämfört med tidigare. De demokratiskt valda regeringarna måste ta hänsyn till sina väljare och inser att det vore politiskt belastande att inte hålla igen i EU-budgeten, när de samtidigt kräver enorma åtstramningar i de sydeuropeiska euroländernas statsbudgetar, åtstramningar som hotar att leda dessa stackars länder till ekonomisk och politisk kollaps.

Enligt Lissabonfördraget skall emellertid parlamentet också säga sitt i frågan och nu har det gjort det. Alla vet att majoriteten i EU-parlamentet vill ha mer pengar att spendera på sådant som ökar deras och EU:s makt över EU-ländernas framtid. Därför vill denna majoritet inte godkänna rådets åtstramning.  Den har i stället arbetat fram en egen budgetresolution och röstade om den.  Där talas allmänt om mer pengar, ”genuint egna medel” och en ”modernare och mer effektiv budget”.  Sanningen är dock enkel. Mer pengar och makt till EU!

De parlamentsledamöter som röstade ja igår är alltså de som vill öka EU:s utgifter och makt, medan de som röstade nej vill hålla igen. Det är i sådana omröstningar som medborgarna får chansen att kontrollera sina representanter i EU-parlamentet och se vad de står för där nere. Det är därför som tidningarna idag är fulla av engagerade ledarkommentarer i frågan, det är därför våra 20 svenska EU-parlamentariker intervjuas i radio och TV och debatterar med varandra.

Nej, jag skämtar naturligtvis. Medierna behandlar ny påve, att MP hotar regeringen om migrationspolitiken och nytt om muthärvan kring JAS. Vit rök för påven, men vi ser inte röken av våra EU-parlamentariker. Omröstningen uppmärksammas i stort sett inte alls.

Men det borde den. Det framhålls till leda att parlamentet är det enda folkvalda organet i EU, men detta blir ointressant, när väljarna inte kan utkräva ansvar av dess parlamentariker. Och det kan de inte, när medierna inte granskar och informerar.

Därför får vi sociala medier ta hand om detta. Våra tjugo svenska EU-parlamentariker röstade så här:

Ja till mera pengar och makt åt EU

Andersdotter, PP,

Engström, PP,

Färm, S

Svensson, KD

Nej till mera pengar och makt åt EU

Corazza Bildt, M,

Fjellner, M,

Hökmark, M,

 Ibrisagic, M,

 Westlund, S,

Lövin, MP,

Schlyter, MP,

Johansson, C,

Schmidt, FP,

Wikström, FP

Gustafsson, V

Avstod från att rösta

 Paulsen, MP,

Hedh, S

Ludvigsson, S,

Nilsson, S,

Ulvskog, S

Jaröstarna

Det mest intressanta här är naturligtvis att Andersdotter och Engström från Piratpartiet som valdes in av svenska väljare på ett extremt EU-kritiskt program har röstat ja. Uppenbart vad journalister borde fråga dem om. Men de kan vara lugna. Det blir inga frågor och inga kritiska ledarartiklar.

Sedan har vi Göran Färm, den mest framskjutne av de svenska socialdemokraterna i parlamentet. Han var den ende av dem som röstade ja. Varför? Om jag var journalist, skulle jag undersöka om han är ute efter karriär i parlamentet och därför måste rösta som den stora sossegruppen. Nästa alla dessa 190 socialdemokrater röstade nämligen ja. Bara två röstade nej, varav den ena var svenska Åsa Vestlund. Men den som vill gå hem i den stora sossegruppen i parlamentet och göra karriär där, kan inte frondera i denna fråga. 

Är detta att misstänkliggöra? Nej, jag reser frågan och lämnar åt journalister att ta reda på sanningen. Det kommer de inte att göra.

Och slutligen har vi då bland de svenska jasägarna Alf Svensson, KD.  Inget konstigt med det. Han skapade det moderna KD och drev också öppet fram en klart EU-kramande KD-politik mot sina väljares vilja. Men Alf Svensson står för en hederlig politisk linje.  Han har inte manövrerat i bakgrunden utan deklarerat var han står och fått sina väljares förtroende.

Nejröstarna

Här har vi för det första alla parlamentarikerna från de svenska regeringspartierna (utom Alf Svensson då).  Dessa moderater och folkpartister och centerpartisten Johansson har säkert fått veta att de måste demonstrera sparsamhet statens pengar och EU-skepsis inför valen nästa år. Svenska folket kan annars plötsligt revoltera, särskilt om eurokrisen slår till igen. Intressant är att t o m folkpartisterna ställer upp på nejsidan. De inser att det inte är någon höjdare att gå emot regeringslinjen i denna fråga drygt ett år före valet.

Åsa Vestlund säger också nej, som enda svenska socialdemokrat. Varför? Hon har säkert ett genomtänkt svar, men jag frågar mig om inte detta visar att hon, till skillnad från Göran Färm, ser sin fortsatta politiska karriär i Stockholm i stället för i Bryssel. Och en socialdemokrat i politisk karriär i Sverige bör numera inte vara EU-kramare. Någon journalist borde fråga henne.

Miljöpartisterna Lövin och Schlyter är ju valda på ett EU-kritiskt program och uppträder alltså hederligt. Notera att de är de enda av 59 gröna parlamentariker som röstar nej. Starkt!

Att vänsterpartisten Gustafsson säger nej är väl rimligt.

Avstod

Här hittar vi Marit Paulsen. Hon odlar en image av självständighet och oräddhet och förklarar att hon avstod på grund av sjukdom. Jag tyckte mig se henne på TV lika vital som vanligt, men jag såg kanske fel. Hon borde i alla händelser avkrävas svar på frågan hur hon skulle ha röstat om hon hade kunnat.

Totalt 21 av 190 socialdemokrater i parlamentet avstod från att rösta, nämligen alla tretton från brittiska labour, alla fyra från dansk socialdemokrati och så de fyra återstående svenska socialdemokraterna. Men Anna Hedh är invald på ett mycket EU-kritiskt mandat. Är det då inte ett svek att lägga ner sin röst? Hon har säkert ett bra svar, men hon får inte frågan. Och nog trodde alla svenska väljare att den hetsiga EU-kritikern Marita Ulvskog placerades på den svenska socialdemokratiska valsedeln på valbar plats för att blidka eller tillmötesgå alla dessa EU-kritiska socialdemokratiska väljare. Men hon avstod från att rösta. Svek? Vi får inte veta.

Slutsats. 

Varken de svenska EU-parlamentarikerna eller de svenska medierna sköter sin uppgift att informera, debattera och granska hur det går till i EU-parlamentet. Därför fungerar inte demokratin där. Förvånad?