Konstigheter i journalistiken

Det är något konstigt med journalistiken. Svensk sjukvård i fritt fall är bilden som växer fram. Antal vårdplatser per tusen invånare är lägre i Sverige än i nästan alla OECD-länder, får vi veta.  En välskriven och kunnig Brännpunktsartikel idag påminner oss om att siffrorna för olika länder inte alls är jämförbara och därför helt missvisande redan av det skälet. Men därtill kommer ju att måttet som sådant är orimligt. Vi är ju inte intresserade av maximal input av produktionsfaktorer utan av maximal output för given insats av resurser.

Ta ett exempel från personbilsindustrin. En ingenjör skulle bli utskrattad om han dömde ut Nissan därför att de bara sätter in 28 arbetstimmar för att producera en bil och berömde Chrysler Group för att de minsann sätter in hela 34 timmar. Alla inser att om bilarna är likvärdiga, är produktiviteten urusel i Chrysler och koncernen går mot sin undergång.  Chrysler kan klara sig, men det beror då på att dess bilar är bättre i någon mening. Vi är intresserade av resultatet, inte av hur mycket resurser som spenderas.

Men är då inte detta självklart? Tydligen inte. Läkarna bakom Brännpunktsartikeln ser det naturligtvis och framhåller att svensk sjukvård, om vi ser till resultatet, framstår som lysande och pekar på att vi ligger i topp när det gäller överlevnad i bröstcancer, lungcancer, tarmcancer, hjärtinfarkt och stroke och därtill på många andra områden. Det är goda resultat vi är intresserade av, inte av maximal resursförbrukning.

Lika illa är det med t ex skolan. Det sägs att det krävs mer resurser, fler lärare, högre lärarlöner osv. för att nästa PISA-jämförelse skall visa att Sverige är på väg tillbaka. Mera input alltså. Men vi har i stort sett världens dyraste skola och världens högsta lärartäthet. Och Finland som ständigt tävlar med Sydkorea och Japan om första platsen på skolområdet, har inte högre lärarlöner än Sverige. Sanningen finns någon annanstans. Jag tror jag vet var.

Slutligen ungdomsarbetslösheten. Alla experter på området vet att Sverige inte har en ungdomsarbetslöshet på väl över 20 procent om man med ungdomsarbetslöshet menar andelen människor mellan 15 och 24 års ålder som vandrar på gatorna utan hitta något arbete. Nästan hälften av dessa ungdomar går i skolan eller studerar på universitet och högskolor.  Men många av dessa söker jobb antingen deltid för att dryga ut kassan eller för att de hellre skulle arbeta än studera. Att de inte hittar de jobb de söker, visar visserligen att arbetsmarknaden inte fungerar så bra, men där är det inte fråga om de sociala tragedier som arbetslöshet på riktigt innebär. Om vi dessutom tar hänsyn till att de som inte studerar och söker jobb på heltid går arbetslösa mycket kortare tider än äldre arbetssökande, ser det också ljusare ut.

Den stora tragedin inom ungdomsarbetslösheten är att så många misslyckas i skolan och kommer ut på arbetsmarknaden utan gymnasiekompetens. De får fruktansvärda svårigheter att hitta jobb och riskerar extrem långtidsarbetslöshet och i värsta fall livslångt utanförskap. Detta är ett skolproblem, inte ett arbetsmarknadsproblem. Bättre konjunkturer, reformerad arbetsförmedling och LO:s 70 miljarder för arbetsmarknadspolitik hjälper inte dessa ungdomar. En ny lärarutbildning kan göra det.