Jag medger – jag är också skyldig till rasism

Den enorma entusiasmen bland folkmassorna för den amerikanske presidenten Barack Obama vid Mandelas minnessstund idag är tänkvärd. (Sydafrikas egen president Jacob Zuma drabbades däremot av buanden.)  Amerikahatets vänner dränker väl sin frustration och vrede i rysk vodka i kväll och rasistövervakarna i den svenska kultureliten försöker väl förtvivlat sno ihop något inte alltför orimligt inför TV-soffor, kulturartiklar och ledare i morgon.

Se sanningen i vitögat! Sydafrikas svarta är extremt stolta över att världens mäktigaste land har en svart president. Rasssssissssm skulle våra ideologiska övervakare väsa om det hade varit tvärtom. Och jag medger att jag också har gjort mig skyldig till rassssisssm.  Jag konstaterade någorlunda offentligt hösten 2008 att jag stod närmare John McCain politiskt men att jag alla gånger skulle rösta på Barack Obama om jag var amerikansk medborgare. Varför? Ja, av rent rasistiska skäl. Inget kunde vara bättre för USA än att få en afroamerikansk president. Och det var det vi såg idag i Sydafrika idag.

Republikanerna hade en svart kvinna som utrikesminister, Condoleezza Rice, några år tidigare och dessutom en svart överbefälhavare, Colin Powell, som först var vad vi skulle kalla överbefälhavare (för världens i särklass starkaste krigsmakt) och sedan utrikesminister. Detta har skett i den demokrati som har världens största vita befolkning och en vit befolkning som är i stor majoritet, påpekar min son Oskar.

 

Som anglofil vill jag tillägga att det konservativa Storbritannien hade en jude som premiärminister två gånger under demokratins genombrott (Benjamin Disraeli, 1st Earl of Beaconsfield, om namnet är bekant) och hade en kvinna som premiärminister (Margaret Thatcher, om namnet är bekant) under hela 80-talet. En premiärminister som i praktiken krossade den vidriga militärjuntan i Argentina. Det har varit ont om judiska och kvinnliga regeringschefer i Europa ända till nu och det lär dröja innan Ryssland, Vitryssland, Ungern, Rumänien, Bulgarien, Grekland och Kroatien kommer så långt.

 

Det är svårt att hata de anglosaxiska stormakterna och hylla Stalins och Bresjnevs Sovjetunionen, Maos Kina eller Fidel Castros Kuba, om man vill vara politisk hederlig. Men alla vill inte det och någon kritik värd namnet från våra övervakare är ju inte att räkna med.

 

PS. Margaret Thatcher och det brittiska torypartiet har inte varit helt på demokratins sida i Sydafrika. Kolla på http://www.independent.co.uk/news/uk/politics/margaret-thatcher-branded-ancterrorist-while-urging-nelson-mandelas-release-8994191.html. Men jämför då med Sovjetunionen, Kina, Kuba och Östtyskland, som vänstern har hyllat under årtionden.