Mer pengar och makt till EU?

Igår, onsdagen den 13 mars 2013, röstade EU-parlamentet om EU:s långtidsbudget. Vad gällde saken? Jo, rådet, dvs. EU-ländernas regeringschefer, har lagt fram ett förslag till EU-budget för åren 2014-2020 och där skurit ner utgifterna jämfört med tidigare. De demokratiskt valda regeringarna måste ta hänsyn till sina väljare och inser att det vore politiskt belastande att inte hålla igen i EU-budgeten, när de samtidigt kräver enorma åtstramningar i de sydeuropeiska euroländernas statsbudgetar, åtstramningar som hotar att leda dessa stackars länder till ekonomisk och politisk kollaps.

Enligt Lissabonfördraget skall emellertid parlamentet också säga sitt i frågan och nu har det gjort det. Alla vet att majoriteten i EU-parlamentet vill ha mer pengar att spendera på sådant som ökar deras och EU:s makt över EU-ländernas framtid. Därför vill denna majoritet inte godkänna rådets åtstramning.  Den har i stället arbetat fram en egen budgetresolution och röstade om den.  Där talas allmänt om mer pengar, ”genuint egna medel” och en ”modernare och mer effektiv budget”.  Sanningen är dock enkel. Mer pengar och makt till EU!

De parlamentsledamöter som röstade ja igår är alltså de som vill öka EU:s utgifter och makt, medan de som röstade nej vill hålla igen. Det är i sådana omröstningar som medborgarna får chansen att kontrollera sina representanter i EU-parlamentet och se vad de står för där nere. Det är därför som tidningarna idag är fulla av engagerade ledarkommentarer i frågan, det är därför våra 20 svenska EU-parlamentariker intervjuas i radio och TV och debatterar med varandra.

Nej, jag skämtar naturligtvis. Medierna behandlar ny påve, att MP hotar regeringen om migrationspolitiken och nytt om muthärvan kring JAS. Vit rök för påven, men vi ser inte röken av våra EU-parlamentariker. Omröstningen uppmärksammas i stort sett inte alls.

Men det borde den. Det framhålls till leda att parlamentet är det enda folkvalda organet i EU, men detta blir ointressant, när väljarna inte kan utkräva ansvar av dess parlamentariker. Och det kan de inte, när medierna inte granskar och informerar.

Därför får vi sociala medier ta hand om detta. Våra tjugo svenska EU-parlamentariker röstade så här:

Ja till mera pengar och makt åt EU

Andersdotter, PP,

Engström, PP,

Färm, S

Svensson, KD

Nej till mera pengar och makt åt EU

Corazza Bildt, M,

Fjellner, M,

Hökmark, M,

 Ibrisagic, M,

 Westlund, S,

Lövin, MP,

Schlyter, MP,

Johansson, C,

Schmidt, FP,

Wikström, FP

Gustafsson, V

Avstod från att rösta

 Paulsen, MP,

Hedh, S

Ludvigsson, S,

Nilsson, S,

Ulvskog, S

Jaröstarna

Det mest intressanta här är naturligtvis att Andersdotter och Engström från Piratpartiet som valdes in av svenska väljare på ett extremt EU-kritiskt program har röstat ja. Uppenbart vad journalister borde fråga dem om. Men de kan vara lugna. Det blir inga frågor och inga kritiska ledarartiklar.

Sedan har vi Göran Färm, den mest framskjutne av de svenska socialdemokraterna i parlamentet. Han var den ende av dem som röstade ja. Varför? Om jag var journalist, skulle jag undersöka om han är ute efter karriär i parlamentet och därför måste rösta som den stora sossegruppen. Nästa alla dessa 190 socialdemokrater röstade nämligen ja. Bara två röstade nej, varav den ena var svenska Åsa Vestlund. Men den som vill gå hem i den stora sossegruppen i parlamentet och göra karriär där, kan inte frondera i denna fråga. 

Är detta att misstänkliggöra? Nej, jag reser frågan och lämnar åt journalister att ta reda på sanningen. Det kommer de inte att göra.

Och slutligen har vi då bland de svenska jasägarna Alf Svensson, KD.  Inget konstigt med det. Han skapade det moderna KD och drev också öppet fram en klart EU-kramande KD-politik mot sina väljares vilja. Men Alf Svensson står för en hederlig politisk linje.  Han har inte manövrerat i bakgrunden utan deklarerat var han står och fått sina väljares förtroende.

Nejröstarna

Här har vi för det första alla parlamentarikerna från de svenska regeringspartierna (utom Alf Svensson då).  Dessa moderater och folkpartister och centerpartisten Johansson har säkert fått veta att de måste demonstrera sparsamhet statens pengar och EU-skepsis inför valen nästa år. Svenska folket kan annars plötsligt revoltera, särskilt om eurokrisen slår till igen. Intressant är att t o m folkpartisterna ställer upp på nejsidan. De inser att det inte är någon höjdare att gå emot regeringslinjen i denna fråga drygt ett år före valet.

Åsa Vestlund säger också nej, som enda svenska socialdemokrat. Varför? Hon har säkert ett genomtänkt svar, men jag frågar mig om inte detta visar att hon, till skillnad från Göran Färm, ser sin fortsatta politiska karriär i Stockholm i stället för i Bryssel. Och en socialdemokrat i politisk karriär i Sverige bör numera inte vara EU-kramare. Någon journalist borde fråga henne.

Miljöpartisterna Lövin och Schlyter är ju valda på ett EU-kritiskt program och uppträder alltså hederligt. Notera att de är de enda av 59 gröna parlamentariker som röstar nej. Starkt!

Att vänsterpartisten Gustafsson säger nej är väl rimligt.

Avstod

Här hittar vi Marit Paulsen. Hon odlar en image av självständighet och oräddhet och förklarar att hon avstod på grund av sjukdom. Jag tyckte mig se henne på TV lika vital som vanligt, men jag såg kanske fel. Hon borde i alla händelser avkrävas svar på frågan hur hon skulle ha röstat om hon hade kunnat.

Totalt 21 av 190 socialdemokrater i parlamentet avstod från att rösta, nämligen alla tretton från brittiska labour, alla fyra från dansk socialdemokrati och så de fyra återstående svenska socialdemokraterna. Men Anna Hedh är invald på ett mycket EU-kritiskt mandat. Är det då inte ett svek att lägga ner sin röst? Hon har säkert ett bra svar, men hon får inte frågan. Och nog trodde alla svenska väljare att den hetsiga EU-kritikern Marita Ulvskog placerades på den svenska socialdemokratiska valsedeln på valbar plats för att blidka eller tillmötesgå alla dessa EU-kritiska socialdemokratiska väljare. Men hon avstod från att rösta. Svek? Vi får inte veta.

Slutsats. 

Varken de svenska EU-parlamentarikerna eller de svenska medierna sköter sin uppgift att informera, debattera och granska hur det går till i EU-parlamentet. Därför fungerar inte demokratin där. Förvånad?