Det här med invandring

Sitter just och skriver på en hyperkort krönika om vad den internationella forskningen säger om migration (eller invandring som vi naturligen säger i Sverige, eftersom vi är ett invandrarland). Jag slås då av att min hemstad fick en mycket stor invandring i min barndom och att det inte var så mycket ståhej kring det.

 När jag fyllde nio, slutade andra världskriget helt abrupt och jag fick en lillasyster. Just då var det senare det mest omvälvande, men krigsslutet ledde till en omfattande invandring till Karlskoga. Min hemstad var ett centrum för krigsindustrin och gick som tåget i många år till tack vare upprustningen under det kalla kriget. Först kom Harvyn från Danmark. Han kom in i vår familj, när han fick ihop det med en kvinna som var inneboende hos oss. (Femton år senare lärde jag mig att vi införde gemensam arbetsmarknad med just Danmark redan 1945.) Genom Harvyn träffade vi sedan andra danskar.

Min mamma, som 1950 avancerade från städerska på Bofors kontor till fabriksarbeterska på ammunitionsfabriken, fick fullt av arbetskamrater från Italien och Tyskland. En av dem gifte sig med en italienare som därmed blev en populär vän. En annan, Lisbeth från Tyskland, introducerade sin man August Adamsky, som så småningom startade en bilverkstad med hjälp av borgen från mina föräldrar som ju var egnahemmare och därmed kunde erbjuda säkerhet. Vi ägde själva aldrig bil, men när jag tog körkort kunde vi låna Adamskys bil för att hämta jordgubbar i Finnerödja, hälsa på vänner i Örebro och sånt.

När jag från fjortonårsåldern började sommarjobba på ammunitionsfabriken fick jag egna kontakter med många tyskar och italienare. Tyska arbetare sjöng med gitarr nere på badstranden vackra sommarkvällar och på Folkets hus och Folkets park vimlade det av invandrare. Finländare och jugoslaver kom också i stora mängder fast några år senare, efter att jag hade lämnat Karlskoga för värnplikt och högskolestudier i Stockholm.

Det är slående att jag aldrig märkte av några invandrarproblem under de där elva åren 1945-1956 hemma i Karlskoga. Jag tror inte ens att uttrycket fanns. Varför? Var Boforsarbetarna särskilt fina, fördomsfria människor jämfört med dagens svenskar? Nej, nej. Vi vet alla varför det blev så bra. De här invandrarna arbetade och försörjde sig som alla andra arbetare, lärde sig svenska på nolltid, bodde som vi, skötte sig som vi, skaffade ekor, motorcyklar och bilar. Deras barn skötte sig i skolan som andra barn. Något multikulti blev det inte, eftersom dessa invandrare kom till Sverige för att stanna. De ville bli som vi och de blev det.

Och sedan? Låt mig behålla mitt personliga perspektiv. Jag blev nationalekonom och offentlig debattör. Bland ekonomkollegerna fanns polacken Marian Radetzki, koreanen Kim Chong, holländaren Willem van der Hoeven, indonesiern Soeriatmadja, amerikanen Fred Banks, esten Tönu Puu, tyskarna Ulrich Herz och Rudolf Meidner, dansken Lars Mathiesen. Men det verkar litet löjligt med nationsbeteckningarna framför namnen. Alla dessa var svenska ekonomer helt enkelt.

Och vilka tycker jag är dagens mest intressanta svenska debattörer? Väck mig på natten och fråga och jag skulle antagligen börja muttra Tomas Gür, Tino Sannandaji, Sakine Madon, Mauricio Rojas, Dilsa Demirbag-Sten, Maciej Zaremba… ja, ja, det finns såna som heter Johan Norberg, Assar Lindbeck, P J Anders Linder och Mattias Svensson också. Men det är slående att jag nog tycker att det är dessa stackars invandrade debattörer och kulturpersonligheter som är intressantast just nu. (Och, på förekommen anledning, ”stackars invandrade” är ironiskt menat.)

Det har funkat rätt bra det här med invandring av och till. Men just nu är mycket alldeles åt fanders. Kanske vi kan lära oss något om varför det har blivit både si och så?