Vi kan inte utkräva politiskt ansvar för eurokrisen!

Det accepteras nu som en självklarhet bland politiker och förståsigpåare att en valutaunion inte kan fungera utan att den också är en fiskal union. Därmed menas att hela unionens skattebas måste stå bakom valutan och de offentliga lån som tas upp i den. Den måste alltså fungera som en transfereringsunion och då kan inte samtidigt medlemsländerna vara fria att bestämma sina offentliga utgifter och inkomster som det passar dem. Det krävs central kontroll.

Så långt är det säkert rätt, men det räcker inte. En total fiskal union är ett nödvändigt. men sannolikt inte tillräckligt villkor. Forskningen visar att USA:s valutaunion fungerar därför att arbetskraften flyttar mellan delstaterna i mycket stor utsträckning. The Economist avslutar i sitt senaste nummer en artikel om USA:s historiska erfarenheter av gemensam valuta med följande tänkvärda ord:

“Today, Europeans remain far less mobile than Americans, despite the EU’s free market in labour. This is probably the result of linguistic and cultural barriers and of inflexible labour laws. The ultimate lesson of America, then, is that what holds an economic union together has less to do with fiscal and monetary institutions than the desire of its people for closer political cohesion. That is an example that Europe is struggling to emulate.”

Låt mig än en gång konstatera att Europa inte har denna ”desire of its people for closer political cohesion” och att valutaunionen därför inte kan fås att fungera ens med en fiskal union. Valutaunionen leder i stället till att hela det europeiska integrationsprojektet, frihetens Europa, hotas. De politiker och andra opinionsbildare som drev igenom eurosatsningen i slutet av nittiotalet och har försvarat den utan hänsyn till verkligheten sedan dess bär på ett fruktansvärt ansvar. Problemet är att de europeiska folken inte har någon möjlighet att utkräva detta ansvar. Det finns inga andra, politiskt acceptabla, partier att rösta på och inga andra tidningar att läsa. 

Ett demokratiskt problem av enorm omfattning utanför Storbritannien. Där finns det alternativa partier att rösta på och alternativa tidningar att läsa. Det är betecknande att det enda land där eurofrågan kan hanteras på ett demokratiskt sätt behandlas som en strykpojke av politikerna och pressen i övriga EU. Vad göra?

Finland har inte sparat sedlar och mynt i mark

DN meddelar idag att det finns tillräckligt med gamla pesetas i Salvaterra i nordvästra Spanien som nu accepteras på apotek och restauranger och av taxi. Man erinrar sig då att när Finland gick med i eurosystemet påstods det att landet sparade alla de gamla sedlarna och mynten i finska mark "för säkerhets skull". Eftersom nu t o m Europeiska centralbankens chef, Mario Draghi, har påmint om möjligheten att eurozonen löses upp, blir frågan intressant. Har Finland fortfarande kvar sina gamla sedlar och mynt?

Ack nej! Sedlarna har förstörts och mynten levererades till Outokumpu som har gjort fartygspropellrar av dem. Med tanke på hur lågt ränteläget har varit sedan eurostarten, hade kostnaden för att ligga på mynten och sedlarna för säkerhets skull varit liten, men gjort är gjort.

Och  kanske var det lika bra. Innan vår nyutnämde ordförande för Finanspolitiska rådet, professor Lars Jonung, hade fått ett påhugg i Bryssel och blivit eurofrälst, var han euroskeptisk och gjorde flera studier av alternativa valutaunioner under slutet av 90-talet. Det viktigaste resultatet var att den valutaunion i Europa som det fanns mest argument för var en finsksvensk sådan. Finland och Sverige har likartad ekonomisk struktur med skogsindustri, tung verkstadsindustri, stålverk och IT (Nokia och Ericsson) och likartad politisk kultur. Kanske vi skall titta på det alternativet, om det värsta inträffar med euron? Det är ju i kriser det nordiska samarbetet går framåt eller vad det nu brukar hävdas.

Det finns alltså två Annika Ström Melin!

Läser en litet diffus ledarkolumn av Annika Ström Melin i dagens DN. Hon hyllar de livstidsanställda, högbetalda och lågbeskattade tjänstemännen i Bryssel och hävdar att de flesta av dem fortfarande ser sitt jobb som ett kall. Den närmast frikyrkliga attityden till EU och dess institutioner som rådde under Jean Monnets Gründerzeit i Luxemburg i början av femtiotalet skall i huvudsak ha levt kvar och först nu börjat krackelera under eurokrisens skrämmande följder.

Jag är förvånad eftersom jag har läst en insiktsfull, balanserat EU-kritisk bok från 2005, där de där européerna (som EU-tjänstemännen i deras strängt avskilda del av Luxemburg kallades) skildrades ganska annorlunda. En elit som undvek all kontakt med den omgivande urbefolkningen, som hade sina barn i EU:s egna skola och som gjorde sina dagliga inköp i butiken för EU-tjänstemän. En butik som av och till måste bevakas så att inte kreti och pleti tog sig in och försökte shoppa. Ett ganska sovjetiskt eller kolonialistiskt system faktiskt. I april 1998 gick de olika fackföreningar som organiserade dessa idealistiska EU-tjänstemänn i strejk för att försvara sina privilegier mot Santerkommissionens försiktiga försök att modernisera systemet, lärde jag mig i boken som hette Européerna – Arvet efter EU:s pionjärer.

Författaren till boken har lustigt nog samma namn som DN:s ledarskribent.

Christopher Hitchens - A Man of Permanent Contradictions

Tre av vår världs förgrundsgestalter har just avlidit. Christopher Hitchens gick bort i torsdags, Kim Jong-Il i lördags och Vaclav Havel i söndags. Vaclav Havel är naturligtvis den som står vårt hjärta närmast i den demokratiska världen, författaren som stod emot kommunismen och satt i fängelse för humanism, demokrati och mänskliga rättigheter under en epok då intellektuella ungdomar i västvärlden blev kommunister. Författaren och dissidenten blev president, genomförde en fredlig omvälvning och en fredlig delning av Tjeckoslovakien. Vaclav Havel hyllas nu, med rätta, av alla västerländska demokrater. Även de journalister och intellektuella som stödde olika kommunistiska ideologier under 70- och 80-talet och därmed stödde Vaclav Havels fiender och förtryckare deltar nu i hyllningarna. (Den som har glömt vilka dessa var, kan kolla Resumé som gick igenom namnen i ett av sina senaste nummer.)

Kim Jong Il var den avskyvärde ledaren för den ärftliga diktaturen Nordkorea, som däremot hyllades av många av de vänsterintellektuella under deras Sturm und Drangperiod. Jag citerade Anders Ehnmark i min blogg den 5 september, men kan inte låta bli att göra det igen. Anders Ehnmark skriver så sent som 1983: ” … Nordkorea är en vän i världen, en modig liten nation som bjuder sina mäktiga grannar spetsen, en ostasiatisk igelkott som vi har mycket gemensamt med ändå, som hävdar sin självständighet [...] med kraft och konsekvens och dessutom utvecklar sitt land på ett häpnadsväckande sätt.” (Arvskifte : 5 politiska memoarer, Norstedt, Stockholm  1983).

Svårt att skylla på ungdomlig Sturm und Drang vid 52 års ålder kan man tycka. Uttrycket ”utvecklar sitt land på ett häpnadsväckande sätt” har naturligtvis fått en annan innebörd än Ehnmarks avsedda. En svältande befolkning, nyutvecklade kärnvapen och det mest brutala politiska förtrycket i världen. Det är nog svårt att hitta några sörjande till Kim Jong Il utanför Nordkorea.

Men själv påverkas jag faktiskt mest av Christopher Hitchens bortgång. Essäisten, som aldrig blev politiker, men som skrev politiska, ideologiska och humanistiska essäer utan hänsyn till tidsandan. Som John Lloyd skriver i Financial Times Week End var han en essäist som var beredd att gå utanför den ideologiskt bekväma zonen. Han hatade Moder Teresa och Henry Kissinger men också Bill Clinton. Han skrev (motvilligt) beundrande om Rudyard Kipling och frätande kritiskt om den hyllade Churchill. Han konstaterar att Kipling var en älskad jingoist under boerkriget, vars dikter och ballader gick hem både hos trupperna och på tredje raden och att detta väckte Max Beerbohms förakt, Oskar Wildes avund och Henry James beundran. Den essän bär titeln A Man of Permanent Contradictions, vilket är en utmärkt karakteristik Christopher Hitchens själv med hans värderingar, ställningstaganden och politiska utspel. Men titeln syftar alltså på Rudyard Kipling. 

Hitchens hatade kristendomen, stod till vänster politiskt (måste man väl säga?), men stödde den amerikansk-brittiska invasionen av Irak för att störta Saddam Hussein. I Sverige skulle en sådan person antagligen tas in för sinnesundersökning.

Den som vill få egensinniga, orädda och insiktsfulla analyser av vår moderna historia bör läsa Hitchens essäsamling Love, Poverty and War. Enligt författaren är titeln ett antikt ordspråk som anger de tre erfarenheter som varje människa måste gå igenom för att leva ett fullständigt liv. Den innehåller 47 essäer som behandlar ett myller av de politiska och moraliska frågor vi diskuterar i de länder där debatten är fri. ”Jewish Power, Jewish Peril” är väl för magstark för alla svenskar och ”Unfairenheit 9/11: The Lies of Michael Moore” kanske något för skakande för åtskilliga vänsterdebattörer. ”Of Sin, the Left, & Islamic Fascism” kan också provocera. Men ”America´s Poet? Bob Dylan´s Achievement” klarar även känsliga svenska sinnen liksom ”The Strange Case of David Irving”.

Den korta essän ”Joyce in Bloom” (med en typisk Joyceordlek som titel) är ett under av vetande, humor och drastiska exempel. Jag finner förvånad att Hitchens hävdar att Odysseus utspelas 16 juni 1904 därför att tidningarna den dagen är fyllda av nyheter om det rysk-japanska kriget och en färjekatastrof i New York. Men det hände väl inget i det ryskjapanska den 16 juni? Själv har jag alltid hoppats att Joyce valde den 16 juni därför att Eugene Schauman sköt Bobrikoff just den dagen. Hitchens visar att inte bara George Orwell hade läst Joyces Odysseus redan i början av 30-talet då den fortfarande var förbjuden utan även den kulturkonservative T S Eliot som ytterst motvilligt beundrade den. Onani var inte att leka med på den tiden. Men Hitchens visar att både Orwell och Eliot medvetet eller omedvetet refererar till Ulysses redan då.

Låt mig sluta med att referera det ”Irish joke” som inleder Joyce in Bloom. En luggsliten irländare släntrar fram till en engelsk förman på en byggarbetsplats i London och frågar om det finns något påhugg för honom på bygget. ”You don´t look to me”, says the supervisor ”as if you know the difference between a girder and a joist.” ”I do, too,” says the Irishman indignantly. ”The first of them wrote Faust and the second one wrote Ulysses.”

Hitchens säger att detta är hans irländska favoritskämt av två skäl. Det är en hämnd efter alla engelska skämt under generationer som har gått ut på att framställa irländare som idioter, det folk som givit oss Swift, Wilde, Shaw och Yeats. Men det är också en utpräglad Joycevändning. Joyce litterära verk är en störtflod av ”puns, palindromes, parallells, parodies, and plagiarisms (with a good deal of Parnell stirred into the alliteration).

Den som uppskattar fritt tänkande, omfattande historisk och litterär bildning och ett elegant språk och inte redan har läst Love, Poverty and War, har här en superb läsupplevelse framför sig. Cristopher Hitchens var en storslagen, vanvördig essäist av det slag som nästan bara genereras på de brittiska öarna. Eftersom han sannerligen inte var någon fridens man, skulle han inte ha velat att man lyser frid över hans minne. Jag lyser Strid över hans minne! 

Men varför avancerar populisterna?

I dagens DN har Annika Ström Melin en stor signerad ledarartikel med rubriken ”Populisterna avancerar”. Hon ondgör sig där över att populistiska partier runt om i EU nu utnyttjar eurokrisen för att flytta fram sina positioner och uttrycker sin förhoppning att lägets allvar skall få väljarna att stödja de etablerade partierna. ”Läget i Europa ställer höga krav på ansvarstagande politiker”, skriver hon.

Som vanligt finns inget intresse i svensk press av att utkräva ansvar av dessa politiker för det de har ställt till med. Europrojektet, som nu hotar hela det europeiska samarbetet med sammanbrott, drevs ju fram av just dessa ”ansvarstagande” politiker, men ingen ledande tidning utanför Storbritannien påminner om detta. Väljarna anses skyldiga att ge sitt stöd även i fortsättningen åt dessa politiker, ivrigt uppmanade av ledarskribenterna i alla tidningar.

Men demokratins grundval är att väljarna skall kunna utkräva ansvar av politiker som har begått dårskaper som hotar deras frihet, levnadsstandard och trygghet. Och hur utkräver folket ansvar av sina ledare i en demokrati? Jo, inte genom att storma Bastiljen och giljotinera ledarna utan genom att rösta bort dem i fria och rättvisa val. Det betyder att man röstar på några andra partier. Men vilka finns det? Alla partier som anses salongsfähiga av vår hovsamma press är ju medskyldiga. Väljarna blir naturligtvis benägna att då rösta på icke-salongsfähiga partier som Sannfinnarna, Nederländernas eller Österrikes Frihetsparti, Front National, Lega Nord, Socialistisk folkeparti osv. Pressen vrider händerna i ångest över detta och uppmanar väljarna att ge de skyldiga förnyat mandat i stället för att ställa upp för demokratins grundbult, ansvarsutkrävandet. Därmed sviker även pressens opinionsbildare sitt ansvar. Vi börjar ligga farligt nära den vidrige kommunisten Berthold Brechts förslag att regeringarna får välja sig ett nytt folk.

Varför blir det så? Svaret är enkelt. Landets ledarskribenter och de flesta andra opinionsbildare är lika skyldiga själva. De hejade på aningslöst och okunnigt. Att nu kritisera ansvariga politiker skulle vara ”som å holde dommedag over sig selv”. Det kan vi inte begära. Men då kan demokratin inte fungera i EU-frågor. Innerst inne vet alla att EU byggs av en maktelit som inte vågar utsätta sina handlingar och planer för demokratisk kontroll.

Lösningen kanske är en Junilista i varje EU-land där folk kunde rösta på sitt vanliga, av ledarskribenterna godkända, ansvarskännande parti men på kandidater som helt underkänner den förda EU- och europolitiken. De kloka, ansvarstagande ledarskribenterna runtom i EU skulle väl då ge sitt fulla och entusiastiska stöd till dessa? 

Wolodarski ser inte EU:s demokratiska problem

I dagens Söndagskrönika fortsätter DN:s chef för ledarredaktionen, Peter Wolodarski, att driva en linje i EU- och eurofrågorna som andas förakt för demokratin och ödmjuk acceptans av ett fransktyskt protektorat som Europas som självklara styrelsesystem. Jag påpekade i ett blogginlägg i tisdags (Dagens Nyheter om eurokris, teknokrati och demokrati) att det numera är självklart för Tingstens arvtagare på DN att använda uttryck som ”Irland brukar envisas med att folkomrösta”, att beteckna det fransktyska protektoratets demokratiskt illegitima utnämning av teknokrater att regera Italien och Grekland som en ”komplikation” och att svepande konstatera att ”odugliga politiker är det gott om både till höger och vänster.

Idag säger han att David Cameron inte kunde gå med på ett nytt EU-fördrag ”eftersom hans eget konservativa parti i 20 år underblåst en EU-fientlig och numera potent hemmaopinion. Retoriken har fått handfasta konsekvenser”. Vi vanliga demokrater beskriver läget annorlunda. Vi anser att de konservativa väljarnas majoritet liksom det brittiska folkets majoritet är emot ett sådant fördrag efter årtionden av demokratisk opinionsbildning och då skall David Cameron säga nej. I demokratier säger vi inte att ansvarslösal politiker har piskat upp olämpliga stämningar i en slags populas. Demokratin bygger på att folket tar ställning på grundval av debatt, granskning och opinionsbildning.

Det här sättet att se på internationell politik är emellertid vanligt, för att inte säga självklart, i ledande kretsar. Redan under min tid på EFTA i mitten på 60-talet fann jag att makthavare och diplomater använde uttryck som ”det blir omöjligt för britterna gå med på det här på grund folkopinionen hemma”. Notera att uttrycket ”britterna” här självklart syftar på den brittiska makteliten, inte på det brittiska folket. Så låter det också i Bryssel. Det sägs med skamlöst förakt att Angela Merkel inte vågar ta ett beslut för att viktiga delstatsval förestår. Rolf Gustavsson kunde på nyhetsplats i SvD (18 okt 2007) skriva att frågan var om Gordon Brown ”har kraft och mod att stå emot de högljudda kraven på att hålla en folkomröstning om (Lissabon)fördraget”. Det gällde här att ha kraft och mod att svika ett tydligt vallöfte om folkomröstning, gå emot en massiv folkopinion och köra över parlamentsledamöter från alla de tre partierna.

Ingen finner det anmärkningsvärt att kräva att politiska ledare i Europa skall visa mod och våga köra över folkopinioner. Folken framställs som en högljudd populas som inget begriper. Folket skall inte längre övertygas i demokratisk debatt innan vi går till politiska beslut. Det skall köras över.

Hela EU-projektet drivs på detta sätt. Ett ständigt återkommande uttryck är att det är i kriser som EU går framåt. Innebörden är att kriser gör det möjligt att köra över folkens vilja. Cyniskt naturligtvis, men vad skall man göra, menar den elit som skapar ett EU med allt mindre demokratisk legitimitet. Att Wolodarski åtminstone ser detta som en ”komplikation” är för all del en tröst, men en ringa sådan.

Låt mig avsluta men ännu en anmärkning mot Wolodarskis resonemang i dagens DN. Han beskriver helt korrekt en organisation som styrs av ett fransktyskt protektorat. Men sedan föreställer han sig att de andra EU-länder som går in i detta protektorats system blir inflytelserika, medan de som stannar utanför blir styrda. Min syn är att de som går in i detta system blir lydstater, medan de som ställer sig utanför får väsentligt mera kontroll över sitt eget öde.

Låter det konstigt? Ja, om man aldrig ser tanken diskuteras låter den naturligtvis konstig. Ta ett annat exempel. Här har nu 16 tyska stater gått samman i federation kallad Tyska förbundsrepubliken. Dessas företrädare ses ideligen och gör upp om politiska frågor i förbundsdagen och i förbundsrådet. Sverige är inte med. Är det ett problem? Skulle vi få större inflytande över vårt eget öde om vi gick med?

Löjligt exempel? Tja, är det löjligare än påståendet att det svenska folket får mer inflytande som lydstat i det fransktyska protektoratet?

Inte eurons fel?

Carl B Hamilton, Birgitta Ohlsson, Urban Bäckström och många andra ställde upp helhjärtat, aningslöst och omdömeslöst för euron och svenskt deltagande i eurozonen. Nu tvingas de försvara europrojektet halvhjärtat, fyllda av onda aningar och med svårt skadat anseende. Jag känner medlidande med dem, men deras långsökta försvarsargument måste ändå bemötas och landets ledarskribenter gör det ju inte, eftersom de själva är i samma intellektuellt pinsamma sits.  

Så låt mig bemöta tre argument som ofta framförs för att europrojektet ändå var bra, även om det liksom inte syns med blotta ögat:

1.       Eurozonens kaos beror inte på euron utan på den globala finanskrisen.

2.       Tur att vi ändå hade euron, när det small. Tänk om vi hade haft 17 olika valutor till. Då hade det blivit ännu värre kaos.

3.       Det är inte euron som har förstört eurozonens perifera länders ekonomi utan egen vanskötsel. Island, Storbritannien och USA är lika illa ute.

1.Den globala finanskrisens fel?

Det är sant att det inträffade en global finanskris 2008 som var nära att krossa det internationella finanssystemet och leda till en global depression. Men den övervanns förbluffande snabbt. Det vi nu ser är ett antal euroländer som ligger så illa till att inte ens staten kan låna pengar på marknaden.  Utvecklingen visar att euron var ett vackert-väderprojekt som saknade den robusthet som krävdes. Om jag sätter en femtio hästars utombordsmotor på en gammal pråm och försöker runda Kap horn med den blir det oundvikligen ett förödande skeppsbrott. Alla skulle hånskratta om jag försökte hävda att skeppsbrottet inte berodde på farkostens konstruktion utan på att det blåste frisk bris. Nu hotas hela världsekonomin igen tre år efter den globala finanskrisen på grund av det illa genomtänkta europrojektet. Detta går inte att prata bort.

2.Tur att vi hade euron i stället för 17 valutor till

Den som säger detta har inte tänkt efter. Poängen är ju att Grekland, Italien och (i stor utsträckning) Portugal kunde vansköta sina ekonomier och tillåta en enorm konkurrenskraftsförsämring utan att drabbas av ränte- och valutakriser tack vare att de inte hade någon egen valuta. Därmed kunde de hålla på i ett årtionde och bygga upp en katastrofal situation, som nu kommer att belasta deras medborgare i årtionden framåt.  Hade de haft kvar drakman, liran och escudon och satsat på flytande valuta och självständig centralbank skulle detta aldrig ha hänt. Ränteläget skulle ha stigit och valutan fallit redan för tio år sedan. De skulle aldrig ha fått chansen att ostört få hålla på och förstöra sin konkurrenskraft och sina statsfinanser i tio år. Någon dramatisk kris för EU skulle därför aldrig ha inträffat.

Två andra euroländer, Spanien och Irland, kunde inte förhindra en enorm privat lånebubbla i fastighetsmarknaden därför att de inte hade egen valuta och centralbank och därmed inte kunde föra en stram penningpolitik. Hade de stått utanför eurozonen skulle de ha kunnat bromsa fastighetsbubblan och den därav följande inflationen som undergrävde deras konkurrenskraft.  

Med 17 valutor till hade det aldrig blivit någon alleuropeisk kris utan bara olika småkriser vid olika tidpunkter i enskilda vanskötta länder, nationella kriser som vi kunde ha lämnat åt dem själva att hantera.

3.Island, Storbritannien och USA är också i kris trots att de inte är med i eurozonen

Det första vi måste säga här är att ingen, absolut ingen, har påstått att det inte går att vansköta en ekonomi utanför eurozonen. Ett verkligt framgångsrikt exempel på detta är dagens Zimbabwe och Sverige och Finland var på väg in i en spansk-irländsk situation för tjugo år sedan. Den stora skillnaden är att när ett land utan egen valuta har gjort bort sig så grundligt och alltså måste avskaffa statliga budgetunderskott illa kvickt, så kommer inhemsk efterfrågan att säcka ihop. Då exploderar arbetslösheten, de beskattningsbara inkomsterna imploderar och statsfinanserna förbättras i värsta fall inte alls. Finanskrisen blir en kris även i den reala ekonomin.  Det som räddade Sverige och Finland i början av nittiotalet och som räddar Island och Storbritannien nu är att de har en egen valuta och centralbank. Den isländska kronan och pundet har fallit enormt. Därmed ökar både produktionen för export och produktion för hemmamarknaden i konkurrens med importen. Turistnäringen blommar upp när utlänningar kommer lockade av att det är billigt tack vare valutafallet samtidigt som landets egna medborgare inte har råd att åka utomlands därför att det, av samma skäl, är dyrt. Samtidigt vet finansmarknadens aktörer att landets centralbank kan köpa det egna landets statsobligationer i obegränsad utsträckning. Vi kan notera att den brittiska staten betalar lägre ränta på sina statsobligationer än den tyska, trots sina stora budgetunderskott. 

Det går att försätta ekonomin i kris även utanför eurozonen, men det är enormt mycket lättare att ta sig ur krisen om man har en egen valuta. Och ett valutafall är ett oöverträffat sätt att sprida kostnaderna för krisbekämpningen över hela befolkningen.

Låt mig avsluta med påminnelsen att ovanstående inte är några udda personliga tyckanden utan helt trivial, men väletablerad, nationalekonomi som vi lär ut till studenterna vid västvärldens universitet.

Dagens Nyheter om eurokris, teknokrati och demokrati

Ack ja! 80 procent av alla norrmän säger nu nej till EU-medlemskap och över 90 procent av alla svenskar säger nej till euron. Men Carl B Hamilton och DN:s ledarsida står fast. Den förre säger i DI idag som vanligt att det har gått lika bra för Finland som för Sverige under de senaste tio åren trots att Finland har haft euron medan Sverige har behållit kronan. Sverige bör därför gå med för att kunna utöva inflytande i eurozonen. 

Men vilket inflytande har hyggligt välskötta euroländer haft? Finland, Nederländerna, Österrike? Inget alls! Inte ens det stora mäktiga Tyskland har kunnat använda sitt inflytande för att hindra den ekonomiska katastrof som euron har medfört. Och nu kommer notan snart till Finland. Det kan bli både dyrare upplåning för finska staten och statsutgifter för att klara ECB:s kommande insatser.

Och Herbert Tingstens ande svävar inte längre över DN:s ledarsida (eller någon annan sida heller för den delen). Efter gårdagens EU-toppmöte, dvs. Tysklands och Frankrikes regeringschefers, kan vi återigen konstatera att EU och eurozonen styrs av ett fransktyskt protektorat på det sätt som jag utvecklade i gårdagens blogginlägg. DN ser inga problem med detta. Dagens huvudledare (Ordning i klassen) har inslag av typen:

-          -  ”Irland brukar envisas med att folkomrösta”

-          - ”Krisen har fört det goda med sig att den politiska clownen Silvio Berlusconi tvingats lämna scenen”

-          - ”Montis teknokratregering innebär dock andra komplikationer, som en brist på demokratisk legitimitet.

-           -”Odugliga politiker är det gott om både till höger och vänster”

Hela ledaren andas förakt för folkvalda. Irländarna brukar envisas, dvs. sådana fasoner skall vi så småningom ta ur dem. Italien skall inte styras av den som italienska folket valt i demokratiska val utan av den som det fransktyska protektoratet utser. DN medger att det inte ser så snyggt ut, men bristen på demokratisk legitimitet är bara en ”komplikation”. Och vad menar DN med att det är gott om odugliga politiker. Så att vi lugnt kan ingripa uppifrån för att ställa till rätta?

Annika Ström Melin går på samma linje i sin signerade ledare (Sverige allt längre från kärnan). Hon citerar (belåtet?): ”Frankrikes president Nicolas Sarkozy har redan gjort klart att han inte uppskattar invändningar.” Ingen kritik av den attityden. Protektoratet har talat! Och slutsatsen blir helt konstifik. Det är fint att vara med i euron, acceptabelt att stå utanför med formellt undantag som Storbritannien och Danmark, men helt förkastligt att göra som Sverige, som varken vill vara med eller stå utanför. Ett sådant land lyssnar man inte på i eurozonen, menar hon.

Studier som har gjorts av t ex Lindahl och Naurin vid Göteborgs universitet pekar på motsatsen. I sin presentation av forskningsresultaten (på DN Debatt den 31 mars 2007!) konstaterar de: ”EMU-utanförskapet verkar inte innebära något handikapp vare sig för Sverige, Danmark eller Storbritannien. … Det vardagliga lagstiftningsarbetet i EU är rationellt sakfrågeinriktat och påverkas inte av den typen av faktorer.”

Det är i kriser som EU går framåt, brukar folket i Bryssel säga. Vad de menar är att det bara är då man kan köra över folkviljan och öka överstatligheten. Det har visat sig omöjligt få med de europeiska folken på centralisering av den politiska makten till Bryssel genom demokratisk opinionsbildning och demokratiska beslut.

Den nu pågående eurokrisen är den största krisen hitintills. Det kan bli ett slutgiltigt genombrott för en EU-stat styrd av ett fransktyskt protektorat, men å andra sidan kanske bågen har kommit att spännas för hårt denna gång. Det kan bli en total kollaps för hela det europeiska projektet i stället.

Protektoratets förslag från igår är inriktade på hur sådana här eurokriser skall kunna undvikas i framtiden. Gott så, men marknaderna vill veta hur vi skall komma ur den pågående krisen. På lördag morgon vet vi om ECB har fått carte blanche att sätta igång sedelpressarna på ett eller annat sätt. Och på måndag vet vi vad marknaderna tror om detta. Håll tummarna!

Euron räddas till priset av massarbetslöshet

Eurokrisen rullar på. Just nu är det mest spännande hur det skall gå vid eurozonens toppmöte. Med det menar jag naturligtvis det fransktyska direktoratets toppmöte. Angela Merkel och Sarkozy sitter och diskuterar åtgärderna just nu och måste säkert ses flera gånger till under veckan. Lydstaterna får sedan veta resultatet och låtsas att de tar besluten under det formella toppmötet. Vi kan utgå från att euron måste räddas till varje pris och med varje pris menas då för det första att EU:s författning och andra regelverk måste rundas. Precis som skumma riskkapitalbolag gäller det nu att hitta smarta lösningar som inte bryter mot lagens bokstav utan bara mot dess anda.

Eftersom det är omöjligt för Merkel att medverka i en process där det tydligt syns att tyska folket betalar kalaset, måste den europeiska centralbanken, ECB, användas. Då syns det nämligen inte lika tydligt. ECB kan emellertid inte köpa krisländernas obligationer i obegränsad omfattning ens på andrahandsmarknaden, eftersom det är mot reglerna. Men ECB kan kanske låna ut till en nystartad fond inom eurozonen eller till IMF som sedan kan låna ut till eurozonens krisländer genom att köpa deras obligationer (eller på annat sätt). 

Inte så snyggt kanske, men vad skall en fattig flicka göra? Regelbrotten inom valutaunionen började ju praktiskt taget omedelbart efter dess tillkomst med Frankrike och Tyskland i spetsen och man kan nog hävda att detta är en orsak till att europrojektet har misslyckats så totalt.

Det mest sannolika är därför att direktoratet, so oder so, för att nu använda ett språkligt passande uttryck, kommer att klara den omedelbara krisen för euron. Men sedan kommer den andra innebörden av uttrycket ”till varje pris”. Den finanspolitiska åtstramningen kommer att störta eurozonen och därmed andra EU-länder i en djup recession med massarbetslöshet under många år.  Men sådan är det fransktyska direktoratets vilja och den kommer att följas. Direktoratet har nu satt sitt eget folk på på de chefsposter där det annars skulle kunna bli motstånd. Regeringscheferna i Grekland och Italien liksom chefen för ECB representerar nu direktoratet, inte folken i Grekland och Italien eller eurozonens medlemsländer.

DN prisar EU som vanligt

I söndags hade DN en sådan där salvelsefull ledare om hur viktigt det är att stödja alla EU-påhitt för att inte det skall bli krig igen mellan EU-länder. Den omedelbara anledningen att påstå detta var naturligtvis att vi två dagar tidigare hade skrivit den 11 november, Armistice Day. I ledaren konstateras ”att Europas länder idag har ett nära politiskt och ekonomiskt samarbete som i huvudsak fungerar väl”!

Herre min je! Den valutaunion, som skulle vara det stora steget mot en union där lammen sover med lejonen, har ju fått motsatt effekt. Motsättningarna ökar dramatiskt mellan olika länder i eurozonen. Det fransktyska protektorat som styr både EU och eurozonen har nu avskaffat demokratin i Italien och Grekland och tillsatt teknokrater rekryterade från EU:s olika institutioner som premiärministrar. Det var viktigt att få folk som direktoratet och Brysseltjänstemännen kan lita på. I Nederländerna anser nu majoriteten att det var ett stort misstag att ersätta guildern med euron. Geert Wilders Frihetsparti går framåt i Nederländerna, liksom den forne Jörg Haiders Frihetsparti i Österrike, Front National i Frankrike, Sannfinnarna i Finland, Lega Nord i Italien och LAOS i Grekland.

Därtill kommer att europrojektet nu är ett hot mot ekonomisk stabilitet och sysselsättning i större delen av världen. Detta kallar alltså DN ”ett nära politiskt och ekonomiskt samarbete som i huvudsak fungerar väl”.

För att få till en lika orimlig slutvinjett avslutas ledaren med orden ”Det är lätt att ta allt detta för givet. (Framgångarna för Europas fred och välstånd alltså, min anm.) Kanske framför allt för Sverige, som inte vet vad den 11 november betyder i övriga Europa.” Detta är ett ofta upprepat påstående utan rimlig förankring. De som kan ha upplevt och minnas vapenstilleståndet den 11 november 1918 bör ha varit åtminstone tio år gamla, dvs. födda senast 1908. Men det finns inte många 103-åringar i EU. För alla andra är vapenstilleståndet Lesefrüchte och vi läser i Sverige också. Själv har jag naturligtvis haft en poppy i knapphålet senaste veckan och det är inte min erfarenhet att medborgare i andra EU-länder är påtagligt mer insatta än svenska i första och andra världskrigets historia . Ledarskribenten kanske jämför sig själv med en inbillad, ytlig, svensk populas?

Svenska folket står sig väl i jämförelse med andra folk när man ser till kunskaper om Europas historia och intresse för fred och samarbete och vi är det minst främlingsfientliga folket i EU. Det är inte heller så att vi är mest EU-fientliga, därför att vi inte var med i andra världskriget, vilket EU-kramarna älskar att påstå. Britterna, finländarna och letterna, som var med i kriget, är mer kritiska.

Ledarskribenterna på alla dessa oberoende liberala tidningar bör skärpa sig och göra analyser som inte väjer för obehagliga inslag i EU.

Triton på Jersey som Triton i Röda rummet

Triton är för mig som gammal latinstudent sonen till Poseidon och Amfitrite. Han var fisk från midjan och neråt, dvs. fiskliknande. På engelska skulle vi väl säga ”fishy” och associationen ter sig oemotståndlig när man försöker klara ut hur riskkapitalbolaget Triton fungerar som ägare till hälften av Ambea som är ägare till Carema som har gjort sig skyldig till fruktansvärd vanvård av gamla på Koppargården i Stockholm.

Låt mig understryka att jag inte är mot privata företag i vård, skola och omsorg. Tvärtom tror jag att vi måste få in privata företag på dessa områden för att det inte skall gå åt fanders med sådana centrala samhällsuppgifter i framtiden. Men då måste vi klara ut hur kontroll och ansvarsförhållanden skall se ut. Maria Larsson framställs nu som ett statsråd som försöker smita, när hon säger att det faktiskt är kommunerna som har ansvaret för äldrevården. Men hon har rätt på den punkten. Om vanvård av Koppargårdens typ fortgår mer än någon månad, så har kommunen brustit i ansvar. Kommunen skall kontrollera att dess verksamhet fungerar. Och det är naturligtvis också så att personalen på sådana vårdinstitutioner skall kunna blåsa i visselpipan, vilket de kommer att göra om lagen ändras.

Notera dock att den ansvariga sjuksköterskan på Koppargården faktiskt larmade kommunen, dvs. stadsdelsförvaltningen, två gånger om de förfärliga förhållandena på Koppargården. Stadsdelsförvaltningen stoppade rapporterna. Som medborgare skall vi utkräva ansvar av våra förtroendevalda i första hand. Att glömma detta och börja jaga skattesmitare är att själv smita från det politiska ansvaret.

Men till Triton. Vad är det för bolag? Svårt att veta. Det är inte transparent, om jag säger så. Ett tyskt riskkapitalbolag styrt i stor utsträckning av svenskar och registrerat i skatteparadiset Jersey ute i Engelska kanalen?  Andra halva av Ambea ägs av KKR, tydligen ett mycket stort amerikanskt företag. Ambeas avkastning på eget kapital steg från redan skyhöga 17,7 procent år 2007 till det dubbla 2009 enligt dagens DN. ”Fishy” enligt min uppfattning. 

Triton och KKR köpte alltså Ambea, som då hette Carema Holding, och finansierade investeringen genom lån i mycket stor utsträckning. Sådant kallas leverage. Man tar enorma risker och går det så går det, och då går det så in i vassen. Om Ambea har köpts med bara hälften eget kapital så är naturligtvis Tritons (och KKR:s) avkastning på eget kapital från denna investering bortåt dubbelt så hög igen, kanske över 50 procent. Ter sig inte naturligt när verksamheten avser vård av gamla människor.

Det är då jag tänker på sjöförsäkringsbolaget Triton i Strindbergs Röda rummet. Kolla tolfte kapitlet! Det ser ut att stå sig som en bild av dagens Triton. Jag citerar:

”Låt dem bara teckna, så styr vi nog om resten!

- Men bara tre hundra tusen? Det är ju vad en enda stor ångbåt kostar? Om man nu försäkrar tusen ångbåtar?

- Tusen? Ah! Neptun hade fyrtioåtta tusen försäkringar i fjol och stod sig!

- Nå desto värre! Nå men om, om det går sönder -

- Så likviderar man!

- Likviderar?

- Nå, gör konkurs! Det kallas så! Och vad gör det om bolaget gör konkurs? Det är inte du, inte jag, inte han som gör det! Men eljest brukar man göra ny aktieteckning, eller också kan man utfärda obligationer, som sedan under svåra tider kunna inlösas av staten för gott pris.

- Det är således ingen risk?

- Inte! För övrigt! Vad har du att riskera? Har du ett öre? Nej! Nå! Vad har jag att riskera? Fem hundra riksdaler! Jag tar inte mer än fem aktier ser du! Och fem hundra är för mig så här mycket!

Han tog sig en pris snus, och så var saken klar.”

Ja till Galileo - nej till EU-politik mot barnfetma

I dagens SvD skriver Teresa Küchler om EU:s gps-projekt Galieo. Det är nu ett par veckor sedan de två första Galileosatelliterna sköts upp från Franska Guyana med hjälp av ryska raketer. Galileo syftar till att skapa ett världsomspännande gps-system i konkurrens med det amerikanska. Jag satt i EU-parlamentet när frågan behandlades där i april 2008 och röstade då för projektet. Jag ansåg det enormt viktigt att ett gps-system som blir alltmer grundläggande i den europeiska ekonomin inte samtidigt är ett militärt system kontrollerat av den amerikanska supermakten. Och missförstå mig inte. Om ett enskilt land skall kontrollera ett globalt gps-system, bör det vara USA (eller möjligen Storbritannien). Alla andra alternativ vore katastrofala.

Det bästa vore naturligtvis ett system i FN-regi, men FN fungerar inte på det sättet, så den lösningen är inte möjlig. Teoretiskt kunde man kanske tänka sig att europeiska länder eller EU som organisation fick köpa in sig i det amerikanska systemet och därmed försäkra sig om att inte Europa blir utestängt från systemet i spända lägen. I praktiken är den lösningen otänkbar. Supermakten USA kan inte släppa in alla andra länder att lägga begränsningar på hur den använder sina militära resurser i sådana lägen.

Det finns naturligtvis åtskilliga invändningar även mot den europeiska lösningen Galileo. Även det blir ett militärt system åtminstone för Frankrike, konstaterar Küchler i SvD. Och det kommer att bli dyrt. Jag diskuterade kostnadsfrågan med min parlamentskollega Lars Wohlin våren 2008. Som erfarna ekonomer visste vi att kostnaderna för ett projekt av detta slag oftast blir flera gånger högre än den ursprungliga budgeten visar. Redan nu ligger kostnadskalkylerna drygt dubbelt så högt som i starten och det blir säkert mer ändå. Detta räknade jag dock med och jag fann det ändå värt pengarna.

Jag menade därför (och menar även idag) att det bästa alternativet är ett europeiskt gps-system och jag anser att det finns en lämplig organisation för ändamålet, nämligen EU. Vi behöver EU för många gemensamma europeiska uppgifter på olika områden. Ett sådant område är infrastruktur och gps är en infrastruktur av snabbt växande betydelse. Det är angeläget att vi använder EU till vettiga ändamål i stället för till alla dårskaper som nu görs till EU-projekt. Och jag tänker då inte bara på euron även om det är den dyraste dårskap som EU har satsat på. Om EU lägger ner jordbrukspolitiken och strukturfonderna och slutar att ägna sig åt föräldraledighet, jaktfrågor, skogsvård, rätten att snusa, kvinnors bröstoperationer, arbetstider för bussförare och läkare, barnfetma, mobbning på arbetsplatserna och …, ja listan är hur lång som helst. Då finns det både pengar och politisk energi för att använda EU för Europas bästa i stället för att gynna särintressen och försöka skapa en nationalistisk europeisk superstat.

EU; 25 lydstater under ett fransktyskt protektorat

När det krisar i EU och EMU, ser vi tydligt vilka som utövar makten i systemet. Angela Merkel och Nicolas Sarkozy kallar upp Giorgos Papandreo till sig för uppläxning och krav på nya beslut. EU styrs som synes av ett fransktyskt direktorat. Det skulle väcka en enorm uppståndelse och betraktas som löjligt om Storbritannien och Sverige skulle kalla till sig Papandreo och ställa krav. EU utvecklas till ett system med 25 lydstater under ett fransktyskt direktorat.

Man kan invända att det här handlar om en kris i EMU, där Storbritannien och Sverige (lyckligtvis) inte är med. Kanske bör bara EMU-länder då komma ifråga för uppkallning och uppläxning av regeringschefen för ett land som bryter mot alla regler och därmed hotar hela europaprojektets framtid. Men vi vet ändå säkert att det inte blir Finlands och Hollands regeringschefer som kallar till sig Greklands premiärminister för uppläxning, trots att Finland och Holland har skött sig prickfritt under sitt EMU-medlemskap. Att låta Frankrike och Tyskland göra detta är däremot att sätta bockarna till trädgårdsmästare. Det var ju just de två länderna som direkt efter valutaunionens tillkomst struntade i stabilitets- och tillväxtpaktens regler och därmed legitimerade Greklands och Italiens vanskötsel och lade grunden till dagens enorma eurokris. Men Tyskland och Frankrike bestämmer i alla fall och det beror på att de helt enkelt utgör det styrande direktoratet.

Är jag konspiratorisk? Nej inte alls. Sarkozy har offentligt föreslagit att hela EU skall styras av ett direktorat. Han ville då visserligen ha med de två andra stora EU-länderna Italien och Storbritannien, men kvar står att han tyckte att de övriga 23 länder bör reduceras till lydstater. Därtill kommer att i EMU-frågor skulle bara Italien tillkomma i direktoratet, dvs. en ännu större bock skulle uppträda som trädgårdsmästare. 


Protektoratet kunde kanske vara värt en debatt?

Interndevalvering låter tekniskt, men är förfärligt och farligt

PIIGS-länderna i eurozonen är i kris därför att staten och/eller den privata sektorn har kunnat låna enorma belopp utan att finansmarknaderna har reagerat med höjda räntor och fallande växelkurs. Euron har uppfattats som ett skydd mot räntekriser och valutakriser är ju inte möjliga när länderna inte har någon egen valuta. Finansmarknaden har därför inte fungerat som ekonomiskpolitisk vakthund under ett årtionde. Nu har den vaknat och skäller, men försent. När en sådan process har pågått tillräckligt länge, växer insikten fram att statsbankrutter och bankkonkurser är oundvikliga om utvecklingen inte stoppas och reverseras, men då har man hamnat i en långsiktig skuldkris som kräver många år och gigantiska kostnader att komma ur.

Det som nu måste ske är alltså i första hand att lånekarusellen upphör och i andra hand att skulderna börjar betalas tillbaka. Skuldsatta stater måste höja skatter och sänka statliga utgifter, dvs. plocka av medborgarna massor med pengar, sänka bidrag och pensioner, avskeda offentliganställda och dra ner på statliga investeringar. (Det är i sådana lägen som allmänheten plötsligt inser att staten/politikerna inte har några egna pengar utan måste ta de pengar som behövs från medborgarna.) Detta betyder att både hushållens och statens utgifter för varor och tjänster pressas ner dramatiskt. Och när det sker, får inhemska företag allt svårare att sälja på hemmamarknaden. Då har de inga anledningar att investera, vilket sänker efterfrågan ytterligare. Och eftersom viktiga handelspartner är grannländer i Club Med som har samma problem, drabbas även exporten. I stort sett alla företag börjar avskeda anställda som då måste dra ner sin konsumtion och måste få bidrag från staten i stället för att betala skatt. Då måste staten spara ännu mera genom höjda skatter och sänkta utgifter, varvid ännu fler blir arbetslösa.

Resultatet blir att BNP börjar falla och arbetslösheten stiga. Irlands BNP, dvs. dess totala produktion, har fallit med 12 procent sedan 2008. Eftersom tekniskt framåtskridande ger 1-2 procent högre produktionskapacitet per år innebär det att kapacitetsutnyttjandet har fallit med över 15 procent. Därför har arbetslösheten nu nått ca 15 procent och skulle vara ännu mycket högre om det inte vore för att stora grupper av de irländare som glädjestrålande kom hem från Storbritannien, Kanada och USA under de goda åren nu tvingas lämna landet igen. Det ser i huvudsak likadant ut i övriga PIIGS-länder.

Det som måste ske är att sådana länder förbättrar sin konkurrenskraft mot omvärlden så att exporterande och importkonkurrerande företag kan växa och sysselsätta den friställda arbetskraften. Detta kan ske på två vägar. Antingen får den egna valutan falla 20-50 procent mot omvärldens valutor. Så kom Sverige och Finland ur sin våldsamma ekonomiska kris i början på 90-talet. Men om man inte har en egen valuta och inte heller kan återgå till en egen valuta, så måste man gå igenom en s k interndevalvering. Skyhög arbetslöshet och stillastående fabriker leder efter hand till att löner och priser sjunker i landet. Därigenom förbättras konkurrenskraften, exporten stiger och import ersätts av inhemsk produktion.

Interndevalvering bygger emellertid på att hög arbetslöshet och lågt kapacitetsutnyttjande kan upprätthållas under tillräckligt lång tid. Detta medför att unga och välutbildade lämnar landet. Arbetskraftens geografiska rörlighet är nödvändig i en valutaunion. Det har USA och det är en huvudförklaring till att den amerikanska valutaunionen fungerar. Men ett land som förlorar en stor del av sina unga och välutbildade, går inte en ljus framtid till mötes. Och folkets förtvivlan kan medföra politiska reaktioner som välter hela spelet över ända. Och även om så inte sker, finns problemet med deflation. Grekland måste antagligen pressa ner sina relativa löner och priser med minst 30 procent, kanske mer. Det betyder att skulder som allmänheten och staten har stiger realt. För att klara detta måste både staten och allmänheten spara mera. Då blir nedgången ännu djupare.

Lustigt nog tycks många tro att ett hårt skuldsatt land med en egen valuta inte kan devalvera därför att skulderna då stiger mätt i landets egen valuta. Men det gör egentligen inte så stor skillnad. SvD:s vanligen briljante ledarskribent Johan Ingerö använder i dagens tidning detta som ett argument mot att Grekland skulle återinföra drachman och låta denna falla kraftigt. Men om Grekland mot förmodan lyckas hålla ut med skyhög arbetslöshet och fallande priser och löner under många år, så stiger realvärdet av skulderna den vägen. Statsbankrutt blir nödvändig och Grekland blir paria på den internationella kapitalmarknaden i alla fall.

Euron är nu det största hotet mot det europeiska projektet och mot välstånd och sysselsättning. Det är dags att utkräva ansvar av de politiker och opinionsbildare som drev fram en gemensam valuta.

Hur kunde Håkan Juholt bli socialdemokratisk partiledare

Vad är det för fel med Håkan Juholt? Det som har vållat mest ilska och kritik och som han nu gör sin Canossavandring genom partiet för att sona, är framför allt det där med hyresbidraget, men också en lista med reseräkningar, semester i Vitryssland, ouppfostrat beteende i baren nere i Istanbul, en skröna om smuggling av tryckpressar till Solidaritet som artonåring och att han inte talade om att hans sambo hade dömts för bedrägeri. Denna lista är naturligtvis pinsam och politiskt belastande, men ingen tror väl egentligen att det var sluga men valhänta försök att fuska. Reseräkningarna och Vitryssland är rimligen slarv, som bör kritiseras, men som knappast diskvalificerar honom som partiledare.  Beteendet i Istanbul tycker jag närmast är en privatsak. Även kända politiker har rätt att vara oborstade och ta ut svängarna ibland. Juholt är ju faktiskt inte statsminister även om många tycks se det så.

Skrönan om att han modigt smugglat Östra Smålands gamla tryckpress till Solidaritet och suttit fängelse i Polen var just en skröna. Namn som Jan Guillot och Lars Ohly kommer upp i minnet. Ungdomens hjältedrömmar kan lätt bli transformerade till verkliga händelser, när fantasifulla talare kommer i gasen. Patetiskt, men inte helt diskvalificerande enligt min mening. Och att han teg om sambon är egentligen något som valberedningen kan förargas över, inte vi andra. Att socialdemokratins partiledare lever ihop med någon som har begått ett brott och sonat det är närmast vackert. Vi får hoppas att hon, liksom Aina Erlander, kommer upp till regeringskansliet och lämnar in alla pennor märkta Tillhör statsverket, om den dagen kommer.

Men så är det där med hyresbidraget. Hur allvarligt är det?  Tja, reglerna var inte tydliga och kunde tolkas som att han gjorde rätt. Och själv utgick han naturligtvis från att man som riksdagsledamot har en massa förmåner. Just denna verkade säkert inte orimligt generösare än många andra. Så ser ju världen ut. Politikens höjdare har vissa typer av privilegier, näringslivets höjdare har andra och alla vänjer sig snabbt.

Tro mig! Jag satt i EU-parlamentet i fem år och såg samma system där. Man kunde t ex flyga till Bryssel eller Strasbourg för en spottstyver, få en standardiserad reseersättning på bortåt tio tusen för enkel resa och behålla mellanskillnaden.  Det kunde bli många tusen skattefria kulor per arbetsvecka under fem år. Hade jag velat ha min hustru boende med mig i Bryssel och funnit att det verkade som om EU-parlamentet stod för hela hyran hade jag inte utgått från att det måste vara fel. Tvärtom hade jag nog sagt mig att det var precis vad man kunde vänta sig.

(Låt mig för säkerhets skull påpeka att vi från Junilistan betalade in dessa reseöverskott till 100 procent till partiet enligt bestämmelser som våra kandidater hade fått skriva på i förväg. Och någon bostad i Bryssel hade jag aldrig, så jag vet inte vad det fanns för regler om sådant.)

Det politiska omdömet saknas

Den tunga kritiken mot Juholt gäller helt andra frågor och är mycket allvarligare. Han har sedan tillträdet på partiledarposten i mars i år gjort sig skyldig till en så lång rad omdömeslösa eller slarviga uttalanden och beslut att han har diskvalificerat sig den vägen. Visst kan man som färsk partiledare råka dabba sig genom ett eller annat oöverlagt utspel, trots att man i grunden är vuxen att axla denna ledarmantel, men här är det fråga om en person som upprepar misstagen i en närmast hisnande fart och inte tycks lära av erfarenheterna.  Listan är lång och förfärande.

Det egendomliga är att den mest vältaliga, insiktsfulla och mest förintande karakteristiken av Juholt gjordes av honom själv när hans namn kom upp som partiledarkandidat. Juholt sa:  "Oj! De är inte kloka. Jag är alldeles för yvig och ostrukturerad - jag har inte en personlighet som passar för att ha ett sådant ledande uppdrag. Jag vet det, jag känner mig själv väldigt väl. Jag ser det som helt otänkbart. Jag har varken kapacitet politiskt eller socialt att ställa mig först i Sveriges störst politiska parti. Jag inser min begränsning."

Men denna insiktsfulla analys från Juholt själv påverkade alltså inte valberedningen som föreslog honom till partiledare och inte heller Juholt själv som tackade ja. Följande har sedan hänt:

25 mars; angriper pensionsöverenskommelsen

I sitt installationstal inför partikongressen den 25 mars meddelar den nyvalde Juholt att pensionssystemet skall göras till en stridsfråga i valet 2014. Men västvärlden och särskilt då EU-länderna står inför enorma ekonomiska svårigheter på längre sikt, därför att antalet pensionärer stiger snabbt i förhållande till antalet förvärvsarbetande. De flesta länder har pensionssystem som kommer att kapsejsa. Det gäller inte bara Grekland och andra länder i Club Med utan även flertalet länder i nordvästra Europa inklusive Tyskland och Frankrike. Sverige har däremot i god tid lyckats åstadkomma en uppgörelse mellan fem partier om ett ekonomiskt hållbart pensionssystem som alla EU-länder avundas oss.  Deras studiedelegationer till Stockholm avlöser varandra. Förtroendet för svensk ekonomi är därför stort och svenska staten betalar numera normalt lägre ränta på sina lån än Tyskland. Det förtroendet var Juholt beredd att sätta på spel! Naturligtvis fick han snabbt göra avbön.

25 mars; kallar de fackliga centralorganisationerna till förhandlingar

Vid samma tillfälle säger Juholt att han kommer att kalla LO, TCO och SACO till förhandlingar med partiet om pensionssystemet, som om dessa skulle utgöra den fackliga grenen av den socialdemokratiska rörelsen och frågorna därför kunna hanteras internt. Dessa fackliga centralorganisationer meddelar naturligtvis omedelbart att de inte ”förhandlar” med enstaka partier. Snabb avbön igen.

10 april; föreslår återinförd fastighetsskatt i Agenda

Den 10 april säger Juholt i teveprogrammet Agenda att han skall komma med ett förslag till ny fastighetsskatt (och därtill förmögenhetsskatt). VU ser det som att han tänker kränga på partiet ett politiskt självmördarbombbälte inför nästa val och säger definitivt nej den 21 april. Juholt släpper frågan.

29 mars och 12 april: utser oerfarna politiker till tunga poster

Den 29 mars ersätter Juholt ersätter den i ekonomi högutbildade Tomas Östros som ekonomiskpolitisk talesman för partiet med den okände Tommy Waidelich som saknar utbildning i ekonomi och inte har utmärkt sig på området under sina många år som folkvald på nationell nivå, tolv år i riksdagen och fyra i EU-parlamentet.

Den 12 april utses den helt okända Karin Wanngård med Juholt som pådrivare till ledare för Stockholms socialdemokrater och oppositionsborgarråd. Hon kommer m ed ett uttalande nästan omedelbart, där hon föraktfullt kallar sådana jobb som många unga har för ”skitjobb” och får be om ursäkt på Newsmill redan den 20 april. En Juholtare alltså. Kaka söker maka.

Den 12 april tillsätts också den relativt okända och profillösa Carina Moberg som gruppledare för socialdemokraterna i riksdagen. Hon ersätter den erfarne riksdagsmannen Sven-Erik Österberg som varit statsråd, som sitter i verkställande utskottet och som var en av Juholts rivaler om partiledarskapet.

Visst kan det visa sig att dessa tre växer med uppgiften och visst har Tommy Waidelich gjort ett förhållandevis gott jobb för att försöka hindra Juholt från att välta blomkrukor och för att sopa upp skärvorna när det misslyckats. Men kvar står att det parti som en gång hade rader av kompetenta och intellektuella politiker i ledningen fortsätter att avlövas under Juholts ledning av svårförstådda skäl. Eller är de kanske lättförstådda? Är Juholt rädd för konkurrens?

Mars-maj; dribblar och sjabblar med Sveriges FN-insats i Libyen

Den libyska regimens våld mot den egna befolkningen ledde till att FN:s säkerhetsråd den 17 mars 2011 beslutade om en flygförbudszon för det libyska flygvapnet och en Nato-ledd insats som syftade till att bland annat upprätthålla flygförbudszonen. Nu hade Juholt chansen, eftersom detta är hans (enda) uppenbara kompetensområde. Han har suttit i försvarsutskottet i femton år och är dess ordförande sedan 2010. Han har varit ledamot av försvarsberedningen sedan 1995 och var dess ordförande 2000-2007. Han har varit en av riksdagens delegater till Nato:s parlamentarikerförsamling sedan 1995. Han var alltså verkligen på sin mammas gata, kan man tycka, med en rejäl chans att imponera som politisk ledargestalt.

Men vad gör han? Han motsätter sig att åtta Gripenplan skall sättas in för stridsuppgifter. De skall bara få användas för spaning. Eftersom regeringen vill ha bred enighet tas ett sådant beslut i riksdagen den 1 april med socialdemokratiskt stöd. Sedan kräver han den 28 april att hela Libyeninsatsen skall avbrytas redan efter tre månader och upprepar detta både i sitt förstamajtal  och i valkampanjen i Västra Götaland den 15 maj. Men den 18 maj kräver så plötsligt Urban Ahlin och Peter Hultqvist som officiella talesmän för socialdemokratin i en DN Debattartikel att Sverige visserligen skall avbryta sin flyginsats men istället i fortsättningen bidra med en marin styrka för bordning av fartyg utanför Libyens kust.  Den 4 juni slår Juholt fast i Ekots lördagsintervju att den svenska flyginsatsen skall avslutas och på frågan ”där är du inte beredd att kompromissa?” svarar han kort och koncist ”Nej, den ska avslutas.”

Nato och FN är dock mycket angelägna att få behålla den svenska flygspaningsstyrkan som har visat sig mycket värdefull och ingen vill ha någon bordningsstyrka. Redan fem dagar senare, den 9 juni, får regeringen med Juholt på beslutet att flyginsatsen skall fortsätta.

Juholts manövrar i Libyenfrågan beror till dels på intern oenighet inom partiet där Juholt står i tacksamhetsskuld till Peter Hultqvist som i praktiken gjorde honom till partiledare. Hultqvist var emot hela Libyeninsatsen. Till dels framstår dock manövrarna som löjliga och oansvariga försök att bedriva opposition mot regeringen. Utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken försöker vi av hävd att stå eniga bakom i landet och detta är en gammal socialdemokratisk tradition. Därtill kommer att stöd till FN är en hörnsten i svensk utrikespolitik. Om den inriktningen skall överges, måste det ske genom en bred och seriös debatt.  Fiasko igen!

8 juli; siffror om bakfoten i Almedalen

I Almedalstalet den 8 juli påstod Juholt att 26 000 barn inte kan se tavlan i klassrummet därför att de inte har glasögon. Uttalandet byggde på en slarvig och vinklad tolkning av en statistiskt helt inkompetent sammanställning från hjälporganisationen Majblomman. Juholt visade här att han är beredd att svänga ihop litet vad som helst utan respekt för fakta och vetenskapliga metoder. En sådan statsminister kan vi inte ha i Sverige. Eller, hemska tanke, visade kanske Juholt att han inte förstår elementära statistiska sammanhang.

26 september; budgetmotionen

Den 26 september presenterar Juholt och Waidelich sitt utkast till budgetmotion för den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Gruppen är mycket kritisk till att sjukförsäkring och a-kassa inte förstärks ordentligt och kräver mera skattehöjningar för höginkomsttagare. Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen, Carina Moberg, var så besviken på skuggbudgeten att hon skickade ut ett argt internmejl.  "Vi har en budgetmotion som inte håller måttet vare sig till form eller innehåll", skriver hon enligt Rapport och kräver åtgärder. "Den måste helt enkelt skrivas om,".

Så skedde också.  Juholt och Waidelich fick krypa till korset. De förnekade att utkastet skulle ha varit ett komplett dokument och att det därför inte innebar något bakslag att tillgodose gruppens synpunkter, men för allmänheten framstod händelsen med rätta som ännu ett exempel på inkompetens och politisk förvirring.

7 oktober; temporärt medborgarskap

Den 7 oktober föreslår Ilmar Reepalu, det socialdemokratiska kommunalrådet i Malmö, att invandrare skall få ett temporärt medborgarskap som kan dras tillbaka om de begår brott, så att de då kan dömas till utvisning. Morgan Johansson, socialdemokratisk riksdagsledamot för Skåne län södra och ordförande i justitieutskottet, kontrollerar med Juholts kansli om detta är socialdemokratins inställning och får svaret ja. Han går ut med detta och det blir en våldsam reaktion i landet. Juholt noterar detta och byter genast fot. Morgan Johansson står där med skammen.

 Samtidigt är naturligtvis händelsen ett belägg för att socialdemokratin är i kris. En socialdemokratisk justitieutskottsordförande skall veta att förslaget går helt på tvärs mot vad partiet står för. Och den visar också den dekadans som präglar hela den svenska debatten i sådana frågor. Svenskt medborgarskap är ingen mänsklig rättighet. Asylrätten är det och den som lever i Sverige med uppehållstillstånd får tillgång till i stort sett alla sociala förmåner som landets medborgare har. Att dela ut medborgarskap efter några få år till människor som inte förstår landets språk och som inte kan eller vill delta det allra minsta i det svenska samhället är däremot helt oansvarigt och leder till att idiotiska och odemokratiska förslag som Reepalus kan komma upp och tas på allvar. Detta borde både SAP:s ledare och justitieutskottets ordförande förstå utan att behöva tänka efter. Kompass saknas tydligen.

9 oktober; vågar inte ställa upp i Agenda

Den 9 oktober ordnar Agenda en partiledardebatt med alliansens partiledare på ena sidan och de olika oppositionspartiernas ledare på den andra. Hjalmar Brantings, Per Albin Hanssons och Tage Erlanders socialdemokratiska parti vågar inte ställa upp, eftersom den nuvarande ledaren fruktar att väljarna då kan tro att partiet har ihop det med Sverigedemokraterna. Det ideologiskt självsäkra miljöpartiet ser däremot inga sådana problem. Jimmy Åkesson får breda ut sig desto mer och tittarna får se de borgerliga partiledarna energiskt angripa hans uttalanden. En central politisk tevedebatt på bästa sändningstid mellan landets ledande politiker förs utan att någon socialdemokrat är med. Ett orimligt beslut!

12 oktober; Grekland nyliberalt säger Juholt

I riksdagens partiledardebatt den 12 oktober säger Juholt att den grekiska krisen beror på att Grekland är ett nyliberalt land. Det är nästan svårt att komma längre från sanningen i en karakteristik av Grekland. Landet är en blandning av klanvälde, korruption, patron-klientsystem och skråliknande monopol för olika yrkesgrupper framför allt i överklassen. Svårt att veta om Juholt är okunnig eller populistiskt lögnaktig och svårt att veta vilket som är värst när det gäller en person som vill bli Sveriges statsminister.

27 oktober; siffror om bakfoten i riksdagen

Under statsministerns frågestund den 27 oktober påstår Juholt att det inte på 35 år har funnits så många personer som levt på försörjningsstöd. Statsministern avvisade detta påstående, men Juholt stod på sig även efter debatten.  Senare fick han krypa till korset och medge att han hade fel. Sanningen var att 437 000 personer fick försörjningsstöd ifjol och att detta var den högsta siffran sedan 2002, dvs. för åtta år sedan då till råga på allt socialdemokraterna hade regeringsmakten.

Juholt hade fått det hela om bakfoten. Enligt hans inrikespolitiska sekreterare borde han ha sagt att ”När Socialdemokraterna lämnade över makten efter valet 2006 var socialbidragstagarna rekordfå med en bottennotering 2007. Då var det minst 30 år sedan så få fått socialbidrag.” Fiasko igen!

Sommartalen i juli-augusti: en vidlyftig men diffus löftespolitik

Under den gångna sommaren (Almedalen den 8 juli, sommartalet den 21 augusti i Västertorp osv)  har Juholt lovat statliga satsningar på skolan, bostäderna, pensionerna, sjukförsäkringen, a-kassan, sommarjobb för ungdomar, nya militära insatser i Nordafrika och Mellanöstern, järnvägsutbyggnad i Sverige, glasögon åt skolbarn osv. utan att tala om vad allt detta kostar och hur han har tänkt betala. Det är i princip omöjligt för andra att göra kostnadsberäkningar, eftersom i stort sett alla förslag är diffusa, svepande uttalanden utan precision och konkretion. För oss svenskar som nu lever i landet med EU:s mest välskötta offentliga statsfinanser och därmed lägsta räntekostnader är detta djupt oroande.

14 oktober; VU uttalar sitt förtroende

Den 14 oktober uttalar partiets verkställande utskott,  VU, sitt fulla förtroende för Juholt sedan åklagaren lagt ner förundersökningen om Juholts hyresbidrag. Detta var en viktig signal. VU ser naturligtvis att den nyvalde partiledarens första halvår har varit en katastrof för partiet, men väljer att behålla honom hellre än att ta chikanen och riskerna med att gå igenom ett stormigt partiledarval till. Hade det funnits något alternativ med kompetens och lyskraft hade VU sannolikt försökt byta, men den hemska sanningen är att det inte fanns någon. Därmed blir det Juholt i september 2014 om han inte gör några helt oacceptabla tabbar innan dess. 

18 oktober; Canossavandringen börjar

Juholt börjar sin s k Canossavandring genom att besöka ABF i Sundbyberg och fortsätter sedan runt om i landet. Canossametaforen är kanske mer lyckad än vi omedelbart inser. Vi föreställer ju oss normalt att den tyskromerske kejsaren Henrik IV vandrade från Tyskland till Canossa i Norditalien och där ödmjukt bad att påven, Gregorius VII, skulle häva bannlysningen.  I själva verket hade ju påven flytt till borgen Canossa undan Henrik IV, som kom till Canossa och visserligen stod tre dagar i snön i januari 1077 i tagelskjorta och väntade, men som ingalunda var knäckt och ångerfull. 

Canossavandringen var ett taktiskt schackdrag i maktkampen mellan påven och den tyskromerske kejsaren och Henrik var populär bland allmogen men hade fiender i den tyska adeln.  Ett antal tyska potentater avsatte kejsaren redan i mars med påvens godkännande och i det följande inbördeskriget blev Henrik exkommunicerad igen. Men Henrik vann till slut, avsatte Gregorius och tillsatte Clement III som antipåve.

Parallellen med Juholt är uppenbar. Juholt är inte heller knäckt eller ens ångerfull, han är en god retoriker och han är uppenbarligen stryktålig. Han försöker nu samla stöd bland partiets gräsrötter för att försvara sig mot den dolda oppositionen på hög nivå i partiet, den opposition som har motarbetat honom och delvis skapat problemen. Mona Sahlin var i ett liknande läge.

 Om Juholt lyckas och alltså behåller partiledarskapet, sker det genom att partiet återgår till 60-70-talets politiska tänkande och därmed krymper till ett 20-procentsparti dominerat av pensionärer och bidragstagare. Förvärvsarbetande i allmänhet och storstädernas mittenväljare i synnerhet förloras. Däremot kan han kanske samla partiets kärnväljare och skapa sammanhållning i partiet, så att det inte börjar vittra ner.

I Mitterands fotspår?

Teoretiskt skulle Juholt kunna göra en Mitterand. Denne vann presidentvalet 1981 på ett mycket (franskt) socialistiskt program, tog in kommunisterna i regeringen och genomförde socialiseringar, 39 timmars arbetsvecka, fem veckors semester och en kraftig ökning av välfärdsutgifterna. Det gick illa och ett par år senare lades politiken om totalt till ett marknadsekonomiskt program med privatiseringar och åtstramning (tournant de la rigueur).  Men Mitterand var vald på sju år och hade alltså tid på sig. Juholt kommer sannolikt inte i regeringsställning 2014 och har bara fyra år på sig för en sådan manöver om han gör det. Men grunden är då kanske lagd för en ny, karismatisk ledare med nya idéer, en ledare som inte räds att samla kompetenta och karismatiska medhjälpare omkring sig.

 

 

Dagmar Hagelin och den svenska vänstern

Mördaren Alfredo Astiz dömdes till livstids fängelse i onsdags för mordet på två franska nunnor, en argentinsk journalist och tre kvinnor ur gruppen Mödrarna på Plaza de Mayo. Han genomförde dessa vidriga illgärningar på uppdrag av Argentinas dåvarande militärjunta som grep makten 1976 och bedrev ett successivt allt brutalare våld mot demokrater och särskilt då vänsterpolitiskt inriktade medborgare, framför allt ungdomar. En vanlig avrättningsmetod var att ge dem en muskelförlamande injektion, lasta in dem i flygplan, flyga ut över havet och slänga ut dem levande men förlamade. Inga problem med döda kroppar efteråt!

Den 27 januari 1977 på morgonen kom den sjuttonåriga svenska flickan Dagmar Hagelin för att hälsa på sin väninna Susana Burgos i Buenos Aires. Det vi vet om vad som hände beskrivs i Mänskliga rättigheter - Kampen för en svenska i det ”smutsiga krigets” Argentina: ”Militären visste att väninnan väntade besök av en motståndsaktivist morgonen den 27:e januari. Kvinnan hon förmodades vänta på ska liksom Dagmar ha varit ljushårig och blåögd.

Först flera timmar senare fick Dagmars far, Ragnar Hagelin, reda på att hans dotter blivit bortförd och påbörjade då det han skulle komma att ägna sig åt i decennier framöver – jakten på sanningen om vad som hänt Dagmar. Från Susana Norma Burgos far fick han veta att militären legat i bakhåll i hennes bostad när Dagmar knackade på och att hon blivit förskräckt vid anblicken och sprungit iväg mot närmaste gathörn. Militärpatrullens chef, dåvarande löjtnant Alfredo Ignacio Astiz upptog själv förföljandet och öppnade eld mot henne med sin pistol varvid Dagmar sårades i huvudet och sjönk ihop på trottoaren. Hon bars till en bil som tvångsrekvirerades ifrån en taxichaufför, och lades i bakluckan. När hon placerats där ska hon ha återfått medvetandet och försökt hindra att luckan stängdes.” 

I Sverige var vi enormt upprörda över Dagmar Hagelins öde och utrikesdepartementet arbetade i många år med frågan liksom hennes pappa. Omkring 30 000 människor försvann på detta sätt under denna fullständigt vidriga militärjuntas styre och kritiken från västeuropas intellektuella var het och outtröttlig.

Men så hände något som förändrade opinionsbildningen totalt i Sverige. Den 2 april 1982 invaderade militärjuntan Falklandsöarna, en brittisk besittning sedan 1833 bebodd av en rent brittisk befolkning. Den kommunistiske diktatorn Castro erbjöd sig snabbt att hjälpa den fascistiske militärdiktatorn Galtieri.  Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher var nästan ensam i det brittiska kabinettet om att vilja slå tillbaka omedelbart. Men hon var oblidkelig och stark och en brittisk flottstyrka skickades iväg till Falklandsöarna, två hangarfartyg med Sea Harrier-flygplan samt 5 000 marinsoldater och fallskärmsjägare, 52 civila handelsskepp eskorterade av 8 jagare och 15 fregatter. Falklandskriget hade brutit ut. Britterna vann kriget på några månader och detta ledde till militärjuntans fall i Argentina.

Då hände emellertid något dramatiskt i Sverige liksom i hela Västeuropa. Vänstern vände som ett fiskstim. Den följde sin grundregel att om det finns en anglosaxisk stat på ena sidan i en konflikt så stöder man den andra. Att det är en vidrig fascistisk militärjunta som massmördar unga vänsterungdomar glöms direkt. En enorm kritikstorm mot Storbritannien och Margaret Thatcher bröt ut på vänstersidan och vi talar då inte bara om Flamman utom om den demokratiska arbetarrörelsens viktigaste tidningar, t ex LO-ägda Aftonbladet och Arbetet, som Axel Danielsson grundade i Malmö 1887. Det började talas om att militärjuntan visserligen inte var demokratiskt vald men hade folkligt stöd.

Margaret Thatcher valdes till premiärminister tre gånger i demokratiska val och de som störtade  henne var inte väljarna utan motståndare inom hennes eget parti, . Men hon var så hatad av den svenska vänstern att den hellre stödde en fascistisk militärjunta som mördade 30 000 vänsterungdomar och demokrater och startade krig mot en demokrati i total strid mot folkrätten och FN.

Parallellen är närmast Molotov-Ribbentroppakten, när Stalin gjorde upp med Hitler och slog till mot Finland, Polen och Baltikum stödd av de svenska kommunisterna och deras tidningar, t ex Ny Dag och Norrskensflamman.

Är det bara jag som minns Castros och den europeiska och svenska vänsterns enorma svek inte bara mot demokratin och folkrätten utan mot sina egna ideal. Har det utkrävts ansvar av några politiker, ledarskribenter och vänsterintellektuella? Fick några avgå? Det minns jag däremot inte. Gör du?