Läser en litet diffus ledarkolumn av Annika Ström Melin i dagens DN. Hon hyllar de livstidsanställda, högbetalda och lågbeskattade tjänstemännen i Bryssel och hävdar att de flesta av dem fortfarande ser sitt jobb som ett kall. Den närmast frikyrkliga attityden till EU och dess institutioner som rådde under Jean Monnets Gründerzeit i Luxemburg i början av femtiotalet skall i huvudsak ha levt kvar och först nu börjat krackelera under eurokrisens skrämmande följder.
Jag är förvånad eftersom jag har läst en insiktsfull, balanserat EU-kritisk bok från 2005, där de där européerna (som EU-tjänstemännen i deras strängt avskilda del av Luxemburg kallades) skildrades ganska annorlunda. En elit som undvek all kontakt med den omgivande urbefolkningen, som hade sina barn i EU:s egna skola och som gjorde sina dagliga inköp i butiken för EU-tjänstemän. En butik som av och till måste bevakas så att inte kreti och pleti tog sig in och försökte shoppa. Ett ganska sovjetiskt eller kolonialistiskt system faktiskt. I april 1998 gick de olika fackföreningar som organiserade dessa idealistiska EU-tjänstemänn i strejk för att försvara sina privilegier mot Santerkommissionens försiktiga försök att modernisera systemet, lärde jag mig i boken som hette Européerna – Arvet efter EU:s pionjärer.
Författaren till boken har lustigt nog samma namn som DN:s ledarskribent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar