Tre av vår världs förgrundsgestalter har just avlidit. Christopher Hitchens gick bort i torsdags, Kim Jong-Il i lördags och Vaclav Havel i söndags. Vaclav Havel är naturligtvis den som står vårt hjärta närmast i den demokratiska världen, författaren som stod emot kommunismen och satt i fängelse för humanism, demokrati och mänskliga rättigheter under en epok då intellektuella ungdomar i västvärlden blev kommunister. Författaren och dissidenten blev president, genomförde en fredlig omvälvning och en fredlig delning av Tjeckoslovakien. Vaclav Havel hyllas nu, med rätta, av alla västerländska demokrater. Även de journalister och intellektuella som stödde olika kommunistiska ideologier under 70- och 80-talet och därmed stödde Vaclav Havels fiender och förtryckare deltar nu i hyllningarna. (Den som har glömt vilka dessa var, kan kolla Resumé som gick igenom namnen i ett av sina senaste nummer.)
Kim Jong Il var den avskyvärde ledaren för den ärftliga diktaturen Nordkorea, som däremot hyllades av många av de vänsterintellektuella under deras Sturm und Drangperiod. Jag citerade Anders Ehnmark i min blogg den 5 september, men kan inte låta bli att göra det igen. Anders Ehnmark skriver så sent som 1983: ” … Nordkorea är en vän i världen, en modig liten nation som bjuder sina mäktiga grannar spetsen, en ostasiatisk igelkott som vi har mycket gemensamt med ändå, som hävdar sin självständighet [...] med kraft och konsekvens och dessutom utvecklar sitt land på ett häpnadsväckande sätt.” (Arvskifte : 5 politiska memoarer, Norstedt, Stockholm 1983).
Svårt att skylla på ungdomlig Sturm und Drang vid 52 års ålder kan man tycka. Uttrycket ”utvecklar sitt land på ett häpnadsväckande sätt” har naturligtvis fått en annan innebörd än Ehnmarks avsedda. En svältande befolkning, nyutvecklade kärnvapen och det mest brutala politiska förtrycket i världen. Det är nog svårt att hitta några sörjande till Kim Jong Il utanför Nordkorea.
Men själv påverkas jag faktiskt mest av Christopher Hitchens bortgång. Essäisten, som aldrig blev politiker, men som skrev politiska, ideologiska och humanistiska essäer utan hänsyn till tidsandan. Som John Lloyd skriver i Financial Times Week End var han en essäist som var beredd att gå utanför den ideologiskt bekväma zonen. Han hatade Moder Teresa och Henry Kissinger men också Bill Clinton. Han skrev (motvilligt) beundrande om Rudyard Kipling och frätande kritiskt om den hyllade Churchill. Han konstaterar att Kipling var en älskad jingoist under boerkriget, vars dikter och ballader gick hem både hos trupperna och på tredje raden och att detta väckte Max Beerbohms förakt, Oskar Wildes avund och Henry James beundran. Den essän bär titeln A Man of Permanent Contradictions, vilket är en utmärkt karakteristik Christopher Hitchens själv med hans värderingar, ställningstaganden och politiska utspel. Men titeln syftar alltså på Rudyard Kipling.
Hitchens hatade kristendomen, stod till vänster politiskt (måste man väl säga?), men stödde den amerikansk-brittiska invasionen av Irak för att störta Saddam Hussein. I Sverige skulle en sådan person antagligen tas in för sinnesundersökning.
Den som vill få egensinniga, orädda och insiktsfulla analyser av vår moderna historia bör läsa Hitchens essäsamling Love, Poverty and War. Enligt författaren är titeln ett antikt ordspråk som anger de tre erfarenheter som varje människa måste gå igenom för att leva ett fullständigt liv. Den innehåller 47 essäer som behandlar ett myller av de politiska och moraliska frågor vi diskuterar i de länder där debatten är fri. ”Jewish Power, Jewish Peril” är väl för magstark för alla svenskar och ”Unfairenheit 9/11: The Lies of Michael Moore” kanske något för skakande för åtskilliga vänsterdebattörer. ”Of Sin, the Left, & Islamic Fascism” kan också provocera. Men ”America´s Poet? Bob Dylan´s Achievement” klarar även känsliga svenska sinnen liksom ”The Strange Case of David Irving”.
Den korta essän ”Joyce in Bloom” (med en typisk Joyceordlek som titel) är ett under av vetande, humor och drastiska exempel. Jag finner förvånad att Hitchens hävdar att Odysseus utspelas 16 juni 1904 därför att tidningarna den dagen är fyllda av nyheter om det rysk-japanska kriget och en färjekatastrof i New York. Men det hände väl inget i det ryskjapanska den 16 juni? Själv har jag alltid hoppats att Joyce valde den 16 juni därför att Eugene Schauman sköt Bobrikoff just den dagen. Hitchens visar att inte bara George Orwell hade läst Joyces Odysseus redan i början av 30-talet då den fortfarande var förbjuden utan även den kulturkonservative T S Eliot som ytterst motvilligt beundrade den. Onani var inte att leka med på den tiden. Men Hitchens visar att både Orwell och Eliot medvetet eller omedvetet refererar till Ulysses redan då.
Låt mig sluta med att referera det ”Irish joke” som inleder Joyce in Bloom. En luggsliten irländare släntrar fram till en engelsk förman på en byggarbetsplats i London och frågar om det finns något påhugg för honom på bygget. ”You don´t look to me”, says the supervisor ”as if you know the difference between a girder and a joist.” ”I do, too,” says the Irishman indignantly. ”The first of them wrote Faust and the second one wrote Ulysses.”
Hitchens säger att detta är hans irländska favoritskämt av två skäl. Det är en hämnd efter alla engelska skämt under generationer som har gått ut på att framställa irländare som idioter, det folk som givit oss Swift, Wilde, Shaw och Yeats. Men det är också en utpräglad Joycevändning. Joyce litterära verk är en störtflod av ”puns, palindromes, parallells, parodies, and plagiarisms (with a good deal of Parnell stirred into the alliteration).
Den som uppskattar fritt tänkande, omfattande historisk och litterär bildning och ett elegant språk och inte redan har läst Love, Poverty and War, har här en superb läsupplevelse framför sig. Cristopher Hitchens var en storslagen, vanvördig essäist av det slag som nästan bara genereras på de brittiska öarna. Eftersom han sannerligen inte var någon fridens man, skulle han inte ha velat att man lyser frid över hans minne. Jag lyser Strid över hans minne!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar