Vi kan inte utkräva politiskt ansvar för eurokrisen!

Det accepteras nu som en självklarhet bland politiker och förståsigpåare att en valutaunion inte kan fungera utan att den också är en fiskal union. Därmed menas att hela unionens skattebas måste stå bakom valutan och de offentliga lån som tas upp i den. Den måste alltså fungera som en transfereringsunion och då kan inte samtidigt medlemsländerna vara fria att bestämma sina offentliga utgifter och inkomster som det passar dem. Det krävs central kontroll.

Så långt är det säkert rätt, men det räcker inte. En total fiskal union är ett nödvändigt. men sannolikt inte tillräckligt villkor. Forskningen visar att USA:s valutaunion fungerar därför att arbetskraften flyttar mellan delstaterna i mycket stor utsträckning. The Economist avslutar i sitt senaste nummer en artikel om USA:s historiska erfarenheter av gemensam valuta med följande tänkvärda ord:

“Today, Europeans remain far less mobile than Americans, despite the EU’s free market in labour. This is probably the result of linguistic and cultural barriers and of inflexible labour laws. The ultimate lesson of America, then, is that what holds an economic union together has less to do with fiscal and monetary institutions than the desire of its people for closer political cohesion. That is an example that Europe is struggling to emulate.”

Låt mig än en gång konstatera att Europa inte har denna ”desire of its people for closer political cohesion” och att valutaunionen därför inte kan fås att fungera ens med en fiskal union. Valutaunionen leder i stället till att hela det europeiska integrationsprojektet, frihetens Europa, hotas. De politiker och andra opinionsbildare som drev igenom eurosatsningen i slutet av nittiotalet och har försvarat den utan hänsyn till verkligheten sedan dess bär på ett fruktansvärt ansvar. Problemet är att de europeiska folken inte har någon möjlighet att utkräva detta ansvar. Det finns inga andra, politiskt acceptabla, partier att rösta på och inga andra tidningar att läsa. 

Ett demokratiskt problem av enorm omfattning utanför Storbritannien. Där finns det alternativa partier att rösta på och alternativa tidningar att läsa. Det är betecknande att det enda land där eurofrågan kan hanteras på ett demokratiskt sätt behandlas som en strykpojke av politikerna och pressen i övriga EU. Vad göra?