Inte eurons fel?

Carl B Hamilton, Birgitta Ohlsson, Urban Bäckström och många andra ställde upp helhjärtat, aningslöst och omdömeslöst för euron och svenskt deltagande i eurozonen. Nu tvingas de försvara europrojektet halvhjärtat, fyllda av onda aningar och med svårt skadat anseende. Jag känner medlidande med dem, men deras långsökta försvarsargument måste ändå bemötas och landets ledarskribenter gör det ju inte, eftersom de själva är i samma intellektuellt pinsamma sits.  

Så låt mig bemöta tre argument som ofta framförs för att europrojektet ändå var bra, även om det liksom inte syns med blotta ögat:

1.       Eurozonens kaos beror inte på euron utan på den globala finanskrisen.

2.       Tur att vi ändå hade euron, när det small. Tänk om vi hade haft 17 olika valutor till. Då hade det blivit ännu värre kaos.

3.       Det är inte euron som har förstört eurozonens perifera länders ekonomi utan egen vanskötsel. Island, Storbritannien och USA är lika illa ute.

1.Den globala finanskrisens fel?

Det är sant att det inträffade en global finanskris 2008 som var nära att krossa det internationella finanssystemet och leda till en global depression. Men den övervanns förbluffande snabbt. Det vi nu ser är ett antal euroländer som ligger så illa till att inte ens staten kan låna pengar på marknaden.  Utvecklingen visar att euron var ett vackert-väderprojekt som saknade den robusthet som krävdes. Om jag sätter en femtio hästars utombordsmotor på en gammal pråm och försöker runda Kap horn med den blir det oundvikligen ett förödande skeppsbrott. Alla skulle hånskratta om jag försökte hävda att skeppsbrottet inte berodde på farkostens konstruktion utan på att det blåste frisk bris. Nu hotas hela världsekonomin igen tre år efter den globala finanskrisen på grund av det illa genomtänkta europrojektet. Detta går inte att prata bort.

2.Tur att vi hade euron i stället för 17 valutor till

Den som säger detta har inte tänkt efter. Poängen är ju att Grekland, Italien och (i stor utsträckning) Portugal kunde vansköta sina ekonomier och tillåta en enorm konkurrenskraftsförsämring utan att drabbas av ränte- och valutakriser tack vare att de inte hade någon egen valuta. Därmed kunde de hålla på i ett årtionde och bygga upp en katastrofal situation, som nu kommer att belasta deras medborgare i årtionden framåt.  Hade de haft kvar drakman, liran och escudon och satsat på flytande valuta och självständig centralbank skulle detta aldrig ha hänt. Ränteläget skulle ha stigit och valutan fallit redan för tio år sedan. De skulle aldrig ha fått chansen att ostört få hålla på och förstöra sin konkurrenskraft och sina statsfinanser i tio år. Någon dramatisk kris för EU skulle därför aldrig ha inträffat.

Två andra euroländer, Spanien och Irland, kunde inte förhindra en enorm privat lånebubbla i fastighetsmarknaden därför att de inte hade egen valuta och centralbank och därmed inte kunde föra en stram penningpolitik. Hade de stått utanför eurozonen skulle de ha kunnat bromsa fastighetsbubblan och den därav följande inflationen som undergrävde deras konkurrenskraft.  

Med 17 valutor till hade det aldrig blivit någon alleuropeisk kris utan bara olika småkriser vid olika tidpunkter i enskilda vanskötta länder, nationella kriser som vi kunde ha lämnat åt dem själva att hantera.

3.Island, Storbritannien och USA är också i kris trots att de inte är med i eurozonen

Det första vi måste säga här är att ingen, absolut ingen, har påstått att det inte går att vansköta en ekonomi utanför eurozonen. Ett verkligt framgångsrikt exempel på detta är dagens Zimbabwe och Sverige och Finland var på väg in i en spansk-irländsk situation för tjugo år sedan. Den stora skillnaden är att när ett land utan egen valuta har gjort bort sig så grundligt och alltså måste avskaffa statliga budgetunderskott illa kvickt, så kommer inhemsk efterfrågan att säcka ihop. Då exploderar arbetslösheten, de beskattningsbara inkomsterna imploderar och statsfinanserna förbättras i värsta fall inte alls. Finanskrisen blir en kris även i den reala ekonomin.  Det som räddade Sverige och Finland i början av nittiotalet och som räddar Island och Storbritannien nu är att de har en egen valuta och centralbank. Den isländska kronan och pundet har fallit enormt. Därmed ökar både produktionen för export och produktion för hemmamarknaden i konkurrens med importen. Turistnäringen blommar upp när utlänningar kommer lockade av att det är billigt tack vare valutafallet samtidigt som landets egna medborgare inte har råd att åka utomlands därför att det, av samma skäl, är dyrt. Samtidigt vet finansmarknadens aktörer att landets centralbank kan köpa det egna landets statsobligationer i obegränsad utsträckning. Vi kan notera att den brittiska staten betalar lägre ränta på sina statsobligationer än den tyska, trots sina stora budgetunderskott. 

Det går att försätta ekonomin i kris även utanför eurozonen, men det är enormt mycket lättare att ta sig ur krisen om man har en egen valuta. Och ett valutafall är ett oöverträffat sätt att sprida kostnaderna för krisbekämpningen över hela befolkningen.

Låt mig avsluta med påminnelsen att ovanstående inte är några udda personliga tyckanden utan helt trivial, men väletablerad, nationalekonomi som vi lär ut till studenterna vid västvärldens universitet.