Vad är det för fel med Håkan Juholt? Det som har vållat mest ilska och kritik och som han nu gör sin Canossavandring genom partiet för att sona, är framför allt det där med hyresbidraget, men också en lista med reseräkningar, semester i Vitryssland, ouppfostrat beteende i baren nere i Istanbul, en skröna om smuggling av tryckpressar till Solidaritet som artonåring och att han inte talade om att hans sambo hade dömts för bedrägeri. Denna lista är naturligtvis pinsam och politiskt belastande, men ingen tror väl egentligen att det var sluga men valhänta försök att fuska. Reseräkningarna och Vitryssland är rimligen slarv, som bör kritiseras, men som knappast diskvalificerar honom som partiledare. Beteendet i Istanbul tycker jag närmast är en privatsak. Även kända politiker har rätt att vara oborstade och ta ut svängarna ibland. Juholt är ju faktiskt inte statsminister även om många tycks se det så.
Skrönan om att han modigt smugglat Östra Smålands gamla tryckpress till Solidaritet och suttit fängelse i Polen var just en skröna. Namn som Jan Guillot och Lars Ohly kommer upp i minnet. Ungdomens hjältedrömmar kan lätt bli transformerade till verkliga händelser, när fantasifulla talare kommer i gasen. Patetiskt, men inte helt diskvalificerande enligt min mening. Och att han teg om sambon är egentligen något som valberedningen kan förargas över, inte vi andra. Att socialdemokratins partiledare lever ihop med någon som har begått ett brott och sonat det är närmast vackert. Vi får hoppas att hon, liksom Aina Erlander, kommer upp till regeringskansliet och lämnar in alla pennor märkta Tillhör statsverket, om den dagen kommer.
Men så är det där med hyresbidraget. Hur allvarligt är det? Tja, reglerna var inte tydliga och kunde tolkas som att han gjorde rätt. Och själv utgick han naturligtvis från att man som riksdagsledamot har en massa förmåner. Just denna verkade säkert inte orimligt generösare än många andra. Så ser ju världen ut. Politikens höjdare har vissa typer av privilegier, näringslivets höjdare har andra och alla vänjer sig snabbt.
Tro mig! Jag satt i EU-parlamentet i fem år och såg samma system där. Man kunde t ex flyga till Bryssel eller Strasbourg för en spottstyver, få en standardiserad reseersättning på bortåt tio tusen för enkel resa och behålla mellanskillnaden. Det kunde bli många tusen skattefria kulor per arbetsvecka under fem år. Hade jag velat ha min hustru boende med mig i Bryssel och funnit att det verkade som om EU-parlamentet stod för hela hyran hade jag inte utgått från att det måste vara fel. Tvärtom hade jag nog sagt mig att det var precis vad man kunde vänta sig.
(Låt mig för säkerhets skull påpeka att vi från Junilistan betalade in dessa reseöverskott till 100 procent till partiet enligt bestämmelser som våra kandidater hade fått skriva på i förväg. Och någon bostad i Bryssel hade jag aldrig, så jag vet inte vad det fanns för regler om sådant.)
Det politiska omdömet saknas
Den tunga kritiken mot Juholt gäller helt andra frågor och är mycket allvarligare. Han har sedan tillträdet på partiledarposten i mars i år gjort sig skyldig till en så lång rad omdömeslösa eller slarviga uttalanden och beslut att han har diskvalificerat sig den vägen. Visst kan man som färsk partiledare råka dabba sig genom ett eller annat oöverlagt utspel, trots att man i grunden är vuxen att axla denna ledarmantel, men här är det fråga om en person som upprepar misstagen i en närmast hisnande fart och inte tycks lära av erfarenheterna. Listan är lång och förfärande.
Det egendomliga är att den mest vältaliga, insiktsfulla och mest förintande karakteristiken av Juholt gjordes av honom själv när hans namn kom upp som partiledarkandidat. Juholt sa: "Oj! De är inte kloka. Jag är alldeles för yvig och ostrukturerad - jag har inte en personlighet som passar för att ha ett sådant ledande uppdrag. Jag vet det, jag känner mig själv väldigt väl. Jag ser det som helt otänkbart. Jag har varken kapacitet politiskt eller socialt att ställa mig först i Sveriges störst politiska parti. Jag inser min begränsning."
Men denna insiktsfulla analys från Juholt själv påverkade alltså inte valberedningen som föreslog honom till partiledare och inte heller Juholt själv som tackade ja. Följande har sedan hänt:
25 mars; angriper pensionsöverenskommelsen
I sitt installationstal inför partikongressen den 25 mars meddelar den nyvalde Juholt att pensionssystemet skall göras till en stridsfråga i valet 2014. Men västvärlden och särskilt då EU-länderna står inför enorma ekonomiska svårigheter på längre sikt, därför att antalet pensionärer stiger snabbt i förhållande till antalet förvärvsarbetande. De flesta länder har pensionssystem som kommer att kapsejsa. Det gäller inte bara Grekland och andra länder i Club Med utan även flertalet länder i nordvästra Europa inklusive Tyskland och Frankrike. Sverige har däremot i god tid lyckats åstadkomma en uppgörelse mellan fem partier om ett ekonomiskt hållbart pensionssystem som alla EU-länder avundas oss. Deras studiedelegationer till Stockholm avlöser varandra. Förtroendet för svensk ekonomi är därför stort och svenska staten betalar numera normalt lägre ränta på sina lån än Tyskland. Det förtroendet var Juholt beredd att sätta på spel! Naturligtvis fick han snabbt göra avbön.
25 mars; kallar de fackliga centralorganisationerna till förhandlingar
Vid samma tillfälle säger Juholt att han kommer att kalla LO, TCO och SACO till förhandlingar med partiet om pensionssystemet, som om dessa skulle utgöra den fackliga grenen av den socialdemokratiska rörelsen och frågorna därför kunna hanteras internt. Dessa fackliga centralorganisationer meddelar naturligtvis omedelbart att de inte ”förhandlar” med enstaka partier. Snabb avbön igen.
10 april; föreslår återinförd fastighetsskatt i Agenda
Den 10 april säger Juholt i teveprogrammet Agenda att han skall komma med ett förslag till ny fastighetsskatt (och därtill förmögenhetsskatt). VU ser det som att han tänker kränga på partiet ett politiskt självmördarbombbälte inför nästa val och säger definitivt nej den 21 april. Juholt släpper frågan.
29 mars och 12 april: utser oerfarna politiker till tunga poster
Den 29 mars ersätter Juholt ersätter den i ekonomi högutbildade Tomas Östros som ekonomiskpolitisk talesman för partiet med den okände Tommy Waidelich som saknar utbildning i ekonomi och inte har utmärkt sig på området under sina många år som folkvald på nationell nivå, tolv år i riksdagen och fyra i EU-parlamentet.
Den 12 april utses den helt okända Karin Wanngård med Juholt som pådrivare till ledare för Stockholms socialdemokrater och oppositionsborgarråd. Hon kommer m ed ett uttalande nästan omedelbart, där hon föraktfullt kallar sådana jobb som många unga har för ”skitjobb” och får be om ursäkt på Newsmill redan den 20 april. En Juholtare alltså. Kaka söker maka.
Den 12 april tillsätts också den relativt okända och profillösa Carina Moberg som gruppledare för socialdemokraterna i riksdagen. Hon ersätter den erfarne riksdagsmannen Sven-Erik Österberg som varit statsråd, som sitter i verkställande utskottet och som var en av Juholts rivaler om partiledarskapet.
Visst kan det visa sig att dessa tre växer med uppgiften och visst har Tommy Waidelich gjort ett förhållandevis gott jobb för att försöka hindra Juholt från att välta blomkrukor och för att sopa upp skärvorna när det misslyckats. Men kvar står att det parti som en gång hade rader av kompetenta och intellektuella politiker i ledningen fortsätter att avlövas under Juholts ledning av svårförstådda skäl. Eller är de kanske lättförstådda? Är Juholt rädd för konkurrens?
Mars-maj; dribblar och sjabblar med Sveriges FN-insats i Libyen
Den libyska regimens våld mot den egna befolkningen ledde till att FN:s säkerhetsråd den 17 mars 2011 beslutade om en flygförbudszon för det libyska flygvapnet och en Nato-ledd insats som syftade till att bland annat upprätthålla flygförbudszonen. Nu hade Juholt chansen, eftersom detta är hans (enda) uppenbara kompetensområde. Han har suttit i försvarsutskottet i femton år och är dess ordförande sedan 2010. Han har varit ledamot av försvarsberedningen sedan 1995 och var dess ordförande 2000-2007. Han har varit en av riksdagens delegater till Nato:s parlamentarikerförsamling sedan 1995. Han var alltså verkligen på sin mammas gata, kan man tycka, med en rejäl chans att imponera som politisk ledargestalt.
Men vad gör han? Han motsätter sig att åtta Gripenplan skall sättas in för stridsuppgifter. De skall bara få användas för spaning. Eftersom regeringen vill ha bred enighet tas ett sådant beslut i riksdagen den 1 april med socialdemokratiskt stöd. Sedan kräver han den 28 april att hela Libyeninsatsen skall avbrytas redan efter tre månader och upprepar detta både i sitt förstamajtal och i valkampanjen i Västra Götaland den 15 maj. Men den 18 maj kräver så plötsligt Urban Ahlin och Peter Hultqvist som officiella talesmän för socialdemokratin i en DN Debattartikel att Sverige visserligen skall avbryta sin flyginsats men istället i fortsättningen bidra med en marin styrka för bordning av fartyg utanför Libyens kust. Den 4 juni slår Juholt fast i Ekots lördagsintervju att den svenska flyginsatsen skall avslutas och på frågan ”där är du inte beredd att kompromissa?” svarar han kort och koncist ”Nej, den ska avslutas.”
Nato och FN är dock mycket angelägna att få behålla den svenska flygspaningsstyrkan som har visat sig mycket värdefull och ingen vill ha någon bordningsstyrka. Redan fem dagar senare, den 9 juni, får regeringen med Juholt på beslutet att flyginsatsen skall fortsätta.
Juholts manövrar i Libyenfrågan beror till dels på intern oenighet inom partiet där Juholt står i tacksamhetsskuld till Peter Hultqvist som i praktiken gjorde honom till partiledare. Hultqvist var emot hela Libyeninsatsen. Till dels framstår dock manövrarna som löjliga och oansvariga försök att bedriva opposition mot regeringen. Utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken försöker vi av hävd att stå eniga bakom i landet och detta är en gammal socialdemokratisk tradition. Därtill kommer att stöd till FN är en hörnsten i svensk utrikespolitik. Om den inriktningen skall överges, måste det ske genom en bred och seriös debatt. Fiasko igen!
8 juli; siffror om bakfoten i Almedalen
I Almedalstalet den 8 juli påstod Juholt att 26 000 barn inte kan se tavlan i klassrummet därför att de inte har glasögon. Uttalandet byggde på en slarvig och vinklad tolkning av en statistiskt helt inkompetent sammanställning från hjälporganisationen Majblomman. Juholt visade här att han är beredd att svänga ihop litet vad som helst utan respekt för fakta och vetenskapliga metoder. En sådan statsminister kan vi inte ha i Sverige. Eller, hemska tanke, visade kanske Juholt att han inte förstår elementära statistiska sammanhang.
26 september; budgetmotionen
Den 26 september presenterar Juholt och Waidelich sitt utkast till budgetmotion för den socialdemokratiska riksdagsgruppen. Gruppen är mycket kritisk till att sjukförsäkring och a-kassa inte förstärks ordentligt och kräver mera skattehöjningar för höginkomsttagare. Socialdemokraternas gruppledare i riksdagen, Carina Moberg, var så besviken på skuggbudgeten att hon skickade ut ett argt internmejl. "Vi har en budgetmotion som inte håller måttet vare sig till form eller innehåll", skriver hon enligt Rapport och kräver åtgärder. "Den måste helt enkelt skrivas om,".
Så skedde också. Juholt och Waidelich fick krypa till korset. De förnekade att utkastet skulle ha varit ett komplett dokument och att det därför inte innebar något bakslag att tillgodose gruppens synpunkter, men för allmänheten framstod händelsen med rätta som ännu ett exempel på inkompetens och politisk förvirring.
9 oktober; vågar inte ställa upp i Agenda
12 oktober; Grekland nyliberalt säger Juholt
I riksdagens partiledardebatt den 12 oktober säger Juholt att den grekiska krisen beror på att Grekland är ett nyliberalt land. Det är nästan svårt att komma längre från sanningen i en karakteristik av Grekland. Landet är en blandning av klanvälde, korruption, patron-klientsystem och skråliknande monopol för olika yrkesgrupper framför allt i överklassen. Svårt att veta om Juholt är okunnig eller populistiskt lögnaktig och svårt att veta vilket som är värst när det gäller en person som vill bli Sveriges statsminister.
27 oktober; siffror om bakfoten i riksdagen
Under statsministerns frågestund den 27 oktober påstår Juholt att det inte på 35 år har funnits så många personer som levt på försörjningsstöd. Statsministern avvisade detta påstående, men Juholt stod på sig även efter debatten. Senare fick han krypa till korset och medge att han hade fel. Sanningen var att 437 000 personer fick försörjningsstöd ifjol och att detta var den högsta siffran sedan 2002, dvs. för åtta år sedan då till råga på allt socialdemokraterna hade regeringsmakten.
Juholt hade fått det hela om bakfoten. Enligt hans inrikespolitiska sekreterare borde han ha sagt att ”När Socialdemokraterna lämnade över makten efter valet 2006 var socialbidragstagarna rekordfå med en bottennotering 2007. Då var det minst 30 år sedan så få fått socialbidrag.” Fiasko igen!
Sommartalen i juli-augusti: en vidlyftig men diffus löftespolitik
Under den gångna sommaren (Almedalen den 8 juli, sommartalet den 21 augusti i Västertorp osv) har Juholt lovat statliga satsningar på skolan, bostäderna, pensionerna, sjukförsäkringen, a-kassan, sommarjobb för ungdomar, nya militära insatser i Nordafrika och Mellanöstern, järnvägsutbyggnad i Sverige, glasögon åt skolbarn osv. utan att tala om vad allt detta kostar och hur han har tänkt betala. Det är i princip omöjligt för andra att göra kostnadsberäkningar, eftersom i stort sett alla förslag är diffusa, svepande uttalanden utan precision och konkretion. För oss svenskar som nu lever i landet med EU:s mest välskötta offentliga statsfinanser och därmed lägsta räntekostnader är detta djupt oroande.
14 oktober; VU uttalar sitt förtroende
Den 14 oktober uttalar partiets verkställande utskott, VU, sitt fulla förtroende för Juholt sedan åklagaren lagt ner förundersökningen om Juholts hyresbidrag. Detta var en viktig signal. VU ser naturligtvis att den nyvalde partiledarens första halvår har varit en katastrof för partiet, men väljer att behålla honom hellre än att ta chikanen och riskerna med att gå igenom ett stormigt partiledarval till. Hade det funnits något alternativ med kompetens och lyskraft hade VU sannolikt försökt byta, men den hemska sanningen är att det inte fanns någon. Därmed blir det Juholt i september 2014 om han inte gör några helt oacceptabla tabbar innan dess.
18 oktober; Canossavandringen börjar
Juholt börjar sin s k Canossavandring genom att besöka ABF i Sundbyberg och fortsätter sedan runt om i landet. Canossametaforen är kanske mer lyckad än vi omedelbart inser. Vi föreställer ju oss normalt att den tyskromerske kejsaren Henrik IV vandrade från Tyskland till Canossa i Norditalien och där ödmjukt bad att påven, Gregorius VII, skulle häva bannlysningen. I själva verket hade ju påven flytt till borgen Canossa undan Henrik IV, som kom till Canossa och visserligen stod tre dagar i snön i januari 1077 i tagelskjorta och väntade, men som ingalunda var knäckt och ångerfull.
Canossavandringen var ett taktiskt schackdrag i maktkampen mellan påven och den tyskromerske kejsaren och Henrik var populär bland allmogen men hade fiender i den tyska adeln. Ett antal tyska potentater avsatte kejsaren redan i mars med påvens godkännande och i det följande inbördeskriget blev Henrik exkommunicerad igen. Men Henrik vann till slut, avsatte Gregorius och tillsatte Clement III som antipåve.
Parallellen med Juholt är uppenbar. Juholt är inte heller knäckt eller ens ångerfull, han är en god retoriker och han är uppenbarligen stryktålig. Han försöker nu samla stöd bland partiets gräsrötter för att försvara sig mot den dolda oppositionen på hög nivå i partiet, den opposition som har motarbetat honom och delvis skapat problemen. Mona Sahlin var i ett liknande läge.
Om Juholt lyckas och alltså behåller partiledarskapet, sker det genom att partiet återgår till 60-70-talets politiska tänkande och därmed krymper till ett 20-procentsparti dominerat av pensionärer och bidragstagare. Förvärvsarbetande i allmänhet och storstädernas mittenväljare i synnerhet förloras. Däremot kan han kanske samla partiets kärnväljare och skapa sammanhållning i partiet, så att det inte börjar vittra ner.
I Mitterands fotspår?
Teoretiskt skulle Juholt kunna göra en Mitterand. Denne vann presidentvalet 1981 på ett mycket (franskt) socialistiskt program, tog in kommunisterna i regeringen och genomförde socialiseringar, 39 timmars arbetsvecka, fem veckors semester och en kraftig ökning av välfärdsutgifterna. Det gick illa och ett par år senare lades politiken om totalt till ett marknadsekonomiskt program med privatiseringar och åtstramning (tournant de la rigueur). Men Mitterand var vald på sju år och hade alltså tid på sig. Juholt kommer sannolikt inte i regeringsställning 2014 och har bara fyra år på sig för en sådan manöver om han gör det. Men grunden är då kanske lagd för en ny, karismatisk ledare med nya idéer, en ledare som inte räds att samla kompetenta och karismatiska medhjälpare omkring sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar