Invandring hjälper inte mot ålderschocken

Europas befolkning åldras. Om inget annat händer, kommer därför kostnaderna för pensioner, äldreomsorg och äldresjukvård att bli extremt höga för den allt mindre andel av befolkningen som arbetar. Finns det någon lösning på problemet?

Den första tanke som slår en vanlig medborgare är att vi måste öka tillväxten för att ha råd med detta. Men det fungerar bara om vi tänker oss att pensionärer skall fortsätta att leva kvar på nuvarande levnadsstandardnivå eller att produktiviteten i vård och omsorg stiger lika fort som i resten av ekonomin eller att anställda i vård och omsorg ständigt skall släpa efter löneutvecklingen. Annars ser problemet lika olösligt ut fast på en högre nivå. Då reser vi visserligen i första klass, men tåget rusar ändå mot undergången.

Nästa tanke är att vi måste föda fler barn, så att det efter hand fylls på underifrån med många unga människor som kan bidra till försörjningen av det växande antalet gamla. Men ack! Medan vi höjer nativiteten, stiger ju försörjningsbördan för de arbetande ännu snabbare och när vi väl har klarat av den persen, har vi etablerat ett system där en snabb befolkningsökning för evigt är nödvändig. Uteslutet! Tron att vi kan fixa detta med höjd nativitet är höjden av naivitet.

Den tredje tanken, mycket omhuldad av landets ledarskribenter, är vi måste öka invandringen. Men även det budskapet är felaktigt! Det förutsätter att vi kan ta in färdigutbildade människor i tjugofemårsåldern som sedan jobbar i Sverige till pensionsåldern och därefter återvänder till hemlandet. Ett Gastarbeitersystem baserat på utsugning av fattigare länder alltså. All statistik visar emellertid att invandrarna tar med sig barn och föräldrar, s k anhöriginvandring, och detta måste självklart accepteras i civiliserade länder. Men följden är att effekten på invandrarlandets åldersstruktur blir minimal, dvs problemet löses inte alls. FN-studier ger t ex resultatet att om Japan skulle försöka bevara sin nuvarande åldersstruktur med hjälp av invandring skulle över 80 procent av Japans befolkning bestå av invandrade i slutet av detta århundrade.

Det finns andra argument för högre tillväxt, högre nativitet och invandring, men de är ingen lösning på problemet att befolkningen åldras. Vi tycks vara på väg mot ett samhälle där ungdomarna börjar känna sig för på arbetsmarknaden mellan 20 och 30, där folk i medelåldern hoppas kunna gå i pension vid 60 och där de flesta kommer att leva till 90. I ett samhälle där folk arbetar under bara så där en tredjedel av livet måste skatter och pensionspremier höjas något alldeles enormt.

Och om vi inte tror att detta går i länder med världens högsta skatter? Ja, då finns det bara en väg. Vi måste börja arbeta tidigare i livet, arbeta fler timmar per år och gå i pension senare i livet. Detta är en helt okontroversiell syn bland ekonomer. För ett par år sedan presenterade en av Danmarks ledande ekonomer, Torben Andersen, inför ekonomer på Stockholms handelshögskola det demografiska avsnittet i en rapport från den finska tankesmedjan ETLA (The Nordic Model). Han konstaterade att visserligen var alla lyssnare ekonomer, men han vill ändå inleda med att slå fast tre ”non-solutions” nämligen mer invandring, snabbare tillväxt och högre nativitet.

Föreställningen att vi skulle kunna välja att arbeta ett fåtal timmar om året under sådär en tredjedel av livet och ändå leva på en hög och stigande materiell standard genom att satsa på invandring, tillväxt och högre nativitet är helt felaktig och leder den politiska debatten in på fel spår. I ett liberalt samhälle skall människor naturligtvis individuellt kunna välja att arbeta mindre under livet. Många skulle säkert leva ett rikare liv då. Men den som väljer ett sådant alternativ måste också acceptera en väsentligt lägre materiell levnadsstandard.

Nils Lundgren