Sjöstedt stödjer Mélenchon

Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt meddelar att han har skrivit på ett upprop för vänsterkandidaten i det franska presidentvalet, Jean-Luc Mélenchon. Vad betyder det politiskt?   

Mélenchon har visserligen det franska kommunistpartiet med sig som största parti i sitt politiska block, men hans politiska rötter är snarare Jaurès än Frossard och Cachin. Mélenchon står för vanliga vänsterståndpunkter typ ut ur NATO, ut ur Afghanistan, tvåstatslösning i Mellersta Östern, maktförskjutning från presidenten till parlamentet och fler folkomröstningar. Han har också blivit en EU-motståndare som hävdar att EU styrs av teknokrater utan politisk legitimitet och att Lissabonfördraget skall upphävas.

Så långt hänger det hela väl ihop med det svenska Vänsterpartiets politiska linjer. Men Mélenchon vill också socialisera bankerna och storföretagen och höja lönerna genom statliga beslut. Hur ser egentligen vänsterpartiet på detta. Det slår mig att jag inte vet säkert.  I dess partiprogram står t ex:

-          ”Ur ett medborgarperspektiv är det samhälleliga ägandet avgörande. ”  

-          ”De gemensamt ägda företagens andel av ekonomin ska öka.”

-          ”Kollektivavtalen är en ovärderlig tillgång för den fackliga rörelsen i motsats till individuella avtal och lagstadgade minimilöner, som stärker arbetsgivarsidan på bekostnad de arbetande. Det ligger ett stort värde i att klasskampens framgångar garanteras i avtal i stället för i lag.”

Vänsterpartiets program är alltså förenligt med Mélenchons förslag till socialisering av bankerna och storföretagen, men däremot i total konflikt med idén om statligt fastställda löner. Att staten inte blandar sig i lönebildningen är en helig princip i Sverige. Lönerna sätts i förhandlingar mellan parterna eller på marknaden. Eftersom Vänsterpartiets uppslutning bakom den svenska lönebildningens principer står i dess partiprogram, kan vi lugnt räkna med att det inte finns någon dold agenda där.

Och självklart kan ett parti i ett land stödja ett parti i ett annat land utan att ha identiska partiprogram eller politiska strävanden. Men med tanke på att socialdemokraterna vill vinna regeringsmakten 2014 och att det är en allmän föreställning att detta kräver Vänsterpartiets stöd är det nog ett krav att väljarna får veta om vänsterpartiets strävan är att socialisera bankerna och storföretagen nu eller inom överskådlig tid? Det kan verka löjligt att ställa frågan, men bankerna är inte populära idag och Mitterand socialiserade faktiskt flertalet franska banker i början på åttiotalet med hjälp av kommunistpartiet. Kan (s) regera med hjälp av (v)?

Någonting för en lördagsintervju i P1 kanske? 

Säg nej till EU-skatt!

I dagens SvD www.svd.se/opinion  gör två av svenska folkets EU-parlamentariker ett debattinlägg där de pläderar för en EU-skatt på finansiella transaktioner. Jag rekommenderar läsning. Herrarna ifråga är socialdemokraterna Göran Färm och Olle Ludvigsson (FL) som utan djupare argumentation hävdar att finanssektorn har för generösa skattevillkor och därför måste beskattas hårdare.

Det är ett populärt (och möjligen också populistiskt) budskap nu när den folkliga indignationen mot den internationella finanssektorns sätt att fungera med all rätt är enorm.  Men FL:s argumentation är ihålig.

Primo:  FL börjar med påståendet att det råder bred politisk enighet i Europa om att finanssektorn är underbeskattad. Kanske det, men att det råder bred enighet är inget argument. Vad är det med finanssektorn som gör oss ursinniga. Jo, att den fungerar så illa att den störtar världen i gigantiska kriser med massarbetslöshet som följd. Detta beror inte på för låg beskattning utan på den incitamentsstruktur som uppstått i sektorn, det vi kallar moral hazard. Man kan tjäna pengar på att ta orimliga risker och ta hem vinsterna när det går bra, men låta skattebetalarna ta hand om förlusterna när det går åt fanders. FL:s skatteidéer löser inte detta grundläggande problem. Det krävs nya regelverk för finanssektorn som säkerställer att finansföretagens ägare och ledningspersonal tvingas ta förlusterna när riskerna faller ut.

Secundo: FL tycks inte bry sig om vilka som faktiskt betalar skatter på finanssektorn. Transaktionsskatter, moms osv. betalas i praktiken av kunderna och finanssektorns ägare i proportioner som beror på elasticiteterna i efterfrågan och utbud. Det är troligt att en stor del, kanske större delen, av sådana nya skatter, i praktiken kommer att betalas av finanssektorns kunder genom högre avgifter av olika slag.

Tertio: FL prisar särskilt den brittiska stämpelskatten som läggs på handeln med aktier i brittiska företag, eftersom den inte är lika snedvridande och farlig som den svenska valpskatten under 80-talet visade sig vara. Valpskatten planerades ge 1½ miljard kr, vilket i och för sig bara var någon promille av BNP, men den genererade i praktiken bara några tiotal miljoner, eftersom handeln som skulle beskattas försvann utomlands. Den brittiska stämpelskatten är en klart bättre variant från denna synpunkt, men den ger en statsinkomst på bara 2-3 promille av BNP, trots att Storbritannien har en mycket stor finanssektor. I Sverige skulle vi sannolikt få in något sådant som 1 promille av BNP. De offentliga intäkterna skulle alltså öka med bara ett par promille. Det blir inte bättre äldreomsorg eller minskad barnfattigdom av det och det blir inte någon nämnvärd minskning av finanssektorns storlek och aktivitet.

Quatro: FL säger inte vem som ska få dessa pyttesmå intäkter, EU eller medlemsländerna. Men allt pekar på att syftet med att föreslå transaktionsskatter på finanssektorn på EU-nivå är att skapa en skatteintäkt som skall gå direkt till Bryssel. Det är visserligen fråga om mycket små skatteintäkter, men det skulle vara ett stort genombrott för en ny princip. Under mina fem år i EU-parlamentet hörde jag otaliga inlägg av parlamentsledamöter och höga tjänstemän om det förödmjukande i att EU var beroende av bidrag från medlemsländerna. EU måste få egen beskattningsrätt för att kunna bli en fullfjädrad federal superstat, var det ständigt upprepade budskapet. En helt korrekt analys! Och just därför är det viktigt att inte bryta principen. FL säger inte ett ord i frågan. Jag tror jag vet varför.

DN Debatt alltmer ett kungörelseorgan för det svenska etablissemanget

Tidskriften Filter har i sitt senaste nummer (nr 25, april & maj 2012) en intressant skildring av en svensk biståndsskandal i Moçambique, där Västerås stift under förre biskopen Bertil Ytterberg tillsammans med bl a kyrkliga organisationer i Norge och Holland och i samarbete med SIDA satsade på skogsplantering i provinsen Niassa. Filters berättelse är i stark sammanfattning följande. Det gick åt fanders som sådana projekt ofta gör. Några som drev projektet tjänade storkovan, bönderna i området berövades mark och levebröd, det svenska skogsbolaget roffade åt sig över 30 000 ha mark utan färdigt tillstånd och tog inte det sociala ansvar som ställts som villkor. Den svenska chefen, direktör Åsa Tham, såg till att delstatsregeringen inte kunde komma i kontakt med henne. Moçambiques premiärminister frös det svenska investeringstillståndet och därmed drogs Sveriges ambassadör i landet, svenska staten och SIDA in processen. Direktör Tham och Bertil Ytterberg skyllde på SIDA.

DN Debatts roll i härvan är egendomlig. DN publicerade ett stort upplagt reportage om” land grabbing” i Afrika i november 2010. I en sidoartikel på nyhetsplats intervjuades direktör Åsa Tham. På frågan om Västerås stift hade stött på några konflikter under sitt arbete i Moçambique svarade hon: ”Nej, nej, det har vi inte. Vi har inte haft några konflikter, varken med myndigheter eller lokalbefolkning.”

Jag citerar Filter: ”Kajsa Johansson, som var chef för Kooperation utan gränsers verksamhet i Moçambique, läste artikeln på nätet. Hon mejlade genast reportern och berättade allt hon visste. För att reportern inte skulle tro att hon pratade i nattmössan bifogade hon premiärministerns utredning.

Sedan skrev hon tillsammans med Moçambiques bondeförbund en debattartikel, som hon hoppades få in på DN Debatt. Åsa Thams påståenden kunde inte få stå oemotsagda. …. När DN:s reporter hade läst debattartikeln sände hon den vidare till Åsa Tham som fick ge sin version. Efter två veckors mejlande fram och tillbaka fick Kajsa Johansson svar från DN: ’Det uppstår alltid konflikter när svenska, och andra utländska, företag etablerar sig i utvecklingsländer. Detta är naturligtvis allvarligt och vi försöker belysa problematiken med jämna mellanrum, vilket också var syftet med reportaget om land grabbing. Men det går samtidigt inte att skriva om varje enskilt fall.’

Kajsa Johansson gav upp. Istället översatte hon DN:s artikel till engelska och portugisiska och spred den tillsammans med sin debattartikel i andra forum. Inom några dagar visste de flesta ambassader och organisationer som jobbar med utvecklingsarbete i Moçambique allt om den svenska kyrkans agerande i Niassa.”

Men svenska folket som hade störst intresse av att få veta om Västerås stifts och SIDA:s  agerande i Niassa, fick inte veta. DN Debatt vägrade att ta in en för svensk offentlig debatt mycket viktig debattartikel.  Jag finner att DN Debatt allt mer fungerar som ett slags Post- och Inrikes Tidningar, ett officiellt kungörelseorgan. I PoIT publicerar myndigheter och andra information som enligt lag ska komma till allmänhetens kännedom. Dit är DN Debatt på väg. I växande utsträckning presenterar de s k debattartiklarna innehållet i offentliga utredningar innan de når riksdagen eller ståndpunkter framförda av intresseorganisationer som Svenskt näringsliv, hyresgästerna, partierna, facket eller Stockholms handelskammare. Att Kajsa Johansson refuserades av DN Debatt är skandalöst, eftersom det var extremt intressant för svenska folket, men det är inte förvånande. DN Debatt presenterar allt mindre debatt och alltmer kungörelser från det svenska etablissemanget. 

Eurokrisen gick att förutse

Ovanstående rubrik är från Lars Calmfors kolumn i dagens DN. Klicka på  http://www.dn.se/ledare/kolumner/eurokrisen-gick-att-forutse  Jag rekommenderar läsning av den.  Det är en pedagogisk genomgång av problemet att olikheter mellan euroländerna medför behov av mycket olika penningpolitik men att det bara går att föra en enda gemensam penningpolitik i en valutaunion. De euroländer som idag är i kris är de som skulle ha behövt en mycket stramare penningpolitik under valutaunionens första årtionde. Men eftersom den största ekonomin, den tyska, behövde mycket låga räntor, var den europeiska centralbanken tvungen att föra en mycket lätt penningpolitik. Detta ledde till att staten i Grekland, Portugal och Italien lånade upp pengar och finansierade en på sikt ohållbar efterfrågenivå som medförde stigande inflation i priser och löner och därmed obönhörligt sjunkande konkurrenskraft.

I Spanien och Irland var det istället den privata sektorn som lånade för mycket, när räntorna blev så låga.  Effekterna blev desamma. Priser och löner steg snabbare och den internationella konkurrenskraften försämrades kraftigt. Däremot blev det inte några budgetunderskott och växande statsskulder under processen. De problemen exploderade först när staten måste gå in och rädda banker samtidigt som efterfrågan säckade ihop och därmed skatteintäkterna samtidigt som utgifterna steg för arbetslöshetsersättning och andra krisåtgärder.

Det vi ser är således inte primärt en statsskuldskris utan en eurokris som har lett till en statsskuldskris. Valutaunionen var ett mycket riskfyllt projekt som inte borde ha genomförts under detta historiska skede.

Som Calmfors utvecklar, är huvudproblemet nu att krisländerna tvingas strama åt finanspolitiken i ett läge då deras konkurrenskraft gör det svårt att kompensera inhemskt efterfrågebortfall med ökad export och ökad produktion i den importkonkurrerande industrin. Det stålbad som nu inletts och kommer att pågå i många år kommer att leda till gigantiska sociala och ekonomiska kostnader och möjligen till politiska reaktioner som hotar hela det europeiska projektet.

Calmfors hävdar att eurosamarbetet förmodligen kommer att fungera bättre i framtiden tack vare europakten, men garderar med kryss: ”Men det förutsätter förstås att valutaunionen överlever den akuta krisen.”  Så långt har det gått. En av Europas ledande ekonomer på området, kan påminna om detta katastrofalternativ lite så där i förbifarten!

En invändning jag har är att europakten inte ger så mycket garanti för att valutaunionen ska fungera bättre i framtiden. Europakten stipulerar att inget land får ha ett strukturellt underskott på mer än en halv procent av BNP. Det finns två hakar där. För det första är ett strukturellt underskott något som måste beräknas med någon ekonometrisk modell och det blir inte lätt att komma överens på den punkten. För det andra behöver det ju inte uppstå något budgetunderskott alls som förvarning om att ett euroland är på väg in i kris. Spanien och Irland hade som sagt inga budgetunderskott före krisen och Sverige hade inte heller något budgetunderskott när vi gick in i vår stora kris i början av nittiotalet. Det låter sig kanske sägas att en korrekt kalkyl visar att det ändå finns ett strukturellt budgetunderskott, men att höja skatter och sänka offentliga utgifter med folkligt stöd när den faktiska statsbudgeten visar överskott under hänvisning till ekonometriska kalkyler blir nog svårt inte bara i Grekland och Spanien utan även i Tyskland och Finland.

Jag vill också tillägga till Calmfors genomgång att det finns en inbyggd instabilitet i valutaunionen. Centralbanken kan bara etablera en gemensam nominell räntenivå. Den reala nivån beror sedan på inflationstakten. Det betyder att länder som hamnar i överhettning och inflation får lägre realränta och därmed tendenser till ökad överhettning. Länder med stagnerande efterfrågan behöver lägre realränta men eftersom inflationstakten sjunker får de högre realränta. Svårt att trolla bort detta i en valutaunion.

Ett vanligt påstående från euroanhängare var att den ekonomiska integrationen inom euroområdet skulle komma att göra länderna alltmer lika varandra. Därför skulle i framtiden olika förändringar i världsekonomin påverka euroländerna på ungefär samma sätt och därmed eliminera behovet av olika penningpolitik. Detta var naturligtvis fel och vi var flera som påpekade detta. Det räcker med en blick på den stora valutaunionen USA för att se detta. Bilproduktionen är koncentrerad till Detroitområdet i Michigan, finanssektorn ligger i New York, itindustrin i Kalifornien och Texas, filmindustrin i Kalifornien osv. De internationella förändringarna för bilindustrin har därför slagit enormt hårt i Michigan. Detroit har varit en spökstad i många år.Så ser framtiden ut. Ökad integration leder till ökad geografisk och nationell specialisering, vilket i sin tur gör valutaunioner allt mera riskfyllda från denna synpunkt.

Dessutom är  vinsten av en valutaunion att transaktionskostnaderna (för växling, valutasäkring, information o dyl.)sjunker. Forskningen har dock kommit till att det bara rör sig om en engångsvinst på kanske en halv procent av BNP. Och notera att snabba framsteg inom den finansiella teknologin och informationsteknologi i allmänhet innebär att denna vinst hela tiden sjunker. Kontantbetalningar är på väg att försvinna, vi betalar redan mest med kort och snart med smarta telefoner. Valutaunioner tillhör kanske inte framtiden.

Slutligen: forskningen visar att den amerikanska valutaunionen fungerar därför att folk flyttar mellan delstaterna dit där det finns jobb. Det är inte flexibla löner eller statlig budgetdisciplin som gör systemet stabilt utan arbetskraftens rörlighet mellan delstaterna. Så måste det bli i euroområdet också. Men att flytta mellan euroländer med olika språk och kulturer, olika socialförsäkringar och pensionssystem och olika arbetsmiljölagstiftning är inte lätt och oftast inte lockande. Nu läser vi reportage hållna i tragisk ton om unga välutbildade människor som tvingas lämna Grekland eller Spanien och försöka hitta jobb i Tyskland (eller Finland). Barnen ska ryckas upp från sin skola osv.  Vi bör komma ihåg att detta inte är resultatet av tillfälliga olyckshändelser i utvecklingen utan en nödvändig företeelse i en valutaunion.  

Vänsterblocket opponerar med hjälp av Sverigedemokraterna

Företrädare för (det forna) vänsterblocket säger allt oftare med triumf i rösten att regeringen måste lära sig att den är en minoritetsregering, som måste visa respekt för oppositionspartierna, när den lägger sina förslag i riksdagen. Detta är sant i en teknisk mening. I riksdagsvalet 2010 fick de fyra allianspartierna tillsammans 49,28 procent av rösterna, dvs. en hårsmån från egen majoritet. Men vänsterblocket (S+V+MP) fick sammanlagt bara 43,60 procent, så frågan vilket block som skulle styra fick ett tydligt svar av väljarna. Problemet var att Sverigedemokraterna fick 5,70 procent och därför blev tungan på vågen. Om de stöder vänsterblocket, så har oppositionen 49,30 procent väljarstöd mot regeringens 49,28, Drygt sex miljoner röstade och den borgerliga alliansen skulle alltså bara ha behövt ytterligare litet drygt 900 röster till för att kunna hänvisa till att svenska folkets majoritet stödde dem i valet!

Mandatfördelningen i riksdagen blir ju litet annorlunda, eftersom vårt valsystem inte är helt proportionellt. Den borgerliga alliansen har 173 riksdagsledamöter mot vänsterblockets 156, vilket är ett tydligt övertag, men eftersom Sverigedemokraterna har 20, hamnar regeringen i minoritet om vänsterblocket och Sverigedemokraterna går ihop. Men svenska folket bör hålla i minnet att när sossar, vänsterpartister och miljöpartister karskt säger att regeringen måste ta hänsyn till att den är en minoritetsregering, så är det i praktiken en uppmaning till regeringen att ta hänsyn till Sverigedemokraternas inflytande i riksdagen.

Enligt min uppfattning är det rätt att ta hänsyn till Sverigedemokraternas ställningstaganden, eftersom 5,7 procent av väljarna röstade på dem i senaste riksdagsvalet. Det är mer än vad Vänsterpartiet och Kristdemokraterna fick. Men tycker vänsterblockets företrädare det? Och vågar de säga det?

Klimaträddare eller civilisationskritiker?

Under ett långt liv har jag noterat att många, kanske flertalet, alarmister, både offentliga personer och privatpersoner, djupast sett är civilisationskritiker som vill få oss andra att leva som de vill att vi ska leva, dvs. asketiskt. Men de ids inte övertyga oss genom intelligent, långvarig och tålmodig opinionsbildning utan väljer att hota oss med att det inom kort går åt fanders med mänskligheten och hela jorden, om vi inte gör som de säger.

Därför är tendensen att samma människor pekar på nya domedagar efter hand som vetenskap och beprövad erfarenhet underminerar tidigare. Men receptet förblir det samma. Gören bättring, ropar dessa gammaltestamentliga profeter ute i sina intellektuella öknar. Sluta konsumera och leva ett bekvämt liv! Ert dagliga liv ska styras av beslut fattade på global nivå av, ja av … oss. Era liv ska utformas enligt regler vi fastställer på internationella möten i Köpenhamn, Cancun och Durban.

Under 60-talet var det överbefolkning, världssvält och hungermarscher som krävde att vanligt folk lade om sina liv. Femtio miljarder skulle vi bli inom kort. Det har blivit allt svårare att upprätthålla den hotbilden, när världens befolkning planar ut på kanske under tio miljarder, när fetma och diabetes 2 sprider sig i de forna uländerna och när Kina, Indien och Brasilien liksom stora delar av Afrika växer så det knakar.

Romklubben kom emellertid med rapporten Tillväxtens gränser 1972 som hävdade att i stort sett alla naturtillgångar tar slut och att om de inte gör det, så leder förbrukningen i stället till sådan miljöförstöring att det inte går att leva här på jorden. Nu drabbas profeterna av problemet att den tidigare miljöförstöringen och resursknappheten klaras genom människans innovationsförmåga, samtidigt som det hittas hur mycket kolväten som helst (olja i haven, skiffergas och tjärsand). Då blir det i stället utsläppen av koldioxid och andra växthusgaser som leder till att jorden går under i en värmekatastrof. Och språkbruket blir allt brutalare. De som ifrågasätter budskapet kallas förnekare. (Jag erinrar mig att Kommunistiska internationalen på 30-talet beslöt att socialdemokrater skulle kallas socialfascister.)

Många motarbetade utbyggnad av vattenkraften under 60-och 70-talet (Vindelälven, Kaitum osv) för att rädda svensk natur. Det gjorde de rätt i, men jag misstänker att många av dessa nu vill förstöra samma natur med en enorm utbyggnad av vindkraft i samma områden. Alla drevs inte av en strävan att rädda naturskönheten. Civilisationskritikerna kräver att vi slutar leva under goda materiella omständigheter och accepterar deras riktlinjer för vårt dagliga liv.

Debatten förs med viktiga påtryckare som har en dold agenda. 

Det välskötta Irland klarar krisen, men kostnaden för euroäventyret är gigantisk

Irland är ett av euroområdets krisländer. Hur ser läget egentligen ut för irländarna? Inte så tokigt faktiskt, med tanke på allt. Euron störtade Irland i kris därför att den privata sektorn, framför allt bygg- och fastighetsbranschen, lånade allt vad tygen höll till de låga räntor som ECB måste hålla för att det passade den jättelika tyska ekonomin. Eftersom Irland inte kunde föra en egen penningpolitik anpassad för att klara den framväxande lånebubblan, slutade det hela med en enorm bankkrasch, när det stod klart att lånen inte kunde betalas tillbaka. Banksystemet fick räddas av de irländska skattebetalarna till en kostnad som bara under året 2010 kostade 30 procent av BNP. Statsskulden rusade i höjden och enorma åtstramningar tvingades fram genom höjda skatter och sänkta offentliga utgifter. Sysselsättningen sjönk med bortåt 20 procent och BNP har fallit med åtminstone 25 procent.

Detta är naturligtvis ett enormt bakslag, men den irländska ekonomin råkar vara ganska stryktålig. Irland hade budgetöverskott och statsskulden var mycket liten när krisen kom. Det betyder att statsskulden nu efter de enorma kostnaderna för bankräddningen och det jättelika BNP-fallet ändå stannar vid så där 90 procent av BNP, dvs. lägre än t ex Italien och Belgien.

Och eftersom Irlands BNP per capita var bortåt 25 procent högre än Tysklands när krisen kom, har den nu fallit till ungefär tysk nivå. (Förklaringen är att irländarna hade slutat få många barn och har få pensionärer. En enormt stor del av befolkningen var och är alltså i aktiv ålder.) Därtill kommer att eftersom det irländska näringslivets konkurrenskraft var utomordentlig, behöver inte landet någon nämnvärd nedpressning av lönerna för att kunna sälja mer utomlands och konkurrera mot importen. (Det verkligt stora problemet för eurozonens övriga krisländer är just att snabbt kunna förbättra konkurrenskraften utan att ha möjlighet att anpassa växelkursen.) Och eftersom Irland har en enormt stor exportsektor går anpassningen fort. Landet har redan överskott i bytesbalansen.

Slutligen kan vi notera arbetslösheten naturligtvis har stigit kraftigt. Den låg på drygt 4 procent vid ingången av 2008 och steg snabbt till ca 14 procent. Det skulle emellertid ha blivit mycket värre om inte många i arbetskraften hade flyttat tillbaka till framför allt USA och Kanada. Det var många irländska emigranter som kom tillbaka därifrån till hemlandet under det irländska undret årtiondet före eurokrisen. Irländare har hög internationell rörlighet inom det anglosaxiska språkområdet.

Irland gick in i eurokrisen som ett modernt industriland med ett differentierat och konkurrenskraftigt näringsliv, starka offentliga finanser och en flexibel arbetsmarknad. Ett sådant land kan klara de påfrestningar som ett euromedlemskap medför med måttlig hjälp utifrån även om de sociala och ekonomiska påfrestningarna blir stora.

Men vi bör komma ihåg hur det skulle ha sett ut om Irland hade stått utanför eurozonen. Då hade Sverige och Anders Borg hamnat på andra plats efter Irland i världspressens rankningar. Att gå med i en valutaunion är farligt även för mönsterelever.