Växer antisemitismen i Sverige?

Växer antisemitismen i Sverige?

Mona Sahlin, vår nationella samordnare mot våldsbejakande extremism, citeras i dagens DN: ”Det finns en eskalerande antisemitism.”

Är det sant? Växer antisemitismen i Sverige, i Norden eller i nordvästra Europa? Torbjörn Elensky resonerade kring frågan i gårdagens SvD och gör en distinktion mellan ”den gamla sortens antisemitism” och den nya sorten som sprids via rappare i islamistiska kretsar och bland dem som inte kan skilja mellan legitim kritik av staten Israels utrikespolitik och judehat. Den gamla finns kvar, säger Elensky, men det är den senare, nya, som växer.

Och så verkar det. När jag studerade vid Stockholms högskola under 50-talets andra hälft var det inte ovanligt att stöta på antisemiter. Det kunde vara någons hyresvärdinna, en vaktmästare på högskolans bibliotek, en fin herre som var nära vän till en studentkamrats pappa på Öfre Östermalm. Dessa antisemiter tog själva upp antijudiska ämnen, de ville propagera och verkade inte generade.

Idag skulle jag bli mycket häpen om jag mötte någon sådan person som uttryckte antisemitism. Jag har inte stött på någon under de senaste årtiondena. Anti-Defamation League publicerade i maj ifjol en opinionsmätning enligt vilken Sverige har lägst andel antisemiter i Europa. Vi ligger på 4 procent, medan genomsnittet för kontinenten är 24 procent. Och observera då att vi nu har nästan en halv miljon muslimer, varav den största delen har invandrat hit eller fötts här under de senaste åren. De utgör alltså bortåt 5 procent av landets invånare.

Är det inte helt enkelt så att antisemitismen växer i Sverige genom att antisemiter flyttar hit, inte genom att fler människor blir antisemiter? Andelen antisemiter är rimligen väsentligt högre bland relativt nyanlända muslimer än bland resten av befolkningen. Det minskar inte problemet med växande antisemitism, men det innebär att lösningarna blir annorlunda.  Och det betyder inte att muslimer i Sverige i sig är något problem. Den överväldigande delen av dem är fredliga människor som vill försörja sig och skapa en trygg framtid för sig och sina barn.

Så vad är svaret? Växer antisemitismen i Sverige? Svaret är nej, om man menar att människor ideologiskt går över till att bli antisemiter. Men det kommer en hel del människor hit som är antisemiter.     

Les évenéments à Paris

Les évenéments à Paris

Under rapporteringen och debatten om terrorattentatet mot Charlie Hebdo har det ideligen upprepats att detta är det värsta dådet i efterkrigstidens Frankrike. Men då glömmer man Parispolisens massaker på fredligt demonstrerande algerier den 17 oktober 1961. Poliser sköt tillfångatagna demonstranter på polishögkvarterets innergård, slog demonstranter medvetslösa och kastade dem i Seine och drev andra ner i floden att drunkna. Efter rättegången ett kvartssekel senare är 70 den officiellt erkända siffran för antalet döda, men det mesta pekar på att det rörde sig om ca 200. Polischefen i Paris var då Maurice Papon som 1997 också dömdes ansvarig för att, som Vichyregimens polischef i Bordeaux under kriget ha skickat judar till förintelsen i Tyskland.

Att detta inte har nämnts under den senaste veckan kan naturligtvis bero på att journalister och kommentatorer anser att polisbrutalitet formellt inte är terrorism, men då glömmer man att själva ordet uppkom som beteckning på just sådan statsterrorism. Det var Frankrikes revolutionära regering som slaktade över 40 000 människor 1793-1794 utan urskiljning. Kungliga och adliga, jakobiner och girondister, vetenskapsmän och vanliga medborgare dödades i vild yra. Denna la terreur är det etymologiska och begreppsmässiga ursprunget till terrorism.

Varför påminna om detta. Ja, inte för att jag nedvärderar den storslagna uppslutningen bakom ”Je suis Charlie”. Den var vacker och ingav hopp. Men Frankrikes historia är också skräckväldet, Dreyfus och antisemitism, Vichyregimen. Mot det ställer vi med all rätt de motsatta och ärorika inslagen i Frankrikes historia: Déclaration des droits de l'homme et du citoyen, Zolas J´accuse  och la résistance. Frankrike liksom alla andra länder har en historia där gott och ont blandas.

Kanske är det typiskt franska sedan 1700-talet och än idag motsättningen mellan dem som i någon mening tror och dem som inte gör det. Louis Aragons underbara dikt La Rose et le Réséda skrevs under kriget som en vädjan till de båda sidorna i motståndsrörelsen att hålla ihop för Frankrikes och civilisationens skull. Det var det de ville som ropade ”Je suis Charlie” under den gångna veckan. Det förtjänar att upprepas med Aragon:

Celui qui croyait au ciel
Celui qui n'y croyait pas
Tous les deux étaient fidèles
Des lèvres du coeur des bras

Identitetspolitik, kan det vara något?

Identitetspolitik, kan det vara något?

Det går ett spöke genom Europa. Identitetspolitiken! Och vad är det? Jo, att människors politiska åskådning gestaltas utifrån den identitet de tar sig som medlemmar av löst sammanhållna samhällsgrupper som ras, klass, religion, kön, etnicitet, ideologi, nation, sexuell läggning, kultur, informationspreferens, historia, (flämt!) musikaliska eller litterära preferenser, medicinskt tillstånd, sysselsättning eller hobby. (Fritt efter Wikipedia.)

Identitetspolitik innebär bland fanatikerna i debatten att bara de som tillhör en identitetsgrupp får tala för den. Vita män får inte tala för svartas eller för kvinnors rättigheter. Advokatsonen Karl Marx som gifte sig med en fin adelsdam, gjorde hembiträdet med barn och levde hela sitt liv på bidrag från en kapitalist var alltså totalt diskvalificerad för att tala för proletariatet. Om du är intresserad av klasskampen, bör du således inte bläddra i Das Kapital längre.

Identitetspolitik innebär dessutom krav på att identitetsgrupper skall vara företrädda i utbildningar, yrken och positioner i proportion till sina andelar av befolkningen. (Det görs ofta skillnad mellan ”radikal kvotering” och ”positiv särbehandling” i debatten, men detta påverkar inte det principiella resonemanget nedan.) Slutsatsen blir i alla händelser att det krävs typ fler kvinnor i börsbolagens styrelser, fler invandrare i poliskåren, fler män i förskolan osv.

I en demokrati är det OK att bilda opinion för detta. Men lagstadgad kvotering efter identitet för studieplatser och tjänster är dynamit i västerländsk demokrati.

För det första bryter sådan lagstadgad kvotering mot den fundamentala tanken att alla medborgare skall behandlas lika utan hänsyn till kön, ras, sexuell läggning osv.

För det andra måste rättsstatens grundläggande principer gälla, om vi går till lagstiftning. Då räcker det inte att själv påstå att man är muslim, homosexuell eller rom och därför har rätt till företräde till en studieplats eller tjänst framför mer meriterade. Påståendet måste vara rättsligt hållbart. Människors chanser till utbildning och arbete är livsavgörande och kan inte godtyckligt bestämmas av tjänstemän och debattörer utan offentlig insyn. Godkänns man som muslim om man konverterade för mindre än ett år sedan? Hur bevisa att man är homosexuell (eller bisexuell)? Och vem är rom? Måste bägge föräldrarna vara romer, räcker det med en eller räcker det med en farmor? Och hur kan vi fastställa att förfäder är romer? DNA-studier eller bara medlemskap i Föreningen Resandefolkets Riksorganisation? Och är inte judar överrepresenterade i förlagsbranschen och i vissa läkarspecialiteter? Vad göra?

Detta är inte konstruerade problem. Svenska filminstitutet betalar ut bortåt 200 miljoner kr per år i filmstöd och i slutet av december ifjol var det en seriös diskussion i P1 om hur man skall kunna säkerställa att HBTQ:are får sin berättigade del.  Så skulle det bli på alla områden.  

Först krävs alltså grundliga sociologiska studier för att avgöra hur många som tillhör de identitetsgrupper riksdagen godkänner. Deras andelar av befolkningen avgör sedan hur stora andelar av studieplatser och tjänster deras medlemmar är berättigade till på områden med lagstadgad kvotering.

Sedan måste vi ta fram klara principer för hur identiteter fastställs för sökanden till sådana studieplatser och tjänster. Och då gäller offentlighetsprincipen. Den som vill få positiv särbehandling måste offentligt redovisa sin grupptillhörighet (sexuell läggning, hudfärg osv). Vi får kanske stämpla in i passen vilken grupp man tillhör?

Många förbigångna genom kvotering kommer att gå till tings. För så här speciella rättsfall krävs nog en särskild kvoteringsdomstol med juridiska specialister, av samma skäl som vi har en migrationsdomstol.

Sverige kommer alltmer att präglas av en indelning av medborgarna i identitetsgrupper som är i konflikt med varandra.  Registrering i olika former av medborgarnas identiteter kommer att växa fram.  Det är en stark svensk tradition att hålla reda på medborgarna sedan 1686 år kyrkolag och Tabellverkets första folkräkning 1749 och vår polis är mycket duktig på att upprätta register.

Vill vi ha det samhället?

Referenser

Askestad, E, , Utan grupp – ingen individ, SvD, 25 juni 2014           

Lindgren H, Reaktionär politik i radikal förpackning, SvD, 13 juni 2014

Matade med apokalypsen sedan dagis

Läser Isabell Ståhls utmärkta artikel i dagens SvD Kultur. Den heter ”Kriserna kommer krypande från alla håll” och behandlar den intressanta frågan om människornas stora längtan efter apokalypsen.  

För några år sedan, 16 oktober 2011, skrev Anne Swärd i samma tidning en artikel som hette ”Matade med apokalypsen sedan dagis”. Där konstaterar hon: ”Jag tillhör den generation som växte upp i ett svenskt 70- och 80-tal som var både skyddat och privilegierat, men hade en barn- och ungdomslitteratur som inte väjde för någonting. Om man hade apokalyptiska anlag kunde man lätt utvecklas till en fullfjädrad dystop redan i tioårsåldern. Litteraturen för de unga dominerades av samhällsproblem, och jag måste erkänna att jag självmant sökte mig fram till den. Jag var ett sånt där barn som botaniserade själv bland bibliotekshyllorna och drogs till socialrealismen och uppsjön av böcker relaterade till andra världskriget…

… Fick vi en överdos av maktlöshet och dåligt samvete redan som barn? En uppväxt möjligen mer skyddad och privilegierad än generationen efter oss, och samtidigt denna tidiga medvetenhet om världens största fasor. Gjorde det oss mer paralyserade än fyllda med en känsla av att vara delaktiga och kunna påverka?”

Jag kan inte låta bli att tänka på min och mina jämnårigas barndom. Vi som var födda 1936. Det blev krig runtom kring Sverige. Papporna låg ute i beredskapen. Våra norska släktingar kom som flyktingar från Oslo 1941 och berättade om tyskarna. Det fanns finska krigsbarn i alla skolor. Vi kände alla till svenska frivilliga som hade kommit hem från vinterkriget. Det var total mörkläggning och därför kolsvart utomhus i Karlskoga efter solens nedgång, dvs. från fyratiden på eftermiddagen, när vi gick hem från kindergarten på vintern. Mamma och pappa hade mörkläggningsskydd över cykellamporna. Så måste man göra för att de tyska bombplanen inte skulle hitta oss, visste vi.

Över Karlskoga hängde mängder med jättelika spärrballonger för att hindra tyska attackplan att komma och skjuta sönder hela stan. Farbror Landin i egnahemmet mittemot ledde vårt lokala civilförsvar och hade övningar i att ta på och av gasmaskerna som fanns i skyddsrummet i hans källare. Man skulle också kunna gå en viss sträcka med gasmask på. Vi fick noggranna instruktioner om hur vi skulle göra vid flyglarm. Det stod beväpnade soldater på vakt dygnet runt vid broarna nere vid Boforsfabrikerna. Det var ransonering på i stort sett allt. Vi arbetarbarn samlade gräs och maskrosblad för att föda upp fruktansvärt söta kaniner i kaninburar på tomterna. Sedan stod vi dödstysta och såg på när de slaktades och blev kött för familjerna. När vi fyllde nio år fälldes de första atombomberna.

Kort sagt, vi var inte rädda för att det skulle bli krig. Det var krig överallt utom hemmavid och kriget kunde komma dit när som helst fick vi veta. Vi var inte rädda för att det kunde bli kärnvapenkrig. Atombomber hade redan fällts och dödat hundratusentals människor.

Nu undrar jag. Varför blev vi inte dystopiska, traumatiserade, pessimistiska? Det var en lycklig barndom för de flesta av oss och när det inte var det, berodde det på att pappor söp och slogs, att mammor dog i tuberkulos och att mormor fick lunginflammation och dog. Ungefär 100 000 människor hade tuberkulos och hostade långsamt ihjäl sig. Omkring 10 000 dog varje år. Tillstötte lunginflammation vid sjukdom, blev det begravning. Medellivslängden var bara drygt 60 år.

Varför kunde vi sjuåriga barn 1943 leka dunk, sparka boll på gärdet och skratta, när allt var så förfärligt. 

Vad tror ni? Ibland tänker jag att det kanske beror på att det finns människor som har tagit som livsuppgift att ta ifrån barnen deras livsglädje. Se där min dystopi!    

Betraktelse över en filmrecension.

Se upp! Detta blir långt. Jag läser en recension av den brittiska filmkomedin Pride i kulturdelen av dagens tidning. Den börjar ” Vad kan man mer önska sig den här julen än en riktigt bra, brittisk feelgoodfilm med hjärta, utmärkt soundtrack och ett kraftfullt socialistiskt budskap? ”Pride” utspelar sig under den årslånga gruvarbetarstrejk i Storbritannien 1984–85 som skulle komma att markera slutet för fackföreningarnas inflytande i brittisk politik. Ett nederlag som blev en symboliskt viktig triumf för Thatcher-regeringen.”

Ja, vad väntar du av DN:s kulturvänster frågar du nu. Men detta är från SvD. Och det är inte det att jag chockeras av glädjetjut över ” ett kraftfullt socialistiskt budskap”. Flera av mina bästa vänner osv. Det som förundrar mig är att skribenten (Karoline Eriksson) säger det i förbigående, som en självklarhet, trots att hon skriver för ett folk som i fria val bara lägger 5-6 procent på det enda parti som har ett (föga kraftfullt) socialistiskt budskap, dvs. Vänsterpartiet.

Och slutet för fackföreningarnas inflytande i brittisk politik? Labours nuvarande partiledare, Ed Miliband, slog ut sin bror David år 2010 i kampen om partiledarposten med hjälp av just fackföreningarna.

Kampen 1984-85 stod mellan gruvarbetarnas ledare, den korrupte kommunisten Arthur Scargill, och Margaret Thatcher. Så här skrev jag i en blogg i april ifjol:
”… det är ganska egendomligt att svenska journalister och intellektuella ideligen säger att Margaret Thatcher krossade den engelska fackföreningsrörelsen, när hennes bortgång kommenteras. Det är sant att Arthur Scargill, ledare för gruvarbetarnas fackförbund National Union of Mineworkers (NUM), besegrades i en hård kamp under gruvstrejken 1984. Den mannen krossade först tillsammans med andra fackföreningar det brittiska Labourpartiet i de enorma strejkerna under ”the winter of discontent” 1978-1979. Tories under sin nya ledare Margaret Thatcher vann därmed valet 1979 och Tories behöll regeringsmakten ända till 1997.
Den brittiska fackföreningsrörelsen krossades inte under den epoken. Den finns och har sammanlagt över sju miljoner medlemmar. Europafacket totalt har ca sextio miljoner, vilket betyder att brittiska fackmedlemmar utgör ca 12 procent av de totala europeiska. Eftersom Storbritanniens folkmängd är ca 12 procent av EU:s, är det uppenbart att den brittiska fackföreningsrörelsen är av genomsnittlig storlek för Europa.

Och John Stephen Monks, som var ledare för TUC (Storbritanniens LO) 1993-2003, valdes sedan till ledare för Europafacket och satt där till 2011. Den brittiska fackföreningsrörelsen är uppenbarligen respekterad i hela den europeiska fackföreningsrörelsen och är inte någon sönderslagen och maktlös spillra.

Scargill var kommunist fram till början av 60-talet då han gick med i Labourpartiet. Han begärde personligen pengar från Moskva att smugglas ut via Polen för att finansiera sina verksamheter. Han skickade sin högste tjänsteman till Kadaffi för att få pengar till att bekämpa Thatcher under gruvstrejken 1984. Två av hans gruvarbetare dömdes för mord på en chaufför under den stora strejken, men han lyckades få till stånd resning och domen ändrad till dråp.

Scargill lät sig utnämnas till ordförande på livstid och lät NUM betala hyran för sin lägenhet i London, bortåt en halv miljon kr per år. Denna förmån skulle han ha till sin död och förmånen skulle sedan vara kvar för hans änka till hennes död. Han hade också stora ersättningar från NUM för sina lyxbilar. I rättegångar ifjol fråntogs han dessa förmåner.

Scargill lämnade Labourpartiet och bildade år 1996 ett nytt parti, Socialist Labour Party. Han har för detta parti ställt upp i val till underhuset, Wales nya parliament, Londons kommunalval och val till EU-parlamentet. Han har normalt fått 1-2 procent utom en gång i Newport East, då han fick 5,2 procent i underhusvalet. Han har alltså inte haft något stöd hos brittiska folket.

Margaret Thatcher vann däremot alla val till underhuset som hon ställde upp i som partiledare, 1979, 1983 och 1987. När hon föll, var det inte det brittiska folket i val som fällde henne utan hennes egna regeringskolleger.

… Scargill uttrycker numera öppet kommunistiska sympatier, säger att Marx, Lenin och Stalin hade rätt och fördömer polska Solidaritet för att den i praktiken störtade kommunismen.”

Själv skall jag se filmen därför att den tydligen är en brittisk feelgoodfilm med ett kraftfullt budskap om stöd till hbtq-rörelsen. Det var allt. God Jul!

Bilden av bankens chefsekonom under bankkrisen

Om Hans Dalborgs memoarer

Hans Dalborg blev koncernchef för Nordbanken i början av 1991, när banken hade drabbats mycket hårt i den djupa bankkris som just hade brutit ut i Sverige och Finland. Han ledde banken ut ur krisen med den äran, ledde de stora fusionerna med först Gota och finska Merita och därefter med en norsk och en dansk bank som tillsammans gav Norden en verklig storbank i internationell jämförelse.  Han slutade sin karriär som styrelseordförande för denna storbank Nordea. Nu har han kommit ut med sina memoarer om denna framgångsrika period i hans liv.

Eftersom jag var chefekonom när han kom till banken 1991 och fram till 1998 hade jag en hel del kontakt med honom. Jag gillade honom och uppskattade hans kulturella intressen och ambitioner. Han blev ju senare ordförande för Kungliga operan, Uppsala universitet och Orphei drängar. Eftersom han fyllde femtio några månader efter att han börjat på banken, gav vi på ekonomiska sekretariatet honom en årsprenumeration på Moderna Tider under hänvisning till hans intellektuella kapacitet. Han skriver också sina memoarer på elegant svenska och kryddar med citat från mänsklighetens stora tänkare.

Huruvida Hans Dalborg gillade mig, vet jag egentligen inte. Det var naturligtvis en pers för honom när jag gick ut på DN Debatt i september 1992 och konstaterade att kronförsvaret var orimligt kostsamt och antagligen skulle misslyckas. Men i november föll kronan. Sett som en prognos var det korrekt och sett som ett råd är nog alla nu ense om att det var ett gott råd. Kronfallet var en välsignelse för Sveriges framtid. Hans Dalborg uttrycker varken pris eller kritik av DN-artikeln, när han skildrar händelsen i sina memoarer utan konstaterar bara att jag drabbades av mycket häftig kritik från många håll och blev persona non grata i åtskilliga kretsar under en tid.

Varför tar jag då upp Dalborgs memoarer? Jo, därför att när Dalborg skildrar läget i svensk ekonomi och i banken i mitten av 1993, verkar han egendomligt kritisk mot mina (och ekonomiska sekretariatets) prognoser. Han antyder att de som vanligt var alldeles för optimistiska. Han säger på s. 77: ”Nils Lundgren var som vanligt mest optimistisk av alla, så när Lars Heikensten på Handelsbanken spådde en BNP-tillväxt på 1,2 procent, klippte Lundgren till med 2,4 procent. Få trodde honom. Långt fler hoppades att han hade rätt.”

Min enkla kommentar är att tillväxten blev hela 4,1 procent. Jag var inte nog optimistisk på den punkten.

När det gällde räntan (riksbankens marginalränta) skriver Dalborg: ”Den sista april (1993) sänkte Riksbanken räntan från 9,50 procent till 9,25 procent och framtidsspekulationerna bland ekonomerna, vår tids överstepräster, var högtflygande. Djärvast var vår chefsekonom Nils Lundgren. Enligt hans optimistiska evangelium skulle räntan sjunka till 6,5 procent redan den 1 oktober.”

Här har Dalborg litet mera rätt. Räntan föll snabbt, men ännu under oktober kom marginalräntan bara ner till 7,75 procent och det dröjde till juni 1994, innan den kom ner strax under sju procent (6,92 procent). Men ett övertygande räntefall blev det. Och man kan nog hävda att med tanke på den förra penningpolitikens sammanbrott och övergången till en ny penningpolitik med flytande krona, självständig riksbank och inflationsmål, så var det en bra prognos i ett osäkert läge. Beslut fattade på grundval av vår ränteprognos blev nog ganska riktiga i det förvirrade läget.

Låt mig avsluta denna min ”Apologia pro vita sua” med konstaterandet att när den svenska bankkrisen var överstånden, fick jag ett brev från Hans Dalborg den 21 januari 1994 där han meddelade att han i samråd med bankstyrelsens ordförande beslutat att tilldela mig en gratifikation för 1993. Där stod det att de hade speciellt beaktat mina ”goda råd som lett till en framgångsrik finansstrategi för banken.” Där hänvisas alltså mera till viktiga interna diskussioner om vägval o dyl än till prognosarbetet, men jag vill ändå hävda att de nämnda prognoserna från bankens ekonomiska sekretariat var riktigt bra i det osäkra läge som rådde och sannolikt bättre än flera konkurrenters.  

Praeterea censeo att texten till ”Mera brännvin i glasen” borde ha varit med i dessa memoarer.

Domedagar både efterfrågas och utbjuds ivrigt

Vi var tio personer som åt middag tillsammans förra lördagen. Eftersom det var dagen före domsöndagen var det naturligt att ta upp frågan hur det skulle gå när midnattstimman slog. Gästerna borde se sig som inbjudna att stålsätta sig inför domsöndagen, ty vem vet. Kanske skulle domedagen äntligen infalla nu. Så vad sa jag? Jag fann att mitt manus var för långt, så jag sa bara hälften. Här är helheten.

Människans efterfrågan på domedagar är ständigt hög och en ganska säker väg till berömmelse är att bli domedagsprofet.

Krig har alltid förutspåtts liksom sjukdomar som pest o kolera och det är alltid många som är beredda att tro den som säger att eld och svavel kommer att regna ner över vår tids Sodom och Gomorra. Och märk väl; sådana profetior är, har alltid varit och kommer att förbli, riskfria. Människan lever i en värld, där krig, pandemier och naturkatastrofer ständigt återkommer. Men hitintills har fatalt nog (fatalt för domedagsprofeterna alltså), domedagen alltid uteblivit. Fruktansvärda lidanden och många döda, men mänskligheten envisas med att överleva och komma tillbaka.

I andra världskriget dödades kanske 60 miljoner civila och soldater, vilket blir bara sådär 2½ procent av de 2,3 miljarder människor som levde på jorden 1940. Spanska sjukan som härjade över hela världen i två år efter första världskriget dödade ungefär dubbelt så stor andel av mänskligheten, ca 5 procent, men någon domedag blev det inte. Av dem som fick sjukdomen dog faktiskt bara ca 2½ procent. 

Då var det långt mer skrämmande med digerdöden, en pest som slog till i Europa i mitten av 1300-talet. Dödligheten för dem som drabbades låg ungefär som för ebola idag, 50-70 procent. Det verkar som om bortåt 90 miljoner dog i digerdöden av ca 450 miljoner människor, dvs en femtedel av världens befolkning. I Norge dog långt mer än halva befolkningen. Men någon domedag blev det alltså inte. Tvärtom steg sedan levnadsstandarden på grund av folkminskningen. Brist på arbetskraft drev upp reallönerna och färre människor per hektar odlad mark sänkte livsmedelspriserna.

Många domedagar har inställts

Bara under mitt korta liv har domedagen förutsagts med hänvisning till t ex kärnvapenkrig, kommunistiskt maktövertagande, överbefolkning (50 miljarder människor), världssvält och hungermarscher, europeisk skogsdöd och sinande råvarutillgångar m oljan i spetsen. Men så har det inte gått. Det blev aldrig något kärnvapenkrig under det kalla kriget, där Mutually Assured Destruction (MAD) tycktes garantera en domedag. Av kommunismen återstår bara några patetiska rester som Kuba och Nordkorea. Ryssland och Kina har infört en korrumperad och rå kapitalism och har bara behållit diktaturen från det gamla systemet.

Världens befolkning planar ut på ca 10 miljarder framåt mitten av århundradet. Befolkningsminskning pågår redan i många länder som Italien, Ryssland och Japan. Kina lär komma att följa efter. Fetma är på väg att bli en folksjukdom i stora delar av den fattiga världen och råvaror och olja hittas litet överallt.

Men domedagsprofeterna förtvivlar icke

Om fossila bränslen inte tar slut, så leder förbränningen av dem i stället till klimatförändringar som innebär slutet för människan här på jorden och då löser det sig den vägen. Och dessutom finns det hopp om rejäla fågelinfluensor, pandemier som kan komma plötsligt. Både Holland och Marocko ser lovande ut just nu.

Ebola, med 50-70% dödlighet som Digerdöden, föreföll kunna bli något. Vi skulle vara uppe i hundratals nya fall varje dag redan nu, men där tycks något ha gått snett. Antalet nya fall sjunker nu, sjukhus har hunnit byggas och utbildad vårdpersonal med bra utrustning har satts in.

Vi får sätta vårt hopp till snabb framväxt av antibiotikaresistenta bakterier som återställer ordningen. 

Därtill kommer naturligtvis möjligheten att de stora krigen kommer tillbaka. Putin har börjat erövra territorier runtomkring Ryssland. Abchazien och Sydossetien togs i praktiken för några år sedan, Krim rök i våras, Transnistrien glider stadigt in i den ryska sfären och de baltiska republikerna har fått påminnelser från Moskva om sin dödlighet. Putin ställer upp för ryskspråkiga var de än bor och de bor litet överallt. ”Heim ins Reich” som Hitler sa.

USA vill inte längre vara världspolis och vem skall då reda ut läget i Syrien och Afghanistan? Många länder har kärnvapen. Stormakterna, Indien, Pakistan och Israel Kanske kan kärnvapenkatastrofen komma tillbaka som nyckeln till domedagen.

Terrorism med hjälp av Islamiska staten och gamla hederliga al-Qaida kan kanske också bli något även, om det är litet svårt att måla upp en domedag den vägen.

Men maten blir allt giftigare och invandrare kryllar in i landet.

Det finns alltså fortfarande hopp om att hoppet är ute och domedagen nära.

Så låt mig citera en känd biskops ord, Biskop Franzén; ord som även närvarande ateister kan tänkas skriva under på:

Så drick och var glad, på vår sorgliga jord, man glädjer sig aldrig för ofta!

Skål och välkomna!

Det svänger om Sverige

I våras funderade jag på att skriva en krönika om hur ett konsensussstyrt Sverige med mycket smala åsiktskorridorer kan växla från en toppmodern syn till den motsatta plötsligt toppmoderna synen. Jag hade en minnesbild av ett en offentlig utredning på 70-talet som ville göra rent hus med föråldrade föreställningar om att det skulle vara något fel med incest, pedofili och dylikt och som menade att man måste ta lättare på det här med våldtäkt i vår moderna tid. OK, jag överdriver, men åt det hållet. Nu sitter ju skon på andra foten, tack och lov.

Jag gjorde ett par förströdda sökningar och hittade inget utredningsbetänkande. Det blev sommar och jag glömde bort projektet. Men idag råkar jag av en slump i en sökning på något få upp en SvD- krönika av en ledande intellektuell, den alltid lika intressante Thomas Gür. Gür utvecklade temat tre år tidigare och på ett mycket elegantare och mera djuplodande än jag skulle ha gjort.

Jag rekommenderar alla att läsa och begrunda den krönikan på: 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/i-sverige-pendlar-vi-mellan-extremerna_5918941.svd

Ett litet smakprov ur den kanske? ”Denna hållning kulminerade i sexualbrottsutredningen (SOU 1976:9), som föreslog att begreppet våldtäkt skulle avskaffas utom för de grövsta fallen samt att offrets beteende skulle beaktas vid påföljd, att incest mellan tonåriga barn och föräldrar skulle avkriminaliseras, liksom allt sexuellt ofredande, utom av barn under tio år. Utredningen skrev att ”sexuella övergrepp mot barn inte tycks ha någon speciell skadlig effekt för barnens personlighetsutveckling” och om barnet initierat förbindelsen, skulle detta vägas in, när det avkunnades dom för sexuellt umgänge med barn.”

Demokratiskt ansvarsutkrävande är litet osvenskt, eller hur?

I torsdags kom senaste numret av mitt liv- och husorgan, The Economist. Huvudledarens rubrik är ”The world´s biggest economic problem” och underrubriken är ”Deflation in the euro zone is all too close and extremely dangerous.”

”And another thing” som en krönika i The Spectator hette förr i tiden. Martin Wolf, Financial Times finansexpert och en av världens förnämsta, mest kunniga och mest omdömesgilla finansjournalister, har just kommit ut med en bok om den globala finanskrisen. Den heter ”The Shifts and the Shocks, What We have Learned – and Still Have to Learn – from the Financial Crisis”. Jag har anmält denna lysande analys i det kommande numret av Axess. Missa inte det numret.

Wolf skriver så här i inledningen till sitt kapitel om europrojektet: ”The euro has been a disaster. No other word will do. A project intended to strengthen solidarity, bring prosperity and weaken German economic domination of Europe has achieved precisely the opposite: it has undermined solidarity, destroyed prosperity and reinforced German domination, at least for a while.”

Innerst inne förstår nog alla nu att det var vansinne att införa en gemensam valuta. Wolf sammanfattar problemet med europrojektet. ”I den moderna världen är en valuta produkten av en stat och ett statsskick”. En valuta måste komma efter att en sådan politisk konstruktion är på plats, inte före.

Vilka förstod då detta, när beslutet skulle tas? Ja, inte ledarna för de stora etablerade partierna i Sverige och andra EU-länder. Så hur har då det demokratiska ansvarsutkrävandet fungerat? Inte alls! Carl Bildt, Jan Björklund och Göran Hägglund har fortsatt att leda sina partier och Stefan Löfven och Margot Wallström har just fått regeringsmakten i Sverige. Och alla de ekonomer som för drygt tio år sedan myndigt förklarade för svenska folket att det nu var dags för Sverige att införa euron, har de ställts mot väggen av kunniga och kritiska publicister och journalister? Naturligtvis inte! De intervjuas ivrigt och underdånigt om sina synpunkter på nya internationella projekt.

Har någon (ja, utom jag då) tänkt på att den demokratiska processen kanske inte fungerar om alla, i övrigt vettiga, partier och alla svenska dagstidningar är för att flytta all politisk makt till Bryssel och journalistkåren ställer politiker mot väggen mest för obetalda TV-licenser och svart städhjälp.

Vår nyutnämnda utrikesminister, Margot Wallström, höll ett berömt tal 2005 om vikten av att säga ja till Lissabonfördraget och därmed överlämna den politiska makten till Bryssel. Där sa hon: "There are those today who want to scrap the supra-national idea. They want the EU to go back to the old purely intergovernmental way of doing things. I say those people should come to Terezin and see where that old road leads."

Vi svenskar säger vanligen Theresienstadt om det uppsamlingsläger som nazisterna använde för att samla ihop och vidarebefordra intellektuella och deras barn till Auschwitz. Hon (och jag talar nu om landets nyutnämnda utrikesminister) hävdade alltså att vi som gick emot Lissabonfördraget (som flyttade makten från folkvalda i medlemsländerna till Bryssels anonyma institutioner) i praktiken ställde oss bakom Förintelsen.

Som sagt, inga journalister ställer Sankta Margot mot väggen. Och inte heller de politiker, ekonomer och fackliga ledare som ville få in Sverige i eurozonen. Det funkar inte riktigt bra det här med demokratiskt ansvarsutkrävande.

It really is time for a gin and tonic with a dash of Angostura, don´t you think? I do anyway. So, Good night!

  

Leve zigenarna!

Det är kris i landet. Som om det inte var nog med Syrien, Ukraina och ebola. Nu har någon använt ordet zigenare igen, trots uttryckligt förbud. Gällde visst varmkorv, tror jag. 

Stefan Löfven höll på att förlora valkampanjen för att han råkade använda ordet i hastigheten. En snabb pudel räddade situationen.

Det är konstigt det här. I slutet av 1800-talet var det inte fint att vara arbetare. Bonde, ämbetsman och officer var fint. Men arbetarrörelsen försökte inte hitta på ett nytt uttryck utan adlade ordet arbetare, så att det blev fint. Efter andra världskriget blev det så fint att konstnärer och författare började kalla sig kulturarbetare.

Städerska var inte heller fint, men trots Maja Ekelöfs ”Rapport från en skurhink” 1970 och trots den sista proletärstrejken i svensk historia, städerskestrejken 1974-1975, så blev städerska inte fint utan ersattes med ”lokalvårdare”. Eftersom min mamma var städerska i åtskilliga år under 40-talet, kände jag mig förolämpad å hennes vägnar och även mamma tyckte det var litet konstigt att städerska inte skulle vara fint nog.

Och hur är det då med ordet zigenare? Är det så förknippat med fördomar, hat och förakt att det inte kan adlas? Knappast! Arbetarrörelsen gjorde rätt som adlade ”arbetare” och jag tycker att zigenarna i Sverige borde ha adlat namnet ”zigenare”. Ordet zigenare är inte alls bara negativt laddat i svenska språket.

Elemer Szentirmays  Mustalainen var ett mycket populärt sångstycke för både sopraner och tenorer på 40-talet. Lyssnarna njöt drömskt av orden ”När jag hör zigenarflickans skratt”. En annan mycket uppskattad romantisk visa var ”Du schwarzer Zigeuner”. Jag kan den inte längre utantill, men så här lyder den bästa biten. Den som förstår tyska förstår hur det zigenska uppskattas i detta lyriska stycke:

”Du schwarzer Zigeuner, du kennst meinen Schmerz
Und wenn deine Geige weint, weint auch mein Herz.
Spiel' mir das süße Lied aus gold'ner Zeit
Spiel mir das alte Lied von Lieb und Leid
Du schwarzer Zigeuner, komm', spiel mir ins Ohr
Denn ich will vergessen ganz, was ich verlor”

Den underbara zigenerskan Katarina Taikon publicerade 1963 sin bok ”Zigenerska” uppmuntrad av Per Anders Fogelström. Två år senare grundade den kände och stridbare socialläkaren och kommunisten John Takman en organisation som hette Zigenarsamfundet och som gav ut Zigenarsamfundets tidskrift. Syftet var att höja zigenarnas ställning i det svenska samhället.

År 1968 gavs pjäsen ”Zigenare” på Dramaten och under hela 70-talet publicerade sedan Katarina Taikon minst tio böcker om zigenarflickan Katitzi. De tillhörde min dotters käraste läsning och så var det runt om i Sverige. Idag måste det finnas hundratusentals människor som har läst de böckerna och gripits av zigenarflickan Katitzis liv. De böckerna är en omistlig del av svensk kultur.

Katarina Taikons son Niki Langhammer var taxichaufför och pappa till flera barn som gick i friskolan Castello i Nacka, där också mina två yngsta barn gick. Niki gjorde stora insatser för skolan på sin fritid och var mycket uppskattad. När han blev sjuk och tragiskt gick bort, döptes ett rum på skolan till ”Nikis rum” för att uttrycka skolans tacksamhet. Det fanns inga fördomar mot zigenare där.

När jag gick latingymnasiet i Karlskoga på 50-talet, ingick Viktor Rydbergs Singoalla i kurslitteraturen. Jag minns inte om uttrycket zigenare används i romanen, men det stod klart att den vackra och gåtfulla Singoalla var zigenerska och vi, inklusive läraren, talade om henne som sådan. Singoalla skildras som en självständig och handlingskraftig kvinna som kastar kniv lika bra som riddar Erland och som när de beslutar att bli man och hustru själv viger dem samman och får Erland att lämna slottet och följa med zigenarna. Romanen Singoalla är en viktig del av den klassiska svenska litteraturen skriven av en av våra stora liberaler. Den handlar om en zigenerska.

Och låt mig slutligen som gammal reservofficer påminna om att det var fullt av zigenare i de värvade regementena i det svenskfinska riket under slutet av 1600-talet och under 1700-talet.

Zigenarna finns i vår historia, i vår litteratur och i vårt folkliga medvetande. Jag tycker vi borde ha hjälpts åt att adla ordet zigenare för att visa att vi har ångrat oss.  Och det är inte försent. Jag utropar: Leve zigenarna – en del av det svenska folket!

Moralisk risk och moderna rovriddare

Uttrycket moralisk risk (eng. moral hazard) användes redan i slutet av 1700-talet i den brittiska försäkringsbranschen. Varför har det blivit ett modeord?

Moralisk risk innebär att någon (en individ, ett företag eller någon annan institution) inte drabbas fullt ut av de negativa följderna av sitt handlande. Den som har bilen helförsäkrad tar större risker att skrapa emot vid fickparkering och att kollidera i trafiken än den oförsäkrade. Det tas då större sådana risker än som är samhällsekonomiskt motiverat. Man kan visserligen med hjälp av självrisk bära mer risk själv och få lägre premier. Det ökar incitamentet att vara försiktig, men det samhällsekonomiska problemet kvarstår, om än reducerat.

Det som har gjort moralisk risk högaktuellt är finanskriserna. En grundläggande sanning är att man kan öka avkastningen på kapital genom att ta större risk, men att de flesta av oss präglas av riskaverison och är villiga att betala för att någon annan tar över risk. Handel i risk är extremt viktig för ekonomins effektivitet, men systemet förutsätter naturligtvis att den som tar riskerna faktiskt står för kostnaderna när de faller ut.  Om den som juridiskt är risktagaren kan undgå kostnaderna, när riskerna faller ut, men tillgodogöra sig den höga avkastningen när de inte faller ut, kommer risktagandet i ekonomin att bli alldeles för högt; resultatet blir återkommande kriser och en orättvis inkomstfördelning.

Det råder nu berättigad indignation över att finanssektorns företagsledningar och ägare räddas av skattebetalarna från de ekonomiska följderna av de finanskriser som de ställer till med. Företagsledningar får stora bonusar på grund av en hög lönsamhet under det gångna året, trots att denna vunnits genom orimligt högt risktagande. När riskerna faller ut efter några år, har de hunnit bli stenrika och kan ta med jämnmod att få sparken och ägna sig åt golf, jakt och styrelseuppdrag. Ofta får de faktiskt behålla jobbet, ty när alla finansföretag har ”drabbats” av finanskris, uppfattas ingen enstaka företagsledning som ansvarig. Och aktieägarna kan ha fått hög avkastning under några år för att sedan räddas av skattebetalarna därför att banken är systemviktig.

Även i andra delar av näringslivet kan en företagsledning välja en högriskstrategi som under en period ger hög avkastning och höga bonusar. När krisen kommer, medför den arbetslöshet och kapitalförluster för andra, men ledningen tvingas inte betala tillbaka sina bonusar.

Så vad göra? I första hand bör naturligtvis aktieägarna inrätta bonussystem som inte ger incitament till högt kortsiktigt risktagande som hotar deras kapital. En variant är att bonus för ett år med hög lönsamhet utgörs av en option att fem år senare få köpa aktier i företaget till ett pris under den marknadskurs som då gäller. Därmed stärks incitamenten för företagsledning och andra nyckelfigurer i personalen att höja företagets långsiktiga värde och undvika kortsiktigt risktagande.

Sådana system prövas redan, men vi vet för litet om hur finansiella institutioner faktiskt fungerar psykologiskt i perioder av häftig uppgång. Därtill kommer att företagsledarna kanske kan ingå andra kontrakt i finansmarknaden som delvis neutraliserar syftet.

Kanske är det också så att ägarna inte längre har kontrollen över företagen. Kanske har anställda företagsledare usurperat makten i delar av näringslivet. En återgång till riktig kapitalism där ägarna faktiskt utövar sin ägarmakt är nog bättre för vanliga anställda och skattebetalare än ett system styrt av moderna rovriddare.

Utan euron marginalisers vi i EU

Ack ja! Marginaliseringen av länder som inte har gått med i eurozonen fortsätter. Se på Polen, som har kvar sin zloty. Dess premiärminister Donald Tusk har nu förvisats till något struntjobb som ordförande för Europeiska rådet och den föreslagna polska kommissionären, Elżbieta Bieńkowska, får ansvar för ett helt perifert område benämnt den inre marknaden eller något sådant.

Sverige med sin svenska krona får nöja sig med att hålla i denna europeiska handelsunions triviala handelsförhandlingar med omvärlden, närmast nu USA. Var och en inser att hon och därmed Sverige kommer att stå helt vid sidan av EU:s utveckling under de kommande åren. Och den kommissionär som nominerats för det Storbritannien, som envist och kaxigt har behållit pundet, Jonathan Hill, tvingas ägna sig åt sådant som finansiell stabilitet, finansiella tjänster och kapitalmarknadsunionen. Detta är ju områden, som nu när eurokrisen är övervunnen, är politiskt helt ointressanta.

Man kan notera vilka centrala uppgifter som har givits till kommissionärer från euroländer. Belgiens Marianne Thyssen har fått Sysselsättning, socialpolitik, kompetens och rörlighet på arbetsmarknaden, Tysklands Oettinger tar hand om den digitala ekonomin och Österrikes Johannes Hahn anförtros grannskapspolitik och utvidgning med Serbien.

Allt detta är varningstecken som pekar på att vi måste tänka om och gå med i euron illa kvickt. Annars kommer svenska kommissionärer även i framtiden att vara hänvisade till att sköta handelsförhandlingar med USA och sådan småpotatis. Se på eurolandet Nederländerna som nu kopplar greppet om ”Bättre lagstiftning, kontakter mellan institutionerna, rättsstatsprincipen och stadgan om de grundläggande rättigheterna.” 

Tills vidare får vi trösta oss med att vi i alla fall inte är lika marginaliserade som vårt broderland Norge, som inte ens är med i EU. Därför har landets förre statsminister, Jens Stoltenberg, inte ens fått ett ekonomiskt hyggligt påhugg i revisionsrätten i Luxemburg. Han tvingas acceptera en undanskymd position i något militärt samarbete helt utanför EU, ett samarbete som nu efter kalla krigets slut knappast kan förväntas erbjuda någon central politisk plattform.

Men vår nya utrikesminister, Margot Wallström, är säkert en politiker som inser att Sverige måste med i eurozonen innan det är försent.

Och på förekommen anledning. Detta inlägg är ironiskt menat.

Hur sjutton skall jag rösta i riksdagsvalet?

Hur sjutton skall jag rösta i riksdagsvalet?

Nästa alla jag känner, ställer sig den frågan, utom de som är partipolitiskt engagerade förstås. Det gjorde jag också i våras, men kom då också på svaret. Så nu tänkte jag tala om vad jag kom till och varför. Inte för att jag tror att detta kommer att skaka om i valrörelsen. Jag är inte politiker, trots fem års värnplikt i EU-parlamentet och jag har aldrig varit makthavare i någon mening.  Jag är bara en ropande röst i öknen.

Men jag är hyfsat utbildad i nationalekonomi, jag har ägnat mig åt studier av ekonomisk politik och internationell integration och jag har deltagit i den ekonomiska debatten med liv och lust i över 50 år. Som bruksarbetarson från Karlskoga har jag varit socialdemokrat under större delen av mitt liv, men har lämnat S och röstat borgerligt i de två senaste riksdagsvalen. Så kanske en och annan ändå kan vara intresserad av hur jag kom till mitt beslut att nästa söndag rösta på Centerpartiet.

Ja, du läste rätt. Centerpartiet!

Om jag trodde att Stefan Löfven och Magdalena Andersson (tillsammans med Carin Jämtin och Mikael Damberg) skulle kunna genomföra den politik som de själva innerst inne tror på, skulle jag faktiskt kunna rösta på S. Men så är det inte. De har inte tillräckligt stöd ens inom det egna partiet. S går därför till val med ett program som innebär mer bidrag och färre riktiga jobb i en tid då den teknologiska utvecklingen hotar att öka arbetslösheten dramatiskt. S står för mer av ”Kräv din rätt” och mindre av ”Gör din plikt”, när en återgång till arbetarrörelsens grundsyn på den punkten är absolut nödvändig. Och S visar just inget nytänkande om utbildning, vård och omsorg, där det ideologiska klimatet i framtidens samhälle avgörs.

Och än värre! Löfven kommer att tvingas regera med stöd av MP, V och i värsta fall också FI under en period då energifrågorna, försvars- och säkerhetspolitiken, eurokrisen, klimatpolitiken, äldreomsorgen och den långsiktiga ekonomiska tillväxten kommer att stå i centrum. I värsta fall blir det en politisk katastrof, i bästa fall nyval eller samarbete över blockgränsen. Så det blir till att rösta borgerligt en gång till!

Varför då på Centerpartiet? Ja, för det första är C det enda borgerliga parti som uttryckligen säger nej till att Sverige skall övergå till euron. FP vill slå till snarast, KD säger i Alf Svenssons anda kritiklöst ja till alla EU-påhitt och M svarar svävande att frågan inte är aktuell just nu. Men euron är som synes extremt farlig för sysselsättning, ekonomiskt välstånd och politisk stabilitet. Det är inget projekt som vi kan överlåta till politiker som kombinerar en svag förankring i svenska folkets samhällssyn med en het vilja att vara med i maktspelet i Bryssel.

För det andra är C det parti som tydligast och mest medvetet hävdar att det är entreprenörskapet som är grunden för långsiktigt välstånd, individuell frihet och därmed resurser för att finansiera framtidens offentliga sektor.

För det tredje är det dessvärre sannolikt att alliansen inte blir större än det rödgröna blocket och då kommer blocköverskridande samarbete att krävas. Och C är det naturliga borgerliga samarbetspartiet på riksdagsnivå för de socialdemokratiska väljarna . M är otänkbart och FP vill in i NATO nu, vill införa euron nu och stöder entusiastiskt all överföring av den politiska makten från Sverige till Bryssel. Även om det finns många socialdemokratiska politiker som håller med om detta, är de socialdemokratiska väljarna helt klart emot en sådan politik och känner ett direkt främlingskap inför FP. Och KD är också främmande för socialdemokrater inte bara på grund av sin EU-politik utan också på grund av allmän värdekonservatism.

För tio månader sedan (DN Debatt, 2013 11 08) deklarerade Stefan Löfven och Carin Jämtin att S i samarbete med C hade ”räddat Sverige ur 90-talskrisen och genomfört reformer för tillväxt, rättvisa och grön omställning under 2000-talet”.

Om Stefan Löfven är beroende av Centerns stöd, måste han visa stor respekt för Centerns strävan att skapa goda villkor för entreprenörer och småföretag. Det vill han nog också själv, men han står starkare i förhandlingar med sin egen partivänster och med MP, V och FI. Vi som vill ha en liberal ekonomi där det lönar sig att arbeta och där det finns valfrihet i välfärden har därför anledning att se till att Centern står stark efter valet. 

Därför röstar jag på Centerpartiet på söndag!

EU-valet visar inte att medborgarna lockas av fascismen

Nu vrider det politiska etablissemanget i hela EU sina händer i ångest över att högerextremistiska och högerpopulistiska partier går fram i stora delar av Europa. Folket har återigen fel är undermeningen. Vad göra? Den politiska makteliten låter nu slagorden hagla över sina svekfulla väljare. Missnöjespartier, högerextremister, vänsterextremister, populister!

Men det är ju det politiska etablissemanget som har ställt till det. Ty vad har egentligen hänt? Tror någon att folk har suttit och resonerat vid köksborden runt om i EU under de senaste åren och kommit till att lite fascism eller högerpopulism nog skulle sitta fint nu? Dags för lite omväxling?

Självklart inte. Det är en växande opposition mot EU:s politiska och ekonomiska utveckling som ligger bakom. Somliga har drabbats hårt ekonomiskt av det katastrofala europrojektet, andra är alltmer ursinniga över att den politiska makten obönhörligt glider över från det egna landet till Bryssel och urholkar det demokratiska självstyre, som vi är uppväxta med. De vill inte centralstyras av anonyma institutioner i Bryssel med dess 50 000 tjänstemän och 15 000 lobbyister.  

När alla dessa medborgare skall utnyttja sin rösträtt för att uttrycka sitt missnöje med EU:s utveckling, finns det inga ”vanliga” partier med en EU-kritisk hållning att rösta på. Och nu är stora väljargrupper i många EU-länder tillräckligt upprörda för att då rösta på partier som inte tillhör det politiska etablissemanget. Det går inte alls någon mäktig våg av fascism, nazism eller främlingsfientlighet fram över Europa, men det går fram en mäktig våg av missnöje med vad den politiska eliten håller på att göra med EU-projektet.

Tidigare halvfascistiska eller åtminstone främlingsfientliga partier i Nordvästeuropa, typ Front national och Dansk folkeparti, ser detta och framställer sig nu som i huvudsak EU-kritiska partier som kan vinna stöd bland vanliga hyggliga, demokratiskt sinnade medborgare. Gert Wilders i Holland tappade katastrofalt mycket stöd när han strax före valet gav uttryck för främlingsfientlighet och rasism. Holländarna är antirasister med starka demokratiska och liberala traditioner.  

Det som krävs nu är att vi får fram nya partier i EU, till vänster och höger om mitten, som intar en genomtänkt EU-kritisk hållning och därmed erbjuder en demokratisk väg för folkviljan i EU-frågan. Det politiska etablissemanget står i vägen för en demokratisk utveckling av EU. 

Ja, det var väl allt för den här gången.

EU-eliten ljuger för oss

Sveriges politiska etablissemang ljuger för medborgarna. Jag talar då om socialdemokraterna och fyra borgerliga partier. Dessa förde oss in i EU 1995, alla utom C försökte få in oss i eurozonen 2003 och alla godkände 2009 Lissabonfördraget, grunden för ett Europas förenta stater, centralstyrt från Bryssel. Svenska folket röstade ja med hårfin marginal till EU-medlemskap, röstade nej med sjudundrande marginal till euron och blev för säkerhets skull aldrig tillfrågat om Lissabonfördraget.

Den politiska makteliten har alltså, i Sverige liksom i andra EU-länder, strävat i årtionden för att flytta den politiska makten till EU. Vi förs i det fördolda in i ett system som förändrar förutsättningarna för industrin, finanssektorn och privat och offentlig tjänstesektor. Även centrala delar av det civila samhället styrs redan från Bryssel. "Inte heller svenskarnas rätt att jaga kommer att förändras vid ett medlemskap” stod det i Utrikesdepartementets informationsskrift ”EU- avtalet 1994”. Alla vet hur det blev. 

Och resultatet av det nu pågående räddningsarbetet efter eurokrisen med förslag om Tobinskatt, övervakning och uppdelning av banker, nya stödfonder osv. förändrar förutsättningarna även för den svenska finanssektorn. Hur vet vi inte och de krafter som är igång inom EU:s maktelit kan hamna var som helst. Redan nu styrs bortåt 2/3 av vår lagstiftning från Bryssel, inte av Sveriges riksdag och denna utveckling stöds av vår politiska elit. 

I den pågående EU-valkampanjen säger dock fyra av de fem partierna något helt annat. De trampar ner varandra i sin iver att visa att de minsann är EU-kritiska. Varför gör de så?

Lätt att förstå. Väljarna har fått nog av EU:s ekonomiska kriser, byråkrati, maktlystnad och korruption. Opinionsmätningar visar att folkmajoriteten är EU-kritisk runtom i Europa. Alltfler tvivlar på att EU-medlemskapet är bra för deras land och i Sverige vill bara någon tiondel införa euron. Vår politiska elit säger dock svävande att eurofrågan inte är aktuell i svensk politik och vägrar att tala om vad de tänker göra.

EU-kritiska och ofta demokratiskt tvivelaktiga partier till höger och vänster går kraftigt framåt i opinionsmätningarna inför valet och etablissemangets politiker, ledarskribenter och kommentatorer vrider sina händer i ångest. Men detta beror inte på att europeiska väljare lockas av vänster- och högerextremistiska värderingar utan på att det normalt inte finns EU-kritiska partier som står för rättsstat, demokrati och mänskliga rättigheter. Det är etablissemangets fel att dessa tvivelaktiga och ofta skrämmande partier får växande stöd. Det nazistiska Gyllne gryning i Grekland har fått chansen på grund av det illa genomtänkta europrojektets följder för det grekiska folket, inte på grund av allmänt växande nazisympatier i landet. 

Innebär detta att folkets växande motstånd mot den förda EU-politiken håller på att få demokratiskt genomslag? Kommer stormaktsdrömmarna och centralstyrningen att uppges? Drivs EU tillbaka till det vi en gång röstade för, en union av självständiga stater som upprätthåller frihandel och låter medborgarna studera, bosätta sig och arbeta var de vill inom EU?

Svaret är nej. Etablissemangspartierna behåller makten och fortsätter som förut. Det svenska etablissemangets företrädare i EU-parlamentet har under de gångna fem åren konsekvent röstat för att flytta makten från svenska folket till Bryssel och bör ställas till svars för detta i valet.En grundlig genomgång finns i ”Om hur svenska EU-parlamentariker röstat för ökad EU-makt” (OEIC, Junilistan). 

Slutsatserna är entydiga. Socialdemokraterna har röstat ja till att öka EU:s budget och införa EU-skatt, avstått från att rösta eller uteblivit när det skulle ha sett för illa ut. Slutkommentaren i rapporten är att de socialdemokratiska ledamöterna vill följa gruppdisciplinen i Bryssel och samtidigt balansera mot en EU-kritisk hemmaopinion. ”Lösningen blir att säga en sak i Bryssel och en annan sak i Sverige.” Det ser vi just nu. Ska vi lita på socialdemokraterna?

KD är ett grovt fall av vilseledande propaganda. Alf Svensson sitter i EU-parlamentet som hänförd anhängare av en EU-stat och har konsekvent röstat för ökade EU-utgifter, militära satsningar osv. Men hans efterträdare som partiledare, Göran Hägglund, och KD:s jageneral i kampanjen för euron 2003, gick ut med en artikel i DN den 5 maj där han var EU-kritisk och säger att EU ska: ”… hålla sig borta från sådant som medlemsländerna eller enskilda medborgare bestämmer bäst om själva.” Ska vi lita på KD?

Centerpartiet sa nej till euron 2003 och har myntat uttrycket ”ett smalare men vassare EU”, men företräds i EU-parlamentet av Kent Johansson som sitter i den mest EU-kramande gruppen, den gröna. Han har bl a röstat för ökad EU-budget, fler tjänstemän och fler assistenter åt EU-parlamentariker, nej till förslag om att EU inte ska ha beskattningsrätt och han har lagt ner sin röst i frågan om EU ska lägga sig i frågor om subventionerat boende. Ska vi lita på Centern?

Moderaterna sitter i den konservativa kristdemokratiska EPP-gruppen som genom sin storlek och inriktning är det politiska fundamentet för EU:s utveckling mot ett Europas förenta stater. Där har de röstat ja till att sätta in mer pengar i EU och nej till sparkrav. De har i praktiken stött att EU skall få beskattningsrätt och mycket annat. Ska vi lita på Moderaterna?

Folkpartiet säger ärligt att det är dags att avskaffa Sverige som självständig stat och skapa ett Europas förenta stater. Därför röstar dess ledamöter ja till EU-beskattning, mer pengar till EU-budgeten, mer pengar till EU:s militära utveckling osv. Listan är lång. Folkpartiet kan vi lita på i denna mening, men även detta parti försöker nu tona ner sin EU-vänlighet, eftersom den saknar stöd hos svenska folket. Det är mera djurrätt och mindre gemensam EU-armé i deras valkampanj.

Slutsatsen är att det svenska politiska etablissemangets fem partier alla vill skapa ett centralstyrt Europas förenta stater där Sverige blir en delstat med 2 procent av väljarna. Fyra av dem förnekar det och det är svårt att avgöra om det skall kallas vilseledande, populistiskt eller lögnaktigt. Sanningen är att företrädarna för alla fem partierna under de gångna fem åren i EU-parlamentet har röstat för en sådan utveckling. I demokratiska val skall  man utkräva ansvar för den förda politiken, inte kritiklöst lita på nya löften om att det nu skall bli annorlunda.

Makten över jakten (skriven med Eva Nisser)

"Inte heller svenskarnas rätt att jaga kommer att förändras vid ett medlemskap. Så står det i Utrikesdepartementets informationsskrift ”EU- avtalet 1994”. Hur blev det?

Vi folkomröstade 1994 om inträde i EU. Jasidan vann med ett nödrop efter att Ingvar Carlsson och Carl Bildt tillsammans i TV-rutan lovat oss att få allt bra och slippa allt dåligt. Jakten, kronan och kanelbullen var inte hotade.

Kronan räddades temporärt av svenska folkets uppror mot överheten i folkomröstningen 2003 och kanelbullen får ätas i Sverige tack vare ett nådigt undantag från Bryssel. Men makten över jakten ligger inte längre hos svenska folket. Den utövas i Bryssel.

EU- kommissionen har ofta kritiserat Sverige för att inte följa det direktiv som ger EU makten över jakten och EG-domstolen har i flera domar tillämpat det orimligt restriktivt. Att detta direktiv gäller från Gibraltar till Karesuando är groteskt, eftersom arternas förekomst är så olika mellan länderna. Arter som är sällsynta i EU som helhet kan vara vanliga i Sverige och omvänt. Och om säljakten i Norden bedöms utifrån 1980-talets klubbande av kutar i Kanada, blir besluten orimliga för såväl fiskare som sälar och allmänhet.

Även EU:s fågeldirektiv leder till underliga effekter i Sverige. Flera fågelarter som är listade som sällsynta i fågeldirektivet är vanliga i Sverige eller i vart fall inte hotade. Enligt detta direktiv får skyddsjakt tillåtas för ”att förhindra allvarlig skada på gröda, boskap, skog, fisk och vatten”. Skarvarna åstadkommer allvarlig skada för lokala fiskare i Sverige och råkorna skränar och smutsar ned i Uppsala, men besluten får inte tas av svenska förtroendevalda. De tas i Bryssel av högbetalda tjänstemän med ringa insikter i dessa lokala frågor.

Svenska länsstyrelser har ofta en helt annan uppfattning än EU- kommissionen om när skyddsjakt ska tillåtas och rimligtvis har de bättre kunskap om det lokala artbeståndet och hur det kan upprätthållas. I enlighet med närhetsprincipen (subsidiaritetsprincipen) borde därför makten över jakten ligga på nationell nivå. Principen innebär ju att beslut ska fattas på EU-nivå bara om det klart kan visas att frågan berör alla eller åtminstone flertalet EU-länder.

Rovdjur kan ses som ett värdefullt inslag i Sveriges natur, men EU:s regler bortser fullständigt från verkligheten på den svenska landsbygden. Det finns skäl för internationellt samarbete kring vargfrågorna, eftersom vargen inte bryr sig om riksgränser. Men EU har inte med detta att göra. Vargstammarna här är en fråga för Norge, Sverige och Finland, länder som har likartad syn på rovdjursfrågor, har kompetens på området och är vana att samarbeta.

Ägare av tamdjur har nu ytterst begränsade möjligheter att skydda dem mot angripande rovdjur och straffet kan bli hårdare för den som vill skydda sina tamdjur mot varg än för den som utövar våld mot människor.  Även den som vill ge plats för rovdjur i den svenska naturen, måste inse att rovdjuren inte får tränga bort folk från deras hem eller tvinga dem att ge upp tamdjursuppfödning. Vi måste helt enkelt ha en lagstiftning som tillåter skyddsjakt i sådan omfattning och på sådana villkor att båda dessa mål kan uppfyllas.

En viktig aspekt är också att våra rovdjursarter inte är globalt utrotningshotade. Hur många djur som ska finnas i olika länder är därför något som Bryssel inte ska lägga sig i.

Nu randas en ny tid i EU-politiken. Det är inte bara Junilistan i Sverige som vill återföra politisk makt från Bryssel. Både Nederländernas och Storbritanniens regeringar kräver nu detta och de tyska kristdemokraterna börjar hålla med.

Subsidiaritetsprincipen ska tillämpas i jaktfrågor och samarbete mellan mindre grupper av länder, s k flexibel integration, ska vara tillåtet. Vi i Junilistan kommer att fortsätta att driva den linjen tills de etablerade partierna börjar förstå hur svenska folket tänker och hur en demokratiskt förankrad EU-politik därför måste utformas.