fredag 2 januari 2015

Matade med apokalypsen sedan dagis

Läser Isabell Ståhls utmärkta artikel i dagens SvD Kultur. Den heter ”Kriserna kommer krypande från alla håll” och behandlar den intressanta frågan om människornas stora längtan efter apokalypsen.  
För några år sedan, 16 oktober 2011, skrev Anne Swärd i samma tidning en artikel som hette ”Matade med apokalypsen sedan dagis”. Där konstaterar hon: ”Jag tillhör den generation som växte upp i ett svenskt 70- och 80-tal som var både skyddat och privilegierat, men hade en barn- och ungdomslitteratur som inte väjde för någonting. Om man hade apokalyptiska anlag kunde man lätt utvecklas till en fullfjädrad dystop redan i tioårsåldern. Litteraturen för de unga dominerades av samhällsproblem, och jag måste erkänna att jag självmant sökte mig fram till den. Jag var ett sånt där barn som botaniserade själv bland bibliotekshyllorna och drogs till socialrealismen och uppsjön av böcker relaterade till andra världskriget…
… Fick vi en överdos av maktlöshet och dåligt samvete redan som barn? En uppväxt möjligen mer skyddad och privilegierad än generationen efter oss, och samtidigt denna tidiga medvetenhet om världens största fasor. Gjorde det oss mer paralyserade än fyllda med en känsla av att vara delaktiga och kunna påverka?
Jag kan inte låta bli att tänka på min och mina jämnårigas barndom. Vi som var födda 1936. Det blev krig runtom kring Sverige. Papporna låg ute i beredskapen. Våra norska släktingar kom som flyktingar från Oslo 1941 och berättade om tyskarna. Det fanns finska krigsbarn i alla skolor. Vi kände alla till svenska frivilliga som hade kommit hem från vinterkriget. Det var total mörkläggning och därför kolsvart utomhus i Karlskoga efter solens nedgång, dvs. från fyratiden på eftermiddagen, när vi gick hem från kindergarten på vintern. Mamma och pappa hade mörkläggningsskydd över cykellamporna. Så måste man göra för att de tyska bombplanen inte skulle hitta oss, visste vi.
Över Karlskoga hängde mängder med jättelika spärrballonger för att hindra tyska attackplan att komma och skjuta sönder hela stan. Farbror Landin i egnahemmet mittemot ledde vårt lokala civilförsvar och hade övningar i att ta på och av gasmaskerna som fanns i skyddsrummet i hans källare. Man skulle också kunna gå en viss sträcka med gasmask på. Vi fick noggranna instruktioner om hur vi skulle göra vid flyglarm. Det stod beväpnade soldater på vakt dygnet runt vid broarna nere vid Boforsfabrikerna. Det var ransonering på i stort sett allt. Vi arbetarbarn samlade gräs och maskrosblad för att föda upp fruktansvärt söta kaniner i kaninburar på tomterna. Sedan stod vi dödstysta och såg på när de slaktades och blev kött för familjerna. När vi fyllde nio år fälldes de första atombomberna.
Kort sagt, vi var inte rädda för att det skulle bli krig. Det var krig överallt utom hemmavid och kriget kunde komma dit när som helst fick vi veta. Vi var inte rädda för att det kunde bli kärnvapenkrig. Atombomber hade redan fällts och dödat hundratusentals människor.
Nu undrar jag. Varför blev vi inte dystopiska, traumatiserade, pessimistiska? Det var en lycklig barndom för de flesta av oss och när det inte var det, berodde det på att pappor söp och slogs, att mammor dog i tuberkulos och att mormor fick lunginflammation och dog. Ungefär 100 000 människor hade tuberkulos och hostade långsamt ihjäl sig. Omkring 10 000 dog varje år. Tillstötte lunginflammation vid sjukdom, blev det begravning. Medellivslängden var bara drygt 60 år.

Varför kunde vi sjuåriga barn 1943 leka dunk, sparka boll på gärdet och skratta, när allt var så förfärligt. 
Vad tror ni? Ibland tänker jag att det kanske beror på att det finns människor som har tagit som livsuppgift att ta ifrån barnen deras livsglädje. Se där min dystopi!    

1 kommentar:

  1. Hej Nils!
    Jag skulle gärna vilja komma i kontakt med dig. Det gäller din gamla hembygd Karlskoga. Ärendet brådskar. Du får gärna kontakta mig på e-mail: pingo.karlskoga@hotmail.com

    Mvh Bläckberg

    SvaraRadera