Demokratin gav fred i Europa, inte EU

”The argument that it was European unification that prevented another war on the continent was always a completely false one. It is simply a question of governance. Democracies do not fight each other. The key question is therefore the inverse: will a dramatic increase in the democratic deficit lead to unrest and even conflict as Europe ‘tears itself apart’ in the controversial phrase of the governor of the Bank of England?”

Vem säger detta? EU-propagandisterna Rolf Gustavsson på SvD och Henrik Brors på DN skulle inte ens komma på idén att citera ett sådant uttalande, om de såg det.  Och naturligtvis ingen svensk ledarskribent heller. Därför vill jag meddela att det är Antony Beevor som gör det, i en lång och mäktig artikel i decembernumret av den brittiska tidskriften Prospect. Artikelns titel är Europe´s Long Shadow.

Och vem är Antony Beevor? Ja, det vet nog de flesta som läser detta. En brittisk intellektuell som har skrivit mäktiga populärhistoriska verk som Stalingrad och Berlin: Downfall 1945 och har en unik insikt i modern europeisk historia.

Beevor skriver att en EU-utrikesminister har sagt till honom att ”the economic situation was so grave that Europe must adopt a presidential system with direct elections.”  Beevor konstaterar att ”That idea is now becoming general currency in top European circles. Economic and political control would be drastically centralised with virtually no accountability. This would be nothing less than an elective dictatorship …”

Och vad menar då jag? Ja inte att Beevor måste ha rätt, även om jag själv menar att han har det. Nej, min poäng är att sådana synpunkter inte når svenska folket, därför att vi inte har intellektuella som driver debatten utan (nästan) bara propagandister.

Den norska fredspriskommittén som gav Nobels fredspris till EU hade naturligtvis inte läst Beevor, men jag fruktar att de inte ens hade tänkt tanken det är demokratin som har lett till fred i Europa, inte EU:s jordbrukspolitik och byråkrati.

SD måste välja ”de långa knivarnas natt”!

Historien med ledande sverigedemokrater som muckar gräl på gatan framåt småtimmarna, vräker ur sig främlingsfientliga och sexistiska tölperier och hotar sina medmänniskor med fysiskt våld får ständigt nya inslag. Lögner som att de skulle ha varit stupfulla avslöjas. Skall vi vara oroliga för landets framtid, när vi ser detta?

Svaret är nej. Slagskämpar och ölgangstrar är inte särskilt farliga för rättsstaten och demokratin, utan bara för de stackars människor som råkar komma i vägen för dem. Men de är mycket farliga för det parti de tillhör, om det partiet vill få ett brett medborgarstöd. Medborgarna avskyr slagskämpar och ölgangstrar och det vet SD:s ledning. Det var därför Jimmy Åkesson gick ut med sitt hotbrev med krav på politisk hyfs för någon månad sedan.

Det finns en pedagisk historisk parallell från mellankrigstidens Tyskland till det vi nu ser hända inom SD. Det vimlade av gatuslagskämpar och ölgangstrar till höger och vänster i Weimarrepubliken, men de kunde hållas tillbaka så länge de inte hade något större politiskt stöd från medborgarna. Hitler började själv som ölgangster och gjorde ett försök 1923 att ta makten i Bajern. Detta kuppförsök bär det betecknande namnet ”ölhallsupproret”. Det misslyckades och renderade Hitler ett års fängelse. Weimarrepublikens ledare kunde hålla slagskämpar och ölgangstrar  från SA, Stahlhelm och Rotfrontkämpferbund stångna ända fram till trettiotalskrisen. Men denna kris förmådde 30-40 procent av medborgarna att i demokratiska val rösta på nazisterna. Med hjälp av Ernst Röhm och hans cyniska råskinn i SA kunde därmed Hitler snabbt avskaffa demokratin och införa diktatur.

Hitler var fanatisk och stod för en motbjudande ideologi, men han tänkte långsiktigt och hade fått ett stort folkligt stöd. Han insåg att öldrickande gatugangstrar inte skulle kunna lägga grunden för det nazistiska tusenårsrike han drömde om. Och han var handlingskraftig. Han kallade Röhm och större delen av SA-ledningen till ett möte utanför München den 30 juni 1934 och lät avliva dem allihop. Det är detta som brukar kallas ”de långa knivarnas natt”! Sedan kunde Hitler med hjälp av hyperbegåvade medarbetare som Goebbels, hårdföra organisatörer som Heydrich och originella konstnärer som Leni Riefenstahl påbörja sitt kiliastiska projekt, Det tredje riket. Slagskämparnas och ölgangstrarnas tid var förbi.

De cyniska råskinnen Erik Almquist, Kent Ekeroth och Christian Westling och många med dem utgör ett hot mot SD:s politiska framtid på samma sätt som Ernst Röhm, SA:s (stabs)chef gjorde det 1932-33. De måste bort på något sätt, om SD skall bli ett parti med stort stöd från svenska medborgare. Det krävs en ”de långa knivarnas natt” på svenska om SD skall bli något mer än att av och till vara tungan på vågen i Sveriges riksdag.  

Låt mig avslutningsvis fastslå att jag inte anser att SD är ett nazistparti. Den nuvarande ledningen vill nog i demokratiska former avskaffa invandringen, stödja etniskt svensk kultur och begränsa muslimska inslag i samhällslivet. Men partiets ursprung är delvis nazistiskt och medborgarnas stora majoritet avskyr slagskämpar och ölgangstrar och detta gäller särskilt de socialkonservativa som SD nu vill få stöd från. Det vet Jimmie Åkesson, Björn Söder och Matthias Karlsson. De måste satsa på ”de långa knivarnas natt”. Hur det går beror på hur många som då blir kvar.

Gustav Kasselstrands snabba utspel bådar inte gott för SD, men däremot för svensk demokrati paradoxalt nog. Ty slagskämpar och ölgangstrar är inget större hot mot det svenska samhället, medan ett SD med växande medborgarstöd är det. 

EU-etablissemangets nyspråkliga innovationer

I sin kolumn i dagens DN säger Lars Calmfors att det finns ”skäl att allvarligt överväga ett svenskt deltagande i en europeisk bankunion”. Det gör det förvisso, men det finns också skäl att allvarligt överväga att stå utanför. Jag skall återkomma till denna sakfråga inom den närmaste tiden.  Just nu vill jag bara påminna om hur vårt sätt att tala om EU-frågor har utvecklats för att styra våra tankar.

Calmfors är vår ledande ekonom på området EU-ekonomi och har visat både vilja och förmåga att stå emot trycket från den politiska makteliten under sina år som utredare och forskare. Just därför är hans uttryckssätt extra avslöjande. 

Ta följande stycke i DN-kolumnen: ” Det finns en stor fara i att driva fram en finanspolitisk integration som euroländerna inte är mogna för. De flesta medborgare ser förmodligen fortfarande beslut om budgeten som helt centrala för det nationella demokratiska självbestämmandet.” (Mina kursiveringar.)

Varför skriver han ”inte är mogna för” i stället för det raka beskedet ”är emot”? Och varför sätter han in ordet ”fortfarande” i den andra meningen? 

Alla vi som läser Calmfors DN-kolumn (10 000 – 20 000 personer?) vet svaret.  Han blinkar till oss och påminner om att målet alltid ligger fast. En ständigt fastare union. Den politiska maktutövningen skall flyttas till Bryssel.  Det är inte det debatten gäller utan takten. Vi i makteliten är mogna och ser inte fortfarande nationellt på frågor om Sveriges statsbudget, men medborgarna är omogna och fast i föråldrade synsätt.

Tanken går genast till ett annat typiskt exempel på EU-nyspråk, nämligen ett Europa i två hastigheter, l´Europe à deux vitesses. Detta uttryck används när det uppstår motsättningar som medför att bara en del medlemsländer går med i ett EU-projekt, så som det har blivit med Schengen och eurozonen. Det får då för död och pina inte uppstå en föreställning om att länder kan välja att permanent stå utanför delar av samarbetet. Det är bara fråga om att vissa länder med politiskt omogna medborgare, sådana som britter, svenskar och danskar, kan behöva litet mera tid på sig ibland, till skillnad mot greker, italienare och spanjorer får man anta.

Ännu ett exempel är ”à la carte”. Det finns inget Europa à la carte meddelar makteliten ofta och myndigt. Vår egen utrikesminister läste nyligen lusen av svenska folket med det uttrycket. Uttrycket är besläktat med russinmetaforen. Det är också vanligt att tillhålla medborgarna att det inte går för sig att ”plocka russinen ur kakan” i EU-sammanhang. Innebörden tycks vara att man inte får välja bara sådana russin som frihandel och rätt att arbeta, studera och bo var man vill utan man är då också skyldig att, till exempel, gå med i en valutaunion som enligt metaforen tydligen (och med all rätt) betraktas som illasmakande och hälsovådlig. Totalt ologiskt, men sådana slagord utan logik ifrågasätts aldrig av politiker och ledarskribenter. De repeteras och sväljs.

Och låt oss inte glömma tesen: ”Det är i kriser som EU går framåt”. Se där ännu ett EU-uttryck som kritiklöst sväljs och sprids av etablissemanget och som var extremt vanligt under innevarande eurokris ända fram till början av året. (Sedan blev det för magstarkt t o m för folkpartiet.) Detta är det mest skamlösa av de EU-nyspråkliga uttrycken. Ty att EU går framåt, betyder helt enkelt att politisk makt flyttas från medlemsländerna till Bryssel. Och detta är mycket lättare att göra i kris. Då är det bråttom, medborgarna är skrämda, etablissemanget behöver inte övertyga utan kan köra över folkviljan. En centraliserad federal EU-stat byggs genom att det går att runda demokratin.

Låter det ruggigt? Det beror på att det är det.

Tegnér, Boileau och Cato dä

Gamla citat, som min generation betraktar som slitna, uppfattas som fräscha av yngre generationer, därför att de sällan (eller aldrig?) har mött dem i tal och skrift. Därför tänkte jag helt skamlöst använda Esaias Tegnérs ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta” i en text jag håller på med. Då inträffar något märkligt. En bomb exploderar i mitt minne. Plötsligt erinrar jag mig att jag läste en artikel i tidskriften Encounter för mer än trettio år sedan, där ett par rader av Nicolas Boileau i hans L´Art poétique citerades och som uttryckte samma tanke.

Jag tänkte litet slappt den gången att jag borde kolla om Tegnér hade fått uppslaget från L´Art poétique. Den formfulländade Tegnér, som använde sådana versmått som alexandrin med cesur, måste ju ha studerat ”le législateur du Parnasse” noggrant. Och Tegnér hade hästminne. När han började studera latin, lärde han sig det latinska lexikonet utantill från sidan ett. Kanske Fredrik Böök, Richard Steffen eller Algot Werin har kommenterat detta, tänkte jag.

Naturligtvis blev det inte av att undersöka. Jag glömde allt ihop. Men nu, utan förvarning small det till i hjärnan. Jag googlade genast och visst! Så här står det i L´Art poétique, Chant I:

“Ce que l'on conçoit bien, s'énonce clairement,

  Et les mots pour le dire arrivent aisément.”

Det är naturligtvis möjligt att L´Art poétique hade sådan ställning att det framstår som självklart för litteraturhistoriker att Tegnér hade gjort en parafras på de raderna. Det som betraktas som allmänt känt, behöver inte styrkas, lyder väl en gammal domarregel. Och kanske hade Nicolas Boileau i sin tur gjort en parafras på en berömd sentens från Cato dä: ”Rem tene, verba sequentor”, dvs. Behärska ämnet, så följer orden.

Kanske är båda hypoteserna helt enkelt utmärkta illustrationer till ett annat Tegnércitat: ”All bildning står på ofri grund till slutet, blott barbariet var en gång fosterländskt.” Upphovsrätten är ju en ganska färsk företeelse historiskt sett. 

Synpunkter välkomnas!

DN har inte nyktrat till

Gud sig förbarme! DN:s nya ledarskribent Karin Svanborg-Sjövall (KSS) tar sig an EU-frågan idag och hamnar genast i gamla DN-hjulspår just när två andra ledarskribenter, Peter Wolodarski och Annika Ström Melin på samma tidning har försökt intellektualisera hållningen till EU-frågorna.

KSS säger inledningsvis att ”de flesta av unionens problem är självförvållade”  och ”Eurons nuvarande konstruktion har visat sig bristfällig”. Hon konstaterar därför att ”Så långt har EU-skeptikerna fått rätt”. Men sedan fortsätter hon: ”Samtidigt har de fel om allt annat. EU-samarbetet - inte minst tillkomsten av den inre marknaden – har även med dagens dystra ljussättning varit en succé.”

Detta är struntprat. De flesta av oss som gick emot det dåraktiga europrojektet har varit för EU-medlemskap på grund av den inre marknaden. Det gäller t ex Junilistan och oss som startade det partiet. Vi sa ja till frihetens Europa där frihandel råder och där människor kan välja att arbeta, studera och bo var de vill utan att stå med mössan i hand och fråga om lov. Vi sa nej till byråkratins Europa där en maktelit i Bryssel och Frankfurt skall styra penning- och finanspolitik och ta makten från medlemsländerna över skatter, arbetsmarknad, socialpolitik, försvar, miljöfrågor, kulturpolitik och …, ja listan var på väg att bli oändlig.  Jag röstade ja till EU-medlemskap 1994 för att Sverige skulle sitta med i rådslagen i Bryssel, som den svenska politiska klassen uttryckte det då.

Men Sverige har inte suttit med i rådslagen där nere, om man därmed menar att driva svenska linjer i rådslagen.  Det svenska etablissemanget har i stället fastlagt att svensk EU-politik är att säga ja och amen till allt som har föreslagits av Tyskland och Frankrike för att därmed visa hur europeiska vi är. Våra ledare har skämts över att svenska folket röstade nej till euron och är kritiskt till EU-byråkrati.  Våra ledare accepterade att EU var ett fransk-tyskt protektorat och protesterade inte ens när Frankrike och Tyskland började tillsätta personer ur Brysselbyråkratin som premiärministrar i Grekland och Italien.  Rådslag, my foot!

KSS:s kritiserar nu moderaterna för ställningstagandet att Sverige inte skall ställa upp för de skuldtyngda PIIGS-länderna, för att 2009 ha sagt att det skulle bli mer Sverige i Europa och för att vilja exportera ”svensk skattemoral ” (obs, inte mina citationstecken).

Observera att KSS inte talar om varför dessa tre ståndpunkter är felaktiga. Hon säger att det är fråga om en återupplivad nationalism. Det hon menar är alltså att Sverige skall fortsätta att säga ja och amen till allt, inte driva svenska intressen och inte framlägga svenska folkets syn på EU-frågorna. Ett fortsatt protektorat alltså, fast nu bara tyskt.

Det en ledarskribent på DN skall säga i dessa frågor är att:

-            -  om en grupp EU-länder går samman i en valutaunion trots alla varningar och det går åt fanders, så är det    

s       självklart att dessa länder själva skall ta ansvaret för detta. Eurozonen har inget kollektivt underskott mot  

         omvärlden alls och har ett mycket måttligt kollektivt budgetunderskott (ca 4 procent av BNP). Resurserna 

         finns inom eurozonen, men viljan att ta ansvar saknas.

-            - Sveriges regering har valts av svenska folket för att i EU företräda svenska folkets ekonomiska intressen, 

         inte den svenska maktelitens, folkpartiets eller DN:s syn på vart pengarna skall gå.

-          -  Sveriges regering har valts av svenska folket för att företräda svenska folkets syn på vad EU skall göra och  

         vad som även i fortsättningen skall beslutas av Sveriges riksdag (eller individuellt av de människor som bor 

         i Sverige).

  

S    Somliga ledarskribenter och kolumnister skriver med väsande förakt om att våra politiker tar inrikespolitiska hänsyn. Andra talar om att spela på nationalistiska strömningar. Låt oss komma ihåg att vad de menar (och avskyr) är att den politiska makteliten tvingas ta hänsyn till folkviljan tack vare vårt demokratiska styrelseskick. 

Rolf Gustavsson som guide i EU-frågor

Rolf Gustavsson (RG) är ett fenomen i svensk press. Han har drivit politisk EU-propaganda på nyhetsplats i SvD i många år och sedan varit kolumnist där sedan 2010. Ifjol fick han Publicistklubbens stora pris med motiveringen: ”Kunnig, envis och en aning sardonisk guidar han oss i Europa. Den vimsiga politiken, de kryptiska fördragen och den blytunga historien – allt blir begripligt och intressant i Gustavssons sällskap.”

En aning sardonisk? Det låter elegant, bildat, litet Oscar Wilde. I Sverige anses det okultiverat att kritisera sådana framstående personer och pressfolk granskar som bekant inte gärna varandra. Därtill kommer att han i en viss mening är utomordentligt kunnig på sitt område, EU, Europas nya Bysans.[1]

Därför har RG gått märkligt fri från kritik, trots att han egentligen aldrig utvecklar sina tankar om vad EU är och bör vara utan nöjer sig med att ösa sitt förakt över länder, politiker och intellektuella som inte säger ja och amen omedelbart till alla förslag att flytta makten från medlemsländerna till Bryssel.

RG:s kolumn i dagens SvD är ett praktexempel. Han påstår att Sverige alltid är mot alla nya EU-projekt, men sedan går med och uppfyller sina åtaganden bättre än i stort sett alla andra medlemsländer. Bakom detta ligger en slug uträkning, docerar RG. Sverige försöker åka snålskjuts, ”få de ekonomiska fördelarna men utan att betala det politiska priset”.

Detta är ett dubbelfel. För det första är det ju i allmänhet så att den svenska makteliten är för förslagen, men inte så lätt kan få folkligt stöd för dem. Därför måste eliten först visa ett rimligt motstånd mot förslag om mera överstatlighet för att sedan manövrera in landet i skymundan. När vi väl är med, är det en föredömlig svensk princip att följa internationella överenskommelser till punkt och pricka. RG undviker alltid att kommentera motsättningarna mellan eliterna och medborgarna.

För det andra återkommer här det felaktiga argumentet att Sverige försöker åka snålskjuts, dvs. få de ekonomiska fördelarna utan att betala det politiska priset. En vanlig metafor är ”plocka russinen ur kakan”. Men det blir aldrig någon analys. Sanningen är att de fyra friheterna som har skapat ett frihetens Europa och höjt välståndet dramatiskt inte kräver att de europeiska nationalstaterna avskaffas till förmån för en federal superstat. Fri rörlighet över nationsgränserna för varor, tjänster, kapital och arbetskraft, kort sagt den inre marknaden, kräver en gemensam handelspolitik och en del rimliga regler om upphandling, subventioner och annat som måste övervakas centralt, men det är också allt.

EMU däremot ger mycket små ekonomiska fördelar men kräver en total finanspolitisk union, en transfereringsunion och en bankunion, dvs. stort sett en total politisk union. Den svenska makteliten gjorde som vanligt sitt bästa för att få med Sverige i projektet, men misslyckades kapitalt. Nu har riskerna med en valutaunion fallit ut och hotar hela Europas framtid. Sverige, liksom som Storbritannien, Danmark eller Polen, är inte fripassagerare i systemet och har ingen skyldighet att finansiera en räddningsaktion. Och det behövs inte heller. Resurserna inom eurozonen räcker gott och väl. Eurozonen har god balans mot omvärlden, god genomsnittlig konkurrenskraft och sammantaget hyggliga statsfinanser. Det är bara fråga om att fungera som en stat, där man ser sina resurser som gemensamma, där man hjälper utsatta regioner och ser till att arbetskraft flyttar från dessa till framgångsrika. Det är så det går till i en stat. Det är de som har skapat detta system och nu vill få andra länder att vara med och betala som försöker åka snålskjuts.

RG har inte diskuterat de fundamentala problemen under alla dessa år utan har i stället öst förakt över dem han har betraktat som en nejsägande okunnig populas som inte begriper vad det handlar om. Men med facit i hand, vem har visat sig okunnig?.

Det är en sak att veta allt om intrigerna, maktspelet och skandalerna i det nya Bysans. Hovskvaller är syndigt lockande. Men här gäller det fundamentala demokratiska och ekonomiska sammanhang som avgör de europeiska folkens framtida välstånd.

RG borde byta inriktning och använda sin historiska överblick och sin djupa inblick i EU:s grundarländer till att analyser de svåra frågorna i stället för att meddela att de som inte håller med honom är okunniga, oansvariga och småskurna.

---

[1] Jag är helt medveten om att jag därmed använder den bild av Bysans som Edward Gibbon skapade, en bild av dekadens, hårda interna maktkamper om petitesser, byråkratvälde, intriger, iögonenfallande lyx och en tydlig undergångskänsla. Bysans är en metafor för detta i europeisk kultur, trots att den moderna historieforskningen ger en delvis annorlunda och mera positiv bild av det historiska Bysans. Jag menar alltså att dagens EU har många gemensamma drag med den bild av Bysans som Gibbons etablerade.  

Grekland på väg mot nazismen?

Det är två nyheter om de grekiska nazisterna idag. Den ena är en intervju med det nazistiska Gyllne grynings partiledare, Nikos Michaloliakos, som där i princip förnekar förintelsen, anser att de allierade under kriget och amerikanerna efter kriget begick värre förbrytelser än de tyska nazisterna. Att judar dog i koncentrationslägren berodde på den matbrist som vållades genom de allierades bombningar av försörjningslinjerna osv. Klicka på

Greek neonazi leader denies the Holocaust (repulsive)

Den andra är incidenten i grekisk TV igår där Gyllne grynings parlamentsledamot Ilias Kasidiaris efter en ordväxling kastade ett glas vatten i ansiktet på vänsterpartisten Rena Dourou. Detta fick kommunisten Liana Kanelli att kasta en tidning på Ilias Kasidiaris som svarade med att ge henne tre stenhårda örfilar. Titta på

Politiker i slagsmål i grekisk tv | Nyheter | Aftonbladet

Vad betyder detta för Grekland? Det vet vi inte, men historiska paralleller dyker upp i minnet. Slagskämpar och ölgangsters är inte särskilt farliga för systemet, utan bara för stackars enskilda som råkar vara på fel ställe. Kasidiaris är mera som Ernst Röhm, SA:s (stabs)chef under början av 30-talet. Den socialdemokratiske ledaren Otto Wels kunde hålla ordning i Berlin mot vänsterslagskämpar i november 1919, slå ner Kappkuppen från höger 1920 och hålla gatuslagskämparna till höger och vänster i SA, Stahlhelm och Rotfrontkämpferbund stångna under Weimarrepubliken.

Men Hitler kunde Otto Wels inte klara. Hitler lyckades få makten i den tyska riksdagen och lade fram sin Ermächtigungsgesetz, den lag som skulle ge honom total politisk makt och lägga den formella grunden för Nazityskland. Stämningen var hotfull i riksdagen den 23 mars 1933 med SA-gangsters i lokalen. Otto Wels, socialdemokratins partiledare, var den ende som talade emot och höll sitt Churchilltal med de berömda orden: ”Freiheit und Leben kann man uns nehmen, die Ehre nicht.” (Frihet och liv kan man beröva oss, men inte hedern.)

Det blev det sista fria talet i den tyska riksdagen. Hitler var fanatisk och representant för en motbjudande människofientlig och förvirrad ideologi, men han tänkte långsiktigt och den djupa ekonomiska depressionen hade givit honom ett betydande folkligt politiskt stöd. Han insåg att öldrickande gatugangsters inte skulle kunna lägga grunden för det nazistiska tusenårsrike han drömde om. Och han var handlingskraftig. Han kallade Röhm och större delen av SA-ledningen till ett möte utanför München den 30 juni 1934 och lät avliva dem allihop. De långa knivarnas natt! Sedan kunde Hitler med hjälp av hyperbegåvade medarbetare som Goebbels, hårdföra organisatörer som Heydrich och originella konstnärer som Leni Rifenstahl börja bygga det tredje riket.

Kasidiaris och hans gelikar kommer inte att ens tänka på att bygga ett tusenårsrike. Men hur är det med Nikos Michaloliakos. Är han en potentiell Hitler? Jag tror inte det. Han har fördelen av en djup ekonomisk depression, ett folkligt uppror mot det inhemska politiska etablissemanget och europrojektets hotande haveri. Men karisman saknas och det är nog ont om intelligenta och belästa nazister som kan leverera en sammanhängande berättelse om ett nytt nazistiskt rike på grekiskt territorium. Internationaliseringen och de moderna kommunikationerna underminerar ständigt försöken att bygga upp hållfasta myter om vilka som bär skulden för den ekonomiska kollapsen. Det är en tröst, men grekiska folket står ändå inför en ekonomisk grekisk tragedi där hybris har följts av nemesis och där den enda deus ex machina som kan tänkas är ett välregisserat utträde ur eurosystemet.