EU-etablissemangets nyspråkliga innovationer

I sin kolumn i dagens DN säger Lars Calmfors att det finns ”skäl att allvarligt överväga ett svenskt deltagande i en europeisk bankunion”. Det gör det förvisso, men det finns också skäl att allvarligt överväga att stå utanför. Jag skall återkomma till denna sakfråga inom den närmaste tiden.  Just nu vill jag bara påminna om hur vårt sätt att tala om EU-frågor har utvecklats för att styra våra tankar.

Calmfors är vår ledande ekonom på området EU-ekonomi och har visat både vilja och förmåga att stå emot trycket från den politiska makteliten under sina år som utredare och forskare. Just därför är hans uttryckssätt extra avslöjande. 

Ta följande stycke i DN-kolumnen: ” Det finns en stor fara i att driva fram en finanspolitisk integration som euroländerna inte är mogna för. De flesta medborgare ser förmodligen fortfarande beslut om budgeten som helt centrala för det nationella demokratiska självbestämmandet.” (Mina kursiveringar.)

Varför skriver han ”inte är mogna för” i stället för det raka beskedet ”är emot”? Och varför sätter han in ordet ”fortfarande” i den andra meningen? 

Alla vi som läser Calmfors DN-kolumn (10 000 – 20 000 personer?) vet svaret.  Han blinkar till oss och påminner om att målet alltid ligger fast. En ständigt fastare union. Den politiska maktutövningen skall flyttas till Bryssel.  Det är inte det debatten gäller utan takten. Vi i makteliten är mogna och ser inte fortfarande nationellt på frågor om Sveriges statsbudget, men medborgarna är omogna och fast i föråldrade synsätt.

Tanken går genast till ett annat typiskt exempel på EU-nyspråk, nämligen ett Europa i två hastigheter, l´Europe à deux vitesses. Detta uttryck används när det uppstår motsättningar som medför att bara en del medlemsländer går med i ett EU-projekt, så som det har blivit med Schengen och eurozonen. Det får då för död och pina inte uppstå en föreställning om att länder kan välja att permanent stå utanför delar av samarbetet. Det är bara fråga om att vissa länder med politiskt omogna medborgare, sådana som britter, svenskar och danskar, kan behöva litet mera tid på sig ibland, till skillnad mot greker, italienare och spanjorer får man anta.

Ännu ett exempel är ”à la carte”. Det finns inget Europa à la carte meddelar makteliten ofta och myndigt. Vår egen utrikesminister läste nyligen lusen av svenska folket med det uttrycket. Uttrycket är besläktat med russinmetaforen. Det är också vanligt att tillhålla medborgarna att det inte går för sig att ”plocka russinen ur kakan” i EU-sammanhang. Innebörden tycks vara att man inte får välja bara sådana russin som frihandel och rätt att arbeta, studera och bo var man vill utan man är då också skyldig att, till exempel, gå med i en valutaunion som enligt metaforen tydligen (och med all rätt) betraktas som illasmakande och hälsovådlig. Totalt ologiskt, men sådana slagord utan logik ifrågasätts aldrig av politiker och ledarskribenter. De repeteras och sväljs.

Och låt oss inte glömma tesen: ”Det är i kriser som EU går framåt”. Se där ännu ett EU-uttryck som kritiklöst sväljs och sprids av etablissemanget och som var extremt vanligt under innevarande eurokris ända fram till början av året. (Sedan blev det för magstarkt t o m för folkpartiet.) Detta är det mest skamlösa av de EU-nyspråkliga uttrycken. Ty att EU går framåt, betyder helt enkelt att politisk makt flyttas från medlemsländerna till Bryssel. Och detta är mycket lättare att göra i kris. Då är det bråttom, medborgarna är skrämda, etablissemanget behöver inte övertyga utan kan köra över folkviljan. En centraliserad federal EU-stat byggs genom att det går att runda demokratin.

Låter det ruggigt? Det beror på att det är det.

Tegnér, Boileau och Cato dä

Gamla citat, som min generation betraktar som slitna, uppfattas som fräscha av yngre generationer, därför att de sällan (eller aldrig?) har mött dem i tal och skrift. Därför tänkte jag helt skamlöst använda Esaias Tegnérs ”Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta” i en text jag håller på med. Då inträffar något märkligt. En bomb exploderar i mitt minne. Plötsligt erinrar jag mig att jag läste en artikel i tidskriften Encounter för mer än trettio år sedan, där ett par rader av Nicolas Boileau i hans L´Art poétique citerades och som uttryckte samma tanke.

Jag tänkte litet slappt den gången att jag borde kolla om Tegnér hade fått uppslaget från L´Art poétique. Den formfulländade Tegnér, som använde sådana versmått som alexandrin med cesur, måste ju ha studerat ”le législateur du Parnasse” noggrant. Och Tegnér hade hästminne. När han började studera latin, lärde han sig det latinska lexikonet utantill från sidan ett. Kanske Fredrik Böök, Richard Steffen eller Algot Werin har kommenterat detta, tänkte jag.

Naturligtvis blev det inte av att undersöka. Jag glömde allt ihop. Men nu, utan förvarning small det till i hjärnan. Jag googlade genast och visst! Så här står det i L´Art poétique, Chant I:

“Ce que l'on conçoit bien, s'énonce clairement,

  Et les mots pour le dire arrivent aisément.”

Det är naturligtvis möjligt att L´Art poétique hade sådan ställning att det framstår som självklart för litteraturhistoriker att Tegnér hade gjort en parafras på de raderna. Det som betraktas som allmänt känt, behöver inte styrkas, lyder väl en gammal domarregel. Och kanske hade Nicolas Boileau i sin tur gjort en parafras på en berömd sentens från Cato dä: ”Rem tene, verba sequentor”, dvs. Behärska ämnet, så följer orden.

Kanske är båda hypoteserna helt enkelt utmärkta illustrationer till ett annat Tegnércitat: ”All bildning står på ofri grund till slutet, blott barbariet var en gång fosterländskt.” Upphovsrätten är ju en ganska färsk företeelse historiskt sett. 

Synpunkter välkomnas!

DN har inte nyktrat till

Gud sig förbarme! DN:s nya ledarskribent Karin Svanborg-Sjövall (KSS) tar sig an EU-frågan idag och hamnar genast i gamla DN-hjulspår just när två andra ledarskribenter, Peter Wolodarski och Annika Ström Melin på samma tidning har försökt intellektualisera hållningen till EU-frågorna.

KSS säger inledningsvis att ”de flesta av unionens problem är självförvållade”  och ”Eurons nuvarande konstruktion har visat sig bristfällig”. Hon konstaterar därför att ”Så långt har EU-skeptikerna fått rätt”. Men sedan fortsätter hon: ”Samtidigt har de fel om allt annat. EU-samarbetet - inte minst tillkomsten av den inre marknaden – har även med dagens dystra ljussättning varit en succé.”

Detta är struntprat. De flesta av oss som gick emot det dåraktiga europrojektet har varit för EU-medlemskap på grund av den inre marknaden. Det gäller t ex Junilistan och oss som startade det partiet. Vi sa ja till frihetens Europa där frihandel råder och där människor kan välja att arbeta, studera och bo var de vill utan att stå med mössan i hand och fråga om lov. Vi sa nej till byråkratins Europa där en maktelit i Bryssel och Frankfurt skall styra penning- och finanspolitik och ta makten från medlemsländerna över skatter, arbetsmarknad, socialpolitik, försvar, miljöfrågor, kulturpolitik och …, ja listan var på väg att bli oändlig.  Jag röstade ja till EU-medlemskap 1994 för att Sverige skulle sitta med i rådslagen i Bryssel, som den svenska politiska klassen uttryckte det då.

Men Sverige har inte suttit med i rådslagen där nere, om man därmed menar att driva svenska linjer i rådslagen.  Det svenska etablissemanget har i stället fastlagt att svensk EU-politik är att säga ja och amen till allt som har föreslagits av Tyskland och Frankrike för att därmed visa hur europeiska vi är. Våra ledare har skämts över att svenska folket röstade nej till euron och är kritiskt till EU-byråkrati.  Våra ledare accepterade att EU var ett fransk-tyskt protektorat och protesterade inte ens när Frankrike och Tyskland började tillsätta personer ur Brysselbyråkratin som premiärministrar i Grekland och Italien.  Rådslag, my foot!

KSS:s kritiserar nu moderaterna för ställningstagandet att Sverige inte skall ställa upp för de skuldtyngda PIIGS-länderna, för att 2009 ha sagt att det skulle bli mer Sverige i Europa och för att vilja exportera ”svensk skattemoral ” (obs, inte mina citationstecken).

Observera att KSS inte talar om varför dessa tre ståndpunkter är felaktiga. Hon säger att det är fråga om en återupplivad nationalism. Det hon menar är alltså att Sverige skall fortsätta att säga ja och amen till allt, inte driva svenska intressen och inte framlägga svenska folkets syn på EU-frågorna. Ett fortsatt protektorat alltså, fast nu bara tyskt.

Det en ledarskribent på DN skall säga i dessa frågor är att:

-            -  om en grupp EU-länder går samman i en valutaunion trots alla varningar och det går åt fanders, så är det    

s       självklart att dessa länder själva skall ta ansvaret för detta. Eurozonen har inget kollektivt underskott mot  

         omvärlden alls och har ett mycket måttligt kollektivt budgetunderskott (ca 4 procent av BNP). Resurserna 

         finns inom eurozonen, men viljan att ta ansvar saknas.

-            - Sveriges regering har valts av svenska folket för att i EU företräda svenska folkets ekonomiska intressen, 

         inte den svenska maktelitens, folkpartiets eller DN:s syn på vart pengarna skall gå.

-          -  Sveriges regering har valts av svenska folket för att företräda svenska folkets syn på vad EU skall göra och  

         vad som även i fortsättningen skall beslutas av Sveriges riksdag (eller individuellt av de människor som bor 

         i Sverige).

  

S    Somliga ledarskribenter och kolumnister skriver med väsande förakt om att våra politiker tar inrikespolitiska hänsyn. Andra talar om att spela på nationalistiska strömningar. Låt oss komma ihåg att vad de menar (och avskyr) är att den politiska makteliten tvingas ta hänsyn till folkviljan tack vare vårt demokratiska styrelseskick. 

Rolf Gustavsson som guide i EU-frågor

Rolf Gustavsson (RG) är ett fenomen i svensk press. Han har drivit politisk EU-propaganda på nyhetsplats i SvD i många år och sedan varit kolumnist där sedan 2010. Ifjol fick han Publicistklubbens stora pris med motiveringen: ”Kunnig, envis och en aning sardonisk guidar han oss i Europa. Den vimsiga politiken, de kryptiska fördragen och den blytunga historien – allt blir begripligt och intressant i Gustavssons sällskap.”

En aning sardonisk? Det låter elegant, bildat, litet Oscar Wilde. I Sverige anses det okultiverat att kritisera sådana framstående personer och pressfolk granskar som bekant inte gärna varandra. Därtill kommer att han i en viss mening är utomordentligt kunnig på sitt område, EU, Europas nya Bysans.[1]

Därför har RG gått märkligt fri från kritik, trots att han egentligen aldrig utvecklar sina tankar om vad EU är och bör vara utan nöjer sig med att ösa sitt förakt över länder, politiker och intellektuella som inte säger ja och amen omedelbart till alla förslag att flytta makten från medlemsländerna till Bryssel.

RG:s kolumn i dagens SvD är ett praktexempel. Han påstår att Sverige alltid är mot alla nya EU-projekt, men sedan går med och uppfyller sina åtaganden bättre än i stort sett alla andra medlemsländer. Bakom detta ligger en slug uträkning, docerar RG. Sverige försöker åka snålskjuts, ”få de ekonomiska fördelarna men utan att betala det politiska priset”.

Detta är ett dubbelfel. För det första är det ju i allmänhet så att den svenska makteliten är för förslagen, men inte så lätt kan få folkligt stöd för dem. Därför måste eliten först visa ett rimligt motstånd mot förslag om mera överstatlighet för att sedan manövrera in landet i skymundan. När vi väl är med, är det en föredömlig svensk princip att följa internationella överenskommelser till punkt och pricka. RG undviker alltid att kommentera motsättningarna mellan eliterna och medborgarna.

För det andra återkommer här det felaktiga argumentet att Sverige försöker åka snålskjuts, dvs. få de ekonomiska fördelarna utan att betala det politiska priset. En vanlig metafor är ”plocka russinen ur kakan”. Men det blir aldrig någon analys. Sanningen är att de fyra friheterna som har skapat ett frihetens Europa och höjt välståndet dramatiskt inte kräver att de europeiska nationalstaterna avskaffas till förmån för en federal superstat. Fri rörlighet över nationsgränserna för varor, tjänster, kapital och arbetskraft, kort sagt den inre marknaden, kräver en gemensam handelspolitik och en del rimliga regler om upphandling, subventioner och annat som måste övervakas centralt, men det är också allt.

EMU däremot ger mycket små ekonomiska fördelar men kräver en total finanspolitisk union, en transfereringsunion och en bankunion, dvs. stort sett en total politisk union. Den svenska makteliten gjorde som vanligt sitt bästa för att få med Sverige i projektet, men misslyckades kapitalt. Nu har riskerna med en valutaunion fallit ut och hotar hela Europas framtid. Sverige, liksom som Storbritannien, Danmark eller Polen, är inte fripassagerare i systemet och har ingen skyldighet att finansiera en räddningsaktion. Och det behövs inte heller. Resurserna inom eurozonen räcker gott och väl. Eurozonen har god balans mot omvärlden, god genomsnittlig konkurrenskraft och sammantaget hyggliga statsfinanser. Det är bara fråga om att fungera som en stat, där man ser sina resurser som gemensamma, där man hjälper utsatta regioner och ser till att arbetskraft flyttar från dessa till framgångsrika. Det är så det går till i en stat. Det är de som har skapat detta system och nu vill få andra länder att vara med och betala som försöker åka snålskjuts.

RG har inte diskuterat de fundamentala problemen under alla dessa år utan har i stället öst förakt över dem han har betraktat som en nejsägande okunnig populas som inte begriper vad det handlar om. Men med facit i hand, vem har visat sig okunnig?.

Det är en sak att veta allt om intrigerna, maktspelet och skandalerna i det nya Bysans. Hovskvaller är syndigt lockande. Men här gäller det fundamentala demokratiska och ekonomiska sammanhang som avgör de europeiska folkens framtida välstånd.

RG borde byta inriktning och använda sin historiska överblick och sin djupa inblick i EU:s grundarländer till att analyser de svåra frågorna i stället för att meddela att de som inte håller med honom är okunniga, oansvariga och småskurna.

---

[1] Jag är helt medveten om att jag därmed använder den bild av Bysans som Edward Gibbon skapade, en bild av dekadens, hårda interna maktkamper om petitesser, byråkratvälde, intriger, iögonenfallande lyx och en tydlig undergångskänsla. Bysans är en metafor för detta i europeisk kultur, trots att den moderna historieforskningen ger en delvis annorlunda och mera positiv bild av det historiska Bysans. Jag menar alltså att dagens EU har många gemensamma drag med den bild av Bysans som Gibbons etablerade.  

Grekland på väg mot nazismen?

Det är två nyheter om de grekiska nazisterna idag. Den ena är en intervju med det nazistiska Gyllne grynings partiledare, Nikos Michaloliakos, som där i princip förnekar förintelsen, anser att de allierade under kriget och amerikanerna efter kriget begick värre förbrytelser än de tyska nazisterna. Att judar dog i koncentrationslägren berodde på den matbrist som vållades genom de allierades bombningar av försörjningslinjerna osv. Klicka på

Greek neonazi leader denies the Holocaust (repulsive)

Den andra är incidenten i grekisk TV igår där Gyllne grynings parlamentsledamot Ilias Kasidiaris efter en ordväxling kastade ett glas vatten i ansiktet på vänsterpartisten Rena Dourou. Detta fick kommunisten Liana Kanelli att kasta en tidning på Ilias Kasidiaris som svarade med att ge henne tre stenhårda örfilar. Titta på

Politiker i slagsmål i grekisk tv | Nyheter | Aftonbladet

Vad betyder detta för Grekland? Det vet vi inte, men historiska paralleller dyker upp i minnet. Slagskämpar och ölgangsters är inte särskilt farliga för systemet, utan bara för stackars enskilda som råkar vara på fel ställe. Kasidiaris är mera som Ernst Röhm, SA:s (stabs)chef under början av 30-talet. Den socialdemokratiske ledaren Otto Wels kunde hålla ordning i Berlin mot vänsterslagskämpar i november 1919, slå ner Kappkuppen från höger 1920 och hålla gatuslagskämparna till höger och vänster i SA, Stahlhelm och Rotfrontkämpferbund stångna under Weimarrepubliken.

Men Hitler kunde Otto Wels inte klara. Hitler lyckades få makten i den tyska riksdagen och lade fram sin Ermächtigungsgesetz, den lag som skulle ge honom total politisk makt och lägga den formella grunden för Nazityskland. Stämningen var hotfull i riksdagen den 23 mars 1933 med SA-gangsters i lokalen. Otto Wels, socialdemokratins partiledare, var den ende som talade emot och höll sitt Churchilltal med de berömda orden: ”Freiheit und Leben kann man uns nehmen, die Ehre nicht.” (Frihet och liv kan man beröva oss, men inte hedern.)

Det blev det sista fria talet i den tyska riksdagen. Hitler var fanatisk och representant för en motbjudande människofientlig och förvirrad ideologi, men han tänkte långsiktigt och den djupa ekonomiska depressionen hade givit honom ett betydande folkligt politiskt stöd. Han insåg att öldrickande gatugangsters inte skulle kunna lägga grunden för det nazistiska tusenårsrike han drömde om. Och han var handlingskraftig. Han kallade Röhm och större delen av SA-ledningen till ett möte utanför München den 30 juni 1934 och lät avliva dem allihop. De långa knivarnas natt! Sedan kunde Hitler med hjälp av hyperbegåvade medarbetare som Goebbels, hårdföra organisatörer som Heydrich och originella konstnärer som Leni Rifenstahl börja bygga det tredje riket.

Kasidiaris och hans gelikar kommer inte att ens tänka på att bygga ett tusenårsrike. Men hur är det med Nikos Michaloliakos. Är han en potentiell Hitler? Jag tror inte det. Han har fördelen av en djup ekonomisk depression, ett folkligt uppror mot det inhemska politiska etablissemanget och europrojektets hotande haveri. Men karisman saknas och det är nog ont om intelligenta och belästa nazister som kan leverera en sammanhängande berättelse om ett nytt nazistiskt rike på grekiskt territorium. Internationaliseringen och de moderna kommunikationerna underminerar ständigt försöken att bygga upp hållfasta myter om vilka som bär skulden för den ekonomiska kollapsen. Det är en tröst, men grekiska folket står ändå inför en ekonomisk grekisk tragedi där hybris har följts av nemesis och där den enda deus ex machina som kan tänkas är ett välregisserat utträde ur eurosystemet.

Tillnyktring på DN om EU-frågan?

Den europeiska arresteringsordern

I DN:s huvudledare idag medges plötsligt att det finns skäl till kritik mot den ”europeiska arresteringsordern”.  Denna innebär att ett EU-land kan begära utlämning av en medborgare från ett annat EU-land för att ställa vederbörande inför rätta. Tanken är att det skall kunna gå fort, eftersom varje EU-land antas kunna lita på att varje annat EU-land är en demokratisk rättsstat, vars rättsliga processer inte kan påverkas av politiker, klanledare, lokala pampar eller andra makthavare. Därmed har tiden för utlämning kunnat sänkas från ca ett år till drygt två veckor.

DN konstaterar nu att ”Systemet bygger på att det finns stort förtroende för hur rätt skipas i andra länder, och tillräcklig tillit finns ännu inte.” Sant, och vad värre är, det finns inte heller reell grund för tillit till alla EU-länders rättsväsen. Skulle någon känna sig trygg om en dotter efter en fjorton dagars snabbkoll utlämnades på begäran av t ex Ungern, Rumänien, Kroatien, Grekland eller Portugal? DN påminner om att t o m EU-kommissionären Vivianne Reding ifjol varnade för hur systemet fungerar. Den som vill sätta sig in i hur den europeiska arresteringsordern kan fungera, kan gå in på nätet och titta. Den brittiska pressen har rapporterat mängder med egendomliga och upprörande fall.

Det som utlöste den europeiska arresteringsordern var egentligen terrorattentaten mot World Trade Center i New York i september 2001. Brysseleliten tog chansen och DN liksom Folkpartiet och i huvudsak hela det svenska etablissemanget hejade på projektet utan djupare analys. ”Ja till EU” var som vanligt det argument som fick dominera.

Europrojektet är en parallell

Parallellen till europrojektet är uppenbar. Detta kom också till genom en storpolitisk omvälvning, nämligen den tyska återföreningen efter murens fall. Frankrike ville avskaffa Dmarken för att inte Tyskland skulle bli för mäktigt. Någon djupare ekonomisk analys genomfördes inte. En fransktysk maktpolitisk uppgörelse ledde till valutaunionen och det politiska och ekonomiska etablissemanget liksom pressen i EU-länderna hejade aningslöst på. På grund av detta hotas nu inte bara eurosystemet och den politiska maktkoncentrationen till EU:s institutioner, utan hela det frihetens Europa som de fyra friheterna ger oss.

Euron orsakade den irländska ekonomiska tragedin

Och i en signerad ledare på nästa sida i dagens DN konstaterar Gunnar Jonsson att ”På 90-talet spann den keltiska tigern av belåtenhet. En avreglerad ekonomi med låg bolagsskatt lockade till sig multinationella företag och spred välstånd vida omkring. Dessvärre var euroräntan för låg för det överhettade Irland. Lönerna drog i väg. Och mellan 1997 och 2007 fyrdubblades fastighetspriserna.”

Nu är det plötsligt självklart för DN att Irlands (liksom Spaniens) ekonomiska tragedi vållades av eurosystemet.

Kanske kan vi äntligen få en intellektuell EU- och eurodebatt i landet.

DN på vägen till Damaskus

Nu börjar det hända något i den svenska EU- och eurodebatten. För en vecka sedan skrev kolumnisten David Brooks i DN följande: ”Förr i världen fick de europeiska härskande klasserna sin makt beskuren i den dagliga kontakten med politikens sjögång. Men nu har de byggt upp en teknokratisk apparat, EU, som opererar långt ovanför allmänhetens granskande blickar. Beslut som omformar familjers och nationers öden fattas på någon hemlighetsfull transnationell nivå. De allra flesta kan inte säga vem som fattar besluten eller vem som bär skulden om det går fel, så de blir förstås misstänksamma och känner sig maktlösa.”

En kolumnist i DN säger alltså att Europas härskande klasser har skapat EU för att komma undan demokratisk kontroll!

Annika Ström Melin (ASM) är den som på DN:s ledarsida har huvudansvaret för EU-frågor och hon utmärker sig genom att i stort sett aldrig framföra någon kritik mot EU-projektets konstruktion eller mot besluten i Bryssel. Så sent som två dagar före publiceringen av Brooks kolumn skrev hon en indignerad ledare på temat att kritiken från extrema och populistiska partier längst ut på högerkanten nu riktas ”mot samhällets eliter, det ekonomiska systemet, euron och hela EU” och avslutade med orden: ”Det gäller att hejda den utvecklingen i tid.”

Det låter obehagligt. I en levande demokrati är kontinuerlig kritik av ”samhällets eliter, det ekonomiska systemet, euron och hela EU” inte bara tillåtet utan direkt nödvändigt för demokratins överlevnad. Det är ju för att flertalet politiska ledare, pressen, akademikerna och intresseorganisationernas ledningar har svikit den uppgiften, som allt fler medborgare blir benägna att rösta på extrempartier till höger och vänster för att meddela att de är ”mot samhällets eliter, det ekonomiska systemet, euron och hela EU”.  Det har ju inte funnits några andra att vända sig till. Inom EU är det egentligen bara Storbritannien som erbjuder sina medborgare en demokratisk-pluralistisk debattmiljö i EU-frågor. Ett av de stora partierna, det konservativa, med en oklanderligt demokratisk tradition, en genomtänkt politik och stor regeringsvana, är tydligt EU-skeptiskt och flera stora tidningar som The Daily Telegraph, The Times och The Sun driver en starkt EU-kritisk linje. I Sverige liksom i övriga EU-länder, finns inte sådana partier och tidningar. Kompetent EU-kritisk granskning är sällsynt och medborgarna måste rösta på smala, udda partier och i värsta fall på odemokratiska extremistpartier för att i demokratiska val kunna meddela sin EU-kritik.

I fredags tog emellertid ASM upp Hans-Magnus Enzensbergers starkt EU-kritiska bok ”Det mjuka monstret” och konstaterar att det ligger mycket i hans kritik. Här kommer hon nu med synpunkter som att ”Bristen på demokrati är definitivt en inbyggd och allvarlig svaghet i unionens beslutsapparat. ” och ”Med euron togs det hittills största steget på väg mot en allt fastare union, men den nuvarande krisen visar att det gick alltför fort och inte var tillräckligt genomtänkt.” Tänk om vi hade haft några genomtänkta politiker och kvalitetstidningar som hade intagit den attityden 1995 och 2003. Centerpartiet gick ju emot europrojektet 2003 och Svenska Dagbladet var eurokritiskt under 90-talet, men båda tystnade i frågan.   

Och i söndags kom Peter Wolodarski (PW), DN:s politiske redaktör, med sin söndagskrönika. Den innebär en tydlig förändring i DN:s syn på euron. Visserligen påstår PW att eurokrisen hade kunnat motverkas med inhemska åtstramningar och strukturreformer, men det vet vi alla att i demokratins politiska verklighet är det svårt eller omöjligt att ta sådana politiska beslut när inflationen är låg, räntorna låga och statsfinanserna i hyfsad balans (Spanien och Irland hade inga budgetunderskott alls).  Det var därför den svenska utredningen inför EMU-folkomröstningen (som jag var ledamot av) konstaterade att det är en nackdel att inte ha en egen valuta och penningpolitik som kan anpassas till det egna landets utveckling. Det är emellertid en stor förändring att DN:s politiske redaktör nu säger att ”Den globala finanskrisen satte i gång dramatiken, men det vore intellektuellt ohederligt att förtiga den roll som valutan kommit att spela”.

Nu börjar det likna något. Kanske kan vi få en fungerande demokratisk debatt och opinionsbildning i EU-frågan. Och kanske kan EU-länderna därmed börja återta rätten att styra sig själva i enlighet med folkviljan. Men kostnaden för det ogenomtänkta europrojektet är fullständigt enorm i form av massarbetslöshet, förlorad produktion och sociala tragedier. Det är oetiskt att genomföra gigantiska sociala experiment av detta slag.