Christer Gardell, euron och den tyska industrin

Christer Gardell är en självständig och frispråkig riskkapitalist som det finns anledning att lyssna på. Det gäller även hans synpunkter i Carolina Neuraths intervju med honom i lördagens SvD Näringsliv (21 jan). Men hans svepande synpunkter på euron och Tyskland och, därmed på eurozonens framtid är inte övertygande. Gardell säger att euron inte ”kommer att brytas upp nästa vecka” och utvecklar sin tankegång så här. ”- För det första är det alldeles för komplicerat. Och den största förloraren på att euron bryts upp vore Tyskland.”  Han drar slutsatsen att en återskapad tysk valuta skulle ”apprecieras med säkert 100 procent. Det skulle knäcka tysk industri och föra ner Tyskland i en recession. Tyskarna kommer aldrig att gå med på att euron bryts upp.”

Det finns flera invändningar att göra. Den viktigaste är naturligtvis att de förfärande ekonomiska konsekvenserna av en eurokollaps inte i sig är en garanti för att en sådan kan undvikas. Då skulle klokt folk år 1938 ha kunnat vifta bort risken för världskrig med att ett sådant skulle kosta tiotals miljoner människoliv, lägga många av Europas och världens städer i ruiner och medföra enorma lidanden för hundratals miljoner oskyldiga människor. Som vi vet blev det världskrig i alla fall. Frågan är alltid om det finns beslutsfattare som både ser farorna och har möjligheten att göra något för att förhindra krisen. Andra världskriget bröt ut, men kalla kriget blev däremot aldrig hett tack vare MAD (Mutually Assured Destruction). Båda supermakterna hade kärnvapen med ”second strike capability”, varför ingen kunde vinna på att trycka på knappen. Även i ett sådant läge kan det gå snett. Minnens Dr. Strangelove! Lyckligtvis gick det inte snett.

Det är alltså visserligen sant att Tyskland verkligen vill hindra en eurokollaps. Frågan är om landet kan klara uppgiften. Jag tror liksom Gardell att det mest sannolika svaret på frågan är ja, men jag känner mig verkligen inte säker. 55 procents sannolikhet kanske. Redan om Grekland måste lämna eurozonen, hotar en okontrollerbar spridning av misstron mot andra medlemmar av Club Med, som kan leda till en eurokollaps trots tyska försök att hindra den.

En annan invändning är att det som Tyskland fruktar, dvs. en kraftig förlust av konkurrenskraft mot södra euroområdet, ju är nödvändig för att komma ur eurokrisen. Det är egentligen inte statlig skuldsättning i allmänhet som är problemet. Problemen uppstår när det är stora bytesbalansunderskott som har lett till skuldsättningen. Japan har världens största offentliga skuld, över 200 procent av BNP, men eftersom det inte ligger någon upplåning utomlands bakom, har Japan näst Schweiz världens lägsta räntor. Alla vet att Grekland, Italien, Spanien och Portugal måste förbättra sin konkurrenskraft mot Tyskland och Nordvästeuropa. Eftersom de inte har någon egen valuta som kan falla, måste detta ske genom att de klarar att hålla en lägre pris- och lönestegringstakt än framför allt Tyskland under många år, dvs. tysk industri måste förlora konkurrenskraft mot dem. Detta är inte en olycklig biprodukt utan själva syftet med den nu förda politiken, som ju går ut på att sänka offentliga utgifter och höja skatter så att skyhög arbetslöshet och företagskonkurser tvingar fram fallande löner (och fallande priser på inhemska non-tradeables som turisttjänster). Det är det man menar med uttrycket ”interndevalvering” som är en samhällsekonomiskt och socialt enormt kostsam metod att återställa balansen i en ekonomi.

Om de inblandade länderna har gemensam valuta, så är det så här det går. Det var det vi sa, vi på nejsidan i folkomröstningen. Euron gjorde det möjligt att vansköta ekonomin genom vallöften och röstköp finansierade med lån i Grekland, Italien och Portugal och gjorde det samtidigt omöjligt för Spanien och Irland att hindra en privat skuldexplosion, eftersom de inte hade en egen valuta och därmed inte en självständig penningpolitik som kunde anpassas till landets ekonomiska behov. Europrojektet bär därför en stor del av skulden för den europeiska krisens uppkomst. Eurosystemets quixotiska försvarare kommer då och då med den egendomliga invändningen att Island, Storbritannien och USA minsann också har råkat illa ut fast de inte var med i eurozonen. Och visst är det så!  Ingen har förnekat att man kan ställa till det för sig även när man har en egen valuta. Men man drivs inte motståndslöst in i kris därför att man saknar tillgång till en egen penningpolitik och det är enormt mycket lättare att ta sig ur en hemmagjord kris om man har en egen valuta och en egen centralbank. Det är det vi ser nu.

Slutligen! Gardell säger svepande att om euron försvinner kommer den tyska valutan att stiga med 100 procent, tysk industri kommer att knäckas och Tyskland går in i djup recession. Men tänk efter! Vilka skulle betala så enormt mycket för valutan från ett land vars industri är helt knäckt och som går in i djup recession. Det finns marknadskrafter som efter en del tumult driver fram en 20-30 procent högre tysk växelkurs mot Club Med. Det leder till att tysk industri går dåligt och krymper och under en period blir det högre arbetslöshet i landet. Men det är ju just det som måste inträffa, om eurozonen skall ta sig ur problemen. Nu tvingas Club Medländerna ta enorma anpassningskostnader men slutmålet är ändå just att tysk industri skall förlora konkurrenskraft mot dem.