Vi behöver mer trivialekonomi för demokratins skull

Nationalekonomin som vetenskap missförstås av flertalet människor och troligen också av flertalet politiker.  Det finns grundläggande insikter i ämnet som man inte behöver studera i åratal utan kan ta till sig i länsstolen med hjälp av enkla texter och ett öppet sinne. Och varje medborgare bör ta till sig dessa insikter för att ”government by discussion” skall kunna fungera.

Det första missförståndet

är föreställningen att nationalekonomers huvudverksamhet är att göra makroekonomiska prognoser för Sverige, Europa och världen. Nationalekonomer antas finnas för att svara på frågan hur det kommer att gå med tillväxt, arbetslöshet, inflation, ränta, börskurser och fastighetspriser på kort och lång sikt?

Detta är helt tokigt. Det är ganska få forskare som arbetar med makroekonomiska prognoser, men det är naturligtvis det område som allmänheten mest kommer i kontakt med, eftersom det är detta som mest intresserar individer, företag, intresseorganisationer och politiker och därmed också media. Därigenom uppkommer i sin tur föreställningen att nationalekonomi  i huvudsak handlar om att förutspå hur det kommer att  gå.

Eftersom makroekonomiska prognoser egentligen är omöjliga att göra och därför oftast är helt felaktiga just då de skulle behöva vara helt riktiga, är allmänhetens förtroende för nationalekonomin som vetenskap lågt. Att förutsäga svensk ekonomisk tillväxt eller kronkursen för år 2014 är lika omöjligt som det är för meteorologer att idag tala om hur vädret blir i Båstad de två första veckorna i juli i år eller hur världens klimat ser ut om 50 eller 100 år. Och observera då att meteorologi är en ”hård” vetenskap som bygger på fysik, kemi och matematik, medan nationalekonomi dessutom måste hantera psykologiska frågor om hur människor i olika positioner fattar beslut.

Både världens ekonomi och världens väder och klimat beror av samspelet mellan alltför många variabler och parametrar som vi inte kan kvantifiera och hantera i våra modeller.  I ekonometriska modeller liksom i meteorologiska måste man därför anta att många viktiga parametrar kommer att behålla ett antaget värde under prognosperioden.  Men det gör de normalt inte.

De makroekonomiska prognoserna för 1950-51 slog helt fel, därför att prognosmakarna under 1949 dumt nog inte hade tagit hänsyn till att Nordkorea skulle komma att invadera Sydkorea den 25 juni 1950 och att världen därmed skulle komma att uppleva en enorm råvaruprisuppgång och en påföljande häftig allmän inflation. De makroekonomiska prognoserna för 1974-75 slog lika fel därför att prognosmakarna hade försummat att ta hänsyn både till att Bretton Woodssystemet med fasta växelkurser skulle falla ihop i mars 1973 och till att det redan snabbt stigande oljepriset skulle fyrdubblas genom OPEC-ländernas oljeembargo i oktober som drevs fram av västvärldens stöd till Israel under Yom Kippurkriget. Det blev skyhög arbetslöshet och skyhög inflation i hela västvärlden, tvärtemot prognoserna.

Och prognoserna för 2008-09 blev helt fel, eftersom prognosmakarna inte beaktade att den det skulle bli en global finanskris hösten 2008 därför att den internationella finanssektorn hade byggt upp helt groteska volymer av lån utan tillräcklig säkerhet och baserade på ohållbara kreditförsäkringar.  Sveriges riksbank höjde räntan i juli 2008 för att motverka överhettning. Ett par månader senare såg världen ut att vara på väg mot finansiell kollaps och global depression.

Självklart förstår alla att prognosmakarna inte kunde förutse dessa händelser. Men det är inte bara sådana omvälvande globala politiska och ekonomiska kriser som då och då välter spelet över ända. Mindre omvälvande men lika oförutsägbara förändringar inträffar hela tiden.  

Betänk att om Konjunkturinstitutet eller Nordea säger att svensk tillväxt hamnar nära noll i år och att arbetslösheten därför stiger något medan inflationstakten sjunker, så vilar detta underförstått på förutsättningar som att eurosystemet inte imploderar och får hela EU-projektet att kollapsa, att Iran inte stänger Hormuzsundet, att Nordkorea inte ger sig in i några kärnvapenäventyr, att Israel inte slår till mot Irans anrikningsanläggningar osv.

Det andra missförståndet

är föreställningen att nationalekonomisk teori är mycket svårbegriplig, att den består av matematiskt formulerade teser som bara avancerade forskare klarar av att hantera. Det är ungefär som att säga att fysik är obegripligt därför att man har läst om Einsteins speciella och allmänna relativitetsteori och inte riktigt klarat ut det där med gravitation, acceleration och ekvivalensprincipen.  Men för vanliga medborgare är Newtons fysik, termodynamikens huvudsatser och ellärans grunder nog tillräckligt för att i en allmän mening kunna förstå frågor om planetsystem, energiproduktion, lägesenergi, resursuttömning och skillnaden mellan effekt och förbrukning i elsystemet.

Likadant är det med nationalekonomi. Det finns en grundläggande teori som de flesta ekonomer står bakom och som alla lekmän kan förstå om de bara är beredda att tänka efter.  Och om en stor majoritet av medborgarna i demokratierna skulle få detta klart för sig skulle den demokratiska processen fungera riktigt bra. Jag hade därför tänkt att jag efter hemkomsten från EU-parlamentet i förfjol skulle ägna mig åt att sprida sådan kunskap och alltså etablera mig som en ledande ”trivialekonom” i landet. Huvudpoängen skulle vara att på ett enkelt sätt förklara vad grundläggande ekonomisk teori säger om olika frågor som är uppe för politisk debatt och beslut.  Det handlar då om den ekonomiska teori vi lär ut till studenterna på grundnivå vid våra universitet, den triviala nationalekonomin, som akademiska nationalekonomer med självaktning tenderar att gå förbi i sina offentliga framträdanden.

Det finns en svensk ekonomsajt som gör något i den vägen. Den heter Economistas och jag rekommenderar den varmt (www.ekonomistas.se) . Den ” består av sex forskare i nationalekonomi som brinner för saklig samhällsdebatt och nationalekonomisk forskning” enligt deras egen presentation. Jag håller med om beskrivningen. Men deras kommentarer ligger på en högre nivå. Jag tänkte vara ännu mera trivial.

Jag skall dock faktiskt låna en lista från Ekonomistas som hämtats ur det tacktal som hölls vid nobelfesten av den ene av årets mottagare av 2011 års nobelpris i ekonomi, Thomas Sargent. Nobelpristagaren ansåg att följande sju lärdomar från nationalekonomin var centrala för alla att ta till sig (i min översättning):

1.    Mycket som är önskvärt är ogenomförbart.

2.    Vi måste göra en avvägning mellan jämlikhet och effektivitet.

3.    Andra människor har mer information om sin kompetens, sina ambitioner och sina preferenser än du har.

4.    Alla påverkas av incitament, även människor som vi vill hjälpa. Det är därför sociala skyddsnät inte alltid fungerar som tänkt.

5.    När stat och kommun gör av med pengar på olika ändamål, är det alltid medborgarna som till slut får betala, antingen idag eller i morgon, och antingen i form av explicita skatter eller i form av implicita skatter som inflation eller statsbankrutt.

6.    De flesta vill att andra skall betala för offentliga tjänster och transfereringar (och särskilt då för transfereringar till dem själva).

7.    Det är möjligt för en generation att lägga kostnaderna på senare generationer. Att öka statsskulden är ett sätt liksom det amerikanska socialförsäkringssystemet. Däremot fungerar inte Singapores socialförsäkringssystem så.

Den listan borde alla medborgare (och alla journalister) ha i bakhuvudet, när de skall hantera förslag till ekonomiska åtgärder från politiker och intresseorganisationer. Och listan kan förlängas och konkretiseras. Så nu kommer jag att presentera en Lektion i trivialekonomi en gång i veckan. Den första kommer om några timmar och handlar om vänsterpartiets förslag om sex timmars arbetsdag.