I min bok Europa ja - euro nej utgiven 2003 före folkomröstningen avslutade jag med ett avsnitt som hette Sverige utanför EMU; några juridiska och politiska aspekter Jag lägger in dessa fyra sidor här på min blogg, eftersom jag tror att de kastar ljus över frågan. Jag ber om ursäkt över att ett par noter hänvisar till andra delar av boken.
När Sverige förhandlade om medlemskap under 1993 och första halvåret 1994 stod det klart att det skulle bli svårt eller omöjligt att få ett ja i folkomröstningen, om ett ja också innefattade ett ja till EMU. Detta hade uppenbarligen kommissionens förhandlare förståelse för och problemet löstes genom att de svenska förhandlarna överlämnade ett dokument där Sverige förklarade att Sveriges riksdag skulle ta ställning till EMU-medlemskap senare. Därmed kunde man inför folkomröstningen i november 1994 lova att detta inte var ett ställningstagande till valutaunionen. Eftersom det var majoritet för nejsidan hela hösten 1994 utom under en kortare tid före och efter folkomröstningen, finns det starka skäl att anta att det hade blivit nej liksom det blev i Norge, om EMU hade ingått i paketet.
Det står således alldeles klart att svenska folket aldrig har sagt ja till medlemskap i EMU. Eftersom socialdemokraterna aldrig har gått till val i frågan saknar dessutom regeringspartiet mandat att låta riksdagen avgöra frågan. Eftersom väl över hälften av dess sympatisörer är emot EMU-medlemskap är det dessutom omöjligt för partiet att skaffa sig ett sådant mandat utan att drabbas av ett stort valnederlag. Mot denna bakgrund kan man inte hävda att en stor riksdagsmajoritet är för EMU-medlemskap. Eftersom det största riksdagspartiets företrädare saknar mandat från väljarna i frågan, kan vi inte veta hur Sveriges riksdag ställer sig.
Därmed har vi hamnat i en juridiskt oklar situation. Kommissionen vill inte utan vidare godkänna Sveriges rätt att stå utanför valutaunionen, eftersom det skulle kunna skapa ett prejudikat, så att nya EU-medlemmar också skulle kunna välja att stå utanför. Kommissionen vill därför upprätthålla föreställningen att Sverige står utanför tills vidare, därför att vi inte uppfyller de krav som ställs för EMU-medlemskap. Därför måste Kommissionen en gång om året motivera vårt utanförstående med att vi fortfarande inte uppfyller dessa krav. Detta är emellertid en besvärlig uppgift, eftersom Sverige är en riktig mönsterelev. Kraven gäller i första hand de offentliga finanserna, inflationstakten och räntenivån och dessvärre (från denna synpunkt) är Sverige ett av de mest framgångsrika länderna i EU i dessa avseenden. Vi har haft lägre inflation än Tyskland under det senaste årtiondet, vi har tillsammans med Finland och Danmark de största budgetöverskotten i EU, den offentliga sektorns bruttoskuld ligger mycket lägre än euroländernas genomsnitt och obligationsräntorna ligger bara några tiondels procentenheter över de tyska.[1]
Kommissionen tvingas därför hävda att Sverige inte är kvalificerat för EMU-medlemskap därför att vi inte har varit med i det s k ERM-systemet. ERM är ett system för fasta växelkurser mellan euroländer och EU-länder som inte är med i valutaunionen. Det är inte alldeles klart om detta verkligen enligt traktatbestämmelserna är ett villkor för EMU-medlemskap, men det kan möjligen hävdas. Men deltagande i ERM[2] är frivilligt, det kan vi inte tvingas till.
Så ser läget alltså ut rent juridiskt för Sverige. Så länge vi inte går med i ERM är vi inte kvalificerade för att få vara med i EMU och att gå med i ERM är frivilligt. Därmed tycks det alltså från en spetsfundigt legalistisk utgångspunkt faktiskt vara möjligt för Sverige att vara med i EU utan att gå med i valutaunionen och detta trots att vi inte har någon undantagsklausul som Storbritannien och Danmark.
Sådana legalistiska spetsfundigheter är dock inte avgörande. Den intressanta frågan är den politiska. Kan Sverige utsättas för ett politiskt tryck från övriga medlemsländer att antingen gå med i EMU eller tvingas lämna EU, vilket jaanhängare ofta påstår. Svaret är nej! Det finns åtskilliga uttalanden från höga tjänstemän i Kommissionen som gör klart att Sverige inte kommer att tvingas att gå med i valutaunionen mot sin vilja. Eftersom Sverige är en ganska stor nettobetalare till EU:s budget och genomför alla beslut som fattas i Bryssel snabbare och lydigare än de flesta andra länder, är föreställningen att Sveriges EU-medlemskap skulle komma att ifrågasättas, om vi fortsätter att stå utanför EMU, mycket illa underbyggd.[3]
Egendomligt nog innebär växelkurskravet att man måste bevisa att kronan kan ha en helt stabil växelkurs mot euron för att man skall få tillstånd att gå med i EMU samtidigt som ett huvudargument för medlemskap i EMU är att man då undgår den växelkursvolatilitet som påstås vara oundviklig vid utanförskap.
Kommissionen tvingas således förklara att Sverige kan fortsätta att stå utanför valutaunionen därför att landet inte uppfyller kravet på en stabil växelkurs mot euron under de två närmast föregående åren. Men det är inte heller lätt. Kronan har visserligen svängt ganska mycket mot euron. Från sitt svagaste läge veckan efter terrorattacken mot World Trade Center och Pentagon den 11 september 2001 till februari i år steg kronan med ungefär 9 procent mot euron, vilket ju är en ganska stor förändring. Men EU tvingades under valutakriserna 1992-1993 acceptera att svängningarna fick vara upp till 15 procent åt endera hållet inom det s k ERM-systemet,[4] Det betyder att kronan faktiskt uppfyller det kravet också.
Det är därför nödvändigt att definiera kravet som att ett land som skall in i valutaunionen i princip skall ha varit med i ERM-systemet i två år. Men då uppkommer andra problem. För det första släpptes Finland och Italien in tillsammans med övriga länder den 1 januari 1999, trots att de inte hade varit med så länge som två år. Detta kan dock lösas genom att Kommissionen accepterar att den formella ERM-anknytningen kan få vara något kortare. För det andra är emellertid euroländerna oerhört angelägna om att få med Storbritannien och alla vet att Storbritannien, om det skulle välja att ansöka om medlemskap i valutaunionen, inte kommer att acceptera någon längre väntetid i ERM-systemet. Därför tolkas kravet nu som att man skall ha varit med i ERM under någon tid, för det har ju Storbritannien varit även om de lämnade systemet för över tio år sedan, hösten 1992! Sverige har däremot aldrig varit med i ERM utan valde bara att på egen hand fixera kronans kurs mot eurons föregångare ecun, som ju inte var en riktig valuta utan en räkneenhet baserad på en sammanvägning av de då existerande EU-valutorna.
[1] Läs mera om detta under politiskt argument nr 11 nedan och i fördjupningskapitel V.
[2] ERM står för Exchange Rate Mechanism
[3] Efterhand som nya stater blir EU-medlemmar ökar skillnaderna mellan länderna och det blir alltmera nödvändigt att gå in för en modell med flexibel integration där mindre grupper av länder enas om mera djupgående samarbete på valda områden. Det kommer då att te sig helt naturligt att vissa länder med en produktions- och utrikeshandelsstruktur som skiljer sig grundarstaternas står utanför EMU. Läs mera om detta i fördjupningskapitel III: Institutionell konkurrens eller harmonisering uppifrån?
[4] Det land som för närvarande är med i ERM är Danmark, som alltså håller den danska kronans kurs fast mot euron. Danmark har därvid på eget bevåg valt att hålla kursen inom mycket snäva marginaler på 1,25 procent uppåt eller neråt, trots att det alltså är tillåtet med hela 15 procent åt vardera hållet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar