På väg hem från gymmet åkte jag till Forum (Nacka) för att köpa en krabba till kvällsmat. (Jag är gräsänkling). Jag funderade i bilen över om det inte vore en god idé att ta upp frågan om varför vi (Sverige) måste vara med i EU:s kärna med utgångspunkt från de motsvarande idéer som vår störste ekonom Knut Wicksell hade. (Det kommer i morgon.) Därför tittade jag i Torsten Gårdlunds Wicksellbiografi. I förordet konstaterar Gårdlund att Wicksell, född 1851, tidigt radikaliserades och drogs in i kampen mot konservatism och merkantilism. Som alla liberaler stred han naturligen mot ”en adel, som levde i överflöd och grundade sin ställning på arv” men under åttiotalismen kom den liberala kritiken även att ”riktas mot industrisamhället nya överklass”.
Bakgrunden var (och jag citerar Gårdlund igen): ”De radikala idéerna närdes också av oviljan mot en ökad ekonomisk ojämlikhet inom den borgerliga klassen. Med den industriella genombrottstidens höga förräntning – i det tredje kvartsseklets Sverige låg den för storföretagen vid något sådant som 8 à 10 procent per år – kunde ett antal fabriksidkare, grosshandlare, redare och bankmän mångdubbla sitt kapital och till följande generation utskifta betydande förmögenheter.”
Notera förräntningen under denna dynamiska Gründerzeit, 8-10 procent! Idag skulle de flesta VD:ar få sparken om de hade så låga ambitioner. Avkastningsmålen läggs på 15-20 procent i vår tid och uppnås under korta perioder som avbryts av finansiella kriser, just därför att målen är orealistiska. Vi vill gärna tro att det är tvärtom, att det tjänades storkovan under den tidiga kapitalismens tid och att vi nu har en mera balanserad och modest utveckling. Så icke!
Avkastningskraven på företagen är en viktig förklaring till de återkommande kriserna och hänger antagligen ihop med bonussystemen och kapitalägarnas underläge mot VD:ar och topptjänstemän. En ägarlös kapitalism är nog farlig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar