onsdag 11 januari 2012

Trivialekonomi Lektion I; Dags för sex timmars arbetsdag?

I förra veckan beslöt Vänsterpartiets kongress åter att kräva sex timmars arbetsdag med (i huvudsak?) oförändrad lön. Ett sådant förslag reser många frågor. Skall det lagstiftas om detta? Bör inte facket och enskilda välja arbetstid och förhandla med arbetsgivarna. Den optimala arbetstiden är mycket individuell och varierar under livet.  Om någon frågar mig, skulle jag svara att jag tror att de flesta borde välja att jobba färre timmar och få mer tid med livspartner och barn, mer tid för läsning av skönlitteratur och historia, mer tid för segling, mer tid att sitta vid borden och diskutera med vänner, mer tid att stå på borden och sjunga med vänner, mer tid att gå i kyrkan. Glömde jag något? Men då måste vi med öppna ögon acceptera lägre materiell konsumtion under den yrkesaktiva delen av livet, lägre pensioner därefter och mindre resurser i välfärden.
Syftet här är emellertid att syna ett vanligt argument för att sänka arbetstiden, nämligen att vi då delar på jobben och sänker arbetslösheten. Tanken är att om alla jobbar åtta timmar om dagen och går ner till sex, så sjunker antalet arbetade timmar kraftigt. Om alla jobbade fulltid, skulle antalet arbetade timmar ju falla med en fjärdel eller 25 procent. (Nu arbetar omkring en fjärdedel idag deltid, i huvudsak halvtid, så nedgången i procent skulle inte bli riktigt så dramatisk.) Då kommer arbetsgivarna att tvingas anställa fler för att klara produktionen och eftersom vi har många arbetslösa, är det lätt att rekrytera nytt folk, sägs det. Och eftersom de offentliga utgifterna för arbetslöshetsunderstöd och annan arbetsmarknadspolitik då faller kraftigt, kan staten kompensera arbetsgivarna för den höjda timlönekostnaden utan att försämra budgetbalansen. Perfekt alltså?
Det finns dessvärre en hake. Upplägget bygger på antagandet att de arbetslösa har samma kompetenser som de redan sysselsatta och därför utan större problem kan gå in och ersätta de senare när de drar ner sin arbetstid. Men om så vore fallet, borde ju riksbanken redan ha sänkt räntan och därmed stimulerat ekonomin, så att dessa arbetslösa redan hade fått jobb. Lägre ränta skulle ju inte leda till inflation om det finns lättillgängliga lediga arbetskraftsresurser som lätt kan gå in i produktionen.
Eller varför har inte regeringen redan höjt barnbidragen och garantipensionerna och sänkt inkomstskatten. Då skulle ju den totala efterfrågan på varor och tjänster ha stigit och därmed efterfrågan på arbetskraft, så att de arbetslösa hade fått arbete den vägen. 
Ingenting kan vara mer lockande för riksbanken än att sänka räntan och skapa full sysselsättning utan ökad inflation. Och ingenting kan vara mer lockande för en regering än att dela ut pengar och bli populär och ändå inte försämra budgeten, eftersom arbetslöshetsersättningarna sjunker och skatteintäkterna stiger när fler är i arbete. Är riksbankdirektionen och regeringen dumma eller direkt illvilliga?
Naturligtvis inte! Vi vet alla det sorgliga svaret. Det är mycket enkelt och mycket populärt att öka efterfrågan på arbetskraft, men tyvärr kommer denna efterfrågan i huvudsak att rikta sig mot dem som redan har jobb och därmed driva upp lönenivåerna och inflationstakten och underminera konkurrenskraften. De arbetslösa är i huvudsak lågutbildade, felutbildade, dåliga i svenska, saknar arbetslivserfarenhet, bor på fel ställe osv. Det är därför vi har hög arbetslöshet. Men detta betyder också att en arbetstidsförkortning inte leder till att vi delar på jobben utan till överhettning på delar av arbetsmarknaden och därmed till inflation. Ganska lätt att förstå, tycker jag.
Invändningen är naturligtvis att vi då måste kompetensutveckla de arbetslösa, se till att inga ungdomar misslyckas på högstadiet och gymnasiet osv. Ja visst! Men om vi klarar det, så står ändå valet mellan att sänka arbetstiden eller att de flesta arbetar bortåt åtta timmar om dagen och gör det möjligt att klara barnomsorg, utbildning, sjukvård och äldreomsorg på ett sätt som är värdigt en civiliserad nation.  Politik är att välja mellan faktiskt möjliga alternativ. Än så länge är dessvärre inte dessa alternativ möjliga.

1 kommentar:

  1. Jag håller med dig Nils. Man kan inte sänka arbetstiden samtidigt som allt annat hålls konstant. Men ändringar kan ske på flera områden samtidigt.

    Om vi satsar ordentligt för att utbilda de arbetslösa och hjälpa dem att skaffa de rätta kompetenserna genom olika program och aktiv jobbträning, ämnat för specifika arbetsuppgifter som arbetsgivarna efterfrågar, så bör det vara möjligt att täcka kompetensgapet som uppstår när heltidsanställda går ner i tid.

    Lägg därtill ökade investeringar på de områden inom offentlig sektor, som du nämner, så ser jag sänkt arbetstid som ett faktiskt möjligt alternativ.

    När vi närmar oss 20 miljoner arbetslösa i Europa (och mer lär det bli) förstår jag inte hur man, som parti, kan påstå sig tackla arbetslösheten seriöst utan att samtidigt propagera för sänkt arbetstid.


    SvaraRadera