Vi kan inte utkräva politiskt ansvar för eurokrisen!

Det accepteras nu som en självklarhet bland politiker och förståsigpåare att en valutaunion inte kan fungera utan att den också är en fiskal union. Därmed menas att hela unionens skattebas måste stå bakom valutan och de offentliga lån som tas upp i den. Den måste alltså fungera som en transfereringsunion och då kan inte samtidigt medlemsländerna vara fria att bestämma sina offentliga utgifter och inkomster som det passar dem. Det krävs central kontroll.

Så långt är det säkert rätt, men det räcker inte. En total fiskal union är ett nödvändigt. men sannolikt inte tillräckligt villkor. Forskningen visar att USA:s valutaunion fungerar därför att arbetskraften flyttar mellan delstaterna i mycket stor utsträckning. The Economist avslutar i sitt senaste nummer en artikel om USA:s historiska erfarenheter av gemensam valuta med följande tänkvärda ord:

“Today, Europeans remain far less mobile than Americans, despite the EU’s free market in labour. This is probably the result of linguistic and cultural barriers and of inflexible labour laws. The ultimate lesson of America, then, is that what holds an economic union together has less to do with fiscal and monetary institutions than the desire of its people for closer political cohesion. That is an example that Europe is struggling to emulate.”

Låt mig än en gång konstatera att Europa inte har denna ”desire of its people for closer political cohesion” och att valutaunionen därför inte kan fås att fungera ens med en fiskal union. Valutaunionen leder i stället till att hela det europeiska integrationsprojektet, frihetens Europa, hotas. De politiker och andra opinionsbildare som drev igenom eurosatsningen i slutet av nittiotalet och har försvarat den utan hänsyn till verkligheten sedan dess bär på ett fruktansvärt ansvar. Problemet är att de europeiska folken inte har någon möjlighet att utkräva detta ansvar. Det finns inga andra, politiskt acceptabla, partier att rösta på och inga andra tidningar att läsa. 

Ett demokratiskt problem av enorm omfattning utanför Storbritannien. Där finns det alternativa partier att rösta på och alternativa tidningar att läsa. Det är betecknande att det enda land där eurofrågan kan hanteras på ett demokratiskt sätt behandlas som en strykpojke av politikerna och pressen i övriga EU. Vad göra?

Finland har inte sparat sedlar och mynt i mark

DN meddelar idag att det finns tillräckligt med gamla pesetas i Salvaterra i nordvästra Spanien som nu accepteras på apotek och restauranger och av taxi. Man erinrar sig då att när Finland gick med i eurosystemet påstods det att landet sparade alla de gamla sedlarna och mynten i finska mark "för säkerhets skull". Eftersom nu t o m Europeiska centralbankens chef, Mario Draghi, har påmint om möjligheten att eurozonen löses upp, blir frågan intressant. Har Finland fortfarande kvar sina gamla sedlar och mynt?

Ack nej! Sedlarna har förstörts och mynten levererades till Outokumpu som har gjort fartygspropellrar av dem. Med tanke på hur lågt ränteläget har varit sedan eurostarten, hade kostnaden för att ligga på mynten och sedlarna för säkerhets skull varit liten, men gjort är gjort.

Och  kanske var det lika bra. Innan vår nyutnämde ordförande för Finanspolitiska rådet, professor Lars Jonung, hade fått ett påhugg i Bryssel och blivit eurofrälst, var han euroskeptisk och gjorde flera studier av alternativa valutaunioner under slutet av 90-talet. Det viktigaste resultatet var att den valutaunion i Europa som det fanns mest argument för var en finsksvensk sådan. Finland och Sverige har likartad ekonomisk struktur med skogsindustri, tung verkstadsindustri, stålverk och IT (Nokia och Ericsson) och likartad politisk kultur. Kanske vi skall titta på det alternativet, om det värsta inträffar med euron? Det är ju i kriser det nordiska samarbetet går framåt eller vad det nu brukar hävdas.

Det finns alltså två Annika Ström Melin!

Läser en litet diffus ledarkolumn av Annika Ström Melin i dagens DN. Hon hyllar de livstidsanställda, högbetalda och lågbeskattade tjänstemännen i Bryssel och hävdar att de flesta av dem fortfarande ser sitt jobb som ett kall. Den närmast frikyrkliga attityden till EU och dess institutioner som rådde under Jean Monnets Gründerzeit i Luxemburg i början av femtiotalet skall i huvudsak ha levt kvar och först nu börjat krackelera under eurokrisens skrämmande följder.

Jag är förvånad eftersom jag har läst en insiktsfull, balanserat EU-kritisk bok från 2005, där de där européerna (som EU-tjänstemännen i deras strängt avskilda del av Luxemburg kallades) skildrades ganska annorlunda. En elit som undvek all kontakt med den omgivande urbefolkningen, som hade sina barn i EU:s egna skola och som gjorde sina dagliga inköp i butiken för EU-tjänstemän. En butik som av och till måste bevakas så att inte kreti och pleti tog sig in och försökte shoppa. Ett ganska sovjetiskt eller kolonialistiskt system faktiskt. I april 1998 gick de olika fackföreningar som organiserade dessa idealistiska EU-tjänstemänn i strejk för att försvara sina privilegier mot Santerkommissionens försiktiga försök att modernisera systemet, lärde jag mig i boken som hette Européerna – Arvet efter EU:s pionjärer.

Författaren till boken har lustigt nog samma namn som DN:s ledarskribent.

Christopher Hitchens - A Man of Permanent Contradictions

Tre av vår världs förgrundsgestalter har just avlidit. Christopher Hitchens gick bort i torsdags, Kim Jong-Il i lördags och Vaclav Havel i söndags. Vaclav Havel är naturligtvis den som står vårt hjärta närmast i den demokratiska världen, författaren som stod emot kommunismen och satt i fängelse för humanism, demokrati och mänskliga rättigheter under en epok då intellektuella ungdomar i västvärlden blev kommunister. Författaren och dissidenten blev president, genomförde en fredlig omvälvning och en fredlig delning av Tjeckoslovakien. Vaclav Havel hyllas nu, med rätta, av alla västerländska demokrater. Även de journalister och intellektuella som stödde olika kommunistiska ideologier under 70- och 80-talet och därmed stödde Vaclav Havels fiender och förtryckare deltar nu i hyllningarna. (Den som har glömt vilka dessa var, kan kolla Resumé som gick igenom namnen i ett av sina senaste nummer.)

Kim Jong Il var den avskyvärde ledaren för den ärftliga diktaturen Nordkorea, som däremot hyllades av många av de vänsterintellektuella under deras Sturm und Drangperiod. Jag citerade Anders Ehnmark i min blogg den 5 september, men kan inte låta bli att göra det igen. Anders Ehnmark skriver så sent som 1983: ” … Nordkorea är en vän i världen, en modig liten nation som bjuder sina mäktiga grannar spetsen, en ostasiatisk igelkott som vi har mycket gemensamt med ändå, som hävdar sin självständighet [...] med kraft och konsekvens och dessutom utvecklar sitt land på ett häpnadsväckande sätt.” (Arvskifte : 5 politiska memoarer, Norstedt, Stockholm  1983).

Svårt att skylla på ungdomlig Sturm und Drang vid 52 års ålder kan man tycka. Uttrycket ”utvecklar sitt land på ett häpnadsväckande sätt” har naturligtvis fått en annan innebörd än Ehnmarks avsedda. En svältande befolkning, nyutvecklade kärnvapen och det mest brutala politiska förtrycket i världen. Det är nog svårt att hitta några sörjande till Kim Jong Il utanför Nordkorea.

Men själv påverkas jag faktiskt mest av Christopher Hitchens bortgång. Essäisten, som aldrig blev politiker, men som skrev politiska, ideologiska och humanistiska essäer utan hänsyn till tidsandan. Som John Lloyd skriver i Financial Times Week End var han en essäist som var beredd att gå utanför den ideologiskt bekväma zonen. Han hatade Moder Teresa och Henry Kissinger men också Bill Clinton. Han skrev (motvilligt) beundrande om Rudyard Kipling och frätande kritiskt om den hyllade Churchill. Han konstaterar att Kipling var en älskad jingoist under boerkriget, vars dikter och ballader gick hem både hos trupperna och på tredje raden och att detta väckte Max Beerbohms förakt, Oskar Wildes avund och Henry James beundran. Den essän bär titeln A Man of Permanent Contradictions, vilket är en utmärkt karakteristik Christopher Hitchens själv med hans värderingar, ställningstaganden och politiska utspel. Men titeln syftar alltså på Rudyard Kipling. 

Hitchens hatade kristendomen, stod till vänster politiskt (måste man väl säga?), men stödde den amerikansk-brittiska invasionen av Irak för att störta Saddam Hussein. I Sverige skulle en sådan person antagligen tas in för sinnesundersökning.

Den som vill få egensinniga, orädda och insiktsfulla analyser av vår moderna historia bör läsa Hitchens essäsamling Love, Poverty and War. Enligt författaren är titeln ett antikt ordspråk som anger de tre erfarenheter som varje människa måste gå igenom för att leva ett fullständigt liv. Den innehåller 47 essäer som behandlar ett myller av de politiska och moraliska frågor vi diskuterar i de länder där debatten är fri. ”Jewish Power, Jewish Peril” är väl för magstark för alla svenskar och ”Unfairenheit 9/11: The Lies of Michael Moore” kanske något för skakande för åtskilliga vänsterdebattörer. ”Of Sin, the Left, & Islamic Fascism” kan också provocera. Men ”America´s Poet? Bob Dylan´s Achievement” klarar även känsliga svenska sinnen liksom ”The Strange Case of David Irving”.

Den korta essän ”Joyce in Bloom” (med en typisk Joyceordlek som titel) är ett under av vetande, humor och drastiska exempel. Jag finner förvånad att Hitchens hävdar att Odysseus utspelas 16 juni 1904 därför att tidningarna den dagen är fyllda av nyheter om det rysk-japanska kriget och en färjekatastrof i New York. Men det hände väl inget i det ryskjapanska den 16 juni? Själv har jag alltid hoppats att Joyce valde den 16 juni därför att Eugene Schauman sköt Bobrikoff just den dagen. Hitchens visar att inte bara George Orwell hade läst Joyces Odysseus redan i början av 30-talet då den fortfarande var förbjuden utan även den kulturkonservative T S Eliot som ytterst motvilligt beundrade den. Onani var inte att leka med på den tiden. Men Hitchens visar att både Orwell och Eliot medvetet eller omedvetet refererar till Ulysses redan då.

Låt mig sluta med att referera det ”Irish joke” som inleder Joyce in Bloom. En luggsliten irländare släntrar fram till en engelsk förman på en byggarbetsplats i London och frågar om det finns något påhugg för honom på bygget. ”You don´t look to me”, says the supervisor ”as if you know the difference between a girder and a joist.” ”I do, too,” says the Irishman indignantly. ”The first of them wrote Faust and the second one wrote Ulysses.”

Hitchens säger att detta är hans irländska favoritskämt av två skäl. Det är en hämnd efter alla engelska skämt under generationer som har gått ut på att framställa irländare som idioter, det folk som givit oss Swift, Wilde, Shaw och Yeats. Men det är också en utpräglad Joycevändning. Joyce litterära verk är en störtflod av ”puns, palindromes, parallells, parodies, and plagiarisms (with a good deal of Parnell stirred into the alliteration).

Den som uppskattar fritt tänkande, omfattande historisk och litterär bildning och ett elegant språk och inte redan har läst Love, Poverty and War, har här en superb läsupplevelse framför sig. Cristopher Hitchens var en storslagen, vanvördig essäist av det slag som nästan bara genereras på de brittiska öarna. Eftersom han sannerligen inte var någon fridens man, skulle han inte ha velat att man lyser frid över hans minne. Jag lyser Strid över hans minne! 

Men varför avancerar populisterna?

I dagens DN har Annika Ström Melin en stor signerad ledarartikel med rubriken ”Populisterna avancerar”. Hon ondgör sig där över att populistiska partier runt om i EU nu utnyttjar eurokrisen för att flytta fram sina positioner och uttrycker sin förhoppning att lägets allvar skall få väljarna att stödja de etablerade partierna. ”Läget i Europa ställer höga krav på ansvarstagande politiker”, skriver hon.

Som vanligt finns inget intresse i svensk press av att utkräva ansvar av dessa politiker för det de har ställt till med. Europrojektet, som nu hotar hela det europeiska samarbetet med sammanbrott, drevs ju fram av just dessa ”ansvarstagande” politiker, men ingen ledande tidning utanför Storbritannien påminner om detta. Väljarna anses skyldiga att ge sitt stöd även i fortsättningen åt dessa politiker, ivrigt uppmanade av ledarskribenterna i alla tidningar.

Men demokratins grundval är att väljarna skall kunna utkräva ansvar av politiker som har begått dårskaper som hotar deras frihet, levnadsstandard och trygghet. Och hur utkräver folket ansvar av sina ledare i en demokrati? Jo, inte genom att storma Bastiljen och giljotinera ledarna utan genom att rösta bort dem i fria och rättvisa val. Det betyder att man röstar på några andra partier. Men vilka finns det? Alla partier som anses salongsfähiga av vår hovsamma press är ju medskyldiga. Väljarna blir naturligtvis benägna att då rösta på icke-salongsfähiga partier som Sannfinnarna, Nederländernas eller Österrikes Frihetsparti, Front National, Lega Nord, Socialistisk folkeparti osv. Pressen vrider händerna i ångest över detta och uppmanar väljarna att ge de skyldiga förnyat mandat i stället för att ställa upp för demokratins grundbult, ansvarsutkrävandet. Därmed sviker även pressens opinionsbildare sitt ansvar. Vi börjar ligga farligt nära den vidrige kommunisten Berthold Brechts förslag att regeringarna får välja sig ett nytt folk.

Varför blir det så? Svaret är enkelt. Landets ledarskribenter och de flesta andra opinionsbildare är lika skyldiga själva. De hejade på aningslöst och okunnigt. Att nu kritisera ansvariga politiker skulle vara ”som å holde dommedag over sig selv”. Det kan vi inte begära. Men då kan demokratin inte fungera i EU-frågor. Innerst inne vet alla att EU byggs av en maktelit som inte vågar utsätta sina handlingar och planer för demokratisk kontroll.

Lösningen kanske är en Junilista i varje EU-land där folk kunde rösta på sitt vanliga, av ledarskribenterna godkända, ansvarskännande parti men på kandidater som helt underkänner den förda EU- och europolitiken. De kloka, ansvarstagande ledarskribenterna runtom i EU skulle väl då ge sitt fulla och entusiastiska stöd till dessa? 

Wolodarski ser inte EU:s demokratiska problem

I dagens Söndagskrönika fortsätter DN:s chef för ledarredaktionen, Peter Wolodarski, att driva en linje i EU- och eurofrågorna som andas förakt för demokratin och ödmjuk acceptans av ett fransktyskt protektorat som Europas som självklara styrelsesystem. Jag påpekade i ett blogginlägg i tisdags (Dagens Nyheter om eurokris, teknokrati och demokrati) att det numera är självklart för Tingstens arvtagare på DN att använda uttryck som ”Irland brukar envisas med att folkomrösta”, att beteckna det fransktyska protektoratets demokratiskt illegitima utnämning av teknokrater att regera Italien och Grekland som en ”komplikation” och att svepande konstatera att ”odugliga politiker är det gott om både till höger och vänster.

Idag säger han att David Cameron inte kunde gå med på ett nytt EU-fördrag ”eftersom hans eget konservativa parti i 20 år underblåst en EU-fientlig och numera potent hemmaopinion. Retoriken har fått handfasta konsekvenser”. Vi vanliga demokrater beskriver läget annorlunda. Vi anser att de konservativa väljarnas majoritet liksom det brittiska folkets majoritet är emot ett sådant fördrag efter årtionden av demokratisk opinionsbildning och då skall David Cameron säga nej. I demokratier säger vi inte att ansvarslösal politiker har piskat upp olämpliga stämningar i en slags populas. Demokratin bygger på att folket tar ställning på grundval av debatt, granskning och opinionsbildning.

Det här sättet att se på internationell politik är emellertid vanligt, för att inte säga självklart, i ledande kretsar. Redan under min tid på EFTA i mitten på 60-talet fann jag att makthavare och diplomater använde uttryck som ”det blir omöjligt för britterna gå med på det här på grund folkopinionen hemma”. Notera att uttrycket ”britterna” här självklart syftar på den brittiska makteliten, inte på det brittiska folket. Så låter det också i Bryssel. Det sägs med skamlöst förakt att Angela Merkel inte vågar ta ett beslut för att viktiga delstatsval förestår. Rolf Gustavsson kunde på nyhetsplats i SvD (18 okt 2007) skriva att frågan var om Gordon Brown ”har kraft och mod att stå emot de högljudda kraven på att hålla en folkomröstning om (Lissabon)fördraget”. Det gällde här att ha kraft och mod att svika ett tydligt vallöfte om folkomröstning, gå emot en massiv folkopinion och köra över parlamentsledamöter från alla de tre partierna.

Ingen finner det anmärkningsvärt att kräva att politiska ledare i Europa skall visa mod och våga köra över folkopinioner. Folken framställs som en högljudd populas som inget begriper. Folket skall inte längre övertygas i demokratisk debatt innan vi går till politiska beslut. Det skall köras över.

Hela EU-projektet drivs på detta sätt. Ett ständigt återkommande uttryck är att det är i kriser som EU går framåt. Innebörden är att kriser gör det möjligt att köra över folkens vilja. Cyniskt naturligtvis, men vad skall man göra, menar den elit som skapar ett EU med allt mindre demokratisk legitimitet. Att Wolodarski åtminstone ser detta som en ”komplikation” är för all del en tröst, men en ringa sådan.

Låt mig avsluta men ännu en anmärkning mot Wolodarskis resonemang i dagens DN. Han beskriver helt korrekt en organisation som styrs av ett fransktyskt protektorat. Men sedan föreställer han sig att de andra EU-länder som går in i detta protektorats system blir inflytelserika, medan de som stannar utanför blir styrda. Min syn är att de som går in i detta system blir lydstater, medan de som ställer sig utanför får väsentligt mera kontroll över sitt eget öde.

Låter det konstigt? Ja, om man aldrig ser tanken diskuteras låter den naturligtvis konstig. Ta ett annat exempel. Här har nu 16 tyska stater gått samman i federation kallad Tyska förbundsrepubliken. Dessas företrädare ses ideligen och gör upp om politiska frågor i förbundsdagen och i förbundsrådet. Sverige är inte med. Är det ett problem? Skulle vi få större inflytande över vårt eget öde om vi gick med?

Löjligt exempel? Tja, är det löjligare än påståendet att det svenska folket får mer inflytande som lydstat i det fransktyska protektoratet?

Inte eurons fel?

Carl B Hamilton, Birgitta Ohlsson, Urban Bäckström och många andra ställde upp helhjärtat, aningslöst och omdömeslöst för euron och svenskt deltagande i eurozonen. Nu tvingas de försvara europrojektet halvhjärtat, fyllda av onda aningar och med svårt skadat anseende. Jag känner medlidande med dem, men deras långsökta försvarsargument måste ändå bemötas och landets ledarskribenter gör det ju inte, eftersom de själva är i samma intellektuellt pinsamma sits.  

Så låt mig bemöta tre argument som ofta framförs för att europrojektet ändå var bra, även om det liksom inte syns med blotta ögat:

1.       Eurozonens kaos beror inte på euron utan på den globala finanskrisen.

2.       Tur att vi ändå hade euron, när det small. Tänk om vi hade haft 17 olika valutor till. Då hade det blivit ännu värre kaos.

3.       Det är inte euron som har förstört eurozonens perifera länders ekonomi utan egen vanskötsel. Island, Storbritannien och USA är lika illa ute.

1.Den globala finanskrisens fel?

Det är sant att det inträffade en global finanskris 2008 som var nära att krossa det internationella finanssystemet och leda till en global depression. Men den övervanns förbluffande snabbt. Det vi nu ser är ett antal euroländer som ligger så illa till att inte ens staten kan låna pengar på marknaden.  Utvecklingen visar att euron var ett vackert-väderprojekt som saknade den robusthet som krävdes. Om jag sätter en femtio hästars utombordsmotor på en gammal pråm och försöker runda Kap horn med den blir det oundvikligen ett förödande skeppsbrott. Alla skulle hånskratta om jag försökte hävda att skeppsbrottet inte berodde på farkostens konstruktion utan på att det blåste frisk bris. Nu hotas hela världsekonomin igen tre år efter den globala finanskrisen på grund av det illa genomtänkta europrojektet. Detta går inte att prata bort.

2.Tur att vi hade euron i stället för 17 valutor till

Den som säger detta har inte tänkt efter. Poängen är ju att Grekland, Italien och (i stor utsträckning) Portugal kunde vansköta sina ekonomier och tillåta en enorm konkurrenskraftsförsämring utan att drabbas av ränte- och valutakriser tack vare att de inte hade någon egen valuta. Därmed kunde de hålla på i ett årtionde och bygga upp en katastrofal situation, som nu kommer att belasta deras medborgare i årtionden framåt.  Hade de haft kvar drakman, liran och escudon och satsat på flytande valuta och självständig centralbank skulle detta aldrig ha hänt. Ränteläget skulle ha stigit och valutan fallit redan för tio år sedan. De skulle aldrig ha fått chansen att ostört få hålla på och förstöra sin konkurrenskraft och sina statsfinanser i tio år. Någon dramatisk kris för EU skulle därför aldrig ha inträffat.

Två andra euroländer, Spanien och Irland, kunde inte förhindra en enorm privat lånebubbla i fastighetsmarknaden därför att de inte hade egen valuta och centralbank och därmed inte kunde föra en stram penningpolitik. Hade de stått utanför eurozonen skulle de ha kunnat bromsa fastighetsbubblan och den därav följande inflationen som undergrävde deras konkurrenskraft.  

Med 17 valutor till hade det aldrig blivit någon alleuropeisk kris utan bara olika småkriser vid olika tidpunkter i enskilda vanskötta länder, nationella kriser som vi kunde ha lämnat åt dem själva att hantera.

3.Island, Storbritannien och USA är också i kris trots att de inte är med i eurozonen

Det första vi måste säga här är att ingen, absolut ingen, har påstått att det inte går att vansköta en ekonomi utanför eurozonen. Ett verkligt framgångsrikt exempel på detta är dagens Zimbabwe och Sverige och Finland var på väg in i en spansk-irländsk situation för tjugo år sedan. Den stora skillnaden är att när ett land utan egen valuta har gjort bort sig så grundligt och alltså måste avskaffa statliga budgetunderskott illa kvickt, så kommer inhemsk efterfrågan att säcka ihop. Då exploderar arbetslösheten, de beskattningsbara inkomsterna imploderar och statsfinanserna förbättras i värsta fall inte alls. Finanskrisen blir en kris även i den reala ekonomin.  Det som räddade Sverige och Finland i början av nittiotalet och som räddar Island och Storbritannien nu är att de har en egen valuta och centralbank. Den isländska kronan och pundet har fallit enormt. Därmed ökar både produktionen för export och produktion för hemmamarknaden i konkurrens med importen. Turistnäringen blommar upp när utlänningar kommer lockade av att det är billigt tack vare valutafallet samtidigt som landets egna medborgare inte har råd att åka utomlands därför att det, av samma skäl, är dyrt. Samtidigt vet finansmarknadens aktörer att landets centralbank kan köpa det egna landets statsobligationer i obegränsad utsträckning. Vi kan notera att den brittiska staten betalar lägre ränta på sina statsobligationer än den tyska, trots sina stora budgetunderskott. 

Det går att försätta ekonomin i kris även utanför eurozonen, men det är enormt mycket lättare att ta sig ur krisen om man har en egen valuta. Och ett valutafall är ett oöverträffat sätt att sprida kostnaderna för krisbekämpningen över hela befolkningen.

Låt mig avsluta med påminnelsen att ovanstående inte är några udda personliga tyckanden utan helt trivial, men väletablerad, nationalekonomi som vi lär ut till studenterna vid västvärldens universitet.

Dagens Nyheter om eurokris, teknokrati och demokrati

Ack ja! 80 procent av alla norrmän säger nu nej till EU-medlemskap och över 90 procent av alla svenskar säger nej till euron. Men Carl B Hamilton och DN:s ledarsida står fast. Den förre säger i DI idag som vanligt att det har gått lika bra för Finland som för Sverige under de senaste tio åren trots att Finland har haft euron medan Sverige har behållit kronan. Sverige bör därför gå med för att kunna utöva inflytande i eurozonen. 

Men vilket inflytande har hyggligt välskötta euroländer haft? Finland, Nederländerna, Österrike? Inget alls! Inte ens det stora mäktiga Tyskland har kunnat använda sitt inflytande för att hindra den ekonomiska katastrof som euron har medfört. Och nu kommer notan snart till Finland. Det kan bli både dyrare upplåning för finska staten och statsutgifter för att klara ECB:s kommande insatser.

Och Herbert Tingstens ande svävar inte längre över DN:s ledarsida (eller någon annan sida heller för den delen). Efter gårdagens EU-toppmöte, dvs. Tysklands och Frankrikes regeringschefers, kan vi återigen konstatera att EU och eurozonen styrs av ett fransktyskt protektorat på det sätt som jag utvecklade i gårdagens blogginlägg. DN ser inga problem med detta. Dagens huvudledare (Ordning i klassen) har inslag av typen:

-          -  ”Irland brukar envisas med att folkomrösta”

-          - ”Krisen har fört det goda med sig att den politiska clownen Silvio Berlusconi tvingats lämna scenen”

-          - ”Montis teknokratregering innebär dock andra komplikationer, som en brist på demokratisk legitimitet.

-           -”Odugliga politiker är det gott om både till höger och vänster”

Hela ledaren andas förakt för folkvalda. Irländarna brukar envisas, dvs. sådana fasoner skall vi så småningom ta ur dem. Italien skall inte styras av den som italienska folket valt i demokratiska val utan av den som det fransktyska protektoratet utser. DN medger att det inte ser så snyggt ut, men bristen på demokratisk legitimitet är bara en ”komplikation”. Och vad menar DN med att det är gott om odugliga politiker. Så att vi lugnt kan ingripa uppifrån för att ställa till rätta?

Annika Ström Melin går på samma linje i sin signerade ledare (Sverige allt längre från kärnan). Hon citerar (belåtet?): ”Frankrikes president Nicolas Sarkozy har redan gjort klart att han inte uppskattar invändningar.” Ingen kritik av den attityden. Protektoratet har talat! Och slutsatsen blir helt konstifik. Det är fint att vara med i euron, acceptabelt att stå utanför med formellt undantag som Storbritannien och Danmark, men helt förkastligt att göra som Sverige, som varken vill vara med eller stå utanför. Ett sådant land lyssnar man inte på i eurozonen, menar hon.

Studier som har gjorts av t ex Lindahl och Naurin vid Göteborgs universitet pekar på motsatsen. I sin presentation av forskningsresultaten (på DN Debatt den 31 mars 2007!) konstaterar de: ”EMU-utanförskapet verkar inte innebära något handikapp vare sig för Sverige, Danmark eller Storbritannien. … Det vardagliga lagstiftningsarbetet i EU är rationellt sakfrågeinriktat och påverkas inte av den typen av faktorer.”

Det är i kriser som EU går framåt, brukar folket i Bryssel säga. Vad de menar är att det bara är då man kan köra över folkviljan och öka överstatligheten. Det har visat sig omöjligt få med de europeiska folken på centralisering av den politiska makten till Bryssel genom demokratisk opinionsbildning och demokratiska beslut.

Den nu pågående eurokrisen är den största krisen hitintills. Det kan bli ett slutgiltigt genombrott för en EU-stat styrd av ett fransktyskt protektorat, men å andra sidan kanske bågen har kommit att spännas för hårt denna gång. Det kan bli en total kollaps för hela det europeiska projektet i stället.

Protektoratets förslag från igår är inriktade på hur sådana här eurokriser skall kunna undvikas i framtiden. Gott så, men marknaderna vill veta hur vi skall komma ur den pågående krisen. På lördag morgon vet vi om ECB har fått carte blanche att sätta igång sedelpressarna på ett eller annat sätt. Och på måndag vet vi vad marknaderna tror om detta. Håll tummarna!

Euron räddas till priset av massarbetslöshet

Eurokrisen rullar på. Just nu är det mest spännande hur det skall gå vid eurozonens toppmöte. Med det menar jag naturligtvis det fransktyska direktoratets toppmöte. Angela Merkel och Sarkozy sitter och diskuterar åtgärderna just nu och måste säkert ses flera gånger till under veckan. Lydstaterna får sedan veta resultatet och låtsas att de tar besluten under det formella toppmötet. Vi kan utgå från att euron måste räddas till varje pris och med varje pris menas då för det första att EU:s författning och andra regelverk måste rundas. Precis som skumma riskkapitalbolag gäller det nu att hitta smarta lösningar som inte bryter mot lagens bokstav utan bara mot dess anda.

Eftersom det är omöjligt för Merkel att medverka i en process där det tydligt syns att tyska folket betalar kalaset, måste den europeiska centralbanken, ECB, användas. Då syns det nämligen inte lika tydligt. ECB kan emellertid inte köpa krisländernas obligationer i obegränsad omfattning ens på andrahandsmarknaden, eftersom det är mot reglerna. Men ECB kan kanske låna ut till en nystartad fond inom eurozonen eller till IMF som sedan kan låna ut till eurozonens krisländer genom att köpa deras obligationer (eller på annat sätt). 

Inte så snyggt kanske, men vad skall en fattig flicka göra? Regelbrotten inom valutaunionen började ju praktiskt taget omedelbart efter dess tillkomst med Frankrike och Tyskland i spetsen och man kan nog hävda att detta är en orsak till att europrojektet har misslyckats så totalt.

Det mest sannolika är därför att direktoratet, so oder so, för att nu använda ett språkligt passande uttryck, kommer att klara den omedelbara krisen för euron. Men sedan kommer den andra innebörden av uttrycket ”till varje pris”. Den finanspolitiska åtstramningen kommer att störta eurozonen och därmed andra EU-länder i en djup recession med massarbetslöshet under många år.  Men sådan är det fransktyska direktoratets vilja och den kommer att följas. Direktoratet har nu satt sitt eget folk på på de chefsposter där det annars skulle kunna bli motstånd. Regeringscheferna i Grekland och Italien liksom chefen för ECB representerar nu direktoratet, inte folken i Grekland och Italien eller eurozonens medlemsländer.