Bilden av bankens chefsekonom under bankkrisen

Om Hans Dalborgs memoarer

Hans Dalborg blev koncernchef för Nordbanken i början av 1991, när banken hade drabbats mycket hårt i den djupa bankkris som just hade brutit ut i Sverige och Finland. Han ledde banken ut ur krisen med den äran, ledde de stora fusionerna med först Gota och finska Merita och därefter med en norsk och en dansk bank som tillsammans gav Norden en verklig storbank i internationell jämförelse.  Han slutade sin karriär som styrelseordförande för denna storbank Nordea. Nu har han kommit ut med sina memoarer om denna framgångsrika period i hans liv.

Eftersom jag var chefekonom när han kom till banken 1991 och fram till 1998 hade jag en hel del kontakt med honom. Jag gillade honom och uppskattade hans kulturella intressen och ambitioner. Han blev ju senare ordförande för Kungliga operan, Uppsala universitet och Orphei drängar. Eftersom han fyllde femtio några månader efter att han börjat på banken, gav vi på ekonomiska sekretariatet honom en årsprenumeration på Moderna Tider under hänvisning till hans intellektuella kapacitet. Han skriver också sina memoarer på elegant svenska och kryddar med citat från mänsklighetens stora tänkare.

Huruvida Hans Dalborg gillade mig, vet jag egentligen inte. Det var naturligtvis en pers för honom när jag gick ut på DN Debatt i september 1992 och konstaterade att kronförsvaret var orimligt kostsamt och antagligen skulle misslyckas. Men i november föll kronan. Sett som en prognos var det korrekt och sett som ett råd är nog alla nu ense om att det var ett gott råd. Kronfallet var en välsignelse för Sveriges framtid. Hans Dalborg uttrycker varken pris eller kritik av DN-artikeln, när han skildrar händelsen i sina memoarer utan konstaterar bara att jag drabbades av mycket häftig kritik från många håll och blev persona non grata i åtskilliga kretsar under en tid.

Varför tar jag då upp Dalborgs memoarer? Jo, därför att när Dalborg skildrar läget i svensk ekonomi och i banken i mitten av 1993, verkar han egendomligt kritisk mot mina (och ekonomiska sekretariatets) prognoser. Han antyder att de som vanligt var alldeles för optimistiska. Han säger på s. 77: ”Nils Lundgren var som vanligt mest optimistisk av alla, så när Lars Heikensten på Handelsbanken spådde en BNP-tillväxt på 1,2 procent, klippte Lundgren till med 2,4 procent. Få trodde honom. Långt fler hoppades att han hade rätt.”

Min enkla kommentar är att tillväxten blev hela 4,1 procent. Jag var inte nog optimistisk på den punkten.

När det gällde räntan (riksbankens marginalränta) skriver Dalborg: ”Den sista april (1993) sänkte Riksbanken räntan från 9,50 procent till 9,25 procent och framtidsspekulationerna bland ekonomerna, vår tids överstepräster, var högtflygande. Djärvast var vår chefsekonom Nils Lundgren. Enligt hans optimistiska evangelium skulle räntan sjunka till 6,5 procent redan den 1 oktober.”

Här har Dalborg litet mera rätt. Räntan föll snabbt, men ännu under oktober kom marginalräntan bara ner till 7,75 procent och det dröjde till juni 1994, innan den kom ner strax under sju procent (6,92 procent). Men ett övertygande räntefall blev det. Och man kan nog hävda att med tanke på den förra penningpolitikens sammanbrott och övergången till en ny penningpolitik med flytande krona, självständig riksbank och inflationsmål, så var det en bra prognos i ett osäkert läge. Beslut fattade på grundval av vår ränteprognos blev nog ganska riktiga i det förvirrade läget.

Låt mig avsluta denna min ”Apologia pro vita sua” med konstaterandet att när den svenska bankkrisen var överstånden, fick jag ett brev från Hans Dalborg den 21 januari 1994 där han meddelade att han i samråd med bankstyrelsens ordförande beslutat att tilldela mig en gratifikation för 1993. Där stod det att de hade speciellt beaktat mina ”goda råd som lett till en framgångsrik finansstrategi för banken.” Där hänvisas alltså mera till viktiga interna diskussioner om vägval o dyl än till prognosarbetet, men jag vill ändå hävda att de nämnda prognoserna från bankens ekonomiska sekretariat var riktigt bra i det osäkra läge som rådde och sannolikt bättre än flera konkurrenters.  

Praeterea censeo att texten till ”Mera brännvin i glasen” borde ha varit med i dessa memoarer.

Domedagar både efterfrågas och utbjuds ivrigt

Vi var tio personer som åt middag tillsammans förra lördagen. Eftersom det var dagen före domsöndagen var det naturligt att ta upp frågan hur det skulle gå när midnattstimman slog. Gästerna borde se sig som inbjudna att stålsätta sig inför domsöndagen, ty vem vet. Kanske skulle domedagen äntligen infalla nu. Så vad sa jag? Jag fann att mitt manus var för långt, så jag sa bara hälften. Här är helheten.

Människans efterfrågan på domedagar är ständigt hög och en ganska säker väg till berömmelse är att bli domedagsprofet.

Krig har alltid förutspåtts liksom sjukdomar som pest o kolera och det är alltid många som är beredda att tro den som säger att eld och svavel kommer att regna ner över vår tids Sodom och Gomorra. Och märk väl; sådana profetior är, har alltid varit och kommer att förbli, riskfria. Människan lever i en värld, där krig, pandemier och naturkatastrofer ständigt återkommer. Men hitintills har fatalt nog (fatalt för domedagsprofeterna alltså), domedagen alltid uteblivit. Fruktansvärda lidanden och många döda, men mänskligheten envisas med att överleva och komma tillbaka.

I andra världskriget dödades kanske 60 miljoner civila och soldater, vilket blir bara sådär 2½ procent av de 2,3 miljarder människor som levde på jorden 1940. Spanska sjukan som härjade över hela världen i två år efter första världskriget dödade ungefär dubbelt så stor andel av mänskligheten, ca 5 procent, men någon domedag blev det inte. Av dem som fick sjukdomen dog faktiskt bara ca 2½ procent. 

Då var det långt mer skrämmande med digerdöden, en pest som slog till i Europa i mitten av 1300-talet. Dödligheten för dem som drabbades låg ungefär som för ebola idag, 50-70 procent. Det verkar som om bortåt 90 miljoner dog i digerdöden av ca 450 miljoner människor, dvs en femtedel av världens befolkning. I Norge dog långt mer än halva befolkningen. Men någon domedag blev det alltså inte. Tvärtom steg sedan levnadsstandarden på grund av folkminskningen. Brist på arbetskraft drev upp reallönerna och färre människor per hektar odlad mark sänkte livsmedelspriserna.

Många domedagar har inställts

Bara under mitt korta liv har domedagen förutsagts med hänvisning till t ex kärnvapenkrig, kommunistiskt maktövertagande, överbefolkning (50 miljarder människor), världssvält och hungermarscher, europeisk skogsdöd och sinande råvarutillgångar m oljan i spetsen. Men så har det inte gått. Det blev aldrig något kärnvapenkrig under det kalla kriget, där Mutually Assured Destruction (MAD) tycktes garantera en domedag. Av kommunismen återstår bara några patetiska rester som Kuba och Nordkorea. Ryssland och Kina har infört en korrumperad och rå kapitalism och har bara behållit diktaturen från det gamla systemet.

Världens befolkning planar ut på ca 10 miljarder framåt mitten av århundradet. Befolkningsminskning pågår redan i många länder som Italien, Ryssland och Japan. Kina lär komma att följa efter. Fetma är på väg att bli en folksjukdom i stora delar av den fattiga världen och råvaror och olja hittas litet överallt.

Men domedagsprofeterna förtvivlar icke

Om fossila bränslen inte tar slut, så leder förbränningen av dem i stället till klimatförändringar som innebär slutet för människan här på jorden och då löser det sig den vägen. Och dessutom finns det hopp om rejäla fågelinfluensor, pandemier som kan komma plötsligt. Både Holland och Marocko ser lovande ut just nu.

Ebola, med 50-70% dödlighet som Digerdöden, föreföll kunna bli något. Vi skulle vara uppe i hundratals nya fall varje dag redan nu, men där tycks något ha gått snett. Antalet nya fall sjunker nu, sjukhus har hunnit byggas och utbildad vårdpersonal med bra utrustning har satts in.

Vi får sätta vårt hopp till snabb framväxt av antibiotikaresistenta bakterier som återställer ordningen. 

Därtill kommer naturligtvis möjligheten att de stora krigen kommer tillbaka. Putin har börjat erövra territorier runtomkring Ryssland. Abchazien och Sydossetien togs i praktiken för några år sedan, Krim rök i våras, Transnistrien glider stadigt in i den ryska sfären och de baltiska republikerna har fått påminnelser från Moskva om sin dödlighet. Putin ställer upp för ryskspråkiga var de än bor och de bor litet överallt. ”Heim ins Reich” som Hitler sa.

USA vill inte längre vara världspolis och vem skall då reda ut läget i Syrien och Afghanistan? Många länder har kärnvapen. Stormakterna, Indien, Pakistan och Israel Kanske kan kärnvapenkatastrofen komma tillbaka som nyckeln till domedagen.

Terrorism med hjälp av Islamiska staten och gamla hederliga al-Qaida kan kanske också bli något även, om det är litet svårt att måla upp en domedag den vägen.

Men maten blir allt giftigare och invandrare kryllar in i landet.

Det finns alltså fortfarande hopp om att hoppet är ute och domedagen nära.

Så låt mig citera en känd biskops ord, Biskop Franzén; ord som även närvarande ateister kan tänkas skriva under på:

Så drick och var glad, på vår sorgliga jord, man glädjer sig aldrig för ofta!

Skål och välkomna!

Det svänger om Sverige

I våras funderade jag på att skriva en krönika om hur ett konsensussstyrt Sverige med mycket smala åsiktskorridorer kan växla från en toppmodern syn till den motsatta plötsligt toppmoderna synen. Jag hade en minnesbild av ett en offentlig utredning på 70-talet som ville göra rent hus med föråldrade föreställningar om att det skulle vara något fel med incest, pedofili och dylikt och som menade att man måste ta lättare på det här med våldtäkt i vår moderna tid. OK, jag överdriver, men åt det hållet. Nu sitter ju skon på andra foten, tack och lov.

Jag gjorde ett par förströdda sökningar och hittade inget utredningsbetänkande. Det blev sommar och jag glömde bort projektet. Men idag råkar jag av en slump i en sökning på något få upp en SvD- krönika av en ledande intellektuell, den alltid lika intressante Thomas Gür. Gür utvecklade temat tre år tidigare och på ett mycket elegantare och mera djuplodande än jag skulle ha gjort.

Jag rekommenderar alla att läsa och begrunda den krönikan på: 

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/i-sverige-pendlar-vi-mellan-extremerna_5918941.svd

Ett litet smakprov ur den kanske? ”Denna hållning kulminerade i sexualbrottsutredningen (SOU 1976:9), som föreslog att begreppet våldtäkt skulle avskaffas utom för de grövsta fallen samt att offrets beteende skulle beaktas vid påföljd, att incest mellan tonåriga barn och föräldrar skulle avkriminaliseras, liksom allt sexuellt ofredande, utom av barn under tio år. Utredningen skrev att ”sexuella övergrepp mot barn inte tycks ha någon speciell skadlig effekt för barnens personlighetsutveckling” och om barnet initierat förbindelsen, skulle detta vägas in, när det avkunnades dom för sexuellt umgänge med barn.”

Demokratiskt ansvarsutkrävande är litet osvenskt, eller hur?

I torsdags kom senaste numret av mitt liv- och husorgan, The Economist. Huvudledarens rubrik är ”The world´s biggest economic problem” och underrubriken är ”Deflation in the euro zone is all too close and extremely dangerous.”

”And another thing” som en krönika i The Spectator hette förr i tiden. Martin Wolf, Financial Times finansexpert och en av världens förnämsta, mest kunniga och mest omdömesgilla finansjournalister, har just kommit ut med en bok om den globala finanskrisen. Den heter ”The Shifts and the Shocks, What We have Learned – and Still Have to Learn – from the Financial Crisis”. Jag har anmält denna lysande analys i det kommande numret av Axess. Missa inte det numret.

Wolf skriver så här i inledningen till sitt kapitel om europrojektet: ”The euro has been a disaster. No other word will do. A project intended to strengthen solidarity, bring prosperity and weaken German economic domination of Europe has achieved precisely the opposite: it has undermined solidarity, destroyed prosperity and reinforced German domination, at least for a while.”

Innerst inne förstår nog alla nu att det var vansinne att införa en gemensam valuta. Wolf sammanfattar problemet med europrojektet. ”I den moderna världen är en valuta produkten av en stat och ett statsskick”. En valuta måste komma efter att en sådan politisk konstruktion är på plats, inte före.

Vilka förstod då detta, när beslutet skulle tas? Ja, inte ledarna för de stora etablerade partierna i Sverige och andra EU-länder. Så hur har då det demokratiska ansvarsutkrävandet fungerat? Inte alls! Carl Bildt, Jan Björklund och Göran Hägglund har fortsatt att leda sina partier och Stefan Löfven och Margot Wallström har just fått regeringsmakten i Sverige. Och alla de ekonomer som för drygt tio år sedan myndigt förklarade för svenska folket att det nu var dags för Sverige att införa euron, har de ställts mot väggen av kunniga och kritiska publicister och journalister? Naturligtvis inte! De intervjuas ivrigt och underdånigt om sina synpunkter på nya internationella projekt.

Har någon (ja, utom jag då) tänkt på att den demokratiska processen kanske inte fungerar om alla, i övrigt vettiga, partier och alla svenska dagstidningar är för att flytta all politisk makt till Bryssel och journalistkåren ställer politiker mot väggen mest för obetalda TV-licenser och svart städhjälp.

Vår nyutnämnda utrikesminister, Margot Wallström, höll ett berömt tal 2005 om vikten av att säga ja till Lissabonfördraget och därmed överlämna den politiska makten till Bryssel. Där sa hon: "There are those today who want to scrap the supra-national idea. They want the EU to go back to the old purely intergovernmental way of doing things. I say those people should come to Terezin and see where that old road leads."

Vi svenskar säger vanligen Theresienstadt om det uppsamlingsläger som nazisterna använde för att samla ihop och vidarebefordra intellektuella och deras barn till Auschwitz. Hon (och jag talar nu om landets nyutnämnda utrikesminister) hävdade alltså att vi som gick emot Lissabonfördraget (som flyttade makten från folkvalda i medlemsländerna till Bryssels anonyma institutioner) i praktiken ställde oss bakom Förintelsen.

Som sagt, inga journalister ställer Sankta Margot mot väggen. Och inte heller de politiker, ekonomer och fackliga ledare som ville få in Sverige i eurozonen. Det funkar inte riktigt bra det här med demokratiskt ansvarsutkrävande.

It really is time for a gin and tonic with a dash of Angostura, don´t you think? I do anyway. So, Good night!

  

Leve zigenarna!

Det är kris i landet. Som om det inte var nog med Syrien, Ukraina och ebola. Nu har någon använt ordet zigenare igen, trots uttryckligt förbud. Gällde visst varmkorv, tror jag. 

Stefan Löfven höll på att förlora valkampanjen för att han råkade använda ordet i hastigheten. En snabb pudel räddade situationen.

Det är konstigt det här. I slutet av 1800-talet var det inte fint att vara arbetare. Bonde, ämbetsman och officer var fint. Men arbetarrörelsen försökte inte hitta på ett nytt uttryck utan adlade ordet arbetare, så att det blev fint. Efter andra världskriget blev det så fint att konstnärer och författare började kalla sig kulturarbetare.

Städerska var inte heller fint, men trots Maja Ekelöfs ”Rapport från en skurhink” 1970 och trots den sista proletärstrejken i svensk historia, städerskestrejken 1974-1975, så blev städerska inte fint utan ersattes med ”lokalvårdare”. Eftersom min mamma var städerska i åtskilliga år under 40-talet, kände jag mig förolämpad å hennes vägnar och även mamma tyckte det var litet konstigt att städerska inte skulle vara fint nog.

Och hur är det då med ordet zigenare? Är det så förknippat med fördomar, hat och förakt att det inte kan adlas? Knappast! Arbetarrörelsen gjorde rätt som adlade ”arbetare” och jag tycker att zigenarna i Sverige borde ha adlat namnet ”zigenare”. Ordet zigenare är inte alls bara negativt laddat i svenska språket.

Elemer Szentirmays  Mustalainen var ett mycket populärt sångstycke för både sopraner och tenorer på 40-talet. Lyssnarna njöt drömskt av orden ”När jag hör zigenarflickans skratt”. En annan mycket uppskattad romantisk visa var ”Du schwarzer Zigeuner”. Jag kan den inte längre utantill, men så här lyder den bästa biten. Den som förstår tyska förstår hur det zigenska uppskattas i detta lyriska stycke:

”Du schwarzer Zigeuner, du kennst meinen Schmerz
Und wenn deine Geige weint, weint auch mein Herz.
Spiel' mir das süße Lied aus gold'ner Zeit
Spiel mir das alte Lied von Lieb und Leid
Du schwarzer Zigeuner, komm', spiel mir ins Ohr
Denn ich will vergessen ganz, was ich verlor”

Den underbara zigenerskan Katarina Taikon publicerade 1963 sin bok ”Zigenerska” uppmuntrad av Per Anders Fogelström. Två år senare grundade den kände och stridbare socialläkaren och kommunisten John Takman en organisation som hette Zigenarsamfundet och som gav ut Zigenarsamfundets tidskrift. Syftet var att höja zigenarnas ställning i det svenska samhället.

År 1968 gavs pjäsen ”Zigenare” på Dramaten och under hela 70-talet publicerade sedan Katarina Taikon minst tio böcker om zigenarflickan Katitzi. De tillhörde min dotters käraste läsning och så var det runt om i Sverige. Idag måste det finnas hundratusentals människor som har läst de böckerna och gripits av zigenarflickan Katitzis liv. De böckerna är en omistlig del av svensk kultur.

Katarina Taikons son Niki Langhammer var taxichaufför och pappa till flera barn som gick i friskolan Castello i Nacka, där också mina två yngsta barn gick. Niki gjorde stora insatser för skolan på sin fritid och var mycket uppskattad. När han blev sjuk och tragiskt gick bort, döptes ett rum på skolan till ”Nikis rum” för att uttrycka skolans tacksamhet. Det fanns inga fördomar mot zigenare där.

När jag gick latingymnasiet i Karlskoga på 50-talet, ingick Viktor Rydbergs Singoalla i kurslitteraturen. Jag minns inte om uttrycket zigenare används i romanen, men det stod klart att den vackra och gåtfulla Singoalla var zigenerska och vi, inklusive läraren, talade om henne som sådan. Singoalla skildras som en självständig och handlingskraftig kvinna som kastar kniv lika bra som riddar Erland och som när de beslutar att bli man och hustru själv viger dem samman och får Erland att lämna slottet och följa med zigenarna. Romanen Singoalla är en viktig del av den klassiska svenska litteraturen skriven av en av våra stora liberaler. Den handlar om en zigenerska.

Och låt mig slutligen som gammal reservofficer påminna om att det var fullt av zigenare i de värvade regementena i det svenskfinska riket under slutet av 1600-talet och under 1700-talet.

Zigenarna finns i vår historia, i vår litteratur och i vårt folkliga medvetande. Jag tycker vi borde ha hjälpts åt att adla ordet zigenare för att visa att vi har ångrat oss.  Och det är inte försent. Jag utropar: Leve zigenarna – en del av det svenska folket!

Moralisk risk och moderna rovriddare

Uttrycket moralisk risk (eng. moral hazard) användes redan i slutet av 1700-talet i den brittiska försäkringsbranschen. Varför har det blivit ett modeord?

Moralisk risk innebär att någon (en individ, ett företag eller någon annan institution) inte drabbas fullt ut av de negativa följderna av sitt handlande. Den som har bilen helförsäkrad tar större risker att skrapa emot vid fickparkering och att kollidera i trafiken än den oförsäkrade. Det tas då större sådana risker än som är samhällsekonomiskt motiverat. Man kan visserligen med hjälp av självrisk bära mer risk själv och få lägre premier. Det ökar incitamentet att vara försiktig, men det samhällsekonomiska problemet kvarstår, om än reducerat.

Det som har gjort moralisk risk högaktuellt är finanskriserna. En grundläggande sanning är att man kan öka avkastningen på kapital genom att ta större risk, men att de flesta av oss präglas av riskaverison och är villiga att betala för att någon annan tar över risk. Handel i risk är extremt viktig för ekonomins effektivitet, men systemet förutsätter naturligtvis att den som tar riskerna faktiskt står för kostnaderna när de faller ut.  Om den som juridiskt är risktagaren kan undgå kostnaderna, när riskerna faller ut, men tillgodogöra sig den höga avkastningen när de inte faller ut, kommer risktagandet i ekonomin att bli alldeles för högt; resultatet blir återkommande kriser och en orättvis inkomstfördelning.

Det råder nu berättigad indignation över att finanssektorns företagsledningar och ägare räddas av skattebetalarna från de ekonomiska följderna av de finanskriser som de ställer till med. Företagsledningar får stora bonusar på grund av en hög lönsamhet under det gångna året, trots att denna vunnits genom orimligt högt risktagande. När riskerna faller ut efter några år, har de hunnit bli stenrika och kan ta med jämnmod att få sparken och ägna sig åt golf, jakt och styrelseuppdrag. Ofta får de faktiskt behålla jobbet, ty när alla finansföretag har ”drabbats” av finanskris, uppfattas ingen enstaka företagsledning som ansvarig. Och aktieägarna kan ha fått hög avkastning under några år för att sedan räddas av skattebetalarna därför att banken är systemviktig.

Även i andra delar av näringslivet kan en företagsledning välja en högriskstrategi som under en period ger hög avkastning och höga bonusar. När krisen kommer, medför den arbetslöshet och kapitalförluster för andra, men ledningen tvingas inte betala tillbaka sina bonusar.

Så vad göra? I första hand bör naturligtvis aktieägarna inrätta bonussystem som inte ger incitament till högt kortsiktigt risktagande som hotar deras kapital. En variant är att bonus för ett år med hög lönsamhet utgörs av en option att fem år senare få köpa aktier i företaget till ett pris under den marknadskurs som då gäller. Därmed stärks incitamenten för företagsledning och andra nyckelfigurer i personalen att höja företagets långsiktiga värde och undvika kortsiktigt risktagande.

Sådana system prövas redan, men vi vet för litet om hur finansiella institutioner faktiskt fungerar psykologiskt i perioder av häftig uppgång. Därtill kommer att företagsledarna kanske kan ingå andra kontrakt i finansmarknaden som delvis neutraliserar syftet.

Kanske är det också så att ägarna inte längre har kontrollen över företagen. Kanske har anställda företagsledare usurperat makten i delar av näringslivet. En återgång till riktig kapitalism där ägarna faktiskt utövar sin ägarmakt är nog bättre för vanliga anställda och skattebetalare än ett system styrt av moderna rovriddare.

Utan euron marginalisers vi i EU

Ack ja! Marginaliseringen av länder som inte har gått med i eurozonen fortsätter. Se på Polen, som har kvar sin zloty. Dess premiärminister Donald Tusk har nu förvisats till något struntjobb som ordförande för Europeiska rådet och den föreslagna polska kommissionären, Elżbieta Bieńkowska, får ansvar för ett helt perifert område benämnt den inre marknaden eller något sådant.

Sverige med sin svenska krona får nöja sig med att hålla i denna europeiska handelsunions triviala handelsförhandlingar med omvärlden, närmast nu USA. Var och en inser att hon och därmed Sverige kommer att stå helt vid sidan av EU:s utveckling under de kommande åren. Och den kommissionär som nominerats för det Storbritannien, som envist och kaxigt har behållit pundet, Jonathan Hill, tvingas ägna sig åt sådant som finansiell stabilitet, finansiella tjänster och kapitalmarknadsunionen. Detta är ju områden, som nu när eurokrisen är övervunnen, är politiskt helt ointressanta.

Man kan notera vilka centrala uppgifter som har givits till kommissionärer från euroländer. Belgiens Marianne Thyssen har fått Sysselsättning, socialpolitik, kompetens och rörlighet på arbetsmarknaden, Tysklands Oettinger tar hand om den digitala ekonomin och Österrikes Johannes Hahn anförtros grannskapspolitik och utvidgning med Serbien.

Allt detta är varningstecken som pekar på att vi måste tänka om och gå med i euron illa kvickt. Annars kommer svenska kommissionärer även i framtiden att vara hänvisade till att sköta handelsförhandlingar med USA och sådan småpotatis. Se på eurolandet Nederländerna som nu kopplar greppet om ”Bättre lagstiftning, kontakter mellan institutionerna, rättsstatsprincipen och stadgan om de grundläggande rättigheterna.” 

Tills vidare får vi trösta oss med att vi i alla fall inte är lika marginaliserade som vårt broderland Norge, som inte ens är med i EU. Därför har landets förre statsminister, Jens Stoltenberg, inte ens fått ett ekonomiskt hyggligt påhugg i revisionsrätten i Luxemburg. Han tvingas acceptera en undanskymd position i något militärt samarbete helt utanför EU, ett samarbete som nu efter kalla krigets slut knappast kan förväntas erbjuda någon central politisk plattform.

Men vår nya utrikesminister, Margot Wallström, är säkert en politiker som inser att Sverige måste med i eurozonen innan det är försent.

Och på förekommen anledning. Detta inlägg är ironiskt menat.