Inte eurons fel?

Carl B Hamilton, Birgitta Ohlsson, Urban Bäckström och många andra ställde upp helhjärtat, aningslöst och omdömeslöst för euron och svenskt deltagande i eurozonen. Nu tvingas de försvara europrojektet halvhjärtat, fyllda av onda aningar och med svårt skadat anseende. Jag känner medlidande med dem, men deras långsökta försvarsargument måste ändå bemötas och landets ledarskribenter gör det ju inte, eftersom de själva är i samma intellektuellt pinsamma sits.  

Så låt mig bemöta tre argument som ofta framförs för att europrojektet ändå var bra, även om det liksom inte syns med blotta ögat:

1.       Eurozonens kaos beror inte på euron utan på den globala finanskrisen.

2.       Tur att vi ändå hade euron, när det small. Tänk om vi hade haft 17 olika valutor till. Då hade det blivit ännu värre kaos.

3.       Det är inte euron som har förstört eurozonens perifera länders ekonomi utan egen vanskötsel. Island, Storbritannien och USA är lika illa ute.

1.Den globala finanskrisens fel?

Det är sant att det inträffade en global finanskris 2008 som var nära att krossa det internationella finanssystemet och leda till en global depression. Men den övervanns förbluffande snabbt. Det vi nu ser är ett antal euroländer som ligger så illa till att inte ens staten kan låna pengar på marknaden.  Utvecklingen visar att euron var ett vackert-väderprojekt som saknade den robusthet som krävdes. Om jag sätter en femtio hästars utombordsmotor på en gammal pråm och försöker runda Kap horn med den blir det oundvikligen ett förödande skeppsbrott. Alla skulle hånskratta om jag försökte hävda att skeppsbrottet inte berodde på farkostens konstruktion utan på att det blåste frisk bris. Nu hotas hela världsekonomin igen tre år efter den globala finanskrisen på grund av det illa genomtänkta europrojektet. Detta går inte att prata bort.

2.Tur att vi hade euron i stället för 17 valutor till

Den som säger detta har inte tänkt efter. Poängen är ju att Grekland, Italien och (i stor utsträckning) Portugal kunde vansköta sina ekonomier och tillåta en enorm konkurrenskraftsförsämring utan att drabbas av ränte- och valutakriser tack vare att de inte hade någon egen valuta. Därmed kunde de hålla på i ett årtionde och bygga upp en katastrofal situation, som nu kommer att belasta deras medborgare i årtionden framåt.  Hade de haft kvar drakman, liran och escudon och satsat på flytande valuta och självständig centralbank skulle detta aldrig ha hänt. Ränteläget skulle ha stigit och valutan fallit redan för tio år sedan. De skulle aldrig ha fått chansen att ostört få hålla på och förstöra sin konkurrenskraft och sina statsfinanser i tio år. Någon dramatisk kris för EU skulle därför aldrig ha inträffat.

Två andra euroländer, Spanien och Irland, kunde inte förhindra en enorm privat lånebubbla i fastighetsmarknaden därför att de inte hade egen valuta och centralbank och därmed inte kunde föra en stram penningpolitik. Hade de stått utanför eurozonen skulle de ha kunnat bromsa fastighetsbubblan och den därav följande inflationen som undergrävde deras konkurrenskraft.  

Med 17 valutor till hade det aldrig blivit någon alleuropeisk kris utan bara olika småkriser vid olika tidpunkter i enskilda vanskötta länder, nationella kriser som vi kunde ha lämnat åt dem själva att hantera.

3.Island, Storbritannien och USA är också i kris trots att de inte är med i eurozonen

Det första vi måste säga här är att ingen, absolut ingen, har påstått att det inte går att vansköta en ekonomi utanför eurozonen. Ett verkligt framgångsrikt exempel på detta är dagens Zimbabwe och Sverige och Finland var på väg in i en spansk-irländsk situation för tjugo år sedan. Den stora skillnaden är att när ett land utan egen valuta har gjort bort sig så grundligt och alltså måste avskaffa statliga budgetunderskott illa kvickt, så kommer inhemsk efterfrågan att säcka ihop. Då exploderar arbetslösheten, de beskattningsbara inkomsterna imploderar och statsfinanserna förbättras i värsta fall inte alls. Finanskrisen blir en kris även i den reala ekonomin.  Det som räddade Sverige och Finland i början av nittiotalet och som räddar Island och Storbritannien nu är att de har en egen valuta och centralbank. Den isländska kronan och pundet har fallit enormt. Därmed ökar både produktionen för export och produktion för hemmamarknaden i konkurrens med importen. Turistnäringen blommar upp när utlänningar kommer lockade av att det är billigt tack vare valutafallet samtidigt som landets egna medborgare inte har råd att åka utomlands därför att det, av samma skäl, är dyrt. Samtidigt vet finansmarknadens aktörer att landets centralbank kan köpa det egna landets statsobligationer i obegränsad utsträckning. Vi kan notera att den brittiska staten betalar lägre ränta på sina statsobligationer än den tyska, trots sina stora budgetunderskott. 

Det går att försätta ekonomin i kris även utanför eurozonen, men det är enormt mycket lättare att ta sig ur krisen om man har en egen valuta. Och ett valutafall är ett oöverträffat sätt att sprida kostnaderna för krisbekämpningen över hela befolkningen.

Låt mig avsluta med påminnelsen att ovanstående inte är några udda personliga tyckanden utan helt trivial, men väletablerad, nationalekonomi som vi lär ut till studenterna vid västvärldens universitet.

Dagens Nyheter om eurokris, teknokrati och demokrati

Ack ja! 80 procent av alla norrmän säger nu nej till EU-medlemskap och över 90 procent av alla svenskar säger nej till euron. Men Carl B Hamilton och DN:s ledarsida står fast. Den förre säger i DI idag som vanligt att det har gått lika bra för Finland som för Sverige under de senaste tio åren trots att Finland har haft euron medan Sverige har behållit kronan. Sverige bör därför gå med för att kunna utöva inflytande i eurozonen. 

Men vilket inflytande har hyggligt välskötta euroländer haft? Finland, Nederländerna, Österrike? Inget alls! Inte ens det stora mäktiga Tyskland har kunnat använda sitt inflytande för att hindra den ekonomiska katastrof som euron har medfört. Och nu kommer notan snart till Finland. Det kan bli både dyrare upplåning för finska staten och statsutgifter för att klara ECB:s kommande insatser.

Och Herbert Tingstens ande svävar inte längre över DN:s ledarsida (eller någon annan sida heller för den delen). Efter gårdagens EU-toppmöte, dvs. Tysklands och Frankrikes regeringschefers, kan vi återigen konstatera att EU och eurozonen styrs av ett fransktyskt protektorat på det sätt som jag utvecklade i gårdagens blogginlägg. DN ser inga problem med detta. Dagens huvudledare (Ordning i klassen) har inslag av typen:

-          -  ”Irland brukar envisas med att folkomrösta”

-          - ”Krisen har fört det goda med sig att den politiska clownen Silvio Berlusconi tvingats lämna scenen”

-          - ”Montis teknokratregering innebär dock andra komplikationer, som en brist på demokratisk legitimitet.

-           -”Odugliga politiker är det gott om både till höger och vänster”

Hela ledaren andas förakt för folkvalda. Irländarna brukar envisas, dvs. sådana fasoner skall vi så småningom ta ur dem. Italien skall inte styras av den som italienska folket valt i demokratiska val utan av den som det fransktyska protektoratet utser. DN medger att det inte ser så snyggt ut, men bristen på demokratisk legitimitet är bara en ”komplikation”. Och vad menar DN med att det är gott om odugliga politiker. Så att vi lugnt kan ingripa uppifrån för att ställa till rätta?

Annika Ström Melin går på samma linje i sin signerade ledare (Sverige allt längre från kärnan). Hon citerar (belåtet?): ”Frankrikes president Nicolas Sarkozy har redan gjort klart att han inte uppskattar invändningar.” Ingen kritik av den attityden. Protektoratet har talat! Och slutsatsen blir helt konstifik. Det är fint att vara med i euron, acceptabelt att stå utanför med formellt undantag som Storbritannien och Danmark, men helt förkastligt att göra som Sverige, som varken vill vara med eller stå utanför. Ett sådant land lyssnar man inte på i eurozonen, menar hon.

Studier som har gjorts av t ex Lindahl och Naurin vid Göteborgs universitet pekar på motsatsen. I sin presentation av forskningsresultaten (på DN Debatt den 31 mars 2007!) konstaterar de: ”EMU-utanförskapet verkar inte innebära något handikapp vare sig för Sverige, Danmark eller Storbritannien. … Det vardagliga lagstiftningsarbetet i EU är rationellt sakfrågeinriktat och påverkas inte av den typen av faktorer.”

Det är i kriser som EU går framåt, brukar folket i Bryssel säga. Vad de menar är att det bara är då man kan köra över folkviljan och öka överstatligheten. Det har visat sig omöjligt få med de europeiska folken på centralisering av den politiska makten till Bryssel genom demokratisk opinionsbildning och demokratiska beslut.

Den nu pågående eurokrisen är den största krisen hitintills. Det kan bli ett slutgiltigt genombrott för en EU-stat styrd av ett fransktyskt protektorat, men å andra sidan kanske bågen har kommit att spännas för hårt denna gång. Det kan bli en total kollaps för hela det europeiska projektet i stället.

Protektoratets förslag från igår är inriktade på hur sådana här eurokriser skall kunna undvikas i framtiden. Gott så, men marknaderna vill veta hur vi skall komma ur den pågående krisen. På lördag morgon vet vi om ECB har fått carte blanche att sätta igång sedelpressarna på ett eller annat sätt. Och på måndag vet vi vad marknaderna tror om detta. Håll tummarna!

Euron räddas till priset av massarbetslöshet

Eurokrisen rullar på. Just nu är det mest spännande hur det skall gå vid eurozonens toppmöte. Med det menar jag naturligtvis det fransktyska direktoratets toppmöte. Angela Merkel och Sarkozy sitter och diskuterar åtgärderna just nu och måste säkert ses flera gånger till under veckan. Lydstaterna får sedan veta resultatet och låtsas att de tar besluten under det formella toppmötet. Vi kan utgå från att euron måste räddas till varje pris och med varje pris menas då för det första att EU:s författning och andra regelverk måste rundas. Precis som skumma riskkapitalbolag gäller det nu att hitta smarta lösningar som inte bryter mot lagens bokstav utan bara mot dess anda.

Eftersom det är omöjligt för Merkel att medverka i en process där det tydligt syns att tyska folket betalar kalaset, måste den europeiska centralbanken, ECB, användas. Då syns det nämligen inte lika tydligt. ECB kan emellertid inte köpa krisländernas obligationer i obegränsad omfattning ens på andrahandsmarknaden, eftersom det är mot reglerna. Men ECB kan kanske låna ut till en nystartad fond inom eurozonen eller till IMF som sedan kan låna ut till eurozonens krisländer genom att köpa deras obligationer (eller på annat sätt). 

Inte så snyggt kanske, men vad skall en fattig flicka göra? Regelbrotten inom valutaunionen började ju praktiskt taget omedelbart efter dess tillkomst med Frankrike och Tyskland i spetsen och man kan nog hävda att detta är en orsak till att europrojektet har misslyckats så totalt.

Det mest sannolika är därför att direktoratet, so oder so, för att nu använda ett språkligt passande uttryck, kommer att klara den omedelbara krisen för euron. Men sedan kommer den andra innebörden av uttrycket ”till varje pris”. Den finanspolitiska åtstramningen kommer att störta eurozonen och därmed andra EU-länder i en djup recession med massarbetslöshet under många år.  Men sådan är det fransktyska direktoratets vilja och den kommer att följas. Direktoratet har nu satt sitt eget folk på på de chefsposter där det annars skulle kunna bli motstånd. Regeringscheferna i Grekland och Italien liksom chefen för ECB representerar nu direktoratet, inte folken i Grekland och Italien eller eurozonens medlemsländer.

DN prisar EU som vanligt

I söndags hade DN en sådan där salvelsefull ledare om hur viktigt det är att stödja alla EU-påhitt för att inte det skall bli krig igen mellan EU-länder. Den omedelbara anledningen att påstå detta var naturligtvis att vi två dagar tidigare hade skrivit den 11 november, Armistice Day. I ledaren konstateras ”att Europas länder idag har ett nära politiskt och ekonomiskt samarbete som i huvudsak fungerar väl”!

Herre min je! Den valutaunion, som skulle vara det stora steget mot en union där lammen sover med lejonen, har ju fått motsatt effekt. Motsättningarna ökar dramatiskt mellan olika länder i eurozonen. Det fransktyska protektorat som styr både EU och eurozonen har nu avskaffat demokratin i Italien och Grekland och tillsatt teknokrater rekryterade från EU:s olika institutioner som premiärministrar. Det var viktigt att få folk som direktoratet och Brysseltjänstemännen kan lita på. I Nederländerna anser nu majoriteten att det var ett stort misstag att ersätta guildern med euron. Geert Wilders Frihetsparti går framåt i Nederländerna, liksom den forne Jörg Haiders Frihetsparti i Österrike, Front National i Frankrike, Sannfinnarna i Finland, Lega Nord i Italien och LAOS i Grekland.

Därtill kommer att europrojektet nu är ett hot mot ekonomisk stabilitet och sysselsättning i större delen av världen. Detta kallar alltså DN ”ett nära politiskt och ekonomiskt samarbete som i huvudsak fungerar väl”.

För att få till en lika orimlig slutvinjett avslutas ledaren med orden ”Det är lätt att ta allt detta för givet. (Framgångarna för Europas fred och välstånd alltså, min anm.) Kanske framför allt för Sverige, som inte vet vad den 11 november betyder i övriga Europa.” Detta är ett ofta upprepat påstående utan rimlig förankring. De som kan ha upplevt och minnas vapenstilleståndet den 11 november 1918 bör ha varit åtminstone tio år gamla, dvs. födda senast 1908. Men det finns inte många 103-åringar i EU. För alla andra är vapenstilleståndet Lesefrüchte och vi läser i Sverige också. Själv har jag naturligtvis haft en poppy i knapphålet senaste veckan och det är inte min erfarenhet att medborgare i andra EU-länder är påtagligt mer insatta än svenska i första och andra världskrigets historia . Ledarskribenten kanske jämför sig själv med en inbillad, ytlig, svensk populas?

Svenska folket står sig väl i jämförelse med andra folk när man ser till kunskaper om Europas historia och intresse för fred och samarbete och vi är det minst främlingsfientliga folket i EU. Det är inte heller så att vi är mest EU-fientliga, därför att vi inte var med i andra världskriget, vilket EU-kramarna älskar att påstå. Britterna, finländarna och letterna, som var med i kriget, är mer kritiska.

Ledarskribenterna på alla dessa oberoende liberala tidningar bör skärpa sig och göra analyser som inte väjer för obehagliga inslag i EU.

Triton på Jersey som Triton i Röda rummet

Triton är för mig som gammal latinstudent sonen till Poseidon och Amfitrite. Han var fisk från midjan och neråt, dvs. fiskliknande. På engelska skulle vi väl säga ”fishy” och associationen ter sig oemotståndlig när man försöker klara ut hur riskkapitalbolaget Triton fungerar som ägare till hälften av Ambea som är ägare till Carema som har gjort sig skyldig till fruktansvärd vanvård av gamla på Koppargården i Stockholm.

Låt mig understryka att jag inte är mot privata företag i vård, skola och omsorg. Tvärtom tror jag att vi måste få in privata företag på dessa områden för att det inte skall gå åt fanders med sådana centrala samhällsuppgifter i framtiden. Men då måste vi klara ut hur kontroll och ansvarsförhållanden skall se ut. Maria Larsson framställs nu som ett statsråd som försöker smita, när hon säger att det faktiskt är kommunerna som har ansvaret för äldrevården. Men hon har rätt på den punkten. Om vanvård av Koppargårdens typ fortgår mer än någon månad, så har kommunen brustit i ansvar. Kommunen skall kontrollera att dess verksamhet fungerar. Och det är naturligtvis också så att personalen på sådana vårdinstitutioner skall kunna blåsa i visselpipan, vilket de kommer att göra om lagen ändras.

Notera dock att den ansvariga sjuksköterskan på Koppargården faktiskt larmade kommunen, dvs. stadsdelsförvaltningen, två gånger om de förfärliga förhållandena på Koppargården. Stadsdelsförvaltningen stoppade rapporterna. Som medborgare skall vi utkräva ansvar av våra förtroendevalda i första hand. Att glömma detta och börja jaga skattesmitare är att själv smita från det politiska ansvaret.

Men till Triton. Vad är det för bolag? Svårt att veta. Det är inte transparent, om jag säger så. Ett tyskt riskkapitalbolag styrt i stor utsträckning av svenskar och registrerat i skatteparadiset Jersey ute i Engelska kanalen?  Andra halva av Ambea ägs av KKR, tydligen ett mycket stort amerikanskt företag. Ambeas avkastning på eget kapital steg från redan skyhöga 17,7 procent år 2007 till det dubbla 2009 enligt dagens DN. ”Fishy” enligt min uppfattning. 

Triton och KKR köpte alltså Ambea, som då hette Carema Holding, och finansierade investeringen genom lån i mycket stor utsträckning. Sådant kallas leverage. Man tar enorma risker och går det så går det, och då går det så in i vassen. Om Ambea har köpts med bara hälften eget kapital så är naturligtvis Tritons (och KKR:s) avkastning på eget kapital från denna investering bortåt dubbelt så hög igen, kanske över 50 procent. Ter sig inte naturligt när verksamheten avser vård av gamla människor.

Det är då jag tänker på sjöförsäkringsbolaget Triton i Strindbergs Röda rummet. Kolla tolfte kapitlet! Det ser ut att stå sig som en bild av dagens Triton. Jag citerar:

”Låt dem bara teckna, så styr vi nog om resten!

- Men bara tre hundra tusen? Det är ju vad en enda stor ångbåt kostar? Om man nu försäkrar tusen ångbåtar?

- Tusen? Ah! Neptun hade fyrtioåtta tusen försäkringar i fjol och stod sig!

- Nå desto värre! Nå men om, om det går sönder -

- Så likviderar man!

- Likviderar?

- Nå, gör konkurs! Det kallas så! Och vad gör det om bolaget gör konkurs? Det är inte du, inte jag, inte han som gör det! Men eljest brukar man göra ny aktieteckning, eller också kan man utfärda obligationer, som sedan under svåra tider kunna inlösas av staten för gott pris.

- Det är således ingen risk?

- Inte! För övrigt! Vad har du att riskera? Har du ett öre? Nej! Nå! Vad har jag att riskera? Fem hundra riksdaler! Jag tar inte mer än fem aktier ser du! Och fem hundra är för mig så här mycket!

Han tog sig en pris snus, och så var saken klar.”

Ja till Galileo - nej till EU-politik mot barnfetma

I dagens SvD skriver Teresa Küchler om EU:s gps-projekt Galieo. Det är nu ett par veckor sedan de två första Galileosatelliterna sköts upp från Franska Guyana med hjälp av ryska raketer. Galileo syftar till att skapa ett världsomspännande gps-system i konkurrens med det amerikanska. Jag satt i EU-parlamentet när frågan behandlades där i april 2008 och röstade då för projektet. Jag ansåg det enormt viktigt att ett gps-system som blir alltmer grundläggande i den europeiska ekonomin inte samtidigt är ett militärt system kontrollerat av den amerikanska supermakten. Och missförstå mig inte. Om ett enskilt land skall kontrollera ett globalt gps-system, bör det vara USA (eller möjligen Storbritannien). Alla andra alternativ vore katastrofala.

Det bästa vore naturligtvis ett system i FN-regi, men FN fungerar inte på det sättet, så den lösningen är inte möjlig. Teoretiskt kunde man kanske tänka sig att europeiska länder eller EU som organisation fick köpa in sig i det amerikanska systemet och därmed försäkra sig om att inte Europa blir utestängt från systemet i spända lägen. I praktiken är den lösningen otänkbar. Supermakten USA kan inte släppa in alla andra länder att lägga begränsningar på hur den använder sina militära resurser i sådana lägen.

Det finns naturligtvis åtskilliga invändningar även mot den europeiska lösningen Galileo. Även det blir ett militärt system åtminstone för Frankrike, konstaterar Küchler i SvD. Och det kommer att bli dyrt. Jag diskuterade kostnadsfrågan med min parlamentskollega Lars Wohlin våren 2008. Som erfarna ekonomer visste vi att kostnaderna för ett projekt av detta slag oftast blir flera gånger högre än den ursprungliga budgeten visar. Redan nu ligger kostnadskalkylerna drygt dubbelt så högt som i starten och det blir säkert mer ändå. Detta räknade jag dock med och jag fann det ändå värt pengarna.

Jag menade därför (och menar även idag) att det bästa alternativet är ett europeiskt gps-system och jag anser att det finns en lämplig organisation för ändamålet, nämligen EU. Vi behöver EU för många gemensamma europeiska uppgifter på olika områden. Ett sådant område är infrastruktur och gps är en infrastruktur av snabbt växande betydelse. Det är angeläget att vi använder EU till vettiga ändamål i stället för till alla dårskaper som nu görs till EU-projekt. Och jag tänker då inte bara på euron även om det är den dyraste dårskap som EU har satsat på. Om EU lägger ner jordbrukspolitiken och strukturfonderna och slutar att ägna sig åt föräldraledighet, jaktfrågor, skogsvård, rätten att snusa, kvinnors bröstoperationer, arbetstider för bussförare och läkare, barnfetma, mobbning på arbetsplatserna och …, ja listan är hur lång som helst. Då finns det både pengar och politisk energi för att använda EU för Europas bästa i stället för att gynna särintressen och försöka skapa en nationalistisk europeisk superstat.

EU; 25 lydstater under ett fransktyskt protektorat

När det krisar i EU och EMU, ser vi tydligt vilka som utövar makten i systemet. Angela Merkel och Nicolas Sarkozy kallar upp Giorgos Papandreo till sig för uppläxning och krav på nya beslut. EU styrs som synes av ett fransktyskt direktorat. Det skulle väcka en enorm uppståndelse och betraktas som löjligt om Storbritannien och Sverige skulle kalla till sig Papandreo och ställa krav. EU utvecklas till ett system med 25 lydstater under ett fransktyskt direktorat.

Man kan invända att det här handlar om en kris i EMU, där Storbritannien och Sverige (lyckligtvis) inte är med. Kanske bör bara EMU-länder då komma ifråga för uppkallning och uppläxning av regeringschefen för ett land som bryter mot alla regler och därmed hotar hela europaprojektets framtid. Men vi vet ändå säkert att det inte blir Finlands och Hollands regeringschefer som kallar till sig Greklands premiärminister för uppläxning, trots att Finland och Holland har skött sig prickfritt under sitt EMU-medlemskap. Att låta Frankrike och Tyskland göra detta är däremot att sätta bockarna till trädgårdsmästare. Det var ju just de två länderna som direkt efter valutaunionens tillkomst struntade i stabilitets- och tillväxtpaktens regler och därmed legitimerade Greklands och Italiens vanskötsel och lade grunden till dagens enorma eurokris. Men Tyskland och Frankrike bestämmer i alla fall och det beror på att de helt enkelt utgör det styrande direktoratet.

Är jag konspiratorisk? Nej inte alls. Sarkozy har offentligt föreslagit att hela EU skall styras av ett direktorat. Han ville då visserligen ha med de två andra stora EU-länderna Italien och Storbritannien, men kvar står att han tyckte att de övriga 23 länder bör reduceras till lydstater. Därtill kommer att i EMU-frågor skulle bara Italien tillkomma i direktoratet, dvs. en ännu större bock skulle uppträda som trädgårdsmästare. 


Protektoratet kunde kanske vara värt en debatt?