tisdag 17 april 2012

När far super är det rätt!

Jag vill oroa och provocera, säger var och varannan konstnär i vår tid. Är det fel? Nej, det är varje konstnärs rättighet att göra. Men man kan påminna om att inget blir konst därför att det provocerar och att ”Constable quietly rebelled against the artistic culture”. Och Mozart provocerade inte. Många av vår tids konstnärer vill provocera, men misslyckas till sin besvikelse med att épatera bourgeoisin. Ibland går det dock. Några blir provocerade och "visar sitt rätta ansikte", vilket väl måste vara avsikten med en provokation sett från provokatörens sida.
Så gick det den fredagskväll i januari 2004 på Historiska museet, då den israeliske ambassadören förstörde, nåja, störde, en provokativ installation av Dror Feiler och Gunilla Sköld-Feiler. Vi minns den alla. Bilden av en leende ung kvinna, Hanadi Jaradat, den palestinska advokat som sprängde sig i luften på en restaurang i Haifa i oktober 2003 och tog med sig ett tjugotal medmänniskor. Bilden var placerad på en liten segelbåt i en bassäng med blodrött vatten. Israels ambassadör var där på vernissagen och blev provocerad. Han slängde en del av belysningen i vattnet, så att det blev kortslutning och kolmörkt. Extremt engagerande symbolik.  Riktig konst!
Händelsen utlöste en enorm indignation. Ambassadören hade brutit mot det oskrivna kontraktet mellan konstnärerna och bourgeoisin och låtit sig provoceras till motåtgärd. Det var naturligtvis inga problem att fördela skulden. Pacta sunt servanda.
I januari 2009 spelade en trettiofemårig kvinna, Anna Odell, psykotisk på Liljeholmsbron i Stockholm och lyckades få polisen att komma och hämta henne och föra henne till S:t Görans sjukhus. Hon gjorde våldsamt motstånd och spändes därför fast och tvångsmedicinerades. Anna Odell hade drabbats av psykisk sjukdom tretton år tidigare, men genomförde bluffen ”Inte för att bearbeta tidigare upplevelser utan för att synliggöra maktstrukturer inom vården, samhällets syn på psykisk sjukdom och den offerroll som den sjuke pådyvlas.” Här misslyckades provokationen. Hon omhändertogs och vårdades som man gör och måste göra med en patient som beter sig på detta sätt. Hon dömde till 50 dagsböter, men hennes konstfackkolleger och lärare och flertalet kulturjournalister stödde henne.
Och nu i söndags var kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth på Moderna museet för att fira KRO:s 75-årsjubileum. Där serverades en jättetårta i form av en svart kvinna som kulturministern helt enligt protokollet fick börja skära upp. Det hela var en installation mot kvinnlig könsstympning enligt konstnären Makode Aj Linde och arrangörerna.
Afrosvenskarnas riksförbund kräver nu kulturministerns avgång. Det var fråga om en rasistisk karikatyr av kvinnan. SvD: s journalist konstaterar i intervju med kulturministern att hon faktiskt skar i tårtan.
- Det gjorde i så fall alla, men det var kanske litet chockartad situation och det var väl också det konstnären ville åstadkomma förmodar jag. Han påstår ju att det utmanar ett romantiserande och exotiserande synsätt från väst på det som egentligen handlar om våld och rasism. Det är vad jag har fått veta om konstverket i efterhand. Konsten måste få provocera, säger Adelsohn Liljeroth.”
Och ja, det måste den. Men lät hon sig provoceras? Nej, hon höll god min. Om hon hade vägrat att skära upp sin tårtbit av etiska skäl hade hon däremot betett sig som den israeliske ambassadören och fått kritik för det. En moderat kulturminister kan nog inte göra rätt i sådana här frågor lika litet som en israelisk ambassadör. Och Makode Aj Linde kan naturligtvis inte ha gjort något fel. När far super är det rätt.
Jag tycker vi borgarbrackor bör börja utnyttja vår medborgerliga rätt att provocera konstnärer, kulturskribenter och kolumnister. För ett roligare samhälle.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar