söndag 10 juni 2012

Rolf Gustavsson som guide i EU-frågor


Rolf Gustavsson (RG) är ett fenomen i svensk press. Han har drivit politisk EU-propaganda på nyhetsplats i SvD i många år och sedan varit kolumnist där sedan 2010. Ifjol fick han Publicistklubbens stora pris med motiveringen: ”Kunnig, envis och en aning sardonisk guidar han oss i Europa. Den vimsiga politiken, de kryptiska fördragen och den blytunga historien – allt blir begripligt och intressant i Gustavssons sällskap.”
En aning sardonisk? Det låter elegant, bildat, litet Oscar Wilde. I Sverige anses det okultiverat att kritisera sådana framstående personer och pressfolk granskar som bekant inte gärna varandra. Därtill kommer att han i en viss mening är utomordentligt kunnig på sitt område, EU, Europas nya Bysans.[1]
Därför har RG gått märkligt fri från kritik, trots att han egentligen aldrig utvecklar sina tankar om vad EU är och bör vara utan nöjer sig med att ösa sitt förakt över länder, politiker och intellektuella som inte säger ja och amen omedelbart till alla förslag att flytta makten från medlemsländerna till Bryssel.
RG:s kolumn i dagens SvD är ett praktexempel. Han påstår att Sverige alltid är mot alla nya EU-projekt, men sedan går med och uppfyller sina åtaganden bättre än i stort sett alla andra medlemsländer. Bakom detta ligger en slug uträkning, docerar RG. Sverige försöker åka snålskjuts, ”få de ekonomiska fördelarna men utan att betala det politiska priset”.
Detta är ett dubbelfel. För det första är det ju i allmänhet så att den svenska makteliten är för förslagen, men inte så lätt kan få folkligt stöd för dem. Därför måste eliten först visa ett rimligt motstånd mot förslag om mera överstatlighet för att sedan manövrera in landet i skymundan. När vi väl är med, är det en föredömlig svensk princip att följa internationella överenskommelser till punkt och pricka. RG undviker alltid att kommentera motsättningarna mellan eliterna och medborgarna.
För det andra återkommer här det felaktiga argumentet att Sverige försöker åka snålskjuts, dvs. få de ekonomiska fördelarna utan att betala det politiska priset. En vanlig metafor är ”plocka russinen ur kakan”. Men det blir aldrig någon analys. Sanningen är att de fyra friheterna som har skapat ett frihetens Europa och höjt välståndet dramatiskt inte kräver att de europeiska nationalstaterna avskaffas till förmån för en federal superstat. Fri rörlighet över nationsgränserna för varor, tjänster, kapital och arbetskraft, kort sagt den inre marknaden, kräver en gemensam handelspolitik och en del rimliga regler om upphandling, subventioner och annat som måste övervakas centralt, men det är också allt.
EMU däremot ger mycket små ekonomiska fördelar men kräver en total finanspolitisk union, en transfereringsunion och en bankunion, dvs. stort sett en total politisk union. Den svenska makteliten gjorde som vanligt sitt bästa för att få med Sverige i projektet, men misslyckades kapitalt. Nu har riskerna med en valutaunion fallit ut och hotar hela Europas framtid. Sverige, liksom som Storbritannien, Danmark eller Polen, är inte fripassagerare i systemet och har ingen skyldighet att finansiera en räddningsaktion. Och det behövs inte heller. Resurserna inom eurozonen räcker gott och väl. Eurozonen har god balans mot omvärlden, god genomsnittlig konkurrenskraft och sammantaget hyggliga statsfinanser. Det är bara fråga om att fungera som en stat, där man ser sina resurser som gemensamma, där man hjälper utsatta regioner och ser till att arbetskraft flyttar från dessa till framgångsrika. Det är så det går till i en stat. Det är de som har skapat detta system och nu vill få andra länder att vara med och betala som försöker åka snålskjuts.
RG har inte diskuterat de fundamentala problemen under alla dessa år utan har i stället öst förakt över dem han har betraktat som en nejsägande okunnig populas som inte begriper vad det handlar om. Men med facit i hand, vem har visat sig okunnig?.
Det är en sak att veta allt om intrigerna, maktspelet och skandalerna i det nya Bysans. Hovskvaller är syndigt lockande. Men här gäller det fundamentala demokratiska och ekonomiska sammanhang som avgör de europeiska folkens framtida välstånd.
RG borde byta inriktning och använda sin historiska överblick och sin djupa inblick i EU:s grundarländer till att analyser de svåra frågorna i stället för att meddela att de som inte håller med honom är okunniga, oansvariga och småskurna.



[1] Jag är helt medveten om att jag därmed använder den bild av Bysans som Edward Gibbon skapade, en bild av dekadens, hårda interna maktkamper om petitesser, byråkratvälde, intriger, iögonenfallande lyx och en tydlig undergångskänsla. Bysans är en metafor för detta i europeisk kultur, trots att den moderna historieforskningen ger en delvis annorlunda och mera positiv bild av det historiska Bysans. Jag menar alltså att dagens EU har många gemensamma drag med den bild av Bysans som Gibbons etablerade.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar