lördag 14 december 2013

Minst lika många medel som mål

Den 26 nov föreläste Lars E O Svensson om penningpolitiken på Nationalekonomiska föreningen med förre riksbankschefen Lars Heikensten som opponent. En internationellt ledande forskare på området levererade en bred och inträngande presentation. Jag skall här bara kommentera en aspekt, nämligen den grundläggande fråga som har dominerat svensk penningpolitisk debatt i flera år. Håller Sveriges riksbank för hög ränta?

Det har Lars E O Svensson och Karolina Ekholm hävdat i riksbanksdirektionen mot en majoritet anförd av riksbankschefen Stefan Ingves. Majoriteten anser att det är farligt att sänka räntan ännu mer för då kan en hotande bostadsbubbla blåsas upp och leda till en svår ekonomisk kris. Minoriteten anser att risken för en bostadsbubbla är liten eller inte finns alls och att den onödigt höga räntan leder till högre arbetslöshet och för låg inflation.

Riksbankens tydliga uppgift är att hålla inflationstakten på i genomsnitt 2 procent, men eftersom den håller för hög ränta, misslyckas den med denna uppgift och ligger normalt under målet. Jag är förvånad över att debatten egentligen aldrig rör sig kring frågan om antalet medel och mål i den makroekonomiska politiken. Sedan Bent Hansens Finanspolitikens ekonomiska teori kom på femtiotalet har vi ansett och lärt ut till ekonomistudenter att man måste ha minst lika många ekonomiskpolitiska medel som mål.

Penningpolitiken är ett sådant medel och det har uttryckligen avdelats för att upprätthålla inflationsmålet. Om vi dessutom har som mål att upprätthålla stabilitet i finanssektorn (ingen dum idé!), kan man inte säga att penningpolitiken skall användas för den uppgiften också. Och om vi vill ha full eller i varje fall högre sysselsättning än idag, kan vi inte säga att penningpolitiken skall användas även för denna tredje uppgift. Tre mål kräver minst tre medel och i praktiken naturligtvis ännu fler. 

(Låt mig tillägga att målet 2 procents inflation i stället för 0 procent visserligen är tänkt att underlätta förändringar i pris- och lönerelationer för att minska arbetslösheten, men sätter vi upp ett kvantifierat mål för sysselsättningen måste vi ha minst ett ekonomiskpolitiskt medel till.)

Riksbanken skall därför hålla sig till sin uppgift att stabilisera inflationstakten vid 2 procent. Om riksbanken och andra analytiker finner att detta kan leda till finansiell instabilitet, får regering och riksdag anvisa andra ekonomiskpolitiska medel för att klara detta. En sådan utveckling med högre krav på kapitaltäckning i bankerna osv. pågår också. Och frågan hur vi skall få ner arbetslösheten brottas vi med kontinuerligt.

Allt jag vill säga är att riksbanken inte kan föra en räntepolitik som ger 2 procent inflation, finansiell stabilitet och full sysselsättning. Debatten skulle vinna på att hålla detta i centrum!

1 kommentar:

  1. Hej!
    Om man har en fråga till dig från Filminstitutet, till vilken mailadress skickar man den lämpligast då?
    /Emma

    SvaraRadera