Untergang der Hauptstadt

Måndagen den 17 oktober informerade DN om följderna för Stockholm av de pågående klimatförändringarna. Tydligen blir Stockholm hart när obeboeligt framåt år 2100. Det som väntar sammanfattas i ingressen: 

”Översvämningar, jordskred, värmeböljor, bränder, insektsinvasioner, sjukdomar, smutsigt vatten och trafikkaos.” 

Vi får veta att fästingar och myggor kommer att stormtrivas, så risken för TBE och borelia kommer att öka. Värmeböljor kommer att ta livet av gamla och sjuka. Riskerna för översvämningar och jordskred skildras med entusiasm.

Varför blir det så illa? Jo, årsmedeltemperaturen kommer att stiga 4-6 grader och regnmängden per år går upp dramatiskt, så att vi får ett varmt och fuktigt klimat. Låt oss anta att det är sant. Glöm för ögonblicket att vetenskaplig forskning för fyrtio – femtio år sedan visade att världens befolkning var på väg mot 50 miljarder, att Europas skogar höll på att dö och att oljan skulle vara slut inom några årtionden.

Eftersom årsmedeltemperaturen i Stockholm är 5,8 grader nu, blir den alltså 10-11 grader år 2100. Och eftersom årsnederbörden här i Stockholm nu är 539 mm, kommer den väl att stiga till det dubbla, säg 1100 mm år 2100. Detta är naturligtvis ett fullständigt förfärande framtidsperspektiv. Befolkningen i Vancouver i Kanada framsläpar sina eländiga liv just i ett sådant klimat. Där regnar det redan idag 1106 mm per år och årsmedeltemperaturen är ca 10 grader. Det egendomliga är att ingen, obs ingen, skulle komma på idén att betrakta Vancouver som ett katastrofområde, präglat av, jag repeterar, ”Översvämningar, jordskred, värmeböljor, bränder, insektsinvasioner, sjukdomar, smutsigt vatten och trafikkaos.” Tvärtom är det en av de renaste, mest välmående och mest civiliserade städer jag har besökt. Har du någon förklaring till detta? Det har jag.

För övrigt sattes värmerekordet för Stockholm den 3 juli 1811 med 36 grader.

Upp flyga orden; EU-ministern om eurokrisen

Jag avbröt mitt skrivande om Juholt för att se på Agenda igår kväll. I debatt med Jonas Sjöstedt utvecklade vår intelligenta och sympatiska EU-minister Birgitta Ohlsson sin syn på läget i EU och eurozonen. Men ack! Uppstiga orden. När det gäller europrojektet måste hon säga de mest groteska saker. Folkpartiet och EU framför allt! Sverige och svenska folket är litet löjliga, gammalmodiga begrepp i dessa sammanhang. I det nya Europa är det som kräver vår vördnad, uppmärksamhet och våra skattepengar istället Bryssel, charmtrollet Barroso, EU-kommissionen och det fransk-tyska direktorat som styr Europas framtid.

Statsrådet Ohlsson, som (förståeligt nog) såg trött, ledsen och plågad ut, yttrade bl a följande orimligheter:

1.       Det är i kriser EU går framåt, så har det varit och så bör det bli nu.

2.       Tur att euron fanns. Tänk om vi hade gått in i denna kris med 17 olika valutor till.

3.       Det är skamligt att euroländer har kunnat vansköta sina ekonomier på detta sätt.

Programledaren (liksom alla svenska journalister) hade inga följdfrågor till något av dessa påståenden. Så nu kommenterar jag dem.

Det är i kriser EU går framåt, så har det varit och så bör det bli nu.

Inga journalister tycks se vad detta betyder. Så låt mig säga det. Att EU går framåt betyder att politisk makt flyttas från medlemsländerna till Bryssel och detta kan inte genomföras på demokratisk väg. Folken (obs pluralen) är nämligen helt emot detta. Men om man ställer till rejäla kriser, så kan varje nationell maktelit skrämma sitt folk till underkastelse. De tvingas acceptera.

EU-kommissionens tidigare ordförande, virrpannan Romano Prodi, var så omedveten att han skrev en kolumn i självaste Financial Times (20 maj 2010), där han lugnt konstaterade att han och alla de andra som drev fram europrojektet naturligtvis visste att det skulle leda till en svår kris förr eller senare. Jag citerar:  ”When the euro was born everyone knew that sooner or later a crisis would occur. It was inevitable that, for such a bold and unprecedented project, in some countries (even the most virtuous ones), mistakes would be made and unforeseeable events occur.” Och då kommer EU att gå framåt, dvs. tillskansa sig mera makt på medlemsstaternas bekostnad. Detta var så magstarkt att t o m Annika Ström Melin på DN:s ledarsida tyckte det var omdömeslöst att säga det så rent ut.

 Men vi har det ”straight from the horse´s mouth”. Tänk på det! Det är inte jag som sprider konspirationsteorier utan jag citerar en frontfigur i detta gäng som på bästa möjliga mediala plats säger att  ”everyone knew that sooner or later a crisis would occur”. Och kom ihåg att ”everyone” i detta sammanhang inte syftar på 450 miljoner medborgare i EU-länder utan på den maktelit som räknas.

 Det franska societetens arroganta uttryck ”Tout Paris” kommer osökt upp. ”Tout Paris” var societeten, inte Paris befolkning med dess skrämmande ovana att ”descendre dans la rue”. Det finns ett obehagligt franskt drag i EU-kulturen. Inte från det Frankrike som vi beundrar och älskar, Emile Zola, Charles de Gaulle och Edith Piaf, utan från den inskränkta byråkrati och provinsialism som också är ett franskt drag.

Tur att euron fanns. Tänk om vi hade gått in i denna kris med ytterligare 17 olika valutor

Ett helt löjligt påstående. Att Grekland, Portugal, Irland, Spanien och Italien har hamnat i denna kris som nu hotar hela EU-projektet beror ju just på att de ingick i euroområdet. De fick helt fel penningpolitik, eftersom det bara går att föra en penningpolitik för området. Räntenivån blev för låg för Irland och Spanien och ledde till fastighetsbubblor och bankkriser. Grekland, Portugal och Italien kunde föra en oansvarig ekonomisk politik och låna till offentliga utgifter utan att finansmarknaden protesterade, eftersom den gemensamma valutan sågs som en garanti, tills vidare. Om alla 17 länderna hade haft kvar sina egna valutor, hade denna enorma kris aldrig inträffat. Valutakriser och räntekriser hade tvingat fram ekonomiskpolitiska förändringar i dessa länder långt tidigare.

Det är skamligt att euroländer har kunnat vansköta sina ekonomier på detta sätt.

Egentligen redan kommenterat. Makteliten sålde in europrojektet med argumentet att då slipper man valuta- och räntekriser och regeringarna i Grekland, Italien och Portugal tog detta till sitt hjärta. Det är tack vare euron som de har kunnat vansköta sina ekonomier. 

Jag förstår att Birgitta Ohlsson lever i en miljö där dessa argument dagligen används på deras PR-människors uppmaning, men det är journalisters uppgift att granska argumenten. Det gör de inte. Jag hoppas det är på grund av okunnighet. Den alternativa hypotesen är förfärande.

Den lika intelligente och sympatiske Jonas Sjöstedt hade naturligtvis en lätt match mot den stackars EU-ministern. Att försvara en omöjlig sak är hopplöst, att kritisera en omöjlig sak lätt. Men även lätta uppgifter måste lösas, när så mycket står på spel. Detta måste bli sista gången den europeiska makteliten tillåts spela sitt spel med folkens frihet och välstånd som insats.

I en demokrati har folket ansvaret

Ett av de viktigaste inslagen i demokratin är folkets möjligheter att utkräva ansvar av de styrande. En häftigare beskrivning är att demokrati är en ordning för att göra det möjligt att utan blodutgjutelse göra sig av med makthavare som inte längre har folkligt stöd. Folket behöver inte storma Bastiljen och giljotinera makthavare en masse.

Men hur fungerar det om majoriteten av svenskar, tyskar eller holländare inte gillar t ex Greklands makthavare och hur dessa utövar och har utövat sin makt över skattesystemet, den offentliga sektorn och arbetsmarknaden? Andra länders folk kan inte avsätta Greklands regering, det vore ett grovt brott mot folkrätten.  Även om det nu pågår en utveckling av folkrätten som öppnar för utländsk inblandning för att störta regeringar som systematiskt och brutalt bryter mot FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och kanske kommer nära folkmord, är det naturligtvis helt otänkbart att ingripa mot en demokratiskt vald regerings ekonomiska politik. Grekiska regeringar är demokratiskt valda i fria och rättvisa val.

Så hur gör man då? Svaret är att andra länder i praktiken utkräver ansvar av den grekiska staten, dvs. av folket. Lös in de obligationer den grekiska staten har emitterat, höj skatterna, sänk lönerna och avskeda folk i offentliga sektorn, minska eller avskaffa ersättningar vid sjukdom och arbetslöshet osv., säger vi. De valda grekiska politikerna drabbas inte av detta utan det gör hela folket. Vi tar demokratin på allvar och anser därför att det grekiska folket är ansvarigt för vilka de har valt att styra landet. Vi kan inte acceptera att grekiska folket skyller på sina politiker och därför skulle ha rätt att slippa ta ansvaret för decennier av vanstyre. Grekerna har i fria val röstat ömsom på klanen Karamanlis, ömsom på klanen Papandreo och har därmed röstat för ett klientsamhälle där anställningar i offentlig tjänst har blivit livslånga belöningar till politiska vänner, där skatter inte behöver betalas, där ett groteskt skråväsende för överklassen bevaras osv. Då måste grekiska folket hållas ansvarigt för sina handlingar. Det är inte naturkatastrofer eller stora internationella störningar som har försatt Grekland i det elände vi nu ser. Det är det grekiska folket som i fria val under årtionden har skapat detta läge.

Är det då möjligt att försvara folket med att de inte har förstått vad som har pågått eller inte har haft några andra vettiga partier att rösta på. Då är vi ute på farliga vägar, ty då underkänner vi demokratin. Då menar vi att det finns några andra, vi, som har rätt att underkänna demokratiskt fattade beslut i andra demokratiska länder. Detta är orimligt. Ansvarskännande insiktsfulla greker borde i fri debatt ha övertygat en majoritet av medborgarna om att Grekland var på fel väg och startat nya, hederliga partier som kunde ha givit medborgarna vettiga alternativ att rösta på i valen. Så har inte skett och därför utkräver nu andra europeiska stater och privata långivare ansvar av grekiska folket. Det stålbad som väntar kommer att skapa insikt om att man inte kan rösta på korrupta partier utan att det går åt fanders så småningom.  Det grekiska politiska systemet får gå igenom en katarsis och komma ut renat och inställt på att skapa en någorlunda okorrumperad grekisk rättsstat.

Läget i Ghaza reser samma problem. Hamas har vunnit regeringsmakten i Ghaza i fria och rättvisa val. Det betyder att Ghazas folk har valt ett parti som flertalet västdemokratier har stämplat som en terrororganisation (EU, USA, Kanada, Australien, Japan), ett parti som vill utplåna staten Israel, som stöder sin politik på Sions vises protokoll och som betraktar homosexualitet som värre än terrorism. Skall vi tycka synd om Ghazas folk då?

Och för att sluta med Israel. Det israeliska folket har i demokratiska val givit stor politisk makt åt Avigdor Lieberman som anser att israeliska parlamentariker som samtalar med Hamas bör avrättas och att Israel bör använda kärnvapen mot Hamas. Genom att rösta in den oförsonlige högerledaren Benjamin Netanyahu som premiärminister har israeliska folket stött en fortsatt politik med olagliga bosättningar och avlägsnat Israel ännu mer från dess forna vänner i den demokratiska västvärlden. Lika litet som grekerna är israelerna offer för samvetslösa politiker. De själva valt dem och måste ta ansvar för sitt val.

Invandring hjälper inte mot ålderschocken

Europas befolkning åldras. Om inget annat händer, kommer därför kostnaderna för pensioner, äldreomsorg och äldresjukvård att bli extremt höga för den allt mindre andel av befolkningen som arbetar. Finns det någon lösning på problemet?

Den första tanke som slår en vanlig medborgare är att vi måste öka tillväxten för att ha råd med detta. Men det fungerar bara om vi tänker oss att pensionärer skall fortsätta att leva kvar på nuvarande levnadsstandardnivå eller att produktiviteten i vård och omsorg stiger lika fort som i resten av ekonomin eller att anställda i vård och omsorg ständigt skall släpa efter löneutvecklingen. Annars ser problemet lika olösligt ut fast på en högre nivå. Då reser vi visserligen i första klass, men tåget rusar ändå mot undergången.

Nästa tanke är att vi måste föda fler barn, så att det efter hand fylls på underifrån med många unga människor som kan bidra till försörjningen av det växande antalet gamla. Men ack! Medan vi höjer nativiteten, stiger ju försörjningsbördan för de arbetande ännu snabbare och när vi väl har klarat av den persen, har vi etablerat ett system där en snabb befolkningsökning för evigt är nödvändig. Uteslutet! Tron att vi kan fixa detta med höjd nativitet är höjden av naivitet.

Den tredje tanken, mycket omhuldad av landets ledarskribenter, är vi måste öka invandringen. Men även det budskapet är felaktigt! Det förutsätter att vi kan ta in färdigutbildade människor i tjugofemårsåldern som sedan jobbar i Sverige till pensionsåldern och därefter återvänder till hemlandet. Ett Gastarbeitersystem baserat på utsugning av fattigare länder alltså. All statistik visar emellertid att invandrarna tar med sig barn och föräldrar, s k anhöriginvandring, och detta måste självklart accepteras i civiliserade länder. Men följden är att effekten på invandrarlandets åldersstruktur blir minimal, dvs problemet löses inte alls. FN-studier ger t ex resultatet att om Japan skulle försöka bevara sin nuvarande åldersstruktur med hjälp av invandring skulle över 80 procent av Japans befolkning bestå av invandrade i slutet av detta århundrade.

Det finns andra argument för högre tillväxt, högre nativitet och invandring, men de är ingen lösning på problemet att befolkningen åldras. Vi tycks vara på väg mot ett samhälle där ungdomarna börjar känna sig för på arbetsmarknaden mellan 20 och 30, där folk i medelåldern hoppas kunna gå i pension vid 60 och där de flesta kommer att leva till 90. I ett samhälle där folk arbetar under bara så där en tredjedel av livet måste skatter och pensionspremier höjas något alldeles enormt.

Och om vi inte tror att detta går i länder med världens högsta skatter? Ja, då finns det bara en väg. Vi måste börja arbeta tidigare i livet, arbeta fler timmar per år och gå i pension senare i livet. Detta är en helt okontroversiell syn bland ekonomer. För ett par år sedan presenterade en av Danmarks ledande ekonomer, Torben Andersen, inför ekonomer på Stockholms handelshögskola det demografiska avsnittet i en rapport från den finska tankesmedjan ETLA (The Nordic Model). Han konstaterade att visserligen var alla lyssnare ekonomer, men han vill ändå inleda med att slå fast tre ”non-solutions” nämligen mer invandring, snabbare tillväxt och högre nativitet.

Föreställningen att vi skulle kunna välja att arbeta ett fåtal timmar om året under sådär en tredjedel av livet och ändå leva på en hög och stigande materiell standard genom att satsa på invandring, tillväxt och högre nativitet är helt felaktig och leder den politiska debatten in på fel spår. I ett liberalt samhälle skall människor naturligtvis individuellt kunna välja att arbeta mindre under livet. Många skulle säkert leva ett rikare liv då. Men den som väljer ett sådant alternativ måste också acceptera en väsentligt lägre materiell levnadsstandard.

Nils Lundgren

Tinker, taylor, soldier, spy

Nu när Alfredsson tydligen har lyckats att på ett lysande sätt filmatisera John Le Carrés lysande agentroman, den första i Karlatrilogin, är det viktigt att alla angloskandinaviska snobbar gör klart för sig vad bok- och filmtitelns bakgrund är.  Vi kan naturligtvis alla svenska barnramsor som: 

- siden, sammet, trasa, lump

- öga, öra, näsa, mun, här nere bor en liten kung (obs vågad, okänd i medelklassen)

- handtag, famntag, klapp eller kyss (Ryska posten; alla barns introduktion till erotiken på fyrtiotalet)

- älskar, älskar ej (prästkragar)

- och, ja, ni vet; det finns massor i svensk barnkultur

Och så Tinker, taylor, soldier, spy då! Vad är bakgrunden i engelsk barnkultur? 

A. A. Milne's Now We are Six (1927) had the following version of "Cherry stones", where the whole fascinating and lovely English class society is present:

Tinker, tailor, soldier, sailor, rich man, poor man, beggar man, thief,

Or Tinker, tailor, soldier, sailor, rich man, poor man, beggar man, thief, doctor, lawyer, Indian chief.

Or what about a cowboy, policeman, jailer, engine driver, or a pirate chief?

Or what about a ploughman or a keeper at the zoo,

Or what about a circus man who lets the people through?

Or the man who takes the pennies on the roundabouts and swings,

Or the man who plays the organ or the other man who sings?

Or What about the rabbit man with rabbits in his pockets

And what about a rocket man who's always making rockets?

Oh it's such a lot of things there are and such a lot to be

That there's always lots of cherries on my little cherry tree.^[3]

The tinker, tailor is one part of a longer counting or divination game, often played by young girls to foretell their futures; it runs as follows:

When shall I marry?

This year, next year, sometime, never.

What will my husband be?

Tinker, tailor, soldier, sailor, rich-man, poor-man, beggar-man, thief.

What will I be?

Lady, baby, gypsy, queen.

What shall I wear?

Silk, satin, cotton, rags (or silk, satin, velvet, lace)

How shall I get it?

Given, borrowed, bought, stolen.

How shall I get to church?

Coach, carriage, wheelbarrow, cart.

Where shall I live?

Big house, little house, pig-sty, barn.

During the divination, the girl will ask a question and then count out a series of actions or objects by reciting the rhyme. The rhyme is repeated until the last of the series of objects or actions is reached. The last recited term or word is that which will come true. Buttons on a dress, petals on a flower, bounces of a ball, number of jumps over a rope, etc., may be counted.

There are innumerable variations of the rhyme:

• A

Daisy, daisy, who shall it be?

Who shall it be who will marry me?

Rich man, poor man, beggarman, thief,

Doctor, lawyer, merchant, chief,

Tinker, tailor, soldier, sailor.

• B

Grandmother, Grandmother,

What shall I wear?

Silk, satin, calico, cotton.

• C

Where shall we live?

Big house, little house, pigsty, barn.

• D

How many children shall we have?

One, two, three, four, five, six, etc.

Bara så att ni vet och inte gör bort er "in polite company".

Walther Sommerlath, Karl Vennberg och alla de andra

Vi har just nu intressanta debatter om Walther Sommerlaths och Ingvar Kamprads nazistiska förflutna. Eftersom båda är mycket offentliga personer, är det viktigt och helt berättigat att granska deras förflutna och det kan inte förnekas att båda har gjort sig skyldiga till något avskyvärt när de ställde upp för nazismen. Vi är visserligen skyldiga att förlåta våra medmänniskor även sådant, om de uppriktigt ångrar sig och vi har anledning att se det som förmildrande om det skedde vid mycket unga år, under grupptryck eller för att få behålla jobb och karriär, men det betyder inte att vi skall dölja sanningen.

Det står då klart att Walther Sommerlath gick med i det tyska nazistpartiet redan 1934, då det var svårt att få medlemskap, att han då var hela 33 år gammal, att han då bodde i Brasilien och knappast kan antas ha varit utsatt för svårt grupptryck och att han inte var beroende av medlemskap för sin karriär. Vi ser en vuxen man som följer med i den politiska utvecklingen på andra sidan Atlanten och självständigt väljer att bli nazist.

Detta kastar ingen skugga över hans dotter, Sveriges drottning. Hennes vilja att om möjligt rentvå en älskad pappa genom att försöka få fram mera information och nyansera bilden är djupt mänsklig och rörande.  Och Walther Sommerlaths förfärliga (eller möjligen ytliga och omogna) politiska ställningstaganden under åren 1934-1945 visar naturligtvis inte att republikanska klubben här i Sverige har rätt.

Ingvar Kamprad var visserligen mycket ung när han började uppträda som nazist 1941, bara 15 år gammal. SÄPO:s noteringar om honom som nazist från 1943 avser en sjuttonårig pojke som då var bästa vän med en judisk flyktingpojke i Agunnaryd. Och det kan nog hävdas att han var utsatt för grupptryck (sin farmor). Men Ingvar Kamprad donerade pengar och värvade medlemmar till Nysvenska rörelsen ända fram till september 1945 och har inte velat ta tydligt avstånd från sitt nazistiska och antisemitiska förflutna. Han upprätthöll kontakter med Nysvenska rörelsens ledare Per Engdahl ännu under 50-talet och anser än idag att denne var en stor man. Ingvar Kamprad har inte rätt att känna sig orättvist behandlad. Hans handlingar i det förflutna måste genomlysas i svensk debatt.

Men det finns många andra intressanta svenskar som har ett nazistiskt förflutet. Ta t ex socialdemokraten Ragnar Edenman, som var ecklesiastikminister 1957-1967 och ansvarig för införandet av den nya grundskolan. Han var medlem i Sveriges Fascistiska Kamporganisation och var med och grundade föreningen Det nya Sverige i Uppsala 1930. Men han varm mycket ung då, 16 år, och redan 1939 talade han i bollhuset i Uppsala för att judiska flyktingar från Tyskland skulle tas emot i Sverige.  Självklart skulle han förlåtas och så skedde också. Han blev alltså socialdemokratiskt tatsråd och slutade sin karriär som landshövding i sin födelsestad Uppsala som en allmänt aktad medborgare. Rätt så!

Men hur skall vi ställa oss till den hyllade poeten, den store fyrtiotalisten, Karl Vennberg, som publicerade sina dikter i Den svenske nationalsocialisten i slutet av 30-talet och sedan fram till 1942 bidrog med översättningar av nazistiska poeter i tidskriften Sverige-Tyskland.  Ett citat visar hur han då såg på nazismen: ”Det kunde ha varit en historisk uppgift av enastående räckvidd för ett litet, högt kultiverat folk som det svenska att försöka förstå Tyskland och föra dess talan inför världen under själva den inre omvälvningens blodiga, förvirrade och smärtfyllda dagar.” Karl Vennberg var då över tretto, dvs. i samma ålder som Walther Sommerlath när han blev Parteigenosse.

Vennberg tog sedan avstånd från nazismen (även om det finns belagda citat av nazivänlig karaktär även från åren efter kriget). Istället blev han då en stark beundrare av Stalins Sovjetunionen. Han deltog i uppvaktningar på Sovjetunionens ambassad i Stockholm och hyllade den kulturella uppbyggnaden i det landet.  1948 var han med och grundade den sovjetstyrda ”De intellektuellas internationella förbindelsekommitté för fred”. Karl Vennberg stödde alltså de vidriga nazisterna när dessa tycktes på väg att segra och därefter de vidriga kommunisterna, när dessa tycktes på väg att segra. Trots detta kunde han bli det LO-ägda Aftonbladets kulturredaktör 1957-1975 och ledamot av Samfundet de nio. 

Var det just för att han började stödja kommunismen som han kom undan. Eller var det därför att han skrev diktsamlingen Halmfackla, ett av fyrtiotalismens stora verk, som blev en helt omvälvande upplevelse ännu på femtiotalet för oss som var gymnasister och studenter då. Tyvärr tror jag inte att de intellektuellas frikännande av honom berodde på Halmfackla. Det berodde på kommunismen.  

George Bernard Shaw är ett internationellt exempel på hur en allmän vänsterorientering räddar en intellektuell från kritik för att ha stött Hitler, Mussolini och Stalin, pläderat för massavlivning av värdelösa människor med hjälp av giftgas, förnekat Stalins kulakpolitik i Ukraina och prisat Gulagarkipelagen.

Eller ta Anders Ehnmark, som i femtioårsåldern hade skaffat sig en sådan intellektuell överblick och politisk mognad att han fann det dags att gå med i det då oreformerade Vänsterpartiet kommunisterna. År 1983 skriver  han: ” … Nordkorea är en vän i världen, en modig liten nation som bjuder sina mäktiga grannar spetsen, en ostasiatisk igelkott som vi har mycket gemensamt med, ändå, som hävdar sin självständighet [...] med kraft och konsekvens och dessutom utvecklar sitt land på ett häpnadsväckande sätt.” ( i sin bok Arvskifte : 5 politiska memoarer, Norstedt, Stockholm  1983). Nu är Anders Ehnmark en fanatisk EU- och euroanhängare som avskyr små modiga igelkottsnationer.

Så där håller det på! 

Nej till tysk kärnkraft – ekonomiskt olyckligt, miljömässigt vansinnigt

Nej till kärnkraft i Tyskland ökar hotet mot Sveriges vackra orörda natur. Läs Fagerström, Eriksson och Törnvall på SvD Brännpunkt idag (nätupplagan)!

Hur? Det tyska beslutet att avveckla all kärnkraft på ca tio år är fattat i demokratisk ordning. Med maktelitens EU-jargong beskrivs beslutet föraktfullt som att den politiska eliten har gett vika för högröstade krav från militanta grupper därför att ett antal viktiga tyska val stundar. Själv skulle jag säga att den politiska eliten har misslyckats med att köra över folkviljan (som uppenbart är mot fortsatt kärnkraftsdrift i landet) just därför att kommande demokratiska val skulle ha gjort det möjligt för folkviljan att slå igenom och därmed störta många politiska makthavare i fördärvet.

Så jag stöder beslutet då? Nej för tusan! Jag menar bara att politiska beslut alltid skall fattas i demokratisk ordning. Så har nu skett, men det finns inget som säger att demokratiska beslut är bra beslut i andra avseenden. Det är ju därför vi har oppositionspolitiker som har till uppgift att kritisera demokratiska beslut, försöka vända folkopinionen och ändra redan fattade politiska beslut.  

Och det tyska beslutet är vansinnigt. Resultatet blir att tysk kärnkraft i huvudsak ersätts med tyskt brunkol, rysk gas och fransk kärnkraft.  Därtill kommer att kostnaderna stiger och konkurrenskraften sjunker, men det klarar den tyska ekonomin av efterhand. Levnadsstandarden blir något lägre, men Tyskland är ett världens rikaste länder.  Ekonomiskt är beslutet bara olyckligt; miljömässigt är det helt orimligt, om man är bekymrad över kärnkraftens risker, koldioxidutsläpp och politiskt beroende av ett auktoritärt Ryssland som arbetar för att återställa sin dominans över grannländerna.

Men nu hävdar ju de miljövänner som är bekymrade över dessa problem att själva orimligheten kommer att utlösa satsningar på alternativa förnybara energikällor. Och visst! Det löser inte problemen alls, men det blir ett hårt tryck på systemet av den typen. Det är där Fagerström et al gör ett viktigt debattinlägg. Tyskarna har redan gått in hårt för vindkraft. Men de är 82 miljoner människor på en landyta som är 80 procent av Sveriges.  Risken är stor att vi börjar öka antalet vindsnurror i Sverige enormt när investeringskostnaderna tas av tyskar och svenska markägare (däribland staten) kan ta betalt för att upplåta utrymmet.

Jag trodde aldrig att vi i Sverige skulle komma att förstöra landets naturskönhet i någon större omfattning. Svenska folket älskar den ju. Nu tror jag risken är stor. Vi bör oroas och få till lagstiftning mot vindkraftsutbyggnaden, innan den tyska invasionen kommer.