Vi har just nu intressanta debatter om Walther Sommerlaths och Ingvar Kamprads nazistiska förflutna. Eftersom båda är mycket offentliga personer, är det viktigt och helt berättigat att granska deras förflutna och det kan inte förnekas att båda har gjort sig skyldiga till något avskyvärt när de ställde upp för nazismen. Vi är visserligen skyldiga att förlåta våra medmänniskor även sådant, om de uppriktigt ångrar sig och vi har anledning att se det som förmildrande om det skedde vid mycket unga år, under grupptryck eller för att få behålla jobb och karriär, men det betyder inte att vi skall dölja sanningen.
Det står då klart att Walther Sommerlath gick med i det tyska nazistpartiet redan 1934, då det var svårt att få medlemskap, att han då var hela 33 år gammal, att han då bodde i Brasilien och knappast kan antas ha varit utsatt för svårt grupptryck och att han inte var beroende av medlemskap för sin karriär. Vi ser en vuxen man som följer med i den politiska utvecklingen på andra sidan Atlanten och självständigt väljer att bli nazist.
Detta kastar ingen skugga över hans dotter, Sveriges drottning. Hennes vilja att om möjligt rentvå en älskad pappa genom att försöka få fram mera information och nyansera bilden är djupt mänsklig och rörande. Och Walther Sommerlaths förfärliga (eller möjligen ytliga och omogna) politiska ställningstaganden under åren 1934-1945 visar naturligtvis inte att republikanska klubben här i Sverige har rätt.
Ingvar Kamprad var visserligen mycket ung när han började uppträda som nazist 1941, bara 15 år gammal. SÄPO:s noteringar om honom som nazist från 1943 avser en sjuttonårig pojke som då var bästa vän med en judisk flyktingpojke i Agunnaryd. Och det kan nog hävdas att han var utsatt för grupptryck (sin farmor). Men Ingvar Kamprad donerade pengar och värvade medlemmar till Nysvenska rörelsen ända fram till september 1945 och har inte velat ta tydligt avstånd från sitt nazistiska och antisemitiska förflutna. Han upprätthöll kontakter med Nysvenska rörelsens ledare Per Engdahl ännu under 50-talet och anser än idag att denne var en stor man. Ingvar Kamprad har inte rätt att känna sig orättvist behandlad. Hans handlingar i det förflutna måste genomlysas i svensk debatt.
Men det finns många andra intressanta svenskar som har ett nazistiskt förflutet. Ta t ex socialdemokraten Ragnar Edenman, som var ecklesiastikminister 1957-1967 och ansvarig för införandet av den nya grundskolan. Han var medlem i Sveriges Fascistiska Kamporganisation och var med och grundade föreningen Det nya Sverige i Uppsala 1930. Men han varm mycket ung då, 16 år, och redan 1939 talade han i bollhuset i Uppsala för att judiska flyktingar från Tyskland skulle tas emot i Sverige. Självklart skulle han förlåtas och så skedde också. Han blev alltså socialdemokratiskt tatsråd och slutade sin karriär som landshövding i sin födelsestad Uppsala som en allmänt aktad medborgare. Rätt så!
Men hur skall vi ställa oss till den hyllade poeten, den store fyrtiotalisten, Karl Vennberg, som publicerade sina dikter i Den svenske nationalsocialisten i slutet av 30-talet och sedan fram till 1942 bidrog med översättningar av nazistiska poeter i tidskriften Sverige-Tyskland. Ett citat visar hur han då såg på nazismen: ”Det kunde ha varit en historisk uppgift av enastående räckvidd för ett litet, högt kultiverat folk som det svenska att försöka förstå Tyskland och föra dess talan inför världen under själva den inre omvälvningens blodiga, förvirrade och smärtfyllda dagar.” Karl Vennberg var då över tretto, dvs. i samma ålder som Walther Sommerlath när han blev Parteigenosse.
Vennberg tog sedan avstånd från nazismen (även om det finns belagda citat av nazivänlig karaktär även från åren efter kriget). Istället blev han då en stark beundrare av Stalins Sovjetunionen. Han deltog i uppvaktningar på Sovjetunionens ambassad i Stockholm och hyllade den kulturella uppbyggnaden i det landet. 1948 var han med och grundade den sovjetstyrda ”De intellektuellas internationella förbindelsekommitté för fred”. Karl Vennberg stödde alltså de vidriga nazisterna när dessa tycktes på väg att segra och därefter de vidriga kommunisterna, när dessa tycktes på väg att segra. Trots detta kunde han bli det LO-ägda Aftonbladets kulturredaktör 1957-1975 och ledamot av Samfundet de nio.
Var det just för att han började stödja kommunismen som han kom undan. Eller var det därför att han skrev diktsamlingen Halmfackla, ett av fyrtiotalismens stora verk, som blev en helt omvälvande upplevelse ännu på femtiotalet för oss som var gymnasister och studenter då. Tyvärr tror jag inte att de intellektuellas frikännande av honom berodde på Halmfackla. Det berodde på kommunismen.
George Bernard Shaw är ett internationellt exempel på hur en allmän vänsterorientering räddar en intellektuell från kritik för att ha stött Hitler, Mussolini och Stalin, pläderat för massavlivning av värdelösa människor med hjälp av giftgas, förnekat Stalins kulakpolitik i Ukraina och prisat Gulagarkipelagen.
Eller ta Anders Ehnmark, som i femtioårsåldern hade skaffat sig en sådan intellektuell överblick och politisk mognad att han fann det dags att gå med i det då oreformerade Vänsterpartiet kommunisterna. År 1983 skriver han: ” … Nordkorea är en vän i världen, en modig liten nation som bjuder sina mäktiga grannar spetsen, en ostasiatisk igelkott som vi har mycket gemensamt med, ändå, som hävdar sin självständighet [...] med kraft och konsekvens och dessutom utvecklar sitt land på ett häpnadsväckande sätt.” ( i sin bok Arvskifte : 5 politiska memoarer, Norstedt, Stockholm 1983). Nu är Anders Ehnmark en fanatisk EU- och euroanhängare som avskyr små modiga igelkottsnationer.
Så där håller det på!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar