Mediernas blandar ihop nyhetsbedömning och reportage

Som jag kanske redan nämnt, firar nejsidan tioårsminnet av storsegern i EMU-folkomröstningen med ett stort seminarium på lördag. Svenska folket klev plötsligt fram och meddelade etablissemanget att nu är det slut. Vi gör inte som ni säger, utan som vi tycker. Ni har inte övertygat oss om att euron är bra för Sverige eller för Europa. Ni har inte ens försökt. Ni har närmast förolämpat oss med strutsar, okunniga kändisar, guilt by association och löjliga jippon. 
Alltnog! Självklart har vi försökt intressera medierna. SVT konstaterar då kallt att de bara täcker nyheter och att detta seminarium inte är någon nyhet. OK, OK! De stora nyheterna just nu är tydligen att kungen har varit kung i fyrtio år och att Anna Lindh mördades för tio år sedan. Som svensk monarkist och som beundrare av Anna Lindh tycker jag att det är en riktig bedömning. Men det är inte en nyhetsbedömning. Det är fråga om att hålla våra historiska erfarenheter levande och ompröva dem i nytt historiskt ljus. 
EMU-folkomröstningen är en milstolpe i svenska folkets historia, en folklig myndighetsförklaring, som markerar slutet på en epok. Större än kungens jubileum och större än en älskad politikers tragiska död för en vettvillings hand. Varför denna skillnad i journalistisk bedömning. Vi vet alla svaret. Gammelmedierna är en del av etablissemanget.

”Die Brüsseler Institutionen hält er aber für ein Problem.”

Brysselinstitutionerna ser han dock som ett problem, säger Tysklands förre förbundspresident Richard von Weizsäcker i gårdagens Süddeutsche Zeitung. Vi som pekar på det problemet i svensk debatt har gott stöd från före detta tyska förbundspresidenter som von Weizsäcker och hans efterträdare Roman Herzog. Den som kan läsa tyska rekommenderas att klicka på följande. http://www.sueddeutsche.de/politik/alt-bundespraesident-weizsaecker-zu-europa-wir-sind-ein-gutes-vorbild-1.1767512 

I min lilla skrift Makteliten mot folket från 2008 (Junilistan Rapport 2008:2) återgav jag Roman Herzog tankar på följande sätt:

"Vem har sagt att mellan 1998 och 2004 så kom 84 procent av lagstiftningen i ett EU-land från Bryssel och bara 16 procent från landets eget parlament?

Vem har sagt att EG-domstolen:

• ”systematiskt ignorerar grundläggande principer för västvärldens sätt att tolka lagar”
•  ”struntar i lagstiftarens vilja och t o m vänder den till sin motsats”
•  ”hittar på rättsliga principer att använda i kommande domstolsutslag”

Svaret är att det är den kände tyske kristdemokraten och EU-vännen Roman Herzog.

Är han då en ”back bencher” med ringa politisk insikt och med behov av att komma i rampljuset för sin främja sin politiska karriär? Nja, Roman Herzog var den tyska förbundsrepublikens president under åren 1994-1999. Han är alltså exceptionellt politiskt erfaren och planerar knappast för en fortsatt politisk karriär vid 74 års ålder.

Är då dessa extremt kraftfulla angrepp utslag av okunnighet i juridik och författningsfrågor? Nja, innan professor Roman Herzog blev president för förbundsrepubliken, var han ordförande i den tyska författningsdomstolen i Karlsruhe 1987-1994. Om någon kan dessa frågor är det han och han har haft Tysklands mest framstående experter till sin hjälp i sina undersökningar.

Professor Herzog går så långt att han föreslår att det skapas en oberoende EU-domstol för att hantera kompetensfrågor, dvs. frågorna om vem som har makten över olika områden, medlemsländernas statsmakter eller EU. Den nuvarande EG-domstolen är inte lämpad att övervaka subsidiaritetsprincipen, menar Herzog. Den är inrättad för att se till att EU-fördragets mål om en ständigt fastare union uppnås och kommer därför alltid att köra över medlemsländerna i dessa frågor och verka för en fortsatt centralisering av makten."

Kan man tänkas sig EU-minister Birgitta Ohlsson komma med något liknande intressant om EU? Eller Fredrik Reinfeldt? Eller Stefan Löfven? Eller någon svensk politiker över huvud taget? Naturligtvis inte. Detta förhållande kastar ett obarmhärtigt ljus över svensk EU-politik.

Gör din plikt, kräv din rätt, ligg inte till last!

I dagens SvD anmäler Mats Gellerfelt en bok av Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin. Boken heter ”Morfar skrev inga memoarer” och är en hyllning till hans morfar, en av de många klassresenärerna i 1900-talets Sverige. Gellerfelt sammanfattar budskapet som gällde: ”Det gällde alltså att arbeta, att göra sin plikt, att inte ligga någon annan till last.”

I senaste numret av magasinet Neo intervjuar chefredaktören Paulina Neuding Inga-Britt Ahlenius och får veta att Ahlenius lärde sig i barndomen att ”man ska göra rätt för sig”. Det var det som gällde när hon växte upp. Neuding konstaterar att hon intervjuade Assar Lindbeck nyligen och att han då sa att han kommer från en enkel bakgrund där man blev fostrad i ”gör din plikt” och ”ligg inte till last”. Neuding tillägger att Nils Lundgren i en essä i Neo häromåret sa detsamma. (Och jag påminde i den essän om att människor i flera av P-O Enqvists romaner också använder uttrycket.)

Eftersom vi alla, inklusive Enqvist, är födda på trettiotalet, frågar Neuding om dessa sociala normer är en generationsfråga och får ett klart ja till svar av Ahlenius. Nu är landet rikare och vi har velat ge våra barn det vi inte fick, menar hon. Och det har kanske underminerat kravet på personligt ansvarstagande och därmed försvårat möjligheterna att upprätthålla den ursprungliga idén bakom välfärdssamhället. Ty den var ju att vi kunde lita på att medborgarna gjorde sin plikt, krävde sin rätt och inte låg till last .  

Kanske det. Men jag är faktiskt rätt optimistisk i frågan. Mycket pekar på att ungdomskulturen håller på att förändras från planka.nu, bostad.nu och högre studiebidrag till en mera trettiotalsaktig syn på personligt ansvar. Och inom det fortfarande inte oviktiga socialdemokratiska partiet har Håkan Juholt och Tommy Waidelich ersatts av Stefan Löfven och Magdalena Andersson, vilket återspeglar en liknande förändring inom detta parti. Nu återstår bara att låta Widar Andersson ta över som chefredaktör för Aftonbladet, så kanske arbetarpartiet kan vinna tillbaka en del respekt.

Då är vägen öppen för att fortsätta det bygge av ett borgerligt, liberalt Sverige som den svenska arbetarrörelsen har stått för när den har varit framgångsrik. Och regeringsfrågan ter sig då ganska lätt att lösa oavsett hur det går i riksdagsvalet.

Herregud, så unga vi alla har varit!

Jaha, Lina Kalmteg är nu litteraturchef på SvD. Som enkel nationalekonom visste jag inget om henne dessförinnan, men nu vet jag något. I dagens SvD skriver hon om Agnes von Krusenstjerna, medan hon är föräldraledig. Olof Lagercrantz var aldrig föräldraledig, men han skrev också om henne och honom läste jag om henne, Agnes alltså, när jag var gymnasist på 50-talet. Lina Kalmteg berättar hur hon hittade ”Fröknarna von Pahlen” i skolbiblioteket och hur hon fascinerades av denna hypermoderna flickroman. Det gjorde jag också.

Jag erinrar mig att jag var så ung och förvirrad i den intellektuella värld som öppnades för mig i början på 50-talet att jag under någon vecka trodde att hon hade haft ihop det med Oswald Spengler, författaren till  Der Untergang des Abendlandes som jag hade försökt få tag på, eftersom den hade nyckeln till förståelsen av världshistorien. Det hade jag lärt mig av Tingsten och andra. Den superbe bibliotekarien på Karlskoga stadsbibliotek konstaterade att den inte fanns översatt till svenska och någon dag senare upptäckte jag rodnande att Agnes von Krusenstjernas karl hette David Sprengel.  Ack ja!

Nog därom! Lina Kalmteg skriver en lång artikel om Agnes med utgångspunkt från en ny biografi över henne av Anna Williams, professor vid Uppsala universitet. Underbart. Det är sådant här vi i den konservativa bildade allmänheten vill läsa på kultursidorna i svenska tidningar och tidskrifter. Läs det!

Det som förvånar mig är att Lina Kalmteg säger att det inte stod en rad om Karin Boye, Sylvia Plath och Virginia Woolf i gymnasiets litteraturhistoriebok. Kan det vara riktigt? Kallocain läste vi som en del av kurslitteraturen, hennes livsöde skildrades och vi läste Hjalmar Gullbergs underbara dikt om hennes död utanför Alingsås. Jag och många generationskamrater kan den utantill än idag. Virginia Woolf var en storhet i undervisningen i engelska på gymnasiet. Sylvia Plath var ju för ung då och hade väl knappt träffat Ted Hughes, men för en flicksnärta som Lina Kalmteg (med mina mått mätt alltså) måste väl även Sylvia Plath ha kommit upp på gymnasiet. Eller?

Margaret Thatcher - en folkvald ledare

If you have not read Simon Schama´s article on Margaret Thatcher in the last weekend´s  issue of the FT, do so! The link is http://www.ft.com/intl/cms/s/2/536e095c-a23e-11e2-8971-00144feabdc0.html#axzz2QR3gk0Dn

Here are some quotes from Schama´s article presented as answers to my questions:

So who was Margaret Thatcher?

“She was Boudicca with a handbag, helmet-haired Gloriana, Britannia with a cruise missile.”

So she was all about war and national pride then?

“ A New Zealand caller to National Public Radio in the US last week recalled his little daughter shaking her hand and asking, “Are you the Queen of England?” to which without missing a beat she replied to the parents, “Now don’t disillusion her, will you?”

But she was a traditional Tory, surely, steeped in British upper class traditions?

“Though she would listen to trusted loyalists, preferably, like Alfred Sherman or Norman Tebbit, cut from a very different cloth than Savile Row and Eton, she answered in the end to only two voices: the adamant song of her own inner convictions and the British people “

                                                                   *

Och efter denna engelska läsövning låt mig påminna om att det är ganska egendomligt att svenska journalister och intellektuella ideligen säger att Margaret Thatcher krossade den engelska fackföreningsrörelsen, när hennes bortgång kommenteras. Det är sant att Arthur Scargill, ledare för gruvarbetarnas fackförbund National Union of Mineworkers (NUM), besegrades i en hård kamp under gruvstrejken 1984. Den mannen krossade först tillsammans med andra fackföreningar det brittiska labourpartiet i de enorma strejkerna under ”the winter of discontent” 1978-1979. Tories under sin nya ledare Margaret Thatcher vann därmed valet 1979 och Tories behöll regeringsmakten ända till 1997.

Den brittiska fackföreningsrörelsen krossades inte under den epoken. Den finns och har sammanlagt över sju miljoner medlemmar. Europafacket totalt har ca sextio miljoner, vilket betyder att brittiska fackmedlemmar utgör ca 12 procent av de totala europeiska. Eftersom Storbritanniens folkmängd är ca 12 procent av EU:s, är det uppenbart att den brittiska fackföreningsrörelsen är av genomsnittlig storlek för Europa. Och John Stephen Monks, som var ledare för TUC (Storbritanniens LO) 1993-2003, valdes sedan till ledare för Europafacket och satt där till 2011. Den brittiska fackföreningsrörelsen är uppenbarligen respekterad i hela den europeiska fackföreningsrörelsen och är inte någon sönderslagen och maktlös spillra.  

Scargill var kommunist fram till början av 60-talet då han gick med i labourpartiet. Han begärde personligen pengar från Moskva att smugglas ut via Polen för att finansiera sina verksamheter. Han skickade sin högste tjänsteman till Kadaffi för att få pengar till att bekämpa Thatcher under gruvstrejken 1984. Två av hans gruvarbetare dömdes för mord på en chaufför under den stora strejken, men han lyckades få till stånd resning och domen ändrad till dråp.

Scargill lät sig utnämnas till ordförande på livstid och lät NUM betala hyran för sin lägenhet i London, bortåt en halv miljon kr per år. Denna förmån skulle han ha till sin död och förmånen skulle sedan vara kvar för hans änka till hennes död. Han hade också stora ersättningar från NUM för sina lyxbilar. I rättegångar ifjol fråntogs han dessa förmåner.

Scargill lämnade labourpartiet och bildade år 1996 ett nytt parti, Socialist Labour Party. Han har för detta parti ställt upp i val till underhuset, Wales nya parliament, Londons kommunalval och val till EU-parlamentet. Han har normalt fått 1-2 procent utom en gång i Newport East, då han fick 5,2 procent i underhusvalet. Han har alltså inte haft något stöd hos brittiska folket.

Margaret Thatcher vann däremot alla val till underhuset som hon ställde upp i som partiledare, 1979, 1983 och 1987. När hon föll, var det inte det brittiska folket i val som fällde henne utan hennes egna regeringskolleger. Framför allt Geoffrey Howe, vice premiärminister, var rasande över att Margaret Thatcher vägrade att sätta upp en tidtabell för att föra in Storbritannien i The Exchange Rate Mechanism, dvs. det växelkurssamarbete som var ett krav för att kunna komma med i den planerade valutaunionen.

Margaret Thatcher fällde i praktiken militärjuntan i Argentina genom att på folkrättens grund driva bort de argentinska ockupanterna från Falklandsöarna. Den svenska vänstern som hade rasat mot juntan och engagerat sig för den av denna junta mördade Dagmar Hagelin, vände omedelbart sin vrede mot Thatcher.

Scargill uttrycker numera öppet kommunistiska sympatier, säger att Marx, Lenin och Stalin hade rätt och fördömer polska Solidaritet för att den i praktiken störtade kommunismen.

Enligt en opinionsmätning från Guardian/ICM genomförd på Margaret Thatchers dödsdag anser 50 procent av det brittiska folket att hon hade gjort en positiv insats för Storbritannien medan bara 34 procent tyckte motsatsen.  

Ja, jag vet! Allt detta har vi ju läst och hört till leda nu efter Margaret Thatchers död, men kanske kan dessa randanmärkningar ändå ha ett visst värde. Obs, ironi!

Fel I förra blogginlägget - slarvigt och pinsamt!

I mitt blogginlägg den 14 mars tog jag upp resultatet av EU-parlamentets omröstningar om långtidsbudgeten under rubriken Mer pengar och makt till EU?. Jag ville bidra till att alla vi medborgare skall kontrollera hur våra representanter i parlamentet röstar. Jag hade för bråttom och råkade ta omröstningen om 2014 års budget i st f omröstningen om långtidsbudgeten för 2014-2020. Ett oförlåtligt slarv med tanke på att jag har suttit i EU-parlamentet i fem år och borde ha lätt att navigera. Jag ber om förlåtelse ändå.

Nu är ju våra parlamentarikers ställningstagande till 2014 års budget också viktigt, men det var principiellt viktigare med långtidsbudgeten. Och där röstade de så här:

Ja till mera pengar och makt till EU

Göran Färm S

Alf Svensson KD

Nej till mera pengar och makt till EU

Anna Maria Corazza Bildt M

Christofer Fjellner M

Gunnar Hökmark M

Anna Ibrisagic M

Olle Schmidt FP

Cecilia Wikström FP

Kent Johansson C

Isabella Lövin MP

Carl Schlyter MP

Anna Hedh S

Olle Ludvigsson S

Jens Nilsson S

Marita Ulvskog S

Åsa Westlund S

La ner sin röst

Marit Paulsen FP

Amelia Andersdotter PP

Christian Engström PP

Mikael Gustafsson VP

Det var Christian Engström som uppmärksammade mig på att jag måste ha tagit röstresultaten från en annan omröstning. Tack Christian! Båda piratpartisterna la alltså ner sina röster när det gällde långtidsbudgeten, även om de sa ja till budgeten för 2014. Tack för det också!

Alla parlamentariker utom två från den borgerliga alliansens partier sa nej. Marit Paulsen verkar ha lagt ner sin röst och Alf Svensson röstade som sagt ja. Därtill kommer att alla socialdemokrater utom Göran Färm röstade nej. Se mitt förra blogginlägg om Färms skäl (Brysselkarriär).

Den uppmuntrande slutsatsen är således att av de 20 svenska parlamentarikerna gick 18 emot sina parlamentsgrupper genom att rösta nej eller lägga ner sin röst. De fem grupper som de tillhör röstade ju alla ja med stora majoriteter. Bara Göran Färm och Alf Svensson röstade ja och följde sin grupp. Notera att de svenska parlamentarikerna bara är ca 2½ procent av totala antalet i kammaren, men ca 20 procent av rebellröstarna i dessa fem grupper i omröstningen om långtidsbudgeten. Svenska rebeller! Verkar osvenskt på något vis.

Följande tabell är instruktiv:

Grupp                                 Jaröster        Rebellröster Svenska rebellröster

Liberalerna                                70                   8                          4         

Kristdemokraterna                   196                 53                          4

De gröna                                   46                 10                           4

Vänstergruppen                         24                   6                           1

Socialdemokraterna                 152                 20                           5

 Vadan denna till synes massivt EU-kritiska hållning bland våra EU-parlamentariker? Det är ju bara fem av dem som är valda på en EU-kritisk hållning, två miljöpartister, två piratpartister och en vänsterpartist. Skälet är naturligtvis att svenska folket går till val nästa år och är mycket skeptiskt till att lämna över mera pengar och makt till EU. Det har helt enkelt blivit en så dramatisk demonstration av EU:s tillkortakommanden att det syns i medierna och diskuteras av vanligt folk. Därför kan vi räkna med en klädsam EU-skepsis bland våra politiker fram till dagen efter riksdagsvalet nästa år. Men är det någon som tror att våra moderater, folkpartister och socialdemokrater har ändrat sig på riktigt?  

Mer pengar och makt till EU?

Igår, onsdagen den 13 mars 2013, röstade EU-parlamentet om EU:s långtidsbudget. Vad gällde saken? Jo, rådet, dvs. EU-ländernas regeringschefer, har lagt fram ett förslag till EU-budget för åren 2014-2020 och där skurit ner utgifterna jämfört med tidigare. De demokratiskt valda regeringarna måste ta hänsyn till sina väljare och inser att det vore politiskt belastande att inte hålla igen i EU-budgeten, när de samtidigt kräver enorma åtstramningar i de sydeuropeiska euroländernas statsbudgetar, åtstramningar som hotar att leda dessa stackars länder till ekonomisk och politisk kollaps.

Enligt Lissabonfördraget skall emellertid parlamentet också säga sitt i frågan och nu har det gjort det. Alla vet att majoriteten i EU-parlamentet vill ha mer pengar att spendera på sådant som ökar deras och EU:s makt över EU-ländernas framtid. Därför vill denna majoritet inte godkänna rådets åtstramning.  Den har i stället arbetat fram en egen budgetresolution och röstade om den.  Där talas allmänt om mer pengar, ”genuint egna medel” och en ”modernare och mer effektiv budget”.  Sanningen är dock enkel. Mer pengar och makt till EU!

De parlamentsledamöter som röstade ja igår är alltså de som vill öka EU:s utgifter och makt, medan de som röstade nej vill hålla igen. Det är i sådana omröstningar som medborgarna får chansen att kontrollera sina representanter i EU-parlamentet och se vad de står för där nere. Det är därför som tidningarna idag är fulla av engagerade ledarkommentarer i frågan, det är därför våra 20 svenska EU-parlamentariker intervjuas i radio och TV och debatterar med varandra.

Nej, jag skämtar naturligtvis. Medierna behandlar ny påve, att MP hotar regeringen om migrationspolitiken och nytt om muthärvan kring JAS. Vit rök för påven, men vi ser inte röken av våra EU-parlamentariker. Omröstningen uppmärksammas i stort sett inte alls.

Men det borde den. Det framhålls till leda att parlamentet är det enda folkvalda organet i EU, men detta blir ointressant, när väljarna inte kan utkräva ansvar av dess parlamentariker. Och det kan de inte, när medierna inte granskar och informerar.

Därför får vi sociala medier ta hand om detta. Våra tjugo svenska EU-parlamentariker röstade så här:

Ja till mera pengar och makt åt EU

Andersdotter, PP,

Engström, PP,

Färm, S

Svensson, KD

Nej till mera pengar och makt åt EU

Corazza Bildt, M,

Fjellner, M,

Hökmark, M,

 Ibrisagic, M,

 Westlund, S,

Lövin, MP,

Schlyter, MP,

Johansson, C,

Schmidt, FP,

Wikström, FP

Gustafsson, V

Avstod från att rösta

 Paulsen, MP,

Hedh, S

Ludvigsson, S,

Nilsson, S,

Ulvskog, S

Jaröstarna

Det mest intressanta här är naturligtvis att Andersdotter och Engström från Piratpartiet som valdes in av svenska väljare på ett extremt EU-kritiskt program har röstat ja. Uppenbart vad journalister borde fråga dem om. Men de kan vara lugna. Det blir inga frågor och inga kritiska ledarartiklar.

Sedan har vi Göran Färm, den mest framskjutne av de svenska socialdemokraterna i parlamentet. Han var den ende av dem som röstade ja. Varför? Om jag var journalist, skulle jag undersöka om han är ute efter karriär i parlamentet och därför måste rösta som den stora sossegruppen. Nästa alla dessa 190 socialdemokrater röstade nämligen ja. Bara två röstade nej, varav den ena var svenska Åsa Vestlund. Men den som vill gå hem i den stora sossegruppen i parlamentet och göra karriär där, kan inte frondera i denna fråga. 

Är detta att misstänkliggöra? Nej, jag reser frågan och lämnar åt journalister att ta reda på sanningen. Det kommer de inte att göra.

Och slutligen har vi då bland de svenska jasägarna Alf Svensson, KD.  Inget konstigt med det. Han skapade det moderna KD och drev också öppet fram en klart EU-kramande KD-politik mot sina väljares vilja. Men Alf Svensson står för en hederlig politisk linje.  Han har inte manövrerat i bakgrunden utan deklarerat var han står och fått sina väljares förtroende.

Nejröstarna

Här har vi för det första alla parlamentarikerna från de svenska regeringspartierna (utom Alf Svensson då).  Dessa moderater och folkpartister och centerpartisten Johansson har säkert fått veta att de måste demonstrera sparsamhet statens pengar och EU-skepsis inför valen nästa år. Svenska folket kan annars plötsligt revoltera, särskilt om eurokrisen slår till igen. Intressant är att t o m folkpartisterna ställer upp på nejsidan. De inser att det inte är någon höjdare att gå emot regeringslinjen i denna fråga drygt ett år före valet.

Åsa Vestlund säger också nej, som enda svenska socialdemokrat. Varför? Hon har säkert ett genomtänkt svar, men jag frågar mig om inte detta visar att hon, till skillnad från Göran Färm, ser sin fortsatta politiska karriär i Stockholm i stället för i Bryssel. Och en socialdemokrat i politisk karriär i Sverige bör numera inte vara EU-kramare. Någon journalist borde fråga henne.

Miljöpartisterna Lövin och Schlyter är ju valda på ett EU-kritiskt program och uppträder alltså hederligt. Notera att de är de enda av 59 gröna parlamentariker som röstar nej. Starkt!

Att vänsterpartisten Gustafsson säger nej är väl rimligt.

Avstod

Här hittar vi Marit Paulsen. Hon odlar en image av självständighet och oräddhet och förklarar att hon avstod på grund av sjukdom. Jag tyckte mig se henne på TV lika vital som vanligt, men jag såg kanske fel. Hon borde i alla händelser avkrävas svar på frågan hur hon skulle ha röstat om hon hade kunnat.

Totalt 21 av 190 socialdemokrater i parlamentet avstod från att rösta, nämligen alla tretton från brittiska labour, alla fyra från dansk socialdemokrati och så de fyra återstående svenska socialdemokraterna. Men Anna Hedh är invald på ett mycket EU-kritiskt mandat. Är det då inte ett svek att lägga ner sin röst? Hon har säkert ett bra svar, men hon får inte frågan. Och nog trodde alla svenska väljare att den hetsiga EU-kritikern Marita Ulvskog placerades på den svenska socialdemokratiska valsedeln på valbar plats för att blidka eller tillmötesgå alla dessa EU-kritiska socialdemokratiska väljare. Men hon avstod från att rösta. Svek? Vi får inte veta.

Slutsats. 

Varken de svenska EU-parlamentarikerna eller de svenska medierna sköter sin uppgift att informera, debattera och granska hur det går till i EU-parlamentet. Därför fungerar inte demokratin där. Förvånad?