Eurodebatten blir allt orimligare både i eurozonen och i Sverige. Alla opinionsbildare tycks nu vara överens om att en politiker från eurozonen (och helst då Christine Lagarde) skall bli IMF-chef. Argumentet är att eurokrisen nu är det centrala problemet för IMF och att det därför behövs någon som kan och förstår eurokrisen inifrån.
Men detta är ju helt galet. Det är som att säga att det är viktigt att någon från, säg, Norrmalmspolisen måste leda utredningen av anklagelser om korruption i det polisdistriktet, därför att vi måste få någon med kunskap och insyn i det distriktet. Alla skulle utgå från att man skämtar om man skulle säga något sådant. Självklart tillsätter man en oberoende kommission.
Men när det gäller euron skrattar ingen. Det anses tydligen självklart att detta illa genomtänkta högriskprojekt som nu hotar att gå överstyr skall räddas av IMF genom att en eurozonsrepresentant får makten där och kan driva igenom att europeiska länder utanför eurozonen och därtill alla medlemsländer i Amerika, Asien och Oceanien skall ställa upp och krafsa kastanjerna ur elden.
Ingen svensk ledarskribent tycks inse att man måste ställa upp för vad som är rätt och riktigt och låta euroländerna själva ta hand om denna sedan länge förutsedda kris i eurozonen. Dessa länder tillhör världens i särklass rikaste och har själva valt att ta den risk som nu har fallit ut.
PS. Låt mig tillägga att exemplet med Norrmalmspolisen är helt fiktivt. Jag litar på dem! DS
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar