Sverige ett högskatteland? Bah!

I dagens DN presenteras Greklandskrisen över ett helt uppslag. Kompetent gjort, men jag blir åter påmind om hur vilseledande skattetrycket alltid presenteras. Det ges alltid som hur mycket skatt offentliga sektorn tar in ett givet år i procent av årets BNP. I dagens DN sägs det genomsnittliga skattetrycket vara 39,3 % för EU och 46,9 % för Sverige.

Det finns två hakar med den siffran. För det första kan länder välja att låna till de offentliga utgifterna tills vidare och låta kommande generationer betala istället.  Skattetrycket just nu kan då bli lågt, men det återspeglar inte effektivitet eller försiktighet med offentliga medel utan tvärtom. Om någon frågar vad min nyinköpta SAAB kostade, svarar jag inte 100 000 kr och undanhåller att jag också har lånat 200 000 kr till köpet. Den kostade 300 000 kr punkt slut.

På samma sätt är det med offentliga sektorns kostnader. Den intressanta siffran är de offentliga utgifterna i procent av BNP. Om de betalas nu eller senare är en annan fråga. Som alla vet, har nästan alla EU-länder utom Sverige stora budgetunderskott just nu. Om vi, i Milton Friedmans efterföljd, tar EU:s uppgifter om de offentliga utgifterna som mått på det riktiga skattetrycket, får vi följande tabell.

Offentliga sektorns utgifter

% av BNP år 2010

                                                                       

EU 27                                          50,3                                                                                                          

Eurozonen 17                               50,4

Irland                                           67,0

Danmark                                      58,2

Frankrike                                     56,2

Finland                                         55,1

Belgien                                         53,1

Österrike                                      53,0

Sverige                                         53,0

Storbritannien                               50,9

Portugal                                        50,7

Italien                                           50,3

Grekland                                      49,5

Tyskland                                      46,6                    

Spanien                                        45,0

Källa: Eurostat

Siffran är alltså ca 50% för hela EU och för eurozonen. Det är detta som är det genomsnittliga skattetrycket. Om vi tittar på de gamla och rikare medlemsstaterna ser vi att de alla ligger runt 50%.( De nya medlemmarna med lägre inkomst och mindre utbyggda välfärdssystem ligger lägre, men väger inte så tungt.) I tabellen är Irland speciellt, eftersom landet tog en enorm kostnad på ett bräde för att rädda sina banker just 2010. I övrigt är Danmark, Frankrike och Finland mera utpräglade högskatteländer. Övriga rika ligger ganska nära 50%. Sverige framstår alltså inte som något högskatteland, om vi jämför med andra rika europeiska länder på detta sätt.

Den andra haken är att somliga länder betalar ut transfereringar till medborgarna som sedan beskattas, medan andra bara betalar ut netto. Sverige är mest extremt på denna punkt med omfattande transfereringar som beskattas ganska hårt.  De offentliga nettoutgifterna är alltså lägre och det kan röra sig om bortåt 5% av BNP.  Därmed överdrivs siffran för offentliga utgifter alltså ganska rejält. Andra länder har också sådana inslag av beskattade transfereringar, men inte alls i samma omfattning.  Sverige är helt enkelt inte något högskatteland alls om vi jämför med andra rika länder och då även USA. 

Varför känns det så då? Tja, vi beskattar överklassen och medelklassen hårdare än de gör i andra länder och  vi tar in tillräckligt med skatter för att inte få budgetunderskott, dvs. lämpar inte över bördorna på barn och barnbarn. Inte helt fel kanske?  

Imagine the laughter

Som jag påpekade i min blogg för exakt en vecka sedan, är det en grotesk idé att utse Christine Lagarde till ny IMF-chef i detta läge. Hon är ju helt jävig! Eurozonen är i total kris och Frankrike och Tyskland måste finansiera en långvarig räddningsaktion delvis för att rädda sina egna banker. Det är guld värt att få in IMF och därmed skattebetalarna i resten av världen för att hjälpa till. Jag konstaterade att i vår eländiga inhemska debatt i frågan är det Christine Lagardes kön (och Anders Borgs uppskattning av henne) som avgör ställningstagandet. Men IMF är inte till för att finansiera rika euroländers riskprojekt. IMF är en global organisation som är till för globala uppgifter.


Eftersom du kanske inte tror mig, vill jag påpeka att för ett par timmar sedan kom det nya numret av Economist. Läs ledaren i frågan. Economist konstaterar:
"Ms Lagarde has played a central role in forming the euro zone’s response to its debt crisis, and whatever her private views, she has a public record of defending the indefensible. Staggeringly, some Europeans have tried to argue that only one of their own can understand their continent’s complex politics; imagine the laughter if somebody had made the same argument for Argentina’s finance minister in the 1980s or Thailand’s in 1997."


Du kanske inte prenumererar på Economist? Dumt av dig!

EU mera sakrosankt än monarken i svensk debatt

Språkbruket när politiker och “the chattering classes” talar om EU-frågor blir alltmer avslöjande. I dagens SvD skriver Claes Arvidsson om krisen i eurozonen och vrider händerna i ångest inför problemen att krisländernas (PIIGS) befolkningar inte vill göra det som krävs av dem samtidigt som de välskötta ländernas befolkningar inte vill hosta upp de pengar som behövs till bröders hjälp. Spanska demonstrationer och Sannfinnar är oroande tidens tecken, menar han.

I förbigående säger Arvidsson att det inte går att skylla på euron. Ett sådant påstående är politiskt korrekt och anses därför inte behöva analyseras och ledas i bevis av ledarskribenter.  Och visst är det politiskt korrekt. Problemet är att det är ekonomiskt och statsvetenskapligt inkorrekt.  

Angela Merkel står inför en besvärlig situation där hon måste gå emot folkviljan, trots att flera tyska val står för dörren.  ”Det gäller att stå emot även om det kostar på.” säger Arvidsson. Jag påminns om vad samma tidnings EU-reporter, Rolf Gustavsson, skrev på nyhetsplats under kampen om Lissabonfördraget (den 18 oktober 2007, eftersom du frågar): ”Frågan är om Gordon Brown har kraft och mod att stå emot de högljudda kraven på en folkomröstning om fördraget”.  Det gällde alltså att visa  ”kraft och mod” att svika ett tydligt vallöfte om folkomröstning och ”de högljudda kraven” kom från en massiv folkopinion och från parlamentsledamöter från alla de tre partierna. 

Det är numera fullt politiskt korrekt i alla EU-sammanhang att tala om vikten av att en ansvarskännande överhet är beredd att köra över det som betraktas som den okunniga populasen, dvs. folkviljan. Förr ansåg vi att politiska ledare i demokratier var skyldiga att övertyga en folkmajoritet om att det de föreslår är rätt att göra, men i EU-frågor gäller detta inte och nu har det gått så långt att det kan uttryckas skamlöst oförblommerat utan att väcka minsta uppmärksamhet.

”Hittills har EU (och IMF) hanterat euroeländet rätt hyggligt” fortsätter Arvidsson. Det är också politiskt korrekt att säga och behöver alltså inte styrkas med analys nuförtiden. Men återigen, det är ekonomiskt och statsvetenskapligt inkorrekt. Eurokrisen har inte kommit närmare någon lösning genom det som har gjorts. Om några har lånat alldeles för mycket är lösningen inte att se till att de kan låna ännu mer. Och om efterfrågesidan kollapsar och arbetslösheten stiger dramatiskt i ett land är det vansinne att bara kräva extrem finanspolitisk åtstramning.

I samma nummer av SvD försvarar FEBA:s taleskvinna, Aude Alston, EU:s matprogram för fattiga. Ja, du vet väl vad FEBA är? Inte! Det är ju paraplyorganisationen för European Federation of Food Banks, som samordnar 232 matbanker i 16 EU-länder. Systemet syftar till att höja efterfrågan och priser på EU-böndernas livsmedelsprodukter genom att EU köper mat och lämnar till dessa matbanker att dela ut till ”fattiga”. Invändningen mot systemet är självklar. EU-länderna är välbeställda och demokratiska och bör ta hand om sina fattiga själva. Om något land är så fattigt att det inte klarar detta, bör de få pengar av oss andra. Matprogrammet är helt enkelt ett förtäckt jordbruksstöd till i huvudsak välbeställda jordbrukare. Drottning Elisabeth av the Commonwealth Realms och ett antal grevar och baroner i den franska prefekturen Bordeaux tillhör dem som tjänar mest på det. Aude Alston säger, enligt SvD, att om man lämnar frågan till medlemsländerna kommer vissa inte att ha råd, andra inte att ha lust. ”Ska vi då bara stå och se på? Frågar Alston retoriskt. Innebörden är självklar. Själva kriteriet på att något fungerar, är att det fungerar som vi i Bryssel vill. Eftersom det antagligen skulle bli olika i länderna måste frågan hanteras centralt. Någon europeisk diskussion av sådana uttalanden förekommer egentligen inte.

Och EAPN:s (Vafalls, vet du inte det heller!) Det är ju European Anti-Poverty Network, en frivilligorganisation finansierad av EU-kommissionen. Dess ordförande Fintan Farrell säger att vi måste kunna efterfråga solidaritet inom EU. Och vad säger EU:s jordbrukskommissionär Dacian Ciolos (en rumän som fick hård kritik för sin vanskötsel av EU-pengar när han var jordbruksminister i  Rumänien)? Jo, han skall se till att EU-domstolens underkännande kan kringgås och att dessutom att även frukt och grönt skall köpas upp av EU och delas ut. Att få in sådana produkter i systemet är ett rumänskt intresse. Visserligen får EU-kommissionärer inte verka för det egna landets intressen,  men återigen, sådant diskuteras inte.

Sådär kan man hålla på. Men notera att bakom det politiskt korrekta i Claes Arvidssons ledare finns politiska insikter:

-         -  Han använder uttrycket ”euroeländet” trots att han just har sagt att det inte går att skylla PIIGS-ländernas kris på euron.

-          - Han säger helt riktigt att folken i Estland och Lettland till skillnad från i PIIGS-länderna har ”känslan för att sluta upp kring nationen”. Men syftet med EU och Europatanken är ju att komma bort från nationen.

-       -   Han avslutar ledaren med meningen: ”Nu vidgar eurokrisen motsättningarna mellan folk och eliter.” Däremot påminner han inte om att argumenten för euron var att den skulle fördjupa demokratin, stärka den europeiska ekonomin och föra medlemsländerna närmare varandra. Vi som varnade för motsatsen, hade rätt.

Tänk om vi hade åtminstone en svensk EU-kritisk dagstidning som Daily Telegraph eller London Times och åtminstone ett borgerligt parti med ett kritiskt förhållningssätt till centraliseringen av den politiska makten till Bryssel.  Det skulle fördjupa den svenska demokratin.

Nej till IMF-chef från eurozonen

Eurodebatten blir allt orimligare både i eurozonen och i Sverige. Alla opinionsbildare tycks nu vara överens om att en politiker från eurozonen (och helst då Christine Lagarde) skall bli IMF-chef. Argumentet är att eurokrisen nu är det centrala problemet för IMF och att det därför behövs någon som kan och förstår eurokrisen inifrån.

Men detta är ju helt galet. Det är som att säga att det är viktigt att någon från, säg, Norrmalmspolisen måste leda utredningen av anklagelser om korruption i det polisdistriktet, därför att vi måste få någon med kunskap och insyn i det distriktet. Alla skulle utgå från att man skämtar om man skulle säga något sådant. Självklart tillsätter man en oberoende kommission.

Men när det gäller euron skrattar ingen. Det anses tydligen självklart att detta illa genomtänkta högriskprojekt som nu hotar att gå överstyr skall räddas av IMF genom att en eurozonsrepresentant får makten där och kan driva igenom att europeiska länder utanför eurozonen och därtill alla medlemsländer i Amerika, Asien och Oceanien skall ställa upp och krafsa kastanjerna ur elden. 

Ingen svensk ledarskribent tycks inse att man måste ställa upp för vad som är rätt och riktigt och låta euroländerna själva ta hand om denna sedan länge förutsedda kris i eurozonen. Dessa länder tillhör världens i särklass rikaste och har själva valt att ta den risk som nu har fallit ut.

PS. Låt mig tillägga att exemplet med Norrmalmspolisen är helt fiktivt. Jag litar på dem! DS

Betancourt och FARC i svensk politik

Ingrid Betancourt har kommit ut med en bok om sina sex år som fånge hos FARC-gerillan i Colombia. Hon blev fri 2008 och inbjöds då att tala inför EU-parlamentet. Där satt jag i plenisalen den 9 oktober och för en gångs skull var de allra flesta ledamöterna närvarande. Det blev stor show. Betancourt talade extremt känslosamt och lyckades framställa sin befrielse från gangsterorganisationen FARC som ett resultat av EU-parlamentets insatser i frågan. Det var ordet, dvs. opinionsbildningen och framför allt då EU-parlamentets, som hade befriat henne. Det var naturligtvis precis vad talmannen Pöttering och nästan alla ledamöter ville höra och tro på.

Men så var det ju inte alls. Den obehagliga sanningen var att hon och några andra medfångar befriades av den colombianska militären i en djärv operation. EU-parlamentet hade inget med detta att göra. Däremot satt det ett antal ledamöter i salen från vänstergruppen som under många år har stött FARC, trots att organisationen har utvecklats från en marxistisk gerilla till en gangsterorganisation som finansierar sig med hjälp av knarkaffärer och människorov.

Jag kunde notera att ingen parlamentskollega som jag tog upp dessa frågor med, tycktes förstå vad jag menade. Och jag är lika förvånad över hur FARC hanteras i politiken och i medierna. FARC kritiseras inte nämnvärt, trots sin avskyvärda verksamhet och politiker som stöder FARC får inga obehagliga frågor.  

För att vi skall kunna göra rimliga politiska bedömningar av vad som händer i Colombia måste vi få allsidig information. Det fattas mycket.

T ex. Ifjol somras stämde Ingrid Betancourt den colombianska staten för att hon hade fått sitta över sex år som fånge hos FARC och begärde ett skadestånd på 6,8 miljoner dollar, dvs. 40-50 miljoner kr. Med tanke på att hon hade ställt upp som kandidat i det colombianska presidentvalet och mot alla råd begivit sig till det område som behärskades av FARC och sedan befriades av colombiansk militär, ter sig kravet knappast etiskt rimligt.

År 2004 bjöds dåvarande presidenten i Colombia, Alvare Uribe, in för att tala inför EU-parlamentet. Det var före min tid, men jag vet att en stor del av ledamöterna demonstrativt lämnade plenisalen, just vänstergruppen (och dessutom de gröna och liberalerna). Det gjorde de rätt i. Det var orimligt att den mannen skulle stå och tala som en hedersgäst inför parlamentet. Men en del av dessa stödde samtidigt FARC!

Magnus Linton, som anmäler boken i dagens DN, är väl vår främste expert på Colombia. Han gör stora insatser för att informera oss i frågan och visar vad FARC är idag och hur militären, polisen och politikerna i Colombia är korrumperade och våldsbenägna, men det blir ingen politisk debatt i Sverige i alla fall.  Varför?