Les évenéments à Paris

Les évenéments à Paris

Under rapporteringen och debatten om terrorattentatet mot Charlie Hebdo har det ideligen upprepats att detta är det värsta dådet i efterkrigstidens Frankrike. Men då glömmer man Parispolisens massaker på fredligt demonstrerande algerier den 17 oktober 1961. Poliser sköt tillfångatagna demonstranter på polishögkvarterets innergård, slog demonstranter medvetslösa och kastade dem i Seine och drev andra ner i floden att drunkna. Efter rättegången ett kvartssekel senare är 70 den officiellt erkända siffran för antalet döda, men det mesta pekar på att det rörde sig om ca 200. Polischefen i Paris var då Maurice Papon som 1997 också dömdes ansvarig för att, som Vichyregimens polischef i Bordeaux under kriget ha skickat judar till förintelsen i Tyskland.

Att detta inte har nämnts under den senaste veckan kan naturligtvis bero på att journalister och kommentatorer anser att polisbrutalitet formellt inte är terrorism, men då glömmer man att själva ordet uppkom som beteckning på just sådan statsterrorism. Det var Frankrikes revolutionära regering som slaktade över 40 000 människor 1793-1794 utan urskiljning. Kungliga och adliga, jakobiner och girondister, vetenskapsmän och vanliga medborgare dödades i vild yra. Denna la terreur är det etymologiska och begreppsmässiga ursprunget till terrorism.

Varför påminna om detta. Ja, inte för att jag nedvärderar den storslagna uppslutningen bakom ”Je suis Charlie”. Den var vacker och ingav hopp. Men Frankrikes historia är också skräckväldet, Dreyfus och antisemitism, Vichyregimen. Mot det ställer vi med all rätt de motsatta och ärorika inslagen i Frankrikes historia: Déclaration des droits de l'homme et du citoyen, Zolas J´accuse  och la résistance. Frankrike liksom alla andra länder har en historia där gott och ont blandas.

Kanske är det typiskt franska sedan 1700-talet och än idag motsättningen mellan dem som i någon mening tror och dem som inte gör det. Louis Aragons underbara dikt La Rose et le Réséda skrevs under kriget som en vädjan till de båda sidorna i motståndsrörelsen att hålla ihop för Frankrikes och civilisationens skull. Det var det de ville som ropade ”Je suis Charlie” under den gångna veckan. Det förtjänar att upprepas med Aragon:

Celui qui croyait au ciel
Celui qui n'y croyait pas
Tous les deux étaient fidèles
Des lèvres du coeur des bras